Hög på min egen förmåga.

117 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
IronWill
Duktig

Jag pressar också mig själv hårt och har strikt disciplin. Känslan av flow när man dirigerar känsliga och kritiska saker och de faller på plats är också en form av rus. Men jag är samtidigt en ”god soldat”. Står alltid redo för nya order och inbillar mig att jag njuter av att vara ”dependable” och en som löser problemen.
Men ofta drack jag för att lindra stressen och minska kraven (få chefen i huvudet att hålla käften). Nu måste jag jobba med orsaken. Så jag känner igen mig i mycket. Men sen led jag som sagt också mycket av att alla andra i sociala media också orkade jobba som jag men ändå verkade ha allt och vara lyckliga dessutom... utan sprit.
Tror att det är kopplat till min sociala fobi delvis. Jag lyder auktoriteter. Sen hjälper ju A mot social fobi också.

Amanda igen...
DetGårBättre, jag har en

DetGårBättre, jag har en fråga.
Ett typiskt drag hos mig är att jag aldrig är i god tid, inte när det gäller någonting. Om jag t ex ska befinna mig någonstans kl 9:00 och jag vet att restiden är 7 min, ja då beger jag mig 8:53. Att slösa tid eller pengar på att vara ute i god tid går liksom emot hela min natur. Rätt säker på att detta hänger ihop med resten av min vilja att balansera på gränsen i allt, att ständigt söka utmaningar där jag inte är helt säker på hur det kommer gå.
Är detta något du känner igen?? Har försökt förklara konceptet för en del människor men ingen har någonsin begripit. Jag driver min man till vansinne som hellre är en timme för tidig än en minut för sen🙄🙄🤣
Det jag nu funderar över är om det är ok att acceptera att jag är oansvarig och lite ”utanför lådan” hela tiden...
Jag känner mig alltid som en udda fågel bland jämnåriga kvinnor/mammor, försöker att smälta in men hela mitt väsen skriker av obehag när jag försöker klämma in mig i den (för mig) trånga lådan.
Jag tänker för det mesta lite baklänges, jag kör alltid lite för fort, jag älskar annorlunda, ser inte många gränser eller så skiter jag i dem, tycker ofta att jag inte passar in någonstans.
Det är bl.a. där alkoholen kommit in i bilden. När jag varit full har jag tillåtit mig att vara lite knäpp och annorlunda. Och visst har den givit mig återhämtning från alla skenande tankar och det kaos jag skapar åt mig själv. Kanske har min son faktiskt ärvt sin diagnos ifrån mig. Jag har värdelös uppmärksamhet när det gäller sådant som inte fångar den. Är den fångad däremot är ALLT kristallklart och inte en detalj undgår mig. Fast, skitsamma egentligen. Frågan är om jag ska acceptera och bejaka den lite knäppa och bakvända människa och mamma jag är eller är det mer hälsosamt att jag skärper mig lite och börjar skaffa marginaler? Skulle jag fråga ALLA jag känner skulle de tycka det senare.. men jag tror inte det. Jag tror inte jag mår bra av att begränsa mig med ramar, regler för hur man ”bör” bete sig. Jag har ju verkligen försökt bli vuxen genom åren men vad har det gett mig? Självförakt och alkoholism. Ont. Ont av att föröka klämma in mig i en låda som är för liten. För om jag inte ser några gränser och fortsätter att kasta mig in i saker utan att veta hur det kommer sluta, ja, då tror jag att jag kommer komma lite längre😊
Men vår återhämtning måste vi finna någon annanstans än i fyllans hjärndödande värld.... För det funkar inte så bra😕
Kram!❤️🙋🏻‍♀️

DetGårBättre
Amanda

Hrm... om jag känner igen mig? Inte helt men kanske ändå. Ifall jag börjar med det att vara i tid så har jag väl aldrig varit ute i god tid men det beror lite på vad det gäller. Vet jag att det tar fem minuter att köra till tågstationen så kanske jag vill åka med 8 minuter kvar. Men jag vet ju sådana som ska vara där klart mycket tidigare. Däremot är det ofta jag är ute i sista sekund när något ska göras och det tror jag beror på att jag medvetet eller undervetet vet hur lång tid det tar att göra något. Det blir alltid klart och oftast med bra resultat. Det var dock värre tidigare eftersom jag alltid sköt upp allt. Det viktiga jag lärde mig med tiden var att jag skulle göra ett val. Skjuta upp det är ok så länge jag gör ett aktivt val. Att bara låta tiden gå och sen får det bli vad det blir stressar jag upp mig på bara och det är inte hälsosamt. För om något ska göras är det enklast att göra det direkt nästan med allt. Lätt hänt att man annars har det i huvudet och stressas över det och sen måste man ändå göra det senare och då har man inte kunnat slappna av under tiden man inte gjort det ändå.

Jag är en rätt chill person i grunden men kan likväl växla tempo. Tidigare om jag skulle med ett flyg kunde jag lika gärna vara där två timmar innan som fem minuter innan deadline. Sitta hemma och vänta eller där var samma sak. Jag brukar ju även tänka om det är fem minuter till tåget ska gå och det är på håret att hinna... jaja, det går väl fler :) Har aldrig sprungit efter ett tåg om jag inte med 100% säkerhet vet att jag kommer hinna med det och att det känns viktigt.

Jag tror dock inte fenomenet har med att söka utmaningar. Det att göra saker i sista tid har enbart om intelligens att göra - att man vet att man fixar det! Tror dock inte man kan säga antingen eller eftersom allt är situationsanpassat. Skillnad på stress och vara ute i sista minuten eller vara den "tråkige" som inte litar på sin förmåga och måste vara ute en timme tidigare etc.

Jag tycker man ska bejaka de sidor av en själv som är starkt rotade i ens identitet som man trivs med och förändra sådant man inte helt trivs med. Jag har alltid varit en liten obstinat jävel. Gått min egen väg och sagt det jag känner för. Andra kan uppleva det som obehagligt till viss del men samtidigt vet jag vilka som är nära vänner och inte. Den här sidan försökte jag ändra på för att passa in i normen men då kunde jag lika gärna vara död. Springa runt här och vara någon annan än den jag är - nej tack. Så den får nu plats i mitt liv men där jag numera ser till så han inte ställer till det för mig bara. För anarkisten som finns i mig är den jag varit sen barnsben. Att smälta in är inte något som är önskvärt i mitt liv - som jag skrivit - vem vill vara en kopia av en kopia?

Jag skapar t ex mina egna regler. Ingen annan ska säga åt mig vilka regler jag borde förhålla mig till. Det är jag smart nog att klara av själv. Men det blir ju kaos i många situationer och försöker man då samtidigt minimera kaoset genom att passa in så var alkoholen en del i det hela tror jag. Eller för att bara fly från allt. Haft det till tusen olika saker. Quick fix som bara blev värre med tiden.

Vissa människor har kallat min socialt inkompetent - men en psykolog sa att jag var antisocial (tror jag han kallade det) och menade att jag är social när det är någon jag är intresserad av och som ger mig ett utbyte där jag glöder. Men att bara sitta och snacka om något intetsägande betackar jag mig för. trivs inte alls i sådana situationer och då är jag hellre i mina egna tankar. En kompis till mig nailar alla delar av ett högskoleprov som han finner intressanta (alltså textmässigt) men är helt lost ifall det är en text som inte intresserar honom.

Jag tror vi måste bejaka den vi är. Sen ändra om den som vi inte tycker passar in i bilden om oss själva. Vill vi vara en snäll människa men kanske inte är det måste vi ju jobba på det. Per Holknekt är ju en förebild hos mig och han är nog samma där som oss. Sin egen och det är det som ger en livskraft. Då kan man orka på och storma omkring och känna livsglädje. Annars kommer vi bara känna oss instängda och då mår vi inget bra.

Vuxen är inget jag har intresse av att bli på det sättet. Äldre blir jag ju men mitt sinne kommer alltid vara livligt :) Jag är guds barn. Att bli "vuxen" är ju bara tråkigt. Sen måste jag ju passa in till viss del där. Alla behöver vi ju pengar för överlevnad. Men jag går mina egna vägar där också. 100% kneg är ingen melodi för mig. Gillar inte slaveri :)

Jag gillar också i grunden att kasta mig in i saker jag inte har kontroll på men då för att utvecklas personligen. Dock finns det gränser för mig :D Dans är inte förstavalet när jag ska kasta mig in i något.

Återhämtningen är viktig för oss alla. Hur vi gör det är ju individuellt. Jag behöver skärma av mig från det mesta. Ha noll krav på mig. Slappa bara. Känna mig fri som människa. Men sen kan jag växla upp och storma vidare :) Men jag vet inte allt ännu. För mig är livet en resa fortfarande. I dag mår jag väldigt bra. Men jag försöker ständigt jobba på att utveckla mig som människa på ett eller annat sätt :)

Vet inte om varken du eller jag blev klokare av det här nattinlägget :) Oavsett - ha det gott!

Amanda igen...
Dans är väl inte precis mitt

Dans är väl inte precis mitt förstahandsval heller😆 men det representerar på något sätt det jag inte klarar av: stå på scen, tala inför grupp osv. Jag låser mig och blir stel men jag försöker intala mig att det går att träna bort...
Det är intressant det du nämner om val, för visst är det så, att göra aktiva val är viktigt. Att något ”bara blir” eller ”bara händer” gillar jag inte och tror inte på det heller. Sen kan man så klart ha en jävla otur ibland. Jag gör inte saker utan att ha en tanke bakom, ha gjort ett val, det händer bara inte. För samtidigt som jag gillar när det är stormigt vill jag ha struktur och kontroll. Min egen struktur och kontroll vill säga... Ogillar starkt när saker och ting är oklara och folk bara flummar omkring utan mål och mening, ogillar det för jag FÖRSTÅR det inte. Men det är nog här det blir besvärligt för mig och det är här det krockar känslomässigt och jag känner mig splittrad. Kaos och ordning är ju liksom varandras motpoler..Att hitta en balans är svårt som fan.
Alkohol t ex, redan som tonåring visste jag att jag hade problem, om jag ska tro mina dagböcker för där står mycket jag förträngt.
Problem, men jag valde ändå att dricka.
Så visst har jag gjort många, många idiotiska val i mitt liv men de har ju varit mina egna aktiva val. Jag kan bli fruktansvärt arg på mig själv men borde nog släppa det och lära mig av det istället...
Om jag förstått det rätt säger du vad du tycker och att folk ibland har svårt för det. Jag önskar ibland att jag var mer så, men när jag befinner mig i sociala sammanhang är jag väldigt kompetent. Om situationen kräver det... Jag ser det som ett jobb tror jag, läser av människor och ser vad de behöver för att det hela ska fungera, njuter sedan av att de, helt ovetande om min kalkylerade inblandning, tycker att allt är så trevligt, blivit så bra etc, etc. Har säkert med min uppväxt att göra då det VAR mitt jobb att få min mamma att må så bra som möjligt och styra henne bort ifrån alla sociala katastrofer🙄.... Ibland känner jag mig falsk men egentligen så är det väl inte så farligt, jag vill faktiskt aldrig skada någon, använder inte mitt kalkylerande till att förstöra. Jag vill att människor ska må bra, jag vill lyfta och hjälpa, kanske gör jag sånt för andra som jag önskar att andra gjorde för mig. Det händer dock inte för jag har grävt min egen grop. Jag utstrålar inte direkt något som får folk att känna att de behöver ta hand om mig...
Det är bara ni här på forumet som vet hur jag är och hur jag tänker, ni tar hand om mig. Och det är gott så. Tänk om jag inte hade nån?? Det hade ju varit förskräckligt.... Och faktiskt, att inte dricka är ett sätt för mig att ta hand om mig själv.
För övrigt bra sagt:”Men jag vet inte allt ännu”
Så är det ju, man vet inte allt.
Idag börjar jag jobba kl 17 och hoppas på en fartfylld kväll😁 men fram till dess ska jag bara glida runt här hemma och försöka njuta av att kunna välja vad jag vill göra. Känns bra😎
Ha det bra så länge och hoppas vi hörs av framöver!😊❤️🙋🏻‍♀️

DetGårBättre
Allt som känns obehagligt är

Allt som känns obehagligt är ju enbart en vanesak. Ju mindre man gör det och ju större man ser det, ju farligare känns det. Avdramatiserar man det och gör det varje dag kommer man bli van. Precis som med ett nytt jobb eller andra nya saker, det är stressigt och halvjobbigt i början.

Jag har varit expert på att inte välja. Bara låta det flyta på och så. Inte komma fram till vad jag borde och vips är antagligen tiden passerad. Då blev det mitt val indirekt ju. Sen lärde jag mig att ta aktiva beslut - oavsett vad jag valde. Det avlastade mycket stress faktiskt.

Jag kan känna igen mig mycket i det med att inte förstå när det inte finns tydliga mål etc. Jag har haft ett enormt kontrollbehov när jag var yngre men har blivit klart bättre på det nu. Samtidigt känner jag att jag vill in och styra upp saker som inte fungerar optimalt. Just nu är det en balansgång i hur jag ska agera i en viss sak. Samtidigt är det kaos i huvudet då jag inte har kontrollen där men det mesta fungerar helt ok oavsett. Men strukturen och målen saknas nog. Så jag tänker att om ett tag så får jag lägga fram en plan och så får den bara köpas helt enkelt :)

Samtidigt är det mycket i livet jag släppt och inte orkar ha kontroll på. Det är rätt skönt och avkopplande när saker bara händer och flyter på. Det gäller att prioritera vad man måste ha struktur och kontroll på och vad som i botten inte är så viktigt faktiskt.

Jag har sökt en balans hela mitt liv. Insett att det nog är en halv utopi. Bättre att antingen släppa något helt eller gå in helhjärtat och leva med att det är så jag fungerar. Alkoholen släppte jag. Men ska jag in i ett "jobb" så är det all in för att leverera på topp.

Jag vill väl ha en bra stämning men inget jag jobbar för. Jag sticker hellre ut hakan och svingar mig i taklampan och får igång känslor. Då lever jag. När folk reagerar på mina knapptryckningar. Sen måste jag dock lära mig när jag bör och inte. Det är ju inte total kaos som jag kan framställa det här men testar gärna för att se hur folk reagerar. Men jag är rätt öppen och chill själv och tar inte så mycket på så stort allvar. Därför vågar jag också svinga med yxan när jag är igång. Självdistans och distans rent allmänt. Kanske ett sorts försvar bara. Slippa gå in i saker även om jag har en väldigt djup sida också. möjligt att det är här antingen eller spelar roll. Deep talk eller inget alls. Det sistnämnda får representera flum.

Vår uppväxt påverkar oss väldigt i livet. Sen tycker inte jag vi ska motarbeta det och försöka infinna oss i en form som alla andra redan trängs i. Jag skapar min väg i livet. Den vägen jag går ska ingen ha gått på innan. Då skulle jag inte vara nödvändig på planeten. Ingen försöker uppfinna hjulet en gång till. Möjligen förbättra det.

Det är enklare att göra saker för andra än att göra de sakerna för sig själv men du kanske borde vända ditt agerande mot dig istället för att lägga den kraften mot alla andra? Så ta hand om dig själv är mitt råd :)

Jo, att inte dricka gör ofta att vi kan rikta fokus och energi och göra grymt bra saker istället för att bli bäst på att supa och bara vara normala som alla andra :) Jag tänker att alla vi som krökar för mycket besitter enorma egenskaper alla andra saknar. Därför vi känner sådan stress, press och har krav och ångest etc. :) Hanterar vi det kan vi fokusera på det vi verkligen är bra på.

Själv har jag hittat något enormt intressant i livet just nu som kan vara mitt lugn samtidigt som jag får utlopp för kreativiteten. Bara hoppas det blir som jag vill nu när jag tänker "styra upp" :) Struktur!

Idag börjar VM - mitt jobb :) Samma tid som du gick på ditt pass för några dagar sen. Vi ses om en månad :) Äsch, jag tittar nog in här då och då!

Amanda igen...
Stunder som dessa är

Stunder som dessa är egentligen bland de värsta för mig. Just kommit hem från ett lyckat pass på jobbet. Klockan är mycket men är uppe i varv, har varit briljant, haft koll och kontroll. Fått mina (och andras) gäster på bra humör... Vem fick mest dricks? Jo, jag😬 Samtidigt som jag städat överallt, ordnat och fixat, underlättat för alla... Så kommer jag hem, det är tyst och mörkt, mannen sover på soffan. Ingen att berätta för hur fantastisk jag varit... Tur jag har er😁 Men här finns en fara, ett belöningsbehov som surrar i bakgrunden.
Lukten på jobbet när jag jobbar kväll är inte heller den bästa för mig. Jag serverar andra A och lukten kommer jag inte undan. Den sitter fast i näsan på mig när jag kommer hem...
Numera kan jag lätt gå på fest utan att dricka, vardagskvällar hemma tänker jag inte längre på A, myskvällar saknar jag inte vinet så länge jag har kaffe. Men det som stör mig är att när jag är i det tillstånd jag älskar mest: uppe i varv, i flow, i kontroll. DÅ kommer suget. Som om jag vill förstärka det. Det handlar inte om att varva ner. Det handlar om att fortsätta. Och förstärka det jag känner.
Ofta har det nog handlat om att förstärka något, glädje, energi, ilska, sorg... Är det så kanske, att jag alltid velat att allt hela tiden ska vara starkare, förstärkt.
Mycket möjligt.
Men jag identifierar detta nu tycker jag, jag tror och hoppas att det räcker. Därför tror jag att, hur roligt jag än tycker att det är och hur bra jag än är på det, borde jag inte jobba så mycket kväll i restaurangen... Vilket jag inte heller ska.
Kram på er alla❤️ Jag skickar styrka till er alla inför midsommar, njut av mat och trevligt sällskap (vilket jag hoppas ni har!!), det är det man behöver, inget annat!
💪🏻❤️🙋🏻‍♀️

Ler
Trots frestelser ..

Stunder som dessa .. Men kom ihåg morgondagen .. När du vaknar pigg o nykter .. Så duktig du är .. trots frestelser 💪

AlkoDHyperD
Kontrasten

Dopaminet flödar när du är i ditt esse och uppe i varv. Bra på det du gör, får synlig bekräftelse genom mycket dricks, blir sedd och ser dig själv som kompetent.
Vilken dipp det blir sedan, när du kommer hem till det tysta huset och upplevelsen av ensamhet. Ingen att berätta för om din härliga känsla.
Kickar kan aldrig hålla länge utan påfyllnad, men genom att istället för ensamhet mötas av gemenskap, få återberätta, dela, bli sedd och välkomnad med en kram och ett ”jag har saknat dig” skulle kanske känslan varit trygghet och vila. Inte obehaglig tomhet (sug).
Nu såg du dig själv i situationen och satte ord på det utan att döma var sig dig själv eller din känsla. Förstod att behovet var gemenskap och att få dela dina upplevelser. Skrev här. Du är inte ensam❤️

miss lyckad
Bra att sätta ord på sina känslor..

Dom som kan det, har nog lättare att förstå sig själva och sitt beroende. I resturangbranchen finns ju stora risker att utveckla beroende..Inte så konstigt med tillgänglighet, stress, osv..Många i min familj har blivit beroende av alkohol, och jobbat just på resturang. Skillnaden på dom som klarar sig att ta sig ur det, och övriga tror jag, är just att kunna prata om det och att kunna erkänna och vilja förändra. Men även att förstå varför man är beroende och just förstå sina känslor..Vad duktig du är Amanda på att vara du..Både på jobbet och som den kvinna du nu har blivit som nykter..Heja dig🌺✨✨

Amanda igen...
Sitter ute i kvällen med en

Sitter ute i kvällen med en kopp kaffe. Mår väldigt bra idag. Grät floder av hopplöshet och ångest igår... Denna berg å dalbana🙄🙄 Praktiska saker, ekonomi, som är åt helvete fick mig att bryta ihop. Drack inte och ville inte heller. Trodde jag skulle vilja men nej, suget kom aldrig. Det känns väldigt bra och kanske en bidragande faktor till att jag idag mår bra.
Jag behövde få bryta ihop för att komma vidare. Allt löser sig.
Min man dricker allt mindre och mer sällan, verkar som om han reglerar sig själv just nu...
Det är en frihet att slippa ha alkoholen flåsandes i nacken.
Jag vet nu att det kommer o går, det blir nog aldrig helt och hållet okomplicerat. Men jag vinner oftast och det är det som räknas. Friheten nykterhet ger är fantastisk, den är något som kommit på köpet men som jag inte var beredd på att få. Den bästa av gåvor skulle jag säga. Att få vakna varje morgon utan bakfylla och allt vad det innebär... Det är helt klart värt alla kvällar jag varit nykter med vita knogar, den kampen jag utkämpat.
Min väg är inte spikrak och kommer aldrig bli det men friheten släpper jag inte taget om, inte nu när jag äntligen fått uppleva den.
Jag hoppas ni alla får bli fria någon gång, livet är svårt nog som det är utan att behöva leva det i bojor.
Kram på er❤️❤️❤️🙋🏻‍♀️

FinaLisa
Godmorgon Amanda 🌅

Skönt att läsa några rader av dig.😄

Du sitter ju alltid i mitt bakhuvud för du var den första som fångade mig på forumet när jag började läsa i höstas.

Känner mig som en liten gässling...som tog rygg på sin mamma..😀

Amanda igen...
Livet krumbuktar sig som

Livet krumbuktar sig som vanligt och nästan inget blir som jag tänkt men det är ganska roligt ändå. Sist skrev jag att det var skönt att slippa ha alkoholen flåsandes i nacken, så är det tyvärr inte jämt men det gäller inte min egen konsumtion iaf. Det är ju positivt fast ändå inte.
Alkohol är i långa loppet som ointelligents på flaska. Och nä, min man reglerar inte sitt intag på ett värst vidare intelligent sätt... när jag skrev det sist vet jag inte hur jag tänkte.
Nåväl, jag har rutit ifrån på ett sätt jag inte tidigare gjort så vi får se vad som händer även om jag nog innerst inne vet hur det kommer sluta.
Jag håller mig upptagen, har inte mycket tid att tex skriva och läsa här även om jag så gärna vill. Saknar er och tänker på er ofta, känner ibland att jag behöver läsa era stöttande rader men snart lugnar nog saker och ting ner sig... Vill finnas kvar här för jag behöver er och hoppas att ni alla blir fria och får leva som ni själva vill❤️❤️❤️
Kramar🙋🏻‍♀️

Jasmine
Fint att läsa några rader från dig..

Jag saknar dig här! Sorgligt med din man, hoppas han kommer till "insikt". Det går ju inte att förändra någon som inte vill. Hoppas i alla fall att livet i övrigt är bra. Kramar till dig idag!

Amanda igen...
360 dagar sen jag tog ett

360 dagar sen jag tog ett beslut, beslutet att inte dricka. Det var inget beslut att aldrig mer dricka utan mer så att jag inte längre ville vara den som alltid dricker, den som aldrig kan vara utan alkohol. Det har ju funkat bättre än jag trodde faktiskt, även om jag ett par ggr misslyckats totalt med min föresats: att inte dricka.... Läste just Surkärrings nya tråd, förstår så väl trots att hon och jag inte haft samma anledning till att dricka så för rösterna i våra huvudet samma typ av resonemang.
Jag vet att jag inte bör, för om jag dricker blir allt skit, det har jag alltid vetat och kommer alltid veta. Jag vet att om jag inte har siktet inställt på total nykterhet väntar ett liv i limbo, ett slags icke-liv där mitt medvetande till stor del fylls av alkoholens vara eller icke vara. Jag vet också att om jag dricker något starkare än folkis är den kvällen körd. Ett glas vin? Knappast, det finns inte, såvida inte glaset rymmer en bib förstås...
Lagom är inte och har aldrig varit min grej, inte när det gäller någonting så varför skulle jag kunna dricka lagom?
Jag kan leva olika liv, det är upp till mig själv. När jag tänker på det är det självklara valet det alkoholfria livet. Det med ork, intelligens, kunna njuta av solvarma klippor och en bra bok, kunna börja jobba 05:30 och ändå vara pigg på em, plugga med fantastiska resultat..
Livet med alkohol innehåller inget av det. Valet är självklart men ändå inte enkelt.
Men ge upp? Det gör jag aldrig. Somjag ser det kommer jag aldrig förlora om jag fortsätter strida mot mitt alkoholberoende, jag kanske inte kommer vinna, men förlorar, det gör jag inte. Och faktiskt, om det är det värsta i mitt liv, att jag ständigt för en kamp för att inte dricka, så är det ok. Jag tänker ofta på att livet kan innehålla så mycket tragik, sorg och död. Varför skulle just jag kunna gå genom livet utan detta när det drabbar så många? Vissa fruktansvärda händelser kommer med största sannolikhet eller osannolikhet inträffa, det finns så många saker som är värre än min kamp.
Så om mitt största problem är att jag inte klarar av att dricka alkohol, tja, då känner jag att det är rätt ok. Själva kampen i sig då menar jag, för om jag skulle dricka så mycket som mitt beroende önskar, ja då skulle tragiken hopa sig och allt skulle förmodligen sluta med att jag kör ihjäl någon, försummar mina barn till den milda grad att de tas ifrån mig och mitt liv skulle förmodligen avslutas i förtid. Så om jag fortsätter att kämpa för att vara den jag är, att vara som jag är utan att dricka så innebär det att jag avvärjt de värsta riskerna. Vad mer kan jag göra? Vi gör vårt bästa, det finns inga mallar för hur man är en nykter alkoholist tänker jag, visst är kampen tröttsam men vad har vi för val.
Vad som än händer, ge inte upp, hur många gånger vi än faller, ge inte upp.
Ger jag upp accepterar jag att jag är slav och då finns inget kvar att leva för. Så är det för mig i alla fall.
Kram på er❤️🙋🏻‍♀️

Jasmine
360 är en svindlande summa..

Tänk vad du måste känna dig stolt!!! Så sjukt bra gjort av dig, jag är så imponerad!!! Kampen är inte lätt, men även jag har funderat på att det kunde vara betydligt värre. Det är bra att tänka så ibland för att få perspektiv.

Många kramar till dig som peppar och inspirerar så många här, Kärlek.

Amanda igen...
Är just idag övertygad att

Är just idag övertygad att det är något allvarligt fel på mig... På något sätt trodde jag att jag skulle bli en fantastisk människa bara jag slutade dricka. Dvs, normal mamma, som har tålamod att leka med sina barn, baka bullar, ja, ni fattar. Men nä, detta var tydligen inte alkoholrelaterat, bristen på dessa kvaliteter.
Idag har det för mig varit en fullständigt vidrig dag, spenderad på Liseberg. Min enda lediga dag på över en vecka och jag hade hellre varit på jobbet...
Vad är det med mig och såna ställen!? Har aldrig tyckt de är de minsta roliga och försöker undvika dem in i det sista, vilket såklart drabbar mina barn. Men så åkte vi idag, med kusin och allt, och jag vaknade svart i blicken och är det fortfarande. Väl där får jag använda all kraft jag har till att dölja hur jag känner och efter fem timmar är jag mentalt slut. Just nu undrar jag om det kanske är jag som är i behov av en diagnos, inte min son.... Jag blir inte bara lite less och irriterad, jag blir aggressiv och behovet att strypa någon blir oroväckande starkt. Det kryper i skinnet och jag väntar på att jag ska explodera.
Suget då? Suget att dricka? Enormt naturligtvis.
Men det är klart, jag kan inte skylla ALLT på Liseberg, så mycket annat är skit och om det inte varit det hade jag inte varit lika mordisk.
Det är bara det att det är jobbigt att inse att allt blir inte bra bara för att man slutar dricka.
Man blir inte en fantastisk och fin människa per automatik, livet slutar inte att ge en käftsmällar och knivhugga en i ryggen. Snarare känner jag att Livet är som människor som sparkar neråt. Sparkar på de som ligger eller står på knä. Sånt är livet, inte rättvist, inte lätt, inte vänligt.
Jag blir förbannad, jag läser vad MM skriver om sin dotter och det hon går igenom och blir så ledsen (inser att en dag på Liseberg inte är hela världen...), läser om ADHD och blir ledsen över att ingen kamp någonsin tar slut egentligen och gör de det så uppstår bara en ny...(Lättad dock att det inte var KOL min vän!)
Tänk om det kunde vara enkelt någon gång ibland.

Nurture
Helt normal

Jag tror det är många föräldrar som har hög igenkänningsfaktor på det du beskriver, vare sej de dricker för mycket eller inte. Liseberg och Grönan är vidriga aptråkiga ställen att vara på i hettan, trängseln, ointresserad, självuppoffrande, med gnisslande tänder etc.

Jag känner precis likadant och tycker bara det är en sund vuxenreaktion, inte ett tecken på dåligt moderskap.

Styrkekram 💚

Märthan
Bifaller

Med Nurture, jag Avskyr sådana där ställen! Vrål och höga röster, stanken från snabbmat och männiksohopen, ungar som vill åt varsitt håll, oron för att någon ska ta dem, kön, värmen och som grädde på moset är man luspank efter ett sånt besök. Du är ingen dålig mamma för att du inte gillar vad du Tror förväntas gillas av dig.

Sen försvinner självklart inga icke alkoholrlaterade bekymmer när man slutar dricka, men man kanske kan hantera dem bättre.

Kramen

FinaLisa
Fina Amanda 🌷

Vissa dagar är man extra känslig och suger åt sig det negativa som en tvättsvamp.
Det är skitjobbigt att hantera sin överkänslighet ibland och jag förstår dig.
Håller med dig och föregående talare, Liseberg är ett vidrigt ställe och tar fram det sämsta hos en del människor.

Det borde ju vara roligt att gå till en nöjespark men gud vad stressade hela familjen var på den tiden. Då talar vi 1980- tal! Redan då var det sjukt jobbigt. Vill inte tänka på hur det är nu...

Kramar 💚💚💚

Amanda igen...
Skönt att höra att fler

Skönt att höra att fler känner som jag!!😅 Vet ju att jag är en bra mamma (om jag inte dricker vill säga...) men ibland blir det för mkt av allt. Dessutom surar mitt Överjag, sitter där och dömer, över att jag jobbar så mycket och faktiskt hellre jobbar än är hemma hos familjen... Men så är det, jobbet är meditation för mig, slipper tänka och känna för jag hinner inte. Hemma kryper det i kroppen...
MEN! Snart börjar skolan för barnen och kanske blir allt bättre?
Hursomhelst, utan alkohol kan jag hantera det mesta (om jag kan skriva av mig här vill säga...) men MED alkohol går ju allt åt helvete, det vet jag ju. Det gäller många av oss så kämpa på❤️❤️❤️🙋🏻‍♀️

Jasmine
Åh vad jag gillar dina inlägg😉

Nu är ju jag iofs en sån där konstig mamma som (om hon inte druckit dagen innan) gillar Liseberg, Grönan, Vattenland och liknande... MEN, jag förstår din känsla av att det är enklare att gå till jobbet äna att vara hemma med barnen. Den känslan hade jag när barnen var mindre och behövde ständig passning. Idag är det annorlunda, det är ett lugn hemma med äldre barn (när mamman inte dricker och är trött vill säga..). Jag gissar att dina barn är yngre än mina och vill då bara säga... tålamod.... det kommer bättre tider😘💙

Amanda igen...
Ja, mina troll är 6 och 12❤️

Ja, mina troll är 6 och 12❤️ 12-åringen är dock extremt självgående och vi har bara roligt tillsammans, min yngste är också fantastisk att umgås med men med hans NPF problematik är det inte alltid enkelt såklart.. Grejen är väl att jag vill vara med mina barn men att göra typiska barn-grejer tråkar ut mig å det grövsta. När vi istället gör saker som tex plockar svamp, pratar om intressanta ämnen eller bara gör saker tillsammans som är kreativa och meningsfulla (för mig då...🙄) finns det inga jag hellre umgås med än mina egna barn... men jag är ego och ställer höga krav på intellektuell stimulering🤣🤣 Ogillar också att slösa tid på något som inte ger (mig-återigen) någonting.
Nu raljerar jag mest för mig själv känner jag, så mycket jag drömmer om och vill uppnå och så är min fritid så långt därifrån. Det gör mig såklart rastlös och lättretad. Att jag dessutom känner att min man inget begriper av det hela gör ju inte saken bättre. Problemet är väl att jag då och då blir medveten om att vi inte alls vill samma saker, har inte samma mål. Men jag är absolut inte förvånad och hur mycket jag än gillar att ha rätt glädjer det mig inte ett dugg.
Det är bara tråkigt.
Nu har jag snurrat in mig i ett resonemang som jag inte orkar ta mig ur, bara skönt att skriva ner sina tankar ibland såklart.
Kämpa på Jasmine, skickar styrka och positiv energi och hoppas åtminstone lite kommer fram!❤️❤️🌹🙋🏻‍♀️

Amanda igen...
Återvinningen, står och

Återvinningen, står och källsorterar i godan ro när makens tomma bib dyker upp på botten av påsen. Både kartong och plast så den lilla påsen slits ut ur sin lilla låda. Då kommer tanken med blixtens hastighet, tanken på att det skvalpar runt ett halvt glas vin och att jag hade kunnat dra i mig det där mellan containrarna helt osedd... Ska man skratta eller gråta?? Vad är sånt, är det min lilla drake som ligger ihopkrupen, utsvulten och sur, där inne någonstans i min hjärna, redo att ta alla chanser han kan få? Hans tilltag var inte alltför genomtänkt, kanske lite desperat till å med, men det är ju själva fan att man inte ens kan få källsortera ifred....
Men det är klart, när jag drack fanns det inte en bib som slängdes utan att sista droppen kramades ur så att tanken kom är inte särskilt förvånande. Mest av allt är det väl ännu en bekräftelse, en av många, på det hårda och sjuka grepp alkoholen fortfarande har om min hjärna. Just hjärnan alltså, inte MIG, som jag ser det sitter sjukdomen i min hjärna, den behöver bara få bli lite friskare. Tillräckligt frisk för att kunna fungera hyfsat normalt, tillräckligt frisk för att acceptera att sjukdomen finns där men ändå vara stark nog att hålla den i schack.
Jag är inte där ännu, men nån gång ska jag vara det. Nån gång.
❤️🙋🏻‍♀️

Jasmine
Jag blir rädd..

.. när jag läser ditt inlägg och förstår hur stor alkoholens makt är. Shit, ska vi hålla på med den här kampen hela livet bara för att vi lät oss lockas av den där viskande alkoholrösten? Och sjukdomen sitter i hjärnan, herregud hur ska vi undkomma, det finns väl ingen bot annat än disciplin att låta bli?

Amanda, är sjukt imponerad av dig och din styrka i att mostå alkoholen. Heja dig liksom!!!

Kärlek💖

AlkoDHyperD
Var inte rädd för tankarna

Det är bara tankar. Själv ser jag det som minnen, påminnelser om hur det varit, eller bara fantasier. Vore ju konstigt om inte en bib eller en slatt vin skulle väcka associationer.
Man kan neutralisera draken i hjärnan genom att ta ett kliv utanför sig själv och se den som ett intressant fenomen.
Skratta eller gråta? Varför inte både och. Sörj det som varit och skratta åt hur tokigt man kan tänka❤️

Jasmine
ADHD, du är klok som vanligt💖

Precis som Amanda... ni var bland de första förebilder jag hittade här.
Jag ska kopiera det där till min tråd så jag minns.

Kram till er båda!💙💙

Sidor