197 dagar är mitt antal idag. Det känns ofantligt...lite. Hur kan 197 dagar av 39 år ha så stor betydelse som det ändå faktiskt har för mig?
Jag är just hög på min egen förmåga, att ha haft kraft att förändra mitt öde och mina tankar. Jag förstår det inte samtidigt som jag börjat förstå att jag alltid varit någon som överlever. Stannar i tid.
Jag är alkoholberoende men idag är jag tacksam för det. Låter galet men så är det för så mycket insikt och klarsyn som det gett mig. Det är en del av vem jag är, en väldigt stor del.

Havet är lite likgiltigt idag, stålgrått och fräser lite lagomt åt mig. På min promenad vid havet tänker jag att det är som alkohol. Jag älskar det, romantiserar det men är livrädd för det. Sjöfåglarna guppar obehindrat på vågorna och jag tänker att jag kommer aldrig bli som dem. De kan lyfta när de vill... Jag är den som inte kan simma. Därute skulle jag obönhörligt sjunka till botten och sluta andas. Men det är ok, för vad har jag därute att göra?
Här på stranden och klipporna är jag trygg, här är jag i kontroll. Så, här stannar jag.
Det är lika självklart att det finns de som kan lyfta ur havet när det vill som att det finns varelser som inte har där att göra alls. Det finns heller ingen vits att värdesätta den ena över den andra.
Det är såhär det är och jag är tacksam över att jag är ett landlevande djur, min insikt att jag inte kan simma ger mig förståelse för andras tillkortakommanden och mina egna...
Men har sjöfåglarna, som har frihet att vistas både i hav, luft och land, samma förståelse?
Och utan förståelse för andra, är det möjligt att förstå dig själv och vice versa?
Jag är glad att jag är jag med allt vad det innebär. När jag kände stolthet över mig själv blev det så mycket enklare att inte dricka. Jag kan bara inte våldföra mig på mig själv längre.
Jag kan inte flyga eller simma men jag kan gå och springa, det är fan inte dåligt det heller!

JagVillMera

och jag känner igen mig i all precis allt. Förutom att jag är man. Funderar över det du benämner "alkoenergi". Tänkvärt. Är det en superkraft som bara används till fel sak? Att sluta dricka handlar om att rikta kraften mot något bättre, något livsbejakande så ger livskvalitet.

Återigen intressanta och filosofiska tankar från dig.
Har du prövat dansa salsa i köket utan alkohol?
Om inte, så börja träna på det. Jag tror att man kan lära upp sin hjärna att släppa kontrollen och dans är ju så lustfylld och befriar så mycket spänningar och känslor man har i kroppen.
Titta bara på Stina Wollter och hennes ensamdans?
Eftersom jag inte kommer ut och dansar som förr så får jag det behovet uppfyllt av mina gympa pass på Friskis och Svettis. Där är det mycket musik och rörelse som jag tycker är kul.
Om du inte bor nära någon sådan förening har de ju DVD som går att köpa och så kan man träna hemma framför TVn.
Men jag är också väldigt sugen på att dansa när jag har druckit, det händer att jag sätter i mina hörlurar och ger järnet till Lady Gaga eller Jennifer Lopez...!
Och jag tror inte vi kan ändra den personligheten vi har inom oss.
Däremot tror jag vi kan träna oss att våga mer, att släppa fram mer inom oss utan alkohol.
Det är ju en vanesak, herregud jag har druckit sedan jag var 13-14 år och nu är jag 60+!!
Framtill för fyra år sedan har jag druckit på ungefär samma sätt. Blivit mer eller mindre berusad 1-2 gånger i veckan. Eftersom jag har alkoholism i släkten har jag också varit medveten om risken därför sett till att inte gå över gränsen.
Ändå tappade jag kontrollen för ca fyra år sedan.
Men nu känns det som jag sakta tar tillbaka den och forumet här har hjälpt mig mycket.
Jag har som första mål att klara tre månader helnykter även om jag tänker dag för dag. Igår var jag på en studentexamen där det bjöds friskt men jag kände att tar jag bara en droppe så är det kört!
Då kommer jag hinka i mig allt som är öppnat hemma när jag kommer dit.
Så, nej, jag klarade det och är så glad för detta idag!
Ha en trevlig helg Amanda och sätt på en skön salsa!?
Kramar??

Vad du skriver tänkvärda saker.
Visst var det mitt medberoende som drev mig in i måbra fållan.
Det var det som fick mig att uppfyllas av boost,kanske som med alkohol för er.
Utan den energin så blev jag som ett urblåst kärl med möjligen lite damm på botten.

Jag fick titta långt runt mig innan jag kunde börja fylla kärlet med vettiga saker.

Det räcker kanske inte med underkläder eller maxpoäng på tentan.
Det handlar kanske om ron infrån och ut som måste få chansen att bygga bo.

Sen kan du vingla på i tango eller foxtrot.
Salsan kan gå någon annanstans och härja,den behövs inte längre.

För att jag skulle ha rätten att existera så var det på bekostnad av mig själv.
Att jag var duktig,räckte till och fanns för alla andra som kunde tänkas behöva.

Läste en fin artikel om att tåget kommer faktiskt tillbaka på samma station.
Man kan låta det passera några vändor innan man kliver på det för att åka med.

Och att man ska slå sin duktiga flicka på käften,hårt..så hon går och tar lite sovmorgon istället för att hålla på och studsa omkring och göra sig användbar.

AlkoDHyperD

Och när är man inte det?
Är duktig att anpassa sig? Följa normer? Ta ansvar? Vara bättre än andra (och vilka andra isåfall?) på något?
Är det den naturliga tendensen att bedöma och värdera som spökar?
För att kunna vara duktig måste det ju sättas i relation till icke-duktig, eller?
Värdet som människa är absolut. Omätbart. Ovillkorat.
Betvivlar vi värdet, att vara värdefull bara för att man finns, hittar vi andra sätt att känna oss värdefulla.
Du är värdefull för att du lever, Amanda. Duktig eller ej
Kram

Är det allt det där ”duktiga” som får dig att dricka? Prova ”halvduktig” och se om det hjälper. Du kanske kan vara en okej mamma och hustru? Alla ska vara så fantastiska idag. Forskning visar att i början på 1800-talet var ca 1% av befolkningen deprimerade under sin livstid. I dag är det 19% och beräknas vara den största sjukdomsbördan i världen om 3 år enl. WHO. Jag skyller på sociala medier. Man känner sig konstant inte så fantastisk som alla andra med hjälp av instagram och facebook.

Funderat mycket på det jag skrev om att vara duktig, det är något som skaver där. Något som inte passar in i den bild jag har av mig själv.
Jag är absolut ingen tävlingsmänniska, jämför mig inte med med alla lyckliga människor på nätet, ser inte vitsen med instagram och facebook intresserar mig inte så värst... Något har alltid drivit mig till att pressa mig själv, och mina prestationer, långt. Redan innan sociala medier tog över mänskligheten....
Jag har ett nytt jobb nu när jag har sommarlov. Och det är verkligen nytt, har aldrig jobbat i resturangbranchen men jobbar nu på en fin resturang vid havet. Tjatade mig till jobbet då stället är fantastiskt? Och jag trivs verkligen bra. Det är full fart i 8 timmar, alltid fullt och en smula underbemannat, och jag mår toppen! När allt är på gränsen till kaos men att man ändå lyckas ro det i hamn tillslut, där på den gränsen mår jag som bäst. Och jag tror det är det jag söker, när jag driver mig själv till att vara och prestera på topp och att balansera på gränsen i allt jag tar mig för, det är de snabba kickarna, det är de jag vill åt.
Det förklarar en hel del för mig....

DetGårBättre

Så det finns en sämre kvinnlig kopia av mig alltså ? Du har kloka ord i skriftformat! Skriver kanske längre en annan tidpunkt ?

DetGårBättre, du är väl för skön du? Väljer dock att inte tolka ”sämre kvinnlig kopia” som en förolämpning för jag tror inte det var det du menade, snarare tvärtom? Jag har faktiskt hittills inte mött någon som funkar så här, dock många som gillar när det händer grejer men när det kommer till kritan vill de allt ha ett kontrollerbart kaos och gamblar inte med trygghet. Det gör jag däremot, jag har alltid trott att jag varit destruktiv men jag har börjat tänka om där. Jag mår ju som bäst när jag står i stormens öga och vet att jag kan fixa det, lyckas. Då är man nog inte destruktiv, jag har ju alltid som mål att lyckas men vill ha den där kicken av att risken att allt går åt helvete finns där. Detta har säkert ett finger med i spelet när det gäller mitt drickande, på mer än ett sätt.
Men jag tänker att om jag lär mig att acceptera att jag är rastlös, att jag inte trivs med marginaler och att lagom inte är något för mig, så kan jag nog använda det som bränsle på ett bra sätt. Att driva mig framåt, inte till att bränna upp saker, andra människor och mig själv... Det funkar dock bara om jag är nykter så det fortsätter jag att vara nu. Alkohol gör min hjärna slö och då hänger den inte med i det tempo där jag trivs som bäst.
Jag tror faktiskt att jag är något på spåren, att tillåta mig att vara den jag är och hitta situationer där min personlighet funkar och jobbar för mig och inte emot mig. Och däremellan ska jag göra som jag gjorde idag: efter jobbet tog jag barnen och svärmor och drog till stranden där vi solade och badade till kvällen = jäkligt bra mamma, mindre bra städerska/tvätterska/hemmakock etc etc... inget svårt val nu när jag ser det framför mig?
Skriv gärna mer, DetGårBättre, måste säga att jag blev lite nyfiken på den bättre manliga kopian????‍♀️

DetGårBättre

Du tolkade det rätt för jag måste ju dock till sist ändå se mig själv som det perfekta även om det inte är en objektiv sanning. Jag måste ju vara den där äkta varan - den jag är. Åtminstone så vaknar folk till om man delar ut en smocka först, istället för att lite försynt stå och viska. Det är ju inte den jag är även om det oftast fungerar bättre på de flesta människor men då har jag likväl inget att utbyta med dessa ändå.

Apropå det du skriver om att acceptera att vara sig själv men hitta rätt format bara, det är en viktig sak för mig också. Jag har alltid gått mina egna vägar. Alltid gillat att stå i centrum. Att leva ett tråkigt liv ala Svensson är inte den passionen jag är ute efter. Tryggheten är en viktig bit i det hela för att ha någon form av balans men så länge linan inte brister så mår jag bättre. Efter att ha jobbat för att försöka anpassa mig mer till samhället och dess normer och struktur insåg jag att det mådde jag inte bra av. Så jag accepterade att jag har en liten obstinat jävel inombords och så länge den inte tar överhanden och agerar på 100% så får jag känna mig levande.

Sen har jag väl insett att leva som förr inte fungerade fullt ut. Tanken om att, hellre hittar jag kärleken och bor i en grotta, än att jag inte hittar kärleken alls och bor i ett slott är väl kanske inte så enkel att leva efter - eller har jag inte bara hittat en som också är som mig. Så rädslan att anpassas mer än jag behöver är väl något oroväckande. Annars har jag tidigare alltid väntat till deadline innan jag gör något. Dragen finns dock kvar än i dag. En mästare förr på att skjuta upp saker men nu inser jag att allt kan inte bli det där kaoset på slutet hela tiden. Att ständigt stå i den stormen du pratar om - till sist blåser jag bort där eller börjar jag dricka för att kunna stå kvar mitt i ögat.

Tempot att det hela tiden måste hända saker är också en fara för mig eftersom jag inte hinner återhämta mig och vad var lösningen på det förr? Jo, att dricka, och så körde jag vidare men bakslagen som följde med var ofta inget vidare. Nu kan jag köra på i högt tempo - ha kontrollen i stormen och välja att lägga mig ner och ta det lugnt istället. Det är väl något jag ofta känner att jag behöver - återhämta krafterna i ensamhet då det ofta kan slita att umgås med människor. Det gäller åtminstone när min introverta sida dominerar.

När jag var liten snackade alla om att de inte hittat sig själva etc. Jag fattade aldrig vad de snackade om för då visste jag vem jag var och levde på det sätt jag ville typ. För mellan fem och sju år sen tappade jag mig själv helt och hållet och efter det visste jag definitivt inte vem jag var och vad jag ville. Först på senare efter att jag slutade dricka, som jag hittat tillbaka till den jag är. Nu är jag på rätt väg även om jag kanske aldrig når fram så är det jag åtminstone. Det är inte jag som försöker vara någon annan och det känns skönt. Jag slipper vara påverkad av alkohol och vara stormen istället för att kanske stå i den. Största skillnaden mellan oss är kanske att du alltid har ett tempo medan jag måste ladda mina batterier då jag tydligen inte har solceller i pannan!

Utöver det så är jag fortfarande den (eller om jag blivit med åren) som sätter enorma krav på mig själv (och även omgivningen ibland). Tidigare hade jag ett enormt kontrollbehov men det har jag jobbat med att bli av med även om det idag finns en mer rimlig balans där. Jag kan nog inte släppa det helt men att ständigt alltid göra sakerna för att jag vet vad resultatet blir är inte hälsosamt. En halvt förvirrad varelse fortfarande, som ständigt söker mig framåt i outforskade områden. Det är bara att acceptera den man är och jobba på att bli en bättre människa.

Självdestruktiv har jag alltid varit i den mån att jag drack. Om det var för att bara fly eller för att slippa misslyckas med de högt ställda kraven vet jag inte. Men just där och då i misären så hade jag självömkan och drack väl för att jag var självdestruktiv. Kunde kännas som det. Jag var inte värd något trots att jag visste att jag hade alla förutsättningar. Alltid haft bra självförtroende men oftast en självkänsla i botten. Ingen bra kombo :D

Rastlösheten var också en stor bidragande orsak till att jag drack. Då slapp jag ju befinna mig i rastlösheten och det hände saker inombords. Att det sen kunde "spåra ur" var väl priset jag betalade. Men det var ju inte rastlöshet åtminstone och då var bättre oavsett vad det var. Det är väl det jag fortfarande kan slåss mot. När en rastlöshet infinner sig - trots att jag har massor att skriva (som jag får betalt för) så kan jag ändå få den känslan inombords. Men idag får den vara kvar och så får jag ta mig ur den istället för att fly från den och se var chokladhjulet stannade. Oftast var det ju nitlotter även om en och annan bättre vinst också funnits med när kontrollen helt släppts :D

Nu känner jag mig lite halvstressad. Behöver skriva ihop en jävla massa texter inför VM i fotboll nämligen! Kommer att fixa det som vanligt men någon röst säger inom mig att allt borde varit klart idag så jag kan slappa i solskenet. Min lata sida som också finns :D Men jag får väl likt detta inlägg bara börja författa och så tar det mig vidare så hinner jag likväl bli klart med allt för det är lite för mycket för att vänta till sista kvällen just nu :D

Skriver gärna mer sen! Nu får det bli fokus på lite "viktigare" saker!

Jag pressar också mig själv hårt och har strikt disciplin. Känslan av flow när man dirigerar känsliga och kritiska saker och de faller på plats är också en form av rus. Men jag är samtidigt en ”god soldat”. Står alltid redo för nya order och inbillar mig att jag njuter av att vara ”dependable” och en som löser problemen.
Men ofta drack jag för att lindra stressen och minska kraven (få chefen i huvudet att hålla käften). Nu måste jag jobba med orsaken. Så jag känner igen mig i mycket. Men sen led jag som sagt också mycket av att alla andra i sociala media också orkade jobba som jag men ändå verkade ha allt och vara lyckliga dessutom... utan sprit.
Tror att det är kopplat till min sociala fobi delvis. Jag lyder auktoriteter. Sen hjälper ju A mot social fobi också.

DetGårBättre, jag har en fråga.
Ett typiskt drag hos mig är att jag aldrig är i god tid, inte när det gäller någonting. Om jag t ex ska befinna mig någonstans kl 9:00 och jag vet att restiden är 7 min, ja då beger jag mig 8:53. Att slösa tid eller pengar på att vara ute i god tid går liksom emot hela min natur. Rätt säker på att detta hänger ihop med resten av min vilja att balansera på gränsen i allt, att ständigt söka utmaningar där jag inte är helt säker på hur det kommer gå.
Är detta något du känner igen?? Har försökt förklara konceptet för en del människor men ingen har någonsin begripit. Jag driver min man till vansinne som hellre är en timme för tidig än en minut för sen???
Det jag nu funderar över är om det är ok att acceptera att jag är oansvarig och lite ”utanför lådan” hela tiden...
Jag känner mig alltid som en udda fågel bland jämnåriga kvinnor/mammor, försöker att smälta in men hela mitt väsen skriker av obehag när jag försöker klämma in mig i den (för mig) trånga lådan.
Jag tänker för det mesta lite baklänges, jag kör alltid lite för fort, jag älskar annorlunda, ser inte många gränser eller så skiter jag i dem, tycker ofta att jag inte passar in någonstans.
Det är bl.a. där alkoholen kommit in i bilden. När jag varit full har jag tillåtit mig att vara lite knäpp och annorlunda. Och visst har den givit mig återhämtning från alla skenande tankar och det kaos jag skapar åt mig själv. Kanske har min son faktiskt ärvt sin diagnos ifrån mig. Jag har värdelös uppmärksamhet när det gäller sådant som inte fångar den. Är den fångad däremot är ALLT kristallklart och inte en detalj undgår mig. Fast, skitsamma egentligen. Frågan är om jag ska acceptera och bejaka den lite knäppa och bakvända människa och mamma jag är eller är det mer hälsosamt att jag skärper mig lite och börjar skaffa marginaler? Skulle jag fråga ALLA jag känner skulle de tycka det senare.. men jag tror inte det. Jag tror inte jag mår bra av att begränsa mig med ramar, regler för hur man ”bör” bete sig. Jag har ju verkligen försökt bli vuxen genom åren men vad har det gett mig? Självförakt och alkoholism. Ont. Ont av att föröka klämma in mig i en låda som är för liten. För om jag inte ser några gränser och fortsätter att kasta mig in i saker utan att veta hur det kommer sluta, ja, då tror jag att jag kommer komma lite längre?
Men vår återhämtning måste vi finna någon annanstans än i fyllans hjärndödande värld.... För det funkar inte så bra?
Kram!❤️??‍♀️

DetGårBättre

Hrm... om jag känner igen mig? Inte helt men kanske ändå. Ifall jag börjar med det att vara i tid så har jag väl aldrig varit ute i god tid men det beror lite på vad det gäller. Vet jag att det tar fem minuter att köra till tågstationen så kanske jag vill åka med 8 minuter kvar. Men jag vet ju sådana som ska vara där klart mycket tidigare. Däremot är det ofta jag är ute i sista sekund när något ska göras och det tror jag beror på att jag medvetet eller undervetet vet hur lång tid det tar att göra något. Det blir alltid klart och oftast med bra resultat. Det var dock värre tidigare eftersom jag alltid sköt upp allt. Det viktiga jag lärde mig med tiden var att jag skulle göra ett val. Skjuta upp det är ok så länge jag gör ett aktivt val. Att bara låta tiden gå och sen får det bli vad det blir stressar jag upp mig på bara och det är inte hälsosamt. För om något ska göras är det enklast att göra det direkt nästan med allt. Lätt hänt att man annars har det i huvudet och stressas över det och sen måste man ändå göra det senare och då har man inte kunnat slappna av under tiden man inte gjort det ändå.

Jag är en rätt chill person i grunden men kan likväl växla tempo. Tidigare om jag skulle med ett flyg kunde jag lika gärna vara där två timmar innan som fem minuter innan deadline. Sitta hemma och vänta eller där var samma sak. Jag brukar ju även tänka om det är fem minuter till tåget ska gå och det är på håret att hinna... jaja, det går väl fler :) Har aldrig sprungit efter ett tåg om jag inte med 100% säkerhet vet att jag kommer hinna med det och att det känns viktigt.

Jag tror dock inte fenomenet har med att söka utmaningar. Det att göra saker i sista tid har enbart om intelligens att göra - att man vet att man fixar det! Tror dock inte man kan säga antingen eller eftersom allt är situationsanpassat. Skillnad på stress och vara ute i sista minuten eller vara den "tråkige" som inte litar på sin förmåga och måste vara ute en timme tidigare etc.

Jag tycker man ska bejaka de sidor av en själv som är starkt rotade i ens identitet som man trivs med och förändra sådant man inte helt trivs med. Jag har alltid varit en liten obstinat jävel. Gått min egen väg och sagt det jag känner för. Andra kan uppleva det som obehagligt till viss del men samtidigt vet jag vilka som är nära vänner och inte. Den här sidan försökte jag ändra på för att passa in i normen men då kunde jag lika gärna vara död. Springa runt här och vara någon annan än den jag är - nej tack. Så den får nu plats i mitt liv men där jag numera ser till så han inte ställer till det för mig bara. För anarkisten som finns i mig är den jag varit sen barnsben. Att smälta in är inte något som är önskvärt i mitt liv - som jag skrivit - vem vill vara en kopia av en kopia?

Jag skapar t ex mina egna regler. Ingen annan ska säga åt mig vilka regler jag borde förhålla mig till. Det är jag smart nog att klara av själv. Men det blir ju kaos i många situationer och försöker man då samtidigt minimera kaoset genom att passa in så var alkoholen en del i det hela tror jag. Eller för att bara fly från allt. Haft det till tusen olika saker. Quick fix som bara blev värre med tiden.

Vissa människor har kallat min socialt inkompetent - men en psykolog sa att jag var antisocial (tror jag han kallade det) och menade att jag är social när det är någon jag är intresserad av och som ger mig ett utbyte där jag glöder. Men att bara sitta och snacka om något intetsägande betackar jag mig för. trivs inte alls i sådana situationer och då är jag hellre i mina egna tankar. En kompis till mig nailar alla delar av ett högskoleprov som han finner intressanta (alltså textmässigt) men är helt lost ifall det är en text som inte intresserar honom.

Jag tror vi måste bejaka den vi är. Sen ändra om den som vi inte tycker passar in i bilden om oss själva. Vill vi vara en snäll människa men kanske inte är det måste vi ju jobba på det. Per Holknekt är ju en förebild hos mig och han är nog samma där som oss. Sin egen och det är det som ger en livskraft. Då kan man orka på och storma omkring och känna livsglädje. Annars kommer vi bara känna oss instängda och då mår vi inget bra.

Vuxen är inget jag har intresse av att bli på det sättet. Äldre blir jag ju men mitt sinne kommer alltid vara livligt :) Jag är guds barn. Att bli "vuxen" är ju bara tråkigt. Sen måste jag ju passa in till viss del där. Alla behöver vi ju pengar för överlevnad. Men jag går mina egna vägar där också. 100% kneg är ingen melodi för mig. Gillar inte slaveri :)

Jag gillar också i grunden att kasta mig in i saker jag inte har kontroll på men då för att utvecklas personligen. Dock finns det gränser för mig :D Dans är inte förstavalet när jag ska kasta mig in i något.

Återhämtningen är viktig för oss alla. Hur vi gör det är ju individuellt. Jag behöver skärma av mig från det mesta. Ha noll krav på mig. Slappa bara. Känna mig fri som människa. Men sen kan jag växla upp och storma vidare :) Men jag vet inte allt ännu. För mig är livet en resa fortfarande. I dag mår jag väldigt bra. Men jag försöker ständigt jobba på att utveckla mig som människa på ett eller annat sätt :)

Vet inte om varken du eller jag blev klokare av det här nattinlägget :) Oavsett - ha det gott!

Dans är väl inte precis mitt förstahandsval heller? men det representerar på något sätt det jag inte klarar av: stå på scen, tala inför grupp osv. Jag låser mig och blir stel men jag försöker intala mig att det går att träna bort...
Det är intressant det du nämner om val, för visst är det så, att göra aktiva val är viktigt. Att något ”bara blir” eller ”bara händer” gillar jag inte och tror inte på det heller. Sen kan man så klart ha en jävla otur ibland. Jag gör inte saker utan att ha en tanke bakom, ha gjort ett val, det händer bara inte. För samtidigt som jag gillar när det är stormigt vill jag ha struktur och kontroll. Min egen struktur och kontroll vill säga... Ogillar starkt när saker och ting är oklara och folk bara flummar omkring utan mål och mening, ogillar det för jag FÖRSTÅR det inte. Men det är nog här det blir besvärligt för mig och det är här det krockar känslomässigt och jag känner mig splittrad. Kaos och ordning är ju liksom varandras motpoler..Att hitta en balans är svårt som fan.
Alkohol t ex, redan som tonåring visste jag att jag hade problem, om jag ska tro mina dagböcker för där står mycket jag förträngt.
Problem, men jag valde ändå att dricka.
Så visst har jag gjort många, många idiotiska val i mitt liv men de har ju varit mina egna aktiva val. Jag kan bli fruktansvärt arg på mig själv men borde nog släppa det och lära mig av det istället...
Om jag förstått det rätt säger du vad du tycker och att folk ibland har svårt för det. Jag önskar ibland att jag var mer så, men när jag befinner mig i sociala sammanhang är jag väldigt kompetent. Om situationen kräver det... Jag ser det som ett jobb tror jag, läser av människor och ser vad de behöver för att det hela ska fungera, njuter sedan av att de, helt ovetande om min kalkylerade inblandning, tycker att allt är så trevligt, blivit så bra etc, etc. Har säkert med min uppväxt att göra då det VAR mitt jobb att få min mamma att må så bra som möjligt och styra henne bort ifrån alla sociala katastrofer?.... Ibland känner jag mig falsk men egentligen så är det väl inte så farligt, jag vill faktiskt aldrig skada någon, använder inte mitt kalkylerande till att förstöra. Jag vill att människor ska må bra, jag vill lyfta och hjälpa, kanske gör jag sånt för andra som jag önskar att andra gjorde för mig. Det händer dock inte för jag har grävt min egen grop. Jag utstrålar inte direkt något som får folk att känna att de behöver ta hand om mig...
Det är bara ni här på forumet som vet hur jag är och hur jag tänker, ni tar hand om mig. Och det är gott så. Tänk om jag inte hade nån?? Det hade ju varit förskräckligt.... Och faktiskt, att inte dricka är ett sätt för mig att ta hand om mig själv.
För övrigt bra sagt:”Men jag vet inte allt ännu”
Så är det ju, man vet inte allt.
Idag börjar jag jobba kl 17 och hoppas på en fartfylld kväll? men fram till dess ska jag bara glida runt här hemma och försöka njuta av att kunna välja vad jag vill göra. Känns bra?
Ha det bra så länge och hoppas vi hörs av framöver!?❤️??‍♀️

DetGårBättre

Allt som känns obehagligt är ju enbart en vanesak. Ju mindre man gör det och ju större man ser det, ju farligare känns det. Avdramatiserar man det och gör det varje dag kommer man bli van. Precis som med ett nytt jobb eller andra nya saker, det är stressigt och halvjobbigt i början.

Jag har varit expert på att inte välja. Bara låta det flyta på och så. Inte komma fram till vad jag borde och vips är antagligen tiden passerad. Då blev det mitt val indirekt ju. Sen lärde jag mig att ta aktiva beslut - oavsett vad jag valde. Det avlastade mycket stress faktiskt.

Jag kan känna igen mig mycket i det med att inte förstå när det inte finns tydliga mål etc. Jag har haft ett enormt kontrollbehov när jag var yngre men har blivit klart bättre på det nu. Samtidigt känner jag att jag vill in och styra upp saker som inte fungerar optimalt. Just nu är det en balansgång i hur jag ska agera i en viss sak. Samtidigt är det kaos i huvudet då jag inte har kontrollen där men det mesta fungerar helt ok oavsett. Men strukturen och målen saknas nog. Så jag tänker att om ett tag så får jag lägga fram en plan och så får den bara köpas helt enkelt :)

Samtidigt är det mycket i livet jag släppt och inte orkar ha kontroll på. Det är rätt skönt och avkopplande när saker bara händer och flyter på. Det gäller att prioritera vad man måste ha struktur och kontroll på och vad som i botten inte är så viktigt faktiskt.

Jag har sökt en balans hela mitt liv. Insett att det nog är en halv utopi. Bättre att antingen släppa något helt eller gå in helhjärtat och leva med att det är så jag fungerar. Alkoholen släppte jag. Men ska jag in i ett "jobb" så är det all in för att leverera på topp.

Jag vill väl ha en bra stämning men inget jag jobbar för. Jag sticker hellre ut hakan och svingar mig i taklampan och får igång känslor. Då lever jag. När folk reagerar på mina knapptryckningar. Sen måste jag dock lära mig när jag bör och inte. Det är ju inte total kaos som jag kan framställa det här men testar gärna för att se hur folk reagerar. Men jag är rätt öppen och chill själv och tar inte så mycket på så stort allvar. Därför vågar jag också svinga med yxan när jag är igång. Självdistans och distans rent allmänt. Kanske ett sorts försvar bara. Slippa gå in i saker även om jag har en väldigt djup sida också. möjligt att det är här antingen eller spelar roll. Deep talk eller inget alls. Det sistnämnda får representera flum.

Vår uppväxt påverkar oss väldigt i livet. Sen tycker inte jag vi ska motarbeta det och försöka infinna oss i en form som alla andra redan trängs i. Jag skapar min väg i livet. Den vägen jag går ska ingen ha gått på innan. Då skulle jag inte vara nödvändig på planeten. Ingen försöker uppfinna hjulet en gång till. Möjligen förbättra det.

Det är enklare att göra saker för andra än att göra de sakerna för sig själv men du kanske borde vända ditt agerande mot dig istället för att lägga den kraften mot alla andra? Så ta hand om dig själv är mitt råd :)

Jo, att inte dricka gör ofta att vi kan rikta fokus och energi och göra grymt bra saker istället för att bli bäst på att supa och bara vara normala som alla andra :) Jag tänker att alla vi som krökar för mycket besitter enorma egenskaper alla andra saknar. Därför vi känner sådan stress, press och har krav och ångest etc. :) Hanterar vi det kan vi fokusera på det vi verkligen är bra på.

Själv har jag hittat något enormt intressant i livet just nu som kan vara mitt lugn samtidigt som jag får utlopp för kreativiteten. Bara hoppas det blir som jag vill nu när jag tänker "styra upp" :) Struktur!

Idag börjar VM - mitt jobb :) Samma tid som du gick på ditt pass för några dagar sen. Vi ses om en månad :) Äsch, jag tittar nog in här då och då!

Stunder som dessa är egentligen bland de värsta för mig. Just kommit hem från ett lyckat pass på jobbet. Klockan är mycket men är uppe i varv, har varit briljant, haft koll och kontroll. Fått mina (och andras) gäster på bra humör... Vem fick mest dricks? Jo, jag? Samtidigt som jag städat överallt, ordnat och fixat, underlättat för alla... Så kommer jag hem, det är tyst och mörkt, mannen sover på soffan. Ingen att berätta för hur fantastisk jag varit... Tur jag har er? Men här finns en fara, ett belöningsbehov som surrar i bakgrunden.
Lukten på jobbet när jag jobbar kväll är inte heller den bästa för mig. Jag serverar andra A och lukten kommer jag inte undan. Den sitter fast i näsan på mig när jag kommer hem...
Numera kan jag lätt gå på fest utan att dricka, vardagskvällar hemma tänker jag inte längre på A, myskvällar saknar jag inte vinet så länge jag har kaffe. Men det som stör mig är att när jag är i det tillstånd jag älskar mest: uppe i varv, i flow, i kontroll. DÅ kommer suget. Som om jag vill förstärka det. Det handlar inte om att varva ner. Det handlar om att fortsätta. Och förstärka det jag känner.
Ofta har det nog handlat om att förstärka något, glädje, energi, ilska, sorg... Är det så kanske, att jag alltid velat att allt hela tiden ska vara starkare, förstärkt.
Mycket möjligt.
Men jag identifierar detta nu tycker jag, jag tror och hoppas att det räcker. Därför tror jag att, hur roligt jag än tycker att det är och hur bra jag än är på det, borde jag inte jobba så mycket kväll i restaurangen... Vilket jag inte heller ska.
Kram på er alla❤️ Jag skickar styrka till er alla inför midsommar, njut av mat och trevligt sällskap (vilket jag hoppas ni har!!), det är det man behöver, inget annat!
??❤️??‍♀️

Ler

Stunder som dessa .. Men kom ihåg morgondagen .. När du vaknar pigg o nykter .. Så duktig du är .. trots frestelser ?

AlkoDHyperD

Dopaminet flödar när du är i ditt esse och uppe i varv. Bra på det du gör, får synlig bekräftelse genom mycket dricks, blir sedd och ser dig själv som kompetent.
Vilken dipp det blir sedan, när du kommer hem till det tysta huset och upplevelsen av ensamhet. Ingen att berätta för om din härliga känsla.
Kickar kan aldrig hålla länge utan påfyllnad, men genom att istället för ensamhet mötas av gemenskap, få återberätta, dela, bli sedd och välkomnad med en kram och ett ”jag har saknat dig” skulle kanske känslan varit trygghet och vila. Inte obehaglig tomhet (sug).
Nu såg du dig själv i situationen och satte ord på det utan att döma var sig dig själv eller din känsla. Förstod att behovet var gemenskap och att få dela dina upplevelser. Skrev här. Du är inte ensam❤️

Dom som kan det, har nog lättare att förstå sig själva och sitt beroende. I resturangbranchen finns ju stora risker att utveckla beroende..Inte så konstigt med tillgänglighet, stress, osv..Många i min familj har blivit beroende av alkohol, och jobbat just på resturang. Skillnaden på dom som klarar sig att ta sig ur det, och övriga tror jag, är just att kunna prata om det och att kunna erkänna och vilja förändra. Men även att förstå varför man är beroende och just förstå sina känslor..Vad duktig du är Amanda på att vara du..Både på jobbet och som den kvinna du nu har blivit som nykter..Heja dig?✨✨

Sitter ute i kvällen med en kopp kaffe. Mår väldigt bra idag. Grät floder av hopplöshet och ångest igår... Denna berg å dalbana?? Praktiska saker, ekonomi, som är åt helvete fick mig att bryta ihop. Drack inte och ville inte heller. Trodde jag skulle vilja men nej, suget kom aldrig. Det känns väldigt bra och kanske en bidragande faktor till att jag idag mår bra.
Jag behövde få bryta ihop för att komma vidare. Allt löser sig.
Min man dricker allt mindre och mer sällan, verkar som om han reglerar sig själv just nu...
Det är en frihet att slippa ha alkoholen flåsandes i nacken.
Jag vet nu att det kommer o går, det blir nog aldrig helt och hållet okomplicerat. Men jag vinner oftast och det är det som räknas. Friheten nykterhet ger är fantastisk, den är något som kommit på köpet men som jag inte var beredd på att få. Den bästa av gåvor skulle jag säga. Att få vakna varje morgon utan bakfylla och allt vad det innebär... Det är helt klart värt alla kvällar jag varit nykter med vita knogar, den kampen jag utkämpat.
Min väg är inte spikrak och kommer aldrig bli det men friheten släpper jag inte taget om, inte nu när jag äntligen fått uppleva den.
Jag hoppas ni alla får bli fria någon gång, livet är svårt nog som det är utan att behöva leva det i bojor.
Kram på er❤️❤️❤️??‍♀️