Hej. Jag är en 26-årig tjej som levt i ett samboförhållande i fyra år.
Min sambo är äldre än mig och han dricker sig full nästan varje dag i veckan.
Jag själv är numera helt nykter, efter att tidigare ha haft en (enligt mig) osund relation till alkohol. Min nykterhet är jag glad över och jag mår bättre i mig själv sedan jag slutat dricka.
Men varje dag blir jag mer och mer knäckt av min sambos gränslösa beteenden, jag har under våra år tillsammans förlorat mig själv helt och jag vet inte hur jag ska klara detta.
När han är full (vilket är mestadels av tiden vi spenderar ihop) känner jag mig bara som ett redskap. Jag förväntas finnas där för hans nöje, perversioner, ilska.
Så gott som varje dag under dessa år har jag stått ut med psykiska och fysiska övergrepp från honom och jag orkar egentligen inte en dag till. Säger jag ifrån, eller ens antyder att han skulle göra något fel, så exploderar han och glåporden haglar. Jag tystnar och drar mig undan, fylls av skuld och av rädslan för att bli ensam (ironiskt nog).
Mitt sinne känns klarare sedan jag tog beslutet att sluta dricka, och jag vet att det inte är såhär jag vill fortsätta leva. Men ändå tillåter jag allt det som min sambo gör, jag hjälper honom alltid ekonomiskt och ställer upp för hans barn (från tidigare äktenskap) när han varje månad super upp sina sista slantar. Jag ger honom till och med pengar till öl och sprit om han ber om det.
Är det detta som är att vara medberoende?
Jag önskar mig inget mer än lugn och sinnesfrid, ändå motarbetar jag mig själv såhär. För ett år sedan var jag säker på att den enda vägen ur detta var att avsluta mitt liv, jag vill aldrig må så dåligt igen.
Så hur går man vidare när man väl kommit till insikten om att en situation är ohållbar? Hur håller man ihop sitt psyke och tar sig någorlunda helskinnad ut på andra sidan?
Mvh Skräpet