När ger jag upp

12 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Diser
När ger jag upp

När ger jag upp? När har jag väntat klart? Räcker inte 15 år? Varför finns det hopp kvar, att det faktiskt skall bli bra till sist.

Detta är min första tråd. Jag har äntligen tagit mig modet att skriva något här. Jag hittade hit för ett antal år sedan. Har läst, försökt förstå. Insett att min historia inte på något sätt är unik. Den är skrämmande lik andras.

Min sambo är alkoholist och jag är vilsen. Det gör ont att inse, det känns som att jag har misslyckats.

Nu har jag i alla fall uttalat ordet, benämnt det vid sitt rätta namn. Kanske kan jag börja reda i detta på riktigt.

InteMera
Välkommen hit!

Visst är det skönt att nämna saker vid sitt rätta namn? Och det är inte du som misslyckats, alkoholism är en beroendesjukdom som suger alla omkring med sig i virveln av galenskaper om man står för nära. Du verkar redan ha förstått att din historia inte är din allena, vi är många här som beskriver och känner igen det du säkert gått igenom på era 15 år.

Bra att du förstår vad det är du har att göra med när det gäller hans del av det, den svårare biten är att förstå sig själv tycker jag. Varför står man ut så länge? Hoppas, hjälper, kräver, bönar, städar upp och mörkar, möjliggör och hoppas ändå lite till att han själv ska förstå att sluta. Vilket de ganska sällan gör. Men under tiden har ju du ett liv att leva. Hur vill du leva Ditt liv? I bakvattnen av den andres sjukdom eller ett eget helt och lyckligt liv? Hur kan du ta ens ett litet steg som skulle få dig att må bra, mindre vilsen, ovh ens för en stund släppa oron för hans mående? För det är faktiskt hans ansvar, inte ditt!

Välkommen hit till oss andra som sliter med exakt samma frågor, fortsätt skriv av dig här och få hjälp och stöd i dina funderingar av alla kloka mänskor som vistas på detta forum!

Kristina 2
Skönt att kunna vara öppen

Hej. Du är verkligen inte ensam, själv har jag levt i mitt förhållande i 35 år. Inte med den alkoholkonsumtion som nu förekommer men alltid med ett knäppt beroende och medberoendebeteende.

Sedan jag fick nog och "exploderade" för drygt 6 månader sedan har jag lärt mig massor. Mycket från det här forumet och mycket från böcker och Internet. Jag har absolut inte kommit i något mål och känner mig ofta sorgen och frustrerad men mina första lärdomar är nyttiga. De tar i alla fall udden av den värsta frustrationen och stressen.

Först och främst att vara öppen och tydlig med alkoholproblemet. Inte vara tyst och lida. Berätta för folk runtomkring hur mitt liv ser ut.

Sedan förstå att jag inte kan fixa hans beroende. Under många år har jag försökt ändra på olika omständigheter som jag trodde skulle göra att han mådde bättre och därmed skulle dricka mindre. Jag vet nu att det är inte mitt fel att han dricker och att han själv måste vilja sluta. Det är enda sättet.

Jag har insett den komplexa spiralen som vi snärjt in oss i och som verkar stämma in i nästan allas berättelser. Jag duktig och fixar allt. Han blir latare och låter mig fixa allt. Jag blir mer sammanbiten och fixar mer. Han känner sig sämre och värdelösare och dricker mer. Jag fixar ännu mer. Är mamma, psykolog och hustru på samma gång. Vårt förhållande grundar sig allt mindre på ömsesidig och fristående kärlek utan allt mer på beroende av varandra och insnärjdhet. Beroende och medberoende...

Det finns många saker som jag vrider och vänder på och där jag är helt vilsen. Problemet att han inte förstår hur jag har det. Problemet att jag kanske måste lämna honom för att han ska få motivation nog att sluta. Problemet att jag vill leva med honom, inte utan honom. Problemet att jag vill leva med honom som han är när han är nykter (nästan aldrig numera). Praktiska problem om jag skulle lämna honom.

Kanske känner du igen något från din egen situation. Mig har det hjälpt en hel del att se att vi som par nästan är komiska i våra karaktärer. Exakt så som en beroende och en medberoende beskrivs i all litteratur. Det smärtsamma är det tyvärr inte löser problemet. Att jag inte står ut med hans drickande och han inte vill sluta dricka, inte på riktigt. Det enda jag kan göra är att antingen gilla läget eller lämna. Det är fruktansvärt tungt och jobbig.

Jag ser fram emot att höra hur det går får dig, hoppas du känner stöd och nytta här.

Diser
Skammen bränner i bröstet

Efter jag skrev mitt första inlägg har det tagit stopp. Jag läser era svar. Nästan förvånad att någon läst. Tacksam för det.

Inser att jag ägnat mycket tid åt att tänka, analysera och försöka förstå. Nu verkar det ha tagit stopp i mig. Det känns som jag bryts itu av en stor tyngd. Det tog ett par dagar innan jag förstod att det är skam jag känner.

Skam över honom, som själv inte verkar känna skam. Skam över mig själv att jag inte gjort något åt detta. Skam över att jag låtit sonen växa upp mitt i detta.

Jag är glad för att jag faktiskt börjat skriva här, det lättar på trycket underligt nog.

Anxiete
Hej Diser!

Du känner skam , det är nog en känsla som kommer som ett brev på posten när man är medberoende, jag tror de flesta på anhörigsidorna känner den känslan från och till .
Jag försöker resonera så här: medberoende är en lika allvarlig sjukdom som beroende, alltså är jag sjuk. Ska jag känna skam för att jag är sjuk? Skulle jag känt skam för diabetes, alzheimers, magkatarr ? Nä , förmodligen inte.
Man kan vända på det: som medberoende har man ett val, det har man inte med andra sjukdomar.
Men ingen väljer att bli medberoende/sjuk oavsett sjukdom. Jag tror att i just vår sjukdom är det ett förlopp som tyvärr tar tid att både komma på och att ta sej ur, annars hade vi inte blivit medberoende, då hade vi gått direkt.
Det jag vill säga är klandra inte dej själv för det som varit. Tänk igenom det och bestäm dej för hur du vill imorgon eller kanske bara idag ska se ut. Små små steg .... Kram 🌸

Rymmaren
Kämpa på med vad du än gör för val!

Det är STORT och MODIGT att du börjar skriva och kan sätta ord på vad det är! Vi är många som levt eller lever med en alkoholist med allt vad det innebär. Och den här skammen som du skriver om, den har vi alla medberoende känt när vi slätar över, hittar på ursäkter och fixar och donar för att allt ska framstå som så bra utåt fast det egentligen är så skit det bara kan bli. Kram

Nordäng67
Hej Diser!

Man tappar bort sig själv och vet inte riktigt vem man är och vad man vill! Själv är jag medberoende sedan barndomen och haft förhållanden som ”matchar” mig! När är det nog? När har jag fått nog? Vad vill jag göra åt detta? Vad kan jag göra? Frågor som friska människor bara vet svaret på utan att behöva tänka medvetet! Men som är så svåra för en själv! Börja i det lilla och väx dig stark! Träna dig själv på att svara dig själv på frågor! Vad kan JAG göra för att JAG ska ha en bra dag idag! Blanda inte in någon annan utan gör dagen bra på egen hand! En promenad, hälsa på en kompis vad som helst! Lär dig styra dig själv och ta hänsyn till dig själv! Kram

Diser
Gräns eller makt?

Det här med gränser gör mig vilsen i vår situation. Det är så att min sambo har bränt alla sina broar. Han är helt beroende av mig. Han har inget jobb, ingen ekonomi, är inte med i a-kassan, inget. Han lever helt på mig.

Hela vårt liv tillsammans har han smugit med alkohol. Det eskalerade för fem år sedan med delerium, avgiftning och sen en grov rattfylla.

Lite KBT-behandling och sedan skulle allt vara ok. Men det är det ju inte. Han har nog någon slags diagnos och vi inser nog båda att han medicinerar med öl. Så nu är det folköl som han dricker och det kan bli upp till 3 sex-pack på ett dygn. Det finns ingen tidpunkt som är helig om han bara får chansen.

Vi har haft någon slags överenskommelse att han tar hand om hem, inköp och matlagning så sköter jag det ekonomiska. Men då det hela tiden slinker med dessa öl så har jag nu fått nog. Jag har de senaste dagarna börjat sätta gränser. För tiden går ju och absolut inget händer. Han har ju lovat att gå till AF samt ev boka tid på VC för samtal.

Så nu får han inte ha kortet längre och han är upprörd över hur jag behandlar honom. Han anser att jag är maktgalen och vill bara kontrollera honom. Och det har han ju i och för sig rätt i 😞.

Det känns så fel att ta i från honom den enda uppgift han har. Men å andra sidan varför skall hans missbruk ske på bekostnad av familjen, både känslomässigt och ekonomiskt.

jennyjonsson
Jag förstår dig precis, men

Jag förstår dig precis, men vi är inte maktgalna utan det kallas medberoende. Det är det vi är... jag har i två dagar inte ätit eller sovit pga detta helvette jag lever i. Jag orkar inte mer

Bladis
Nattsmyg

Ja du. Din sambo dricker sex pack, alltså bara ”fegisar”. Jag förstår att det kan vara frustrerande för dig. Jag va i samma sits som din sambo för 7-8 år sedan när det gäller drickandet. Tycker du ska konfrontera honom om drickandet iallafall. Själv avancerade jag från folkisar till starköl och vidare till att jag inte drack bira under 7% tillsammans med whiskey och annan sprit. Har haft diverse diskussioner med min sambo efter det som ledde till akoholhjälpen osv. Dricker fortfarande och tål mycket numer och min kamp fortsätter mot ett nyktert liv. Min goda förmåga att dölja det gör att jag klarar mig för tillfället, men det håller ju inte i längden, det vet jag. Ville bara säga att det finns olika grader i helvetet och prata med honom om du älskar honom.

Diser
Ta hand om dig jennyjonsson

Andas djupt. Tänk, vad är min nästa tanke 20 gånger. Gör det igen och igen. En mindfullness-övning som hjälpt mig i akuta situationer. Kanske du får sova eller slappna av ett litet tag. Kram🌸

Anxiete
Hej Diser

Jag vet inte om jag tycker du tar ifrån honom något. Han visar ju uppenbart att han inte hanterar det! Ska du försörja en familj på din lön där en stor del går till öl?!?
Naturligtvis ska man hjälpas åt, vissa perioder får den ena parten dra ett tyngre lass men visar den andre parten ingen som helst vilja att ta tag i sin egen situation då vet jag inte hur balansen blir? Det måste till en förändring för att han ska må bättre och då tänker jag inte enbart på alkoholen. Det måste vara fruktansvärt att gå upp på morgonen och inte ha någon mening !
Jag vet att vi medberoende inte ska men kan du ta kontakt med vården och boka upp en tid? Kan du sätta honom i bilen och följa med honom till AF och hjälpa honom att skriva in sej? Då har du hjälpt honom med första steget, resten får han klara själv !
Jag hade nog satt mej med honom, helst på fm när det är iaf lite halvnyktert och tvingat honom att vara med att gå igenom ekonomin. Visa honom svart på vitt: Så här mycket kostar ditt drickande per dag (ca 180 kr om han dricker 3 sexpack) ta det gånger 30...... 5400 kr /månad !! Nu vet inte jag hur din ekonomi ser ut men oavsett vad du tjänar så tror jag inte det är där du vill lägga dina pengar!! Det är typ 60000 på ett år, tänk vilken Nice resa det hade blivit, eller vad du nu skulle vilja lägga det på. Visa honom och säg att jag vill ha med dej på tåget, jag vill att vi hjälps åt och jag vill att du hittar ditt egenvärde MEN utnyttja inte mej!! För det är det han gör medvetet eller omedvetet
Kram på dej 🦋