När ger jag upp

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Diser
När ger jag upp

När ger jag upp? När har jag väntat klart? Räcker inte 15 år? Varför finns det hopp kvar, att det faktiskt skall bli bra till sist.

Detta är min första tråd. Jag har äntligen tagit mig modet att skriva något här. Jag hittade hit för ett antal år sedan. Har läst, försökt förstå. Insett att min historia inte på något sätt är unik. Den är skrämmande lik andras.

Min sambo är alkoholist och jag är vilsen. Det gör ont att inse, det känns som att jag har misslyckats.

Nu har jag i alla fall uttalat ordet, benämnt det vid sitt rätta namn. Kanske kan jag börja reda i detta på riktigt.

InteMera
Välkommen hit!

Visst är det skönt att nämna saker vid sitt rätta namn? Och det är inte du som misslyckats, alkoholism är en beroendesjukdom som suger alla omkring med sig i virveln av galenskaper om man står för nära. Du verkar redan ha förstått att din historia inte är din allena, vi är många här som beskriver och känner igen det du säkert gått igenom på era 15 år.

Bra att du förstår vad det är du har att göra med när det gäller hans del av det, den svårare biten är att förstå sig själv tycker jag. Varför står man ut så länge? Hoppas, hjälper, kräver, bönar, städar upp och mörkar, möjliggör och hoppas ändå lite till att han själv ska förstå att sluta. Vilket de ganska sällan gör. Men under tiden har ju du ett liv att leva. Hur vill du leva Ditt liv? I bakvattnen av den andres sjukdom eller ett eget helt och lyckligt liv? Hur kan du ta ens ett litet steg som skulle få dig att må bra, mindre vilsen, ovh ens för en stund släppa oron för hans mående? För det är faktiskt hans ansvar, inte ditt!

Välkommen hit till oss andra som sliter med exakt samma frågor, fortsätt skriv av dig här och få hjälp och stöd i dina funderingar av alla kloka mänskor som vistas på detta forum!

Kristina 2
Skönt att kunna vara öppen

Hej. Du är verkligen inte ensam, själv har jag levt i mitt förhållande i 35 år. Inte med den alkoholkonsumtion som nu förekommer men alltid med ett knäppt beroende och medberoendebeteende.

Sedan jag fick nog och "exploderade" för drygt 6 månader sedan har jag lärt mig massor. Mycket från det här forumet och mycket från böcker och Internet. Jag har absolut inte kommit i något mål och känner mig ofta sorgen och frustrerad men mina första lärdomar är nyttiga. De tar i alla fall udden av den värsta frustrationen och stressen.

Först och främst att vara öppen och tydlig med alkoholproblemet. Inte vara tyst och lida. Berätta för folk runtomkring hur mitt liv ser ut.

Sedan förstå att jag inte kan fixa hans beroende. Under många år har jag försökt ändra på olika omständigheter som jag trodde skulle göra att han mådde bättre och därmed skulle dricka mindre. Jag vet nu att det är inte mitt fel att han dricker och att han själv måste vilja sluta. Det är enda sättet.

Jag har insett den komplexa spiralen som vi snärjt in oss i och som verkar stämma in i nästan allas berättelser. Jag duktig och fixar allt. Han blir latare och låter mig fixa allt. Jag blir mer sammanbiten och fixar mer. Han känner sig sämre och värdelösare och dricker mer. Jag fixar ännu mer. Är mamma, psykolog och hustru på samma gång. Vårt förhållande grundar sig allt mindre på ömsesidig och fristående kärlek utan allt mer på beroende av varandra och insnärjdhet. Beroende och medberoende...

Det finns många saker som jag vrider och vänder på och där jag är helt vilsen. Problemet att han inte förstår hur jag har det. Problemet att jag kanske måste lämna honom för att han ska få motivation nog att sluta. Problemet att jag vill leva med honom, inte utan honom. Problemet att jag vill leva med honom som han är när han är nykter (nästan aldrig numera). Praktiska problem om jag skulle lämna honom.

Kanske känner du igen något från din egen situation. Mig har det hjälpt en hel del att se att vi som par nästan är komiska i våra karaktärer. Exakt så som en beroende och en medberoende beskrivs i all litteratur. Det smärtsamma är det tyvärr inte löser problemet. Att jag inte står ut med hans drickande och han inte vill sluta dricka, inte på riktigt. Det enda jag kan göra är att antingen gilla läget eller lämna. Det är fruktansvärt tungt och jobbig.

Jag ser fram emot att höra hur det går får dig, hoppas du känner stöd och nytta här.