När ger jag upp? När har jag väntat klart? Räcker inte 15 år? Varför finns det hopp kvar, att det faktiskt skall bli bra till sist.
Detta är min första tråd. Jag har äntligen tagit mig modet att skriva något här. Jag hittade hit för ett antal år sedan. Har läst, försökt förstå. Insett att min historia inte på något sätt är unik. Den är skrämmande lik andras.
Min sambo är alkoholist och jag är vilsen. Det gör ont att inse, det känns som att jag har misslyckats.
Nu har jag i alla fall uttalat ordet, benämnt det vid sitt rätta namn. Kanske kan jag börja reda i detta på riktigt.