Hej! Har skrivit här flera gånger förut, orkar och vill inte leta fram mina gamla trådar. Kort bakgrund. Alltid druckit, slutade för några år sen, gick behandling, var nykter ca: 2 år. Träffade ny man, flyttade till honom på en annan ort. Gick bra första året, förstod i och för sig att han hade problem men inte hur allvarligt. Det gick att leva med faktiskt.
Sen började vi bägge två. Hette fint först att vi bara fick dricka 4 öl varje lördag, klarade vi inte det skulle vi söka hjälp. Fina ord va? Nu har vi hållt på i snart två år, i princip varje dag och det bara eskalerar. Vill så gärna sluta men klarar det inte när han dricker. Vi samspelar liksom, ursäktar varandra, hittar alltid anledningar. Det gör ju inget - det är ju bara vi två. Flippar någon ur förlåter den andra gärna, vi kan ju alltid strunta i det och ta en öl istället.
Men jag är så trött på det! Vi isolerar oss, har inget umgänge, gör inget. Saknar mitt gamla liv när vi hittade på saker, hälsade på folk, fiskade, plockade svamp osv.
Jag har ambitionen att göra något men så kommer jag hem, han sitter där med en öl och då tänker jag vad fan - nu kan vi ju ändå inte göra något. Sen knäcker jag första ölen... Varje dag. Att bestämma något i förväg funkar inte, det glömmer någon av oss så lätt bort...
Nu är jag hemma hos en släkting på studentfirande, det är så skönt och så normalt! Behövde nog distansen. Vill att det ska kännas så här jämt! Samtidigt älskar jag min man - vill att allt ska bli bra igen. Jag tror jag har mer vilja att sluta än han, han är så vansinnigt fast i alkoholträsket.
Kan inte skriva mer nu, ska äta en normal frukost. Det här inlägget är iallafall en början, ville inte skriva med kroppen full av ångest och alkohol.