av lillablå

hur mycket är för mycket?

Märta
sön, 2010-08-15 - 11:21

Hej lillablå

Hur har du det, jag saknar dig lite nu. I helgen har jag haft ett riktigt rejält bakslag igen. Tack och lov har jag mina vänner som stöttar och förstår, det är bara låta känslorna och tårarna flöda och smärtan att ebba ut. Jag blir så himla trött efteråt, jag sover och segar i flera dagar. Samtidigt är jag lite av ett idrottsfreak så jag har tittat mycket på sim-em i veckan.

Nu har jag varit friskskriven i två veckor efter tre månaders sjuksksrivning. Det känns jättebra, varje lite steg framåt har fått mig att läka. Det är en lång väg kvar men nu kan jag åtminstone njuta och vara "här och nu" allt mer. Jag träffade min terapeut i veckan, ska börja med mindfulness igen och försöka få tillbaka mitt luktsinne. I morse var jag ute på en lång och härlig promenad med min vän och hennes hund. Det var en ny känsla i dag, lite höstaningar kanske?

Hoppas att du mår bra och att du får fina stunder där du kan njuta och koppla av. Vi kämpar på vännen, ett steg i taget ;.-)

Kram Märta

lillablå
sön, 2010-08-15 - 15:26

Märta fina...
jag behövde höra av dig, kände du det på dig?
vi har tydligen synkat våra svackor den här gången...

Fick ett sms i veckan, som tydligen skulle till nån annan egentligen... "vem bryr sig..."

Och i natt kom ett till... 6 sms långt, om hur jag inte förklarat varför jag lämnat, att han inte kan släppa tankarna på mig, hur hans liv tagit slut och hur han bara hjälpligt lever när barnen är där, annars är han som i koma... han älskar mig och han undrar om det kan bli vi två igen.

Jag som kände mig så hoppfull, tränat igen efter semesteruppehåll, träffat vänner, börjat min terapi... och schvusch så tappar jag balansen, benen viker sig, tvivlet stormar in och jag faller...

har inte svarat. att inte svara vore väl kanske det bästa, men enligt min uppfostran gör man inte så, mitt superstränga överjag (agent-språk) tillåter inte sånt... men vad f ska jag skriva?! hur ska jag kunna försklara något som jag själv tvivlar på, hur ska jag kunna övertyga honom när jag själv vacklar? och nu när tiden har gått sin gilla gång i fem månader, så börjar jag ju fundera igen, kanske var det inte så farligt, kanske överdrev jag, kanske har han rätt...

och idag får han nog tillbaka barnen, har fått för mig att han skrivit i sin ensamhet med bara flaskan som sällskap, och då kommer antagligen familjen på besök, för att fira dotterns 11-årsdag, och jag vill ju inte förstöra kvällen för henne genom att svara idag...

Jag vet att jag har tagit många steg framåt, precis som du skriver Märta, men just nu backar jag förskräckt, men armarna som skydd...

Önskar att vi båda kunde slippa allt sånt här ett bra tag framöver. Bara få tid att i vänners sällskap återhämta oss och finna styrkan igen...

Tack för att du tänkte på mig Märta!
Stor kram till dig!
kram!

Märta
sön, 2010-08-15 - 16:53

lillablå

Först och främst- underbart att få kontakt ;-) Det är som det är under semestertider, vi reser hit och dit, så mycket att planera, att göra, kvalitetstid.... Du, bakslagen kommer, var så säker på det. Självklart sätter han press på dig nu, kan du hålla noll-kontakt så är det bra. Jag vet att om mitt X skulle kontakta mig skulle jag falla tillbaka direkt.

Tänk så här; varför har det tagit honom så lång tid att komma på att det är just dig som han behöver och vill leva med? Vad står det för? Det är nog så att han inte tar det du känner och vill på allvar, han testar fortfarande om han kan få dig tillbaka. Det sms som du tror kom fel "vem bryr sig" var till dig, tro mig. Det är ett sätt att fiska efter dig. Det viktigaste är att du inte går in i en maktkamp för att "stå på dig", det du gör nu är för att du verkligen bryr om och värnar om dig själv. Du ska göra det du vill, inte vad andra vill, kräver eller förväntar sig av dig.

Mitt X kan inte kontakta mig för polisen har sagt att han inte får. Tror du det hindrar honom? Och jisses vad ledsen jag har varit för att han gör mig så illa trots att jag bröt i januari. Men så tänker jag tanken, vad händer om jag skulle gå tillbaka, ge det en chans till? Och när jag sätter mig ner, är ärlig mot mig själv så vet jag ju... Han kommer att älska mig i några veckor, förföra mig, höja mig till skyarna och sen när jag inte är beredd.. PANG! Och han kommer att förakta mig ännu mer för att jag än en gång gick tillbaka. Och då tänker jag att jag kan inte gå tiolbaka för att jag måste orka se mig själv i ansiktet. Jag ska leva med mig själv för resten av mitt liv. Jag vill känna glädje, stolthet, lycka, ja allt när jag ser mig själv i spegeln, inte vika undan blicken och skämmas övdr mig själv.

Jag har skrivit dagbok under sommaren för att få ordning på minnen, känslor, sorgen... Jag hittar mönster nu, upptäcker att det är ett återkommande och upprepande beteende från hans sida. Därmed kan jag få ihop pusslet, lägga skuld och skam i hans knä där det hör hemma. Du behöver inte alls svara på hans sms, det är väl också symptomatiskt att han sitter i natten och skriver dem. Självklart slungas du tillbaka, dras in i det gamla mönstret. Den här läkningsprocessen tar mycket längre tid än vad vi tror. Som jag sa, utan noll-kontakt hade jag varit där igen. Jag är fortfarande skör, svag, vacklande emellanåt. Vi är ju trots allt bara människor lillablå...

Styrkekram Märta

lillablå
sön, 2010-08-15 - 17:40

Tack för att du svarade så fort!
Det blev ett sms, där jag gav honom de anledningar jag har till varför jag gick:
- alkoholen
- att vi inte kan kommunicera
- att jag blir deprimerad ibland och att han inte kan ge mig det jag behöver, och att jag inte kan kräva det av honom.

Försökte vara så rak och ärlig som möjligt. Vi kan inte leva ihop, vi sänker varandra, vi behöver göra våra resor till ett bättre och mer balanserat liv på var sitt håll, jag har tagit hjälp på vägen, och jag hoppas att han kan göra det samma...

Får jag fler sms nu så ska jag göra allt för att inte svara. Men han är för det första rätt stolt, och kryper inte för någon, så jag tror faktiskt inte att han kommer att svara. nu är han förhoppningsvis nykter också, jag tror att barnen kommer ikväll, så risken är nog liten att han hör av sig. vi får se.

Skitjobbigt är vad det är!
Försöker tänka på allt jobbigt, för att komma ihåg varför jag gick.
Och jag vet varför jag aldrig kan gå tillbaka... det är bara så fruktansvärt jobbigt ändå!

Tack Märta, tack...
Stora kramar!!

Märta
sön, 2010-08-15 - 19:39

Ja, det är så plågsamt att ha satsat så mycket och få så lite tillbaka. Jag läste en bra liknelse om att leva med de här personerna; det är som att spela på enarmad bandit. Du satsar och satsar, plötsligt kommer utdelningen, då satsar du igen för att uppleva känslan och för att få tillbaka det du satsade. Men du kan aldrig vinna, bara förlora. Insatserna ökar hela tiden medan utdelningarna blir färre och färre.

Sen lillablå tycker jag inte att du ska ge honom skäl till att lämna, tex som att du ibland blir deprimerad. Han kan använda det emot dig när som helst. Du kommer att få fler sms, han kommer att göra allt för att knyta dig till sig nu när han märker att han har fått kontakt med dig. Jag tror att det är oerhört viktigt att du tar ett eget självständigt beslut om hur du vill ha det. Jag förstår att du har det svårt, själv skulle jag aldrig kunna stå emot. Jag hade trillat dit direkt idag, längre än så har jag inte kommit i min process :-(

Kram Märta

lillablå
sön, 2010-08-15 - 20:15

Märta,
du har rätt.. på nåt sätt tror jag ändå att allt det här är mitt fel, att om jag hade varit starkare och modigare hade jag stannat och vi hade kunnat jobba på det, men jag valde den lättare vägen ut, att fly fältet... men idag VET jag att jag inte vill ha honom, men han behöver ju mig... så sjukt, eller hur? jag gör allt för att få bekräftelse och för att få betyda nåt, och för att få vara i ett sammanhang, säljer min själ till vem som helst... och därför skulle jag kunna gå tillbaka... men det ska jag inte. Jag lovar!! och i teorin vet jag, men det gäller bara att hjärtat ska få en chans att springa ikapp mig...

Liknelsen mellan honom och en enarmad bandit träffade mitt i prick! har inte hört det förut, men oj vad det stämmer... en av de sista helgerna vi hade tillsammans, är ett perfekt exempel på det... jag hade mina funderingar på att gå, visste inte om jag orkade med allt, och han hade precis varit nykter i den där månaden för att visa att han minsann inte hade några problem... vi var hos hans syster och svåger på en sällskapsspelskväll med tillhörande öl och vin, och han var underbar! precis så som han var i början, glad, skämtsam på en snällt sätt (inte med ett sting av elakhet så som det oftast var) och öm och uppmärksam... och jag tog tillbaka mitt inte helt färdiga beslut där och då, för NU var det ju bra igen! men jag bedrog mig... fast det fick mig att ifrågasätta mig själv och mina funderingar ännu mer, igen...

Telefonen är tyst, hoppas att den så förblir... ska stänga av den i natt, brukar inte göra det, ifall det skulle vara nåt med mormor...

kanske är det helt fel att jämföra, men det känns nästan som ett återfall, ett återfall i medberoende, till vissa delar att jämföra med ett återfall i alkohol... har nästan haft det på känn att han skulle höra av sig, ända sen det första sms.et, som inte skulle till mig men till en kristian... mental förberedelse fast ändå inte, och ett uns av hopp som jag inte ens vill erkänna för mig själv, och längtan... soppa i skallen... soppskalle! passar rätt bra så här i svamptider!

och vad skönt det är att skriva av sig!
har känt ett visst avståndstagande till forumet ett tag. blir liksom för mycket och för mycket som liknar och påminner om vad som varit... har inte orkat skriva så mycket, men jag läser alla inlägg i den här delen... tillsammans är vi ju starka!

stora kramar!!!
/k

Märta
mån, 2010-08-16 - 09:10

God morogn lillablå

Hoppas att du har kunnat sova, kan tänka mig att hans kontakt med dig satt i gång oro och annat. Själv har jag sovit väldigt illa, har gnisslat tänder och kan kan knappt öppna munnen i dag. Detta trots att jag har bettskena, det är de här bakslagen som ställer till det.

Jag trodde också att allt berodde på mig i vår dysfunktionella relation. Om jag bara vara lite mer tillmötesgående. älskat lite mer, osv så skulle det vara bra. Men de här männen blir aldrig nöjda, de flyttar ständigt våra gränser. När lögnerna och sveken kommer med alkoholen så kan vi inte göra något åt det, det är bara att försöka rädda sig själv.

Kram Märta

surran
mån, 2010-08-16 - 20:14

Lilla Blå!

Jag känner med dig för jag har varit i samma sits som du. Nu är jag både beroende och medberoende. Ja så blev det. Inget att rekommendera. Jag har känt som du hela mitt liv. Min mamma o pappa var också alkoholister och jag har spelat deras spel hela livet. Låtsas som ingenting när det förväntats av mig. Spelat med i deras förkylningar med mera. Låtsas att jag inte sett flaskan under bordet eller bakom soffan. Låtsas att min mamma inte alls låg på golvet i en pöl med blod. De sa att jag hade drömt. O jag spelade med....

Det är faktiskt värre att vara medberonde. Alla dessa känslor.....

Kämpa på gumman. Svara inte på några sms. Han kommer bara att vilja ha din trygghet och ditt sätt att göra det enklare för honom att supa. Nu är det inte lika roligt längre och han vill gärna ha sin möjliggörare tillbaka.

Jag är hård jag vet. Men livet är hårt med en alkoholist!

Kram

lillablå
mån, 2010-08-16 - 20:35

Märta, Mie och Surran!
TACK!!!
Hur vet ni precis vad jag behöver höra?! Magiskt!
Tack!

Fast jag måste säga att jag har världens bästa familj, vet inte hur jag lyckats utveckla ett sånt starkt medberoende till folk hit och dit...

Känns faktiskt redan idag lite bättre, telefonen har varit tyst, jag hoppas att den så förblir, jag är klar. Och det är faktiskt en skön känsla, mitt i all sorg. Längtar efter barnen, önskar jag kunde finna nåt sätt att hjälpa dem, men de är trots allt bara hans och hans X's ansvar, inte mitt... men de finns i mitt hjärta, idag, i morgon och länge, länge framöver!

Största kramarna till er alla!!!
/k

surran
mån, 2010-08-16 - 21:00

Hej lilla blå!

Skönt att telefonen är tyst. Jag tycker att stänga av telefonen är en bra ide. Jag brukar göra det på nätterna ibland. Jag är inne i en fas där jag slutat dricka och min man gör allt för att såra mig med sitt drickande. Skrev precis i ett sms att han försökt att supa ihjäl sig men inte lycktats än. Sånt river i en medberoendes själ....Men jag ser det för vad det är. Bara ett sätt att få mig att må så dåligt att jag tar tillbaka honom. Tröstar och låter mig bli tröstad. Jag har läst mina inlägg här då och då och ser ett mönster. Jag skriver mycket om att män "tar hand om mig". Hallå!! Är jag 46 år eller?? Till stor del har det nog varit så i mitt liv. De har tagit hand om mig på alla de olika sätt. Med knark (min äldsta dotters pappa, dog förra året 48 år gammal). Han drogade ihjäl sig. Bodde i en husvagn i flera år. suck,,

Tidigare bekantskaper som varit langare. De tog också "hand om mig". Gjorde precis vad de ville med mig. Tryckte i mig en massa knark och TOG HAND OM MIG!!!

Min nuvarande make tog också hand om mig.. hahaha. Han träffade mig på bolaget när jag var i en djup depression och chock efter att har skilt mig från den enda normala man jag haft. Ok, han hade sina fel och brister men inga alkoholproblem. Han hittade en annan men lät mig tro att det var jag som lämnade. Fick reda på att han haft en annan en vecka efter jag flyttat och lämnat mitt hem o mina barn. Trodde ju i min enfald att vi skulle ha ett avbrott och jag skulle ta tag i mina alkoholproblem.
Ja och min nuvarande man hittade mig alltså på bolaget..... Han tog mig till sig. Lagade mat och vi drack o hade trevligt mitt upp i alla misär. Jag var också mycket ensam och det gjorde att det var jätteskönt att ha honom vid min sida.

Alltså nu till kärnan! Kan jag inte ta hand om mig själv eller??????? Hur i helskotta tänker jag som låter dessa hemska män "ta hand om mig"??? Låter som jag är helt puckad och en människa som inte klarar sig själv. Men så är det ju inte. Varför låter jag mig bara misshandlas på detta sätt?? Måste försöka ta reda på det. Annars blir det likadant igen....

Kram

Märta
tis, 2010-08-17 - 09:49

Lillablå

Härligt att vi kan stötta varandra, särskilt när vi får bakslagen. Vet du, i går upptäckte jag att mitt X ljugit för mig och jag blev så förbannad. Han dömdes för rattfylla och fick ett alkolås inmonterat. Det har han misskött (försökt starta med alkohol i kroppen) så nu har de dragit tillbaka hans körkort. Allt det vet jag. Men vad han inte berättat är att låset ska sitta i två år och att det är villkorat. Han skulle ju hyra bil när vi var utomlands men enligt lagen får de som dömts till alkolås inte köra bilar utomlands. Alla dessa förbannade lögner.. :-(

Ja Lillablå, allt det fina, kärleken, tilliten måste få ha sin plats i hjärtat. Jag tror att det är jätteviktigt att ha det med sig trots allt. Det är bara så sorgligt att vi investerade så mycket och fick så lite tillbaka. Men att bära med sig det fina i hjärtat ger mig hopp om att kunna få uppleva det igen. Vår tid kommer ;-)

Kram Märta

Märta
tis, 2010-08-17 - 09:53

Surran

Det låter tufft för dig nu. Samtidigt har du ju nått en jätteviktig insikt som kan hjälpa dig att inte hamna i en dysfunktionell relation igen. Du har inte funderat på att försöka få en samtalskontakt? Det är svårt att bena ut allt på egen hand, och kanske du behöver mycket stöd och vägledning? Jag går hos en kurator sedan ett år tillbaka, det är ovärderligt för min läkning. Fundera på det i alla fall..

Styrkekram Märta

Märta
mån, 2010-08-23 - 18:36

Lillablå/Kristin

Hörru, nu är det en vecka sedan, det var alltför längesen. Hur mår du och hur har du det? Själv har jag haft ett nytt bakslag i helgen, men jag sjönk inte lika djupt och det varade inte lika länge. I dag har det varit soligt, tog en skön promenad, satt på balkongen med frökenkatten och njöt. Det är sensommar, getingarna är många men orkar knappt lyfta. I går lyssnade jag på sista sommarprataren på P1, det var Niclas Rådström, så otroligt bra. Det tog verkligen. Han spelade den här låten, jag tycker att du, vi, ni, alla ska lyssna på texten och förstå vad livet kan ge oss av det som redan finns....

http://www.youtube.com/watch?v=UQYHPdHeLEU

Ta dig tiden, njut, ta vara på det som finns omkring dig. Det lilla kan ge mycket.....

Styrkekram Märta

lillablå
mån, 2010-08-23 - 19:54

Ska lyssna på texten några gånger till, det är den värd...

jag har haft en lugn och skön helg, varit hos mor och far på gården, plockat svamp, gått omkring på gårdsplan med katten som sällskap, ätit gott, bakat lite kakor... och igår var det kalas för moster som fyllde lite år, och jag blev godkänd och kramad av min kusinson, som är MYCKET kräsen vad gäller andra än mamma och pappa, han ville till och med gosa med min mage, och det gör han tydligen inte med många (han är 2 och ett halvt....) och jag är totalt charmad och hedrad!

och vet du vad, märta, jag hjälpte inte till på kalaset en enda gång! rörde inte ett finger! och DET är inte likt mig! men jag tänkte testa, för att se vad som hände! och jag överlevde, himlen rasade inte ner, ingen verkade sur, grinig eller så över att jag behagade sitta där och vara lat... =) det blir nåt att berätta för min agent på fredag!

så livet lunkar på, jag mår ok, det kunde vara mer sol och mindre jobb och fler lediga förstahandslägenheter till mig, men just nu är livet rätt ok! och ja just det, han har inte hört av sig nåt mer, och det känns rätt skönt!

Jag blir ledsen när jag hör om dina bakslag, men glad när du berättar att de går över fortare! Tror minsann att vi blir starkare, lite, lite, för var dag som går! Hans sms la krokben för mig, men jag snubblade bara till, jag ramlade faktiskt inte raklång i gyttjan... nog för att vristen kanske blev lite stukad, men jag kan ju fortsätta gå!

och du, ju mer du berättar om ditt x (med små bokstäver, han är inte värd ett stort x), ju mer du får reda på, desto gladare blir jag att du lyckades ta dig därifrån, med livet i behåll! du är ju en av mina räddande änglar!!!

Stora kramar till dig!
och alla andra också, förstås!
ju fler jag ger, desto fler får jag ju på köpet! =)

Leon
tis, 2010-08-24 - 14:42

Hej Lillablå
Mitt råd till dig (som tillfrisknad Alkoholist) är att gå på ett AA eller ett Al-anon möte samt
där köpa boken Anonyma Alkoholister.

Är din kille "verklig" alkoholist, är det något som han så småningom kanska kan komma fram till själv genom tex gemenskapen i AA. (Inte genom din kärlek till honom då han är bortom mänsklig
hjälp och är mycket sjuk! )

Det viktiga i nuläget är hur du mår? Är du medberonde och "dras" till missbrukare?
Har du ett problem som förvärrar situationen för er båda?
Du kan bara förändra en enda människa -dig själv

Se till att skaffa dig kunskap och träffa andra i din situation, annars blir du med all säkerhet sjuk
själv.
DET FINNS EN LÖSNING FÖR ER BÅDA!
Kram

Märta
tis, 2010-08-24 - 14:55

Ja du, håller med om att det är så mycket värt att kalla honom x och inte X. Ibland kan små saker vara viktigare än man tror ;-). Jag håller på att läsa boken "Varför går hon?" av Carin Holmberg/Viveka Enander. Jag känner igen mig så mycket, kanske därför jag blivit låg. Det är som att lägga karbonpapper mellan kvinnors berättelser och min egen. Jag är inte ensam, men historien upprepar sig, om och om igen.

I dag är en seg dag, utan energi, tunga moln, åska i luften, getingarna orkar inte lyfta från marken, kattfröken bara sover. Men jag är envis, ett steg i taget, ett steg framåt, en dag i taget.... Hoppas att du har en bra tisdag Kristin/

Kram Märta

lillablå
tis, 2010-08-24 - 19:59

Märta min vän,
du är stark, du är envis, du är min förebild, och du kommer komma ur det här hel och lugn och vacker! och då menar jag vacker som i en människa med harmoni och balans, och tillförsikt till livet, vännerna och kärleken, tror minsann att du är rätt vacker redan idag!

jag filurar på mina framtidsplaner.
1. Ett EGET boende, med mitt namn på dörren eller helst brevlådan
vid det där lilla fina huset...
2. Lugn och stabilitet inom mig själv, många steg på vägen mot ett
enklare liv... (med hjälp av min fina kbt-agent såklart)
3. En bil, så att jag kan ta mig fram och tillbaka.
4. En katt och kanske några höns. kanske åker jag till köpenhamn
för att försöka få uppleva lyckan av ett eget barn... inte helt klar på
det än...

vilka krav... jaja, jag nöjer mig med nr 1, men man måste ju få drömma!!
Tack Märta och Anna för att ni tänker på mig och för era kramar!
Kramar till alla som vill ha!
/kristin

Märta
ons, 2010-08-25 - 10:10

I dag är en ny dag. Jag var ute och gick i över en timme och såg att hösten är på väg. Små tecken om man är uppmärksam ;-) Även om jag är låg njuter av lugnet, att jag slipper oro och rädsla, alla elaka sms och alla kommentarer om mig. Det är så skönt att slippa allt det där.

Nu har jag druckit mitt frukostkaffe och läst nyheterna. Kattfröken har suttit i mitt knä och njutit av samvaron och det är så himla mysigt med kattsällskapet. Om en stund ska jag ut på lunch med en gammal vän, det ser jag verkligen fram emot. Det blir inte så ofta att ses eller att äta ute.

Tack för att ni finns, för mig är det viktigt att kunna dela mina tankar och känslor med någon som förstår. Det känns stort att vara en förebild för någon annan Kristin, jag blev jätteglad för det. Ibland undrar jag om egentligen är så stark Anna, men styrkan ligger kanske i att jag äntligen vågar vara så svag som jag faktiskt är emellanåt. Jag vet inte, jag känner mig så liten och tilltufsad då och då. Tack för era fina ord till mig, det betyder så mycket för mig

Kram Märta