Jag är ny här och det här är mitt första inlägg. Jag behöver skriva av mig.
När jag tittar bakåt inser jag att jag varit alkoholiserad från första glaset. Jag har en fantastiskt låg självkänsla, alltid haft, och alltid känt mig som en alien som betraktar gemenskap lite utifrån. Jag har aldrig haft dåligt med vänner, tvärt om har jag nog alltid varit ganska populär, och även alltid haft bra flyt hos det motsatta könet.
När jag var liten så var jag tjock som attan, hade glasögon och tandställning. Men jag hade bra kompisar, och var aldrig retad eller utsatt. Jag har alltid varit rolig och intelligent, vilket genererat en viss status som jag tror blev den enda räddningen, annars hade jag nog åkt dit på mobbing. I högstadiet växte en del av valpfettet bort (tack vare en släng av ätstörningar), och jag hittade alternativ musik och klädstil vilket gav mig ett sammanhang och en identitet som jag saknat innan. Jag lärde känna nya människor, som blev mina vänner. Mina vänner! Jag kunde väl aldrig tro att roliga och coola personer ville vara mina vänner! Jag hamnade också i min första relation, vilken pågick i typ 2 år och var textbook example destruktiv, svartsjuk och besatt. Från min sida! Jag kunde ju inte begripa att någon ville vara tillsammans med mig, så jag utvecklade ett fullständigt psykopatiskt ägandebehov.
Hur som, jag började gymnasiet och fick nya vänner, den vedervärdiga relationen sprack och jag blev ännu smalare. Hittade en bättre stil och var (helt objektivt) väldigt snygg.
Jag drack första gången.
Ouch! Jag flöt som på moln. Det var sådär det skulle kännas. Att röra sig i ett rum helt utan att ha ångest över hur man beter sig, att kunna mingla ohejdat. Att få vara delaktig på måndagen när alla berättade sina fyllehistorier. Att ha bakfyllehäng. Jag älskade hela konceptet. Jag drack KOPIÖST. Flera dagar i veckan. Ensam, på krogen, på fester. Det gick åt helvete så många gånger, men äh, det var ju så det skulle vara? Jag kom sent till skolan, missade tentor, hade ångest och lovade mig själv att skärpa mig. Hade osannolikt många one night stands vilket jag HATADE, men de ville ju ha mig? Gick igång på myten om mig själv, bilden jag byggt upp.
Gick till ungdomsmottagningen och fick hjälp med terapi för att sluta dricka. Lade av helt ett halvår, tappade hela min identitet och blev isolerad. Vännerna festade ju, vad skulle jag göra på en fredagkväll? Började dricka igen.
Involverade mig själv i ett par längre relationer som också var färgade av dåligt alkoholbeteende. Inte alls lika besatt och svartsjuk som i den första relationen, här hade det slagit över helt och hållet och jag kände att det var jag som höll i tyglarna. De skulle vara glada som fick vara tillsammans med mig, jag var både snygg, populär och åtrådd. Hade istället extrema problem att hålla mig trogen, och var ute i gränslandet fler gånger än jag vill minnas. Moraliska gråzoner, aldrig hela vägen men ett så fruktansvärt oacceptabelt beteende i en monogam relation. Alltid med A i kroppen.
Var singel en kort period, gav mig ut på jakt igen. Hamnade konstant i trubbel gifta män, fick smeknamnet "homewrecker" av mina vänner. Hatade det, ville verkligen inte paja någon annans relation men kunde inte säga nej. De ville ju ha mig! Så mycket att de var beredda att offra sina egna relationer! Den ultimata kicken, även om jag alltid nekade dem (efter lite gråzonsbeteende). Alltid A inblandat. Mutar min moraliska kompass med glas efter glas.
Dejtade en 15 år äldre man fast det inte kändes bra, bara för att han ville ha mig. Drack massor, minns knappt den perioden. Gjorde så mycket jag skäms över idag.
Så träffade jag min nuvarande fästman, i en enorm alkoholdimma. En lång period när vi i mitt gäng drack oss redlösa varje helg. Han var i en relation (dock redan på upphällningen) som jag "slet lös" honom ur. Handen på hjärtat så levde den absolut på övertid, men ändå. Jag är fruktansvärt lycklig med den här mannen. Vi ska gifta oss om ett år. Jag vill ha kvar honom för alltid. Tror ni att det hindrar mig från att flirta med andra och bete mig gråzonigt när jag har A i kroppen? NEJ. Och jag skäms som en hund. Jag skäms så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hatar mig själv så intensivt. I'm everybodys baby, everybodys girl. Jag blir så hög på den uppmärksamhet jag får. Jag trasslade till det med en äldre gift man igen nu för inte så länge sedan, (med A i kroppen) vilket jag inte ville, men jag kunde ju inte säga nej. Tänk om han skulle hatat mig?
Min fästman har också ett problematiskt alkoholbeteende (tenderar att bli fly förbannad när han är full), men har för min skull arbetat bort det nästan helt. Han trillar dit ibland, men allt mer sällan. Och han vet ingenting om hur jag är. Han blir på sin höjd trött när jag åter somnat på en toa, försvunnit från krogen för att någon roligare ringde från en annan krog eller liknande. Han vet ingenting om min desperata jakt på godkännande och uppmärksamhet. Att jag flirtar med andra.
Jag har aldrig varit fullt ut otrogen mot någon. Men det jag gör är inte ett dugg bättre. Jag vill ju bara bli älskad? Av alla?
Det är som att jag inte kan hantera att jag blev "vacker". Inuti är jag fortfarande ett tjockt litet barn som känner sig fel och dum hela tiden. Med A har jag en identitet, ett mod, ett sammanhang. En vän att ta till när jag har ångest, när det är tråkigt, när jag är stressad. Jag är intelligent, rolig, raljant och bra socialt, men när jag har A i kroppen är jag ännu bättre. Jag lever upp, glittrar, fladdrar som ett nattfjäril och är alltid alltings medelpunkt.
Nu sitter jag här bakfull på jobbet, en fredagmorgon. Var full som en kastrull igår, minns inte vad jag gjort och sagt, har skickat kryptiska SMS. Lovade mig själv senast i lördags att inte dricka mer. Innan det lovade jag mig själv detsamma senast helgen innan.
Jag dricker inte ofta längre. Jag har ett stabilt och städat liv. En underbar fästman. Fast jobb. Inga barn, men det planeras i framtiden. Allt är ok. Men när jag dricker så dricker jag som att det inte fanns någon morgondag. Jag är full redan när jag kommer till festen. Jag är fullast av alla. Jag minns ingenting.
Det här inlägget kom att handla mer om självkänsla och relationer än A, men min koppling dem emellan är så himla stark. Min jakt efter godkännande, tröst, bekräftelse och gemenskap är så stark, och jag lever bara ut den med A i kroppen. Därför lyckas jag inte sluta dricka. Därför behöver jag hela tiden ha mer. Jag är ostoppbar. Morgonen efter har jag alltid dödsångest, för hur älskad blir man när man ligger och sover på ett toalettgolv klockan 22? Ångesten håller i sig tills jag dricker igen. Då är jag ju underbar.
Jag vill bara vara underbar.