av 13Verdandi

Jag är ny här och det här är mitt första inlägg. Jag behöver skriva av mig.

När jag tittar bakåt inser jag att jag varit alkoholiserad från första glaset. Jag har en fantastiskt låg självkänsla, alltid haft, och alltid känt mig som en alien som betraktar gemenskap lite utifrån. Jag har aldrig haft dåligt med vänner, tvärt om har jag nog alltid varit ganska populär, och även alltid haft bra flyt hos det motsatta könet.

När jag var liten så var jag tjock som attan, hade glasögon och tandställning. Men jag hade bra kompisar, och var aldrig retad eller utsatt. Jag har alltid varit rolig och intelligent, vilket genererat en viss status som jag tror blev den enda räddningen, annars hade jag nog åkt dit på mobbing. I högstadiet växte en del av valpfettet bort (tack vare en släng av ätstörningar), och jag hittade alternativ musik och klädstil vilket gav mig ett sammanhang och en identitet som jag saknat innan. Jag lärde känna nya människor, som blev mina vänner. Mina vänner! Jag kunde väl aldrig tro att roliga och coola personer ville vara mina vänner! Jag hamnade också i min första relation, vilken pågick i typ 2 år och var textbook example destruktiv, svartsjuk och besatt. Från min sida! Jag kunde ju inte begripa att någon ville vara tillsammans med mig, så jag utvecklade ett fullständigt psykopatiskt ägandebehov.

Hur som, jag började gymnasiet och fick nya vänner, den vedervärdiga relationen sprack och jag blev ännu smalare. Hittade en bättre stil och var (helt objektivt) väldigt snygg.

Jag drack första gången.

Ouch! Jag flöt som på moln. Det var sådär det skulle kännas. Att röra sig i ett rum helt utan att ha ångest över hur man beter sig, att kunna mingla ohejdat. Att få vara delaktig på måndagen när alla berättade sina fyllehistorier. Att ha bakfyllehäng. Jag älskade hela konceptet. Jag drack KOPIÖST. Flera dagar i veckan. Ensam, på krogen, på fester. Det gick åt helvete så många gånger, men äh, det var ju så det skulle vara? Jag kom sent till skolan, missade tentor, hade ångest och lovade mig själv att skärpa mig. Hade osannolikt många one night stands vilket jag HATADE, men de ville ju ha mig? Gick igång på myten om mig själv, bilden jag byggt upp.

Gick till ungdomsmottagningen och fick hjälp med terapi för att sluta dricka. Lade av helt ett halvår, tappade hela min identitet och blev isolerad. Vännerna festade ju, vad skulle jag göra på en fredagkväll? Började dricka igen.

Involverade mig själv i ett par längre relationer som också var färgade av dåligt alkoholbeteende. Inte alls lika besatt och svartsjuk som i den första relationen, här hade det slagit över helt och hållet och jag kände att det var jag som höll i tyglarna. De skulle vara glada som fick vara tillsammans med mig, jag var både snygg, populär och åtrådd. Hade istället extrema problem att hålla mig trogen, och var ute i gränslandet fler gånger än jag vill minnas. Moraliska gråzoner, aldrig hela vägen men ett så fruktansvärt oacceptabelt beteende i en monogam relation. Alltid med A i kroppen.

Var singel en kort period, gav mig ut på jakt igen. Hamnade konstant i trubbel gifta män, fick smeknamnet "homewrecker" av mina vänner. Hatade det, ville verkligen inte paja någon annans relation men kunde inte säga nej. De ville ju ha mig! Så mycket att de var beredda att offra sina egna relationer! Den ultimata kicken, även om jag alltid nekade dem (efter lite gråzonsbeteende). Alltid A inblandat. Mutar min moraliska kompass med glas efter glas.

Dejtade en 15 år äldre man fast det inte kändes bra, bara för att han ville ha mig. Drack massor, minns knappt den perioden. Gjorde så mycket jag skäms över idag.

Så träffade jag min nuvarande fästman, i en enorm alkoholdimma. En lång period när vi i mitt gäng drack oss redlösa varje helg. Han var i en relation (dock redan på upphällningen) som jag "slet lös" honom ur. Handen på hjärtat så levde den absolut på övertid, men ändå. Jag är fruktansvärt lycklig med den här mannen. Vi ska gifta oss om ett år. Jag vill ha kvar honom för alltid. Tror ni att det hindrar mig från att flirta med andra och bete mig gråzonigt när jag har A i kroppen? NEJ. Och jag skäms som en hund. Jag skäms så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hatar mig själv så intensivt. I'm everybodys baby, everybodys girl. Jag blir så hög på den uppmärksamhet jag får. Jag trasslade till det med en äldre gift man igen nu för inte så länge sedan, (med A i kroppen) vilket jag inte ville, men jag kunde ju inte säga nej. Tänk om han skulle hatat mig?

Min fästman har också ett problematiskt alkoholbeteende (tenderar att bli fly förbannad när han är full), men har för min skull arbetat bort det nästan helt. Han trillar dit ibland, men allt mer sällan. Och han vet ingenting om hur jag är. Han blir på sin höjd trött när jag åter somnat på en toa, försvunnit från krogen för att någon roligare ringde från en annan krog eller liknande. Han vet ingenting om min desperata jakt på godkännande och uppmärksamhet. Att jag flirtar med andra.

Jag har aldrig varit fullt ut otrogen mot någon. Men det jag gör är inte ett dugg bättre. Jag vill ju bara bli älskad? Av alla?

Det är som att jag inte kan hantera att jag blev "vacker". Inuti är jag fortfarande ett tjockt litet barn som känner sig fel och dum hela tiden. Med A har jag en identitet, ett mod, ett sammanhang. En vän att ta till när jag har ångest, när det är tråkigt, när jag är stressad. Jag är intelligent, rolig, raljant och bra socialt, men när jag har A i kroppen är jag ännu bättre. Jag lever upp, glittrar, fladdrar som ett nattfjäril och är alltid alltings medelpunkt.

Nu sitter jag här bakfull på jobbet, en fredagmorgon. Var full som en kastrull igår, minns inte vad jag gjort och sagt, har skickat kryptiska SMS. Lovade mig själv senast i lördags att inte dricka mer. Innan det lovade jag mig själv detsamma senast helgen innan.

Jag dricker inte ofta längre. Jag har ett stabilt och städat liv. En underbar fästman. Fast jobb. Inga barn, men det planeras i framtiden. Allt är ok. Men när jag dricker så dricker jag som att det inte fanns någon morgondag. Jag är full redan när jag kommer till festen. Jag är fullast av alla. Jag minns ingenting.

Det här inlägget kom att handla mer om självkänsla och relationer än A, men min koppling dem emellan är så himla stark. Min jakt efter godkännande, tröst, bekräftelse och gemenskap är så stark, och jag lever bara ut den med A i kroppen. Därför lyckas jag inte sluta dricka. Därför behöver jag hela tiden ha mer. Jag är ostoppbar. Morgonen efter har jag alltid dödsångest, för hur älskad blir man när man ligger och sover på ett toalettgolv klockan 22? Ångesten håller i sig tills jag dricker igen. Då är jag ju underbar.

Jag vill bara vara underbar.

13Verdandi
fre, 2018-07-06 - 12:32

Fyfan vad vidrig jag känner mig när jag läser igenom detta.... På riktigt gräslig. En hemsk människa. Jag har aldrig tidigare klätt dessa händelser och tankar i ord. Ingen vet om det, inte min bästa vän, min syster, min sambo. Ingen. Någon kanske anar hur det ligger till, men jag tror inte det...
Jag är alkoholist. Låter det sjunka in. Jag är inte den som dricker oftast eller mest men jag är den som helt tappar kontrollen vid första glaset. Jag kan inte dricka. Jag måste begripa, och handla därefter. Jag är så svag för hela konceptet, och jag har maskerat missbruket med "intresse" (goda viner till mat, blanda drinkar etc), som livsstil, höljt det i en normaliserad gloria för att varken jag eller andra ska kunna se hur det är ställt.

Jag vill bli en bra människa igen. Och det kan jag inte vara så länge A finns i mitt liv.

Lim
fre, 2018-07-06 - 15:42

Det är modigt att klä händelserna och tankarna i ord. Läskigt ibland men nyttigt. Ditt första inlägg här i forumet är väldigt gripande. Som en novell ur en del av någons liv.

Nu är du i början av en spännande resa. Och jag hoppas den leder dig till en plats där du känner sig underbar utan alkoholen. För det är du!

IronWill
fre, 2018-07-06 - 16:40

Du är på rätt spår iom att sluta dricka. Du skulle nog även må bra av att gå till en psykolog för att lära dig hantera dina känslor gällande dig själv. Även om du slutat med alkohol så finns de ju säkerligen där under ytan.
Bra insikter, kämpa på!

13Verdandi
fre, 2018-07-06 - 22:48

Tack så mycket för ditt stöd och reflektion! Det betyder mycket att någon tagit sig tid att läsa ens historia. Jag tycker att det svåraste är att bli tagen på allvar när man tar upp tankar på att sluta dricka. Vänner och familj reagerar så gärna "äsch nu överdriver du, inte här du några problem! Du är ju inte full oftare än någon annan" vilket får det att kännas som att man drömt ihop hela problembilden. Men de ser ju inte vad som händer inuti, att man tvångsmässigt fyller på glas efter glas efter att man tagit det första. Jag har tagit beslutet att försöka sluta helt, att lära mig dricka ansvarsfullt är något jag försökt en miljon gånger förut utan att lyckas.
Tusen tack än en gång, och all lycka till dig!

13Verdandi
fre, 2018-07-06 - 22:53

Tack för ditt svar och att du tagit dig tid att läsa! Du har förmodligen helt rätt i att det behövs kompletterande arbete och säkert hjälp. Jag har ju haft ett längre uppehåll för ett par år sedan, men jag kände mig så otroligt isolerad och oälskad (vilket är helt fel, jag var fortfarande alltid inbjuden och önskad av mina vänner). Det känns som att lämna ett koncept som ens sociala liv balanserar på. Som att det bara är alkohol som gör mig till en "normal" människa.
Tack för ditt stöd och dina råd! Jag ska undersöka vilka vägar det finns till hjälp.

FinaLisa
lör, 2018-07-07 - 06:34

Välkommen hit! ?
Känner också att du verkar behöva djupgående samtal för att få en förståelse för ditt inre.

Parallellt skriva och läsa här vilket är en fantastisk bra hjälp för du behöver inte censurera dig själv utan vara helt ärlig.

Alkoholdjävulen förstör så mycket av ens eget rätta jag och missbruk ödelägger relationer och förorsakar olyckor och dödsfall.
Helt sjukt när man tänker på hur folk super egentligen.

Önskar dig all lycka och massa styrkekramar! ??????

Sommarflickan2018
lör, 2018-07-07 - 11:27

Så starkt av dig att berätta! Jag tänker (hoppas jag tänker rätt) att detta med att vilja bli omtyckt är något du behöver prata med någon om. För jag tror att du måste börja tycka om dig själv. Lättare sagt än gjort. Men med hjälp av terapi och samtal så tror jag att du har en bra möjlighet. Vad jag också tror är att ångesten skapas mycket av ditt drickande, den blir iaf inte bättre. Och vill du ta itu med de underliggande problemen så kommer det att gå lättare utan alkohol. Så du kanske behöver (precis som jag) både hjälp med att sluta dricka och hjälp att tycka om dig själv.

Jag vände mig till vårdcentralen och har på så sätt fått hjälp med både en alkoholteraput där jag koncentrerar mig på det som har med alkoholen att göra och hur jag förhindrar återfall. Dels har jag en inplanterat möte med en psykolog för att ta tag i bakomliggande eller gamla problem som påverkar mig.

Vi är många som finns här och som stöttar.

Kram

Nurture
lör, 2018-07-07 - 20:37

Kära Verdandi,

Tack så mycket för dina fina intryck, så ärliga och eftertänksamma.

Du är värd att älskas och förtjänar all kärlek, precis som du är. Visst känner du det ?

När jag dricker är det som om jag lägger ett filter på mej själv inför omvärlden, tänker jag. Jag hindrar andra att se mitt rätta jag. Och jag hindrar mej själv att vara mej själv också, för jag blir så insnärjd i ångest, töcken och ett begär att ställa allt till rätta.

Jag håller med allt i sommarflickans fina inlägg. Se om du kan få hjälp att hitta nån att prata med om din önskan att bli omtyckt och varför du känner ( tycks det för mig iaf av det du skriver ) att du inte blir det.

För du är helt säkert älskad av många. Det är helt säkert och visst. Men när man lever med ångest och skam, som jag har gjort iaf, orsakad av fyllor och bakfyllor, är det lätt att tappa bort sej.

Styrkekramar !

13Verdandi
mån, 2018-07-09 - 08:35

Tack så mycket för ditt svar och dina tankar! Det är en förlösa känsla att kunna berätta utan censur. När man tagit upp ämnet tidigare med vänner och nära så lägger man ju ett ENORMT filter, även de personer jag litar mest på och känner att jag kan berätta allt annat för håller jag långt borta från de här sidorna av mig själv. Jag vill inte bekänna allt elände jag ställt till med, för vad i hela världen skulle de tycka om mig i så fall?
Det gamla jaget behöver grävas ned med sin flaska, och jag vill kunna vara den bästa tänkbara partnern, vännen, systern, dottern och mostern jag kan vara!
Tack för ditt stöd <3

13Verdandi
mån, 2018-07-09 - 08:51

Tack så mycket för dina fina ord och reflektioner!
Det är som du säger, den intellektuella delen av en VET att man är en bra person och betyder något för många, och att ens nära och kära älskar en hur mycket som helst. Men sedan har man den där lilla rösten i huvudet, som i bakfylleångesten förvandlas till höga skrik, som säger annorlunda. 3/4 gånger går det bra att vara nykter på en fest, men den fjärde gången sitter man och trycker vid panelen och känner sig bara dum och onödig och att allt det skulle lösa sig om man tog några glas och fick samma dimma i ögonen som de andra.
Ångest och skam är precis vad det är!
Åter tack, och styrkekramar tillbaka! <3

13Verdandi
mån, 2018-07-09 - 09:35

Nykter hela helgen! Och som en kosmisk gest bestämde sig universum för att ta mig på safari i missbrukets absoluta elände. Helt otroligt, jag har aldrig i mitt liv sett så mycket misär under en helg som jag gjort nu. Jag tar det som någon form av tecken.
Jag hade en trubadurspelning på en större, privat fest långt ute i skogen. Körde dit, gjorde spelningen och stannade för att titta på några av de andra akterna. Folk drack och rökte på HEJDLÖST. Jag har alltid varit ganska ängslig för droger (förutom alkohol då) så jag blev lite stirrig. Folk gick verkligen all in. Jag har dock tidigare själv dragit i mig diverse substanser under inflytande av A, vilket alltid stressat mig oerhört efteråt.

Körde hem på natten, såg människor ragla tokberusade längs gatorna på väg hem från en stadsfestival, par som bråkade och skrek och människor som knappt kunde stå raka. Parkerade på en parkeringsplats i området där en person (missbrukare, vet vagt vem hen är) bor i sin bil, hen låg och sov i baksätet med täcke och kudde när jag gick förbi.

Mötte en kille som var ute och gick med två hundar på vägen hem, han rökte en joint och tyckte att det var en jättebra idé att börja prata med mig och sjunga högt för mig trots att jag är en total främling som uppenbart inte ville ha sällskap utan bara gå hem och sova.

Kom till min port, och där stod en ambulans och två räddningspersonal höll på att baxa ned någon bekant till min granne nedför trapporna, som var så hög/berusad att han varken kunde gå eller prata. Bredvid stod min granne (man, 45+) i kalsonger och sluddrade som fan.

Jag gick hem och somnade helt utmattad, klockan var ca 4. Vaknade 10, trött men välmående och nykter och åkte på barnkalas.
Fan vad droger och alkohol förstör människors liv.

Rövarkulan2
mån, 2018-07-09 - 14:30

Nu har jag läst alla dina inlägg och du skriver verkligen bra. Du ska inte vara rädd för att skriva av dig alla dina tankar och känslor för detta kommer att bli en sorts dagbok för dig själv.

Känns det jobbigt att berätta för din familj och dina vänner så vänta med det tills du känner dig redo. Ingen ska jaga dig i detta mer än att du ska försöka jaga iväg alkoholen precis som jag.

Du fixar det

Gamlahäst
mån, 2018-07-09 - 16:28

Har oxå läst dina inlägg , gripande .
Känner igen mig i princip i allt .. jag är lite äldre än du men i min ungdom gjorde jag precis likadant . Hade destruktiva dåliga relationer , många ,one night, någon tyckte ju om mig för stunden !
Blev säkrare med A . Hade otroligt dålig självkänsla .
Jag har börjat skriva lite här och läser mycket . Det hjälper , framför allt i de dåliga stunderna , man får tröst och känner sig inte riktigt så värdelös .
Var snäll mot dig själv ?

Vinäger
tis, 2018-07-10 - 22:29

Har läst din tråd och blev extra berörd av ditt första inlägg. Så mycket igenkänning från min egen uppväxt, även om omständigheterna var annorlunda för mig. Den dåliga självkänslan, strävan efter att synas, uppmärksammas, bli omtyckt... Om du vill läsa, så har jag skrivit om min barndom i min tråd Ett ärligt försök! Berättelserna börjar på #653 (ja, jag vet, det låter inte klokt, men det är inte mer än tre inlägg + några kommentarer emellan.) Vill också säga att jag kommit långt i dag, är 50+, men det har tagit mycket kraft och energi att försöka förlika sig med livet. Något som har hjälpt mig jättemycket är att tänka "Jag tycker inte om alla, alla tycker inte om mig". Befriande!