av Mamma till tre

Mitt allra första inlägg. Trodde aldrig att det skulle ske, men har upplevt att det oftast känns lättare när jag läst här så ska ge det en chans.
Vet inte riktigt var jag ska börja, men min man dricker för mycket. Tänker att han inte är alkoholist men hans beteende tycker jag tyder på att han har ett riskbruk. Men det är inget problem, för honom, han behöver bara ta en vit period. Problemet är bara att dessa vita perioder aldrig genomförs som det lovas. Och oj vad det lovas! Jag blir nojig, osäker, överdriver jag? Mestadels sker drickandet under helger (men ibland inte, blir ofta förvånad då) och ibland under veckodagarna, men det är som att han inte kan stoppa sig själv, finns det något kvar dricker han oftast upp det. Ibland går jag igenom garaget (fast jag samtidigt skäms över det) för att se om han har gömt något, har aldrig hittat något så kanske det jag ser är det han dricker. Men är bara så trött, trött på att bry mig när han uppenbarligen inte gör det, trött på att han inte bryr sig när jag älskar honom, trött på hela situationen.

Adde
sön, 2018-04-01 - 09:05

hade perioder då jag inte drack bara för att visa för hustrun att jag klarade av att vara nykter. Det var helt och hållet ett spel för att det skulle bli lugnt igen, inget tjat. Som längst tror jag att jag var spritfri i ett halvår ? Men eftersom sjukdomen är progressiv även när jag inte dricker så var jag ju tvungen att dricka "ikapp" när perioden var slut.

Så ja, jag förstår hur du menar ! Vi alkisar följer samma schema.

Mamma till tre
sön, 2018-04-01 - 15:36

Det är lite vad jag tror och tänker också, att han vill bevisa.. men hur menar du med progressiv? När/om drickandet börjar om kommer det vara ännu mer då? Han har smugit med sitt drickande sen jag börjat ifrågasätta det. Jag är rädd att han kommer fortsätta i de spåren, ljuga, smyga med det.

Adde
sön, 2018-04-01 - 18:57

inte om det är vetenskapligt bevisat men så många har vittnat om det och det finns många kommentarer här på forumet om att man tar igen det man förlorat på att inte dricka under en period. Inom AA menar vi att sjukdomen alkoholism är progressiv, kronisk och dödlig. Att den är kronisk och dödlig är väl ingen som betvivlar längre medan att den ökar fast man inte dricker inte accepteras bland alla. Jag har haft vänner som klivit på skiten igen efter år i nykterhet och utan undantag har de startat på samma nivå som de klev av på och sen på mycket kort tid ökat konsumtionen något grymt. Vännerna har slutat på tillnyktringen och tvångsvårdats ett tag och faktiskt tagit sig bort från supandet igen, alla utom en som dog i återfallet.

När jag var aktiv och tog mina stunder av spritfrihet för att få tillbaka lugnet så var det lika för mig : När jag drog igång körde jag vanliga dosen men var "tvungen" att öka på efter några dagar för att uppnå full (!!) effekt. Det otäcka är ju att när jag vände min toleranskurva (vilket kräver lång och trogen "tjänst" ) de sista åren av mitt krökande så behövde jag inte så mycket för att gå igång men jag hävde i mig samma antal klunkar som när jag tålde mer = Fyllan kom brutalt och väldigt snabbt = Fara för överdosering.

När jag kom till stadiet att smyga med drickandet var jag rätt långt nere. Då började jag prioritera bort allt, precis allt, som inte hade med alkoholen att göra. Jag blev en mästare att mickla med pengarna så de skulle räcka, se till att inga helger förstördes genom folk hemma eller vara bortbjuden, alltid se till att ha sprit hemma och då gömt på fler ställen ifall ett ställe skulle avslöjas. Det är ett heltidsjobb att vara alkis....

Jag är rätt övertygad om att jag idag inte skulle överleva ett återfall.

Mamma till tre
mån, 2018-04-02 - 18:32

Vill bara först säga tack, tack att du delar med dig från ditt perspektiv och vad du upplevt! Jag är så glad för din skull att du tagit dig ur detta!

Det här med att vända sin toleranskurva, att inte tåla samma mängd längre. Är det kroppens sätt att säga nej? Jag visste inte om detta, helt nytt för mig. Jag trodde att man bara blev mer och mer tålig, har nog inte tänkt längre... Är ju hursomhelst jättefarligt! Jag hoppas att man man kommer fortsätta utan A, men är långt ifrån säker...

Min mans smygande har gjort mig otroligt osäker, söker och söker men hittar ingenting. Tror att jag på något sätt vill hitta någonting för att kunna ”sätta dit honom”, vilket jag förstår låter hur tragiskt som helst... jag misstänker bland annat att han har gömt i vår grannes garage som vi har full tillgång till (svärföräldrarna). Hursomhelst förstår jag att mitt sökande och eventuella nya finnande varken gör till eller från, jag kan inte kontrollera detta. Det gör så fruktansvärt ont bara, att se någon man älskar göra så här mot sig själv, sina barn, familj...

Ofta glömmer jag att det är en sjukdom och är så arg på honom! En vän sa att han förmodligen gör det han kan, att han inte med mening sårar, men kan inte låta bli ändå, att emellanåt bli så fruktansvärt arg, ledsen och bitter över hur det utvecklat sig.
En speciell situation fick min bägare att rinna över, någonting som i mina ögon var så fel som det bara kunde bli. Det var läggning för barnen och min man skulle läsa för ett av dem, innan han gick in hämtade han först en 7,5 som han satt och drack av medan han läste. Jag skällde ut honom efter noter medan han hävdad att det inte var något fel med att ta en öl. Men nej, inte då, den där stunden är inte för honom, det är för barnet. Just då hatade jag honom. Och också för att han försökte göra samma sak kvällen efter.

Adde
ons, 2018-04-04 - 09:00

har aldrig någonsin gjort ett alkotest som visar hur stor promillen är ! Förutom polisens sållningsinstrument som otroligt nog visat ok de få gånger jag blåst i dem. Men jag har bekanta som haft, enl blodprov, över 4 promille och det har knappt synts på dem. Vid sån nivå ska man väl egentligen vara död... Och jag tror nog att jag varit uppe i dessa nivåer.

Jag märkte på min kropp att den hade ändrat förhållningssätt till alkoholen när jag blev totalt sjöblöt av svett efter bara en enda liten flaska öl. Hela systemet liksom reagerade negativt av giftet som det annars tacksamt tagit emot. Det är väl logiskt att tänka att all nedbrytningsfunktion var less på att ständigt behöva avgifta och bara kickade ut skiten orenat i kroppen. Jag vet inte det men tror att det kan vara kroppens sätt att säga ifrån.

Som sagts tidigare är vi alkisar mästare på att gömma vår sprit ! Ibland så bra så vi glömmer bort själva var vi gömt :-) Jag hittade ett sexpack rejäl öl ett år in i nykterheten och nyligen var det en vän som hittade sprit som han gömt för 7 år sen :-))

Jag kan förstå varför anhöriga letar för att kunna bevisa att jag dricker men det är ett lönlöst företag. Jag konstaterar enbart förlusten av den gömman och går till nästa. Jag vill skydda min sprit och tror dessutom att jag är ensam om det och skäms för det. Lättnaden när jag sen träffar andra alkisar som berättar samma historier om hur de gjort och jag finner att vi reagerat lika är grym ! Jag fattade då att jag inte var knäpp, det ingår i sjukdomen att rädda min alkohol. En klassisk historia är om damen som gick ut med hunden och kom tillbaka smålullig varje kväll. Hon gömde flaskor i buskarna utefter promenadvägen och klunkade sig igenom promenaden :-) Länge trodde jag att det var en skröna tills jag läste hennes bok http://www.bokstugan.se/bok.php?id=10283. Dessutom var det så att hon ibland såg att det sjönk i flaskan trots att hon inte tagit nåt och det visade sig efter några år att en man hade precis samma upplägg som hon :-)) Hon träffade den mannen sen på det behandlingshem hon startade :-)

Ps Hoppas att jag länkade till rätt bok !! Gubben börjar bli gammal och naturligt snurrig ! Ds

Mamma till tre
mån, 2018-04-23 - 04:54

Förra veckan fick vi ett otroligt sorgligt besked. En nära anhörig har blivit sjuk. Gick hela veckan på nålar, tänkte nu kommer han börja om igen.. och mycket riktigt, igår sprättades första ölen (som blev tre, dock bara 3,5:or).. men gissar att det är igång igen. Detta är förmodligen enda sättet för honom att hantera svårigheter. Fan fan fan!
Nästan tre månader utan a. Får se vad hans nästa steg blir?

Solglasögon
mån, 2018-04-23 - 16:57

Känner igen mig i din situation: https://alkoholhjalpen.se/node/47232
Vet du om han har varit helt utan alkohol de här månaderna? Jag kan rent krasst inte säga med säkerhet när min man druckit eller inte eftersom han har en så pass hög tolerans och inter heller super sig dyngrak.

Rosette
tis, 2018-04-24 - 13:34

Du började skriva här på forumet för dryga två månader sedan. Din man har alkoholproblem och haft under en längre tid. Du har gjort mycket för att försöka påverka honom på olika sätt. Nu har en nära anhörig blivit sjuk och han har börjat dricka igen efter en tids nykterhet (enligt vad han säger).

Inledningsvis när du skrev här funderade du på om du överdriver, den tanken har de flesta som lever nära någon med alkoholproblem. Du hade strategier som handlade om att undersöka om han druckit, det fungerade då, för att helt enkelt veta hur det stod till. Inte alls konstigt. Därefter var det att prata med honom på olika sätt. Han påbörjade en nykter period.

Din oro nu är att det igen ska barka iväg och gå tillbaka till gamla vanor. Du är spänd och väntar det värsta. En fundering jag får när jag läser, oavsett vad hans nästa steg är, vad tror du att du och barnen behöver för att ni ska må bra?

Du har en del stöd omkring dig, din syster och din mamma bland annat. Finns det något mer du tänker skulle vara hjälpsamt för dig, att du återfår energi och kan samla dina tankar?

Bra att du skriver och läser här. Hoppas du finner mycket som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mamma till tre
tis, 2018-04-24 - 19:10

Det är så svårt att säga, om han varit nykter den här perioden. Jag önskar att det är så, men kan absolut inte säga säkert. Min man dricker i ensamhet, oftast på kvällarna när jag och barnen sover. Visst, förr, innan jag började ifrågasätta drack han mer öppet, men på ett smart sätt. Nästan aldrig för full, liksom lagom, finns nog ingen av våra vänner och bekanta som skulle kunna tro detta om honom. Men ja, ni vet, i hemmets trygga vrå... Blir ledsen när jag läst ditt inlägg "Solglasögon", att du också har det svårt. Insåg när han sprättade dessa ölburkar i söndags att, mitt i det elände, sorg och besvikelse som uppstod, att jag på något helt galet sätt blev lugnare, att det jag gått och väntat och bävat för faktiskt hände..? Väldigt tragiskt, men i mitt fall sant, vill absolut inte att han ska dricka, men bättre att veta än att kontrollera och undra...

Rosette, tack för ditt inlägg. När min man lovade att inte dricka mer, varken ensam eller ens hemma, hade jag väldigt svårt att tro på honom. Visst vill man, men det är svårt. Nu har han börjat om, han lovade något som han inte kunde hålla. Jag lovade mig själv för en tid sen att om han börjar om får han flytta ut, men jag inser att jag inte kan leva upp till det. Inte just nu iaf. Min mamma och syster stöttar det dom kan, men jag tror inte att dom förstår vidden av det, att den man ska kunna lita på, faktiskt inte går att lita på. För att barnen ska må bra behöver de föräldrar som mår bra, jag tänker att jag måste jobba med mig själv och försöka släppa tanken att jag är den som ska rädda honom. Jag förstår det, men har svårt att leva efter det.

Mamma till tre
fre, 2018-05-25 - 22:42

Ikväll är han ute med en kompis. Har varit lugnt, bara 3,5:or senaste tiden och inte mycket alls heller. Får se vilket skick han är i när han kommer hem, tror att han kommer att dricka någonting starkare ikväll... Fast jag hoppas såklart på motsatsen!
Hoppas ni alla har det skönt i sommarsolen! ☀️

Mamma till tre
lör, 2018-06-16 - 07:22

Förbannat!
I veckan delade min man en romflaska med en nära anhörig till mig. En nära anhörig som jag älskar, min pappa. Jag har ofta ringt honom när det varit dåligt och när jag mått väldigt dåligt över min mans drickande. Han har alltid varit förstående, men efter reflekterande, försvarat min man till en viss grad. Jag inser nu hur det ofta (typ alltid?!) finns alkohol med i bilden när de/vi träffas? Har väl lite misstänkt att även han kanske dricker lite för mycket, men det är ju min pappa, han ska ju klara av allt... naivt och blåögt av mig. Dagen efter säger han att han och min man hade ett så bra samtal under kvällen (la mig tidigt pga jobb) och jag ville bara skrika att det var ett fyllesamtal! Skäms över mig själv, å ena sidan att jag inte gjorde just det och sa att det var ett fyllesamtal och å andra sidan för att jag helt enkelt inte orkade ta upp det. Jag känner att min pappa borde veta bättre, han vet om problematiken om min man, pappa borde ha sagt nej tack när flaskan togs fram. Vad säger det? Kaka söker maka?
Det som började se så bra ut, jag som äntligen, efter månader av oro, börjat slappna av. Som en kalldusch. ?

Mamma till tre
lör, 2018-07-07 - 14:49

Drickandet fortsätter. Nu köps det inte 3,5:or mer utan 5:or och 7,5:or. Är så besviken att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen (eller säga). Känner å ena sidan att jag redan sagt vad jag tycker om hans drickande och hur det påverkar mig, barnen och äktenskapet. Å andra sidan finns ju viljan att hjälp, fast jag vet att jag ingenting kan göra. Får se hur denna sommar utvecklar sig, han som lovade att inte dricka hemma längre. Funderade idag på hur lätt han verkar ha för att ljuga, säger att han bara druckit si och så, fast jag vet att sanningen ser annorlunda ut. Undrar också hur vanligt det är att smygdricka medan man redan dricker? Vet inte om han gör så, men misstanken finns... jaja, snart börjar fotbollsmatchen och med det självklart öl.

mulletant
lör, 2018-07-07 - 16:54

Så ledsamt att läsa hur du har det, att hans drickande eskalerar igen. Tyvärr är din oro antagligen befogad, det är nog så att ’förnekar, smyger och ljuger’ hör missbruket till.
Jag är just nu på ett konvent för AA och Alanon, möter många människor och får lyssna till många berättelser från både alkoholister och anhöriga. Så oerhört lärorikt och befriande. En av de meningar som så ofta hörs på möten är insikten att ’jag är inte ensam’ och hur otroligt skönt det är att förstå det.
Hoppas du fortsätter skriva här och känner stöd och hjälp. Sök gärna också stöd i levande livet. Alanon finns på många platser, kolla deras hemsida. Ta hand om dig och barnen! Allt gott / mt

Mamma till tre
lör, 2018-08-18 - 07:14

Såg när jag loggade in att jag varit medlem här i 6 månader och två veckor. Det är egentligen ingen tid att tala om, men ändå, så mycket det har hjälpt mig. Allt kan kännas så hopplöst (som nu) men att veta, som du skriver Mulletant, att man inte är ensam om detta hjälper.
Här hemma hos mig har det blivit mer sprit, på kvällarna när vi andra sover. Han är inne i det igen och det är förkrossande. Jag känner mest att jag bara inte orkar, jag orkar inte ta upp det igen, han vet ju precis vad jag känner och tycker. Men jag vet ju också vad han känner, att jag överdriver och problemet är mitt. Hur ska jag göra för att problemet ska bli hans? Jag hotade tidigare i år om att ta barnen och lämna honom, det fungerade ett tag, men nu är vi ju på ruta ett igen. Och jag vill ju inte lämna, eller ibland vill jag men förmodligen inte till 100%...

Har insett hur dessa år har format mig, hur jag mest tillbringat tid i hemmet. Hållit vänner på ”tryggt” avstånd, inte för nära. Har nu börjat bli mer social, lämna hemmet för att göra annat och det känns så himla bra! Skulle kanske inte ta i och säga att jag är lycklig, men jag jobbar för det. Lyckligaste stunderna är med barnen och jag känner att vi har haft en fin och härlig sommar tillsammms.

mulletant
sön, 2018-08-19 - 04:14

Så bra att du och barnen haft en fin sommar! Och att du söker dig utåt! Du har gjort det du kan göra, tagit hand om dig och barnen! Så viktiga steg!
Du frågar hur du kan göra för att problemet ska bli hans? Mitt första tanke var att svara att ’det kan du inte’ .... men, det du kan är att fortsätta ta hand om dig och barnen och överlämna ansvaret för hur han vill leva sitt liv till honom. Om han fortsätter dricka - vilket är sannolikt - så kommer du att ställas inför ditt val. Alkoholen är en stark motståndare, eller beroendet. Men det finns hjälp av olika slag, förutsättningen är att han själv vill välja att bli nykter för sin egen skull. Du kan vara tydlig med hur du vill leva ditt liv och hur du vill att barnen ska ha det. Fortsätt skriva, det är bra att formulera sina tankar och känslor, och gå gärna till Al-Anon. Du är verkligen inte ensam! Och det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Du är på väg! / mt

Mamma till tre
sön, 2018-08-19 - 14:02

Ska verkligen kolla upp Al-Anon, men undrar hur jag ska hinna med det (och om jag vågar åka dit?).

Det känns som att hans ”nyktra perioder” enbart skett pga av mig, att jag vill, inte någonstans att han vill själv. Jag tycker det är så jobbigt att inte veta, har han druckit inatt, har han gömt någonting någonstans? Att ständigt fundera och tänka över detta, det skapar en så enorm stress, jag är liksom psykiskt trött nästan hela tiden. Så vill jag ju verkligen inte leva mitt liv.

Försöker att hitta det rätta orden, men det känns som att när jag vill skriva ner mina tankar krockar det med tvivel - kanske det blir bättre, kanske jag har haft fel, om han bara kunde ta det på större allvar det jag säger? Helt virrigt och förvirrat, precis som jag känner mig just nu. Jag tänker att jag vet bättre, men kan inte just nu stå på mig och orka med att fajtas med honom om detta.

Nordäng67
sön, 2018-08-19 - 14:34

med honom! Det sparar kraft och energi! Var konsekvent med att inte fajtas och fokusera på dig själv och barnen! Då får du orken att känna vart åt du ska gå! Och sluta hoppas! Kanske låter hemskt men faktiskt är det en lättnad när man ”lastat av” hoppet som aldrig verkar ta slut inom en! Önskar dig massor med energi och styrka!

Mamma till tre
lör, 2018-08-25 - 14:01

Idag är en sådan dag, tvivlar på allt. Var igår på middag med fina vänner, lämnade över ansvar för barnen till mannen och åkte iväg och hade en jättetrevlig kväll. Tills jag kom hem och upptäckte att han druckit 6 öl (vad jag vet) när jag var borta. Det är väl för fasiken inte normalt?! När man ska ha hand om sina barn?... har inte bråkat med honom om detta (ska försöka spara på den energin Nordäng67). Har heller inte städat bort hans burkar och flaskor, får se om han gör det själv. Men besviken! Bara en sådan grej som att jag idag skulle få ha sovmorgon, blev istället hans eftersom han var bakis och barnen som vanligt kommer till mig. Sov nästan ingenting inatt utan låg och grubblade. Det där hoppet, om jag kunde skulle jag slänga det dit pepparn växer, men det är så himmelens svårt! Så jäkla deppig. Det känns liksom hopplöst, men ändå finns hoppet där om att allt ska vända och bli bra - fast jag vet att det nog inte blir så. ? vill bara bli fri från detta!