Hej forumet,
Jag hittade nyligen hit och ser att det verkar fungera för många. Så jag ger det ett försök.
Jag skriver nog mest för mig själv, tror det kan hjälpa. Men om det finns möjlighet att få stöd av andra och förhoppningsvis kunna hjälpa någon är det ju helt underbart.
Jag har alltid haft ett problem med alkoholen. Redan när jag började i tonåren var jag alltid den som blev fullast o däckade.
Jag hade dessutom mycket aggressioner och det blev oftast slagsmål mm. På senare år har jag inte haft de problemen nu är det mer att jag dricker för ofta o för mycket. Den senaste tiden (sista 3 åren) är det i princip varje dag. Jag mår så dåligt o får sån ångest varje dag när jag handlar, men tänker när jag kommer hem att nu har jag ju ölen imorgon börjar jag. Det går inte längre, jag måste göra något åt detta.
Hur hamnade jag här då, varför vill jag sluta just nu? Jag tror det beror mycket på att jag för ca 10 månader sedan förlorade min största kärlek för sista gången. Hon orkade inte längre det hade gått så långt att hon förlorat känslorna, eller iaf inte orkade mer. Detta efter ca 4 år och ett tidigare uppbrott.
Efter att det tog slut så tog jag tag i allt i en förhoppning att det gick att rädda, var nykter och rökfri i 2 månader. Började träna flera gånger i veckan.
Det var för sent, jag föll tillbaka och hade kanske ändå förhoppningar men sköt min egen förändring varje dag på nästa.
Nu har hon träffat en ny, jag är verkligen glad för hennes skull. Jag tror att det var det som fick mig att till slut vakna. Och jag känner att jag vill inte fortsätta göra så här mot mig själv och andra. Jag vill inte skada någon på det sätt som jag nu inser att jag skadat henne (psykiskt). Att ha en oro varje dag på väg hem från jobbet o undra ifall jag hade druckit. Det som känns skönt är att jag lyckats komma över uppbrottet och jag kan känna att nu är det för min egen skull jag vill sluta, inte för att vinna någon tillbaka.
Jag har haft turen att hitta en person att prata en del med, som verkligen hjälpt mig att börja tänka lite. Jag är fortfarande rädd för att comitta fullt.
Men ett bra första steg tror jag är att erkänna att jag har problem. Men som sagt det är ganska skrämmande. Mitt stöd har sagt att det antagligen finns andra bokomliggande problem som jag måste ta tag i. Jag tror att det finns en poäng i det. Men är som sagt rädd att ta tag i det. Jag är tyvärr väldigt introvert och stänger inom mig allt.
Vad är mina mål nu då? Jag har iaf bestämt mig för att försöka ha en nykter period (förhoppningsvis utan slut) för att kunna reflektera över mig själv i ett nyktert tillstånd. Jag kommer ta dag för dag, och förhoppningsvis kunna hitta till ett stadie där jag kan känna mig lycklig o tycka om mig själv igen.
Det blev lite längre än planerat, men nu är ett steg taget. En dag i taget.