Jag har försökt i flera år att sluta dricka alkohol. Nu är jag sjukt trött på att vara full, bakfull, trött, vimsig, sur, äcklad mm.

Nu har jag sagt till familjen att jag vill hålla mig nykter eftersom alkoholen blivit ett problem.

Jag har bett om stöd när jag börjar svaja. Jag vill stå ut första 2 veckorna.

Vid middagar och bjudningar kommer jag vara ärlig och säga att jag inte vill dricka mer eftersom det blivit destruktivt.

Jag vill vara nykter.

pytte_7

Bra beslut! Var det "bara" tröttheten på att vara full, bakfull, äcklad m.m. som fick dig att besluta dig eller någon händelse. Oavsett: Bra beslut!! Jag har tagit samma beslut och jag kommer be om hjälp jag också. Jag klarar det ej själv, trodde det men det gör jag inte.

Fruktansvärd ångest när man grälat med mannen och skrikit fula ord inför barnen. De blir rädda. En mamma som somnar ifrån sitt barn. Ångest!!!! Vad som helst kan hända!! Jag vill aldrig utsätta mina barn för risker eller faror! Det innebär att jag måste vara nykter. För dricka ett glas fungerar inte, jag dricker tills jag somnar. Och beter mig svinigt däremellan.
Jag vill vara kry, en sund mamma och människa.
Jag är bara så himla rädd för alkoholen.
Jag behöver hjälp.

Käraste JoYo!! Du vet att jag känner igen din ångest som min egen... Fan vad ont det gör och vad svårt det är. Väldigt bra att du bett familjen om stöd, ta det när du behöver!!! Vi är ju bra men inte när vi dricker, vi måste ta bort alkohol ur ekvationen.
31 juli är det ett år sedan jag tog mitt beslut, det gick bra väldigt länge. Sen gick det dåligt, nu hoppas jag att jag orkar få det att gå bra igen.
Jag och alla andra finns här, nu hjälps vi åt!❤️❤️❤️

Du är såååååå sjukt bra! Du har peppat och inspirerat mig så. Du fixar det här igen! Snälla, vi hjälps åt! Ska vi sätta mål? Eller en dag i taget? Jag har nog testat allt förutom antabus. Vågar inte ta det, hört att man kan bli deprimerad?

Jag har slutat lägga ifrån mig ansvaret, slutat tro på mirakelmediciner eller gud.
Det är bara jag som kan sluta. Jag ska välja nykterheten. Meditation hjälper men tar sjukt lång tid att lära sig. Jag brukar springa 5 km när det kryper som värst i kroppen. Men ofta ger jag ändå upp och dricker onsdag torsdag fredag lördag ?
Men nu ÄR det nog!
Vi följs åt!

Jag känner igen ditt nick från när jag kom in på forumet och började skriva i vintras.
Men sedan försvann du och jag förstår att du haft det jobbigt.

Men nu är du här och vi kämpar tillsammans för nyktra och bättre tider! ????

Kramar???

Ja, jag klarar det igen❤️ Och jag tror på dig med! Och dig med FinaLisa! För vi gillar det ju inte ens... vi vet ju att det enda det ger oss är förstörelse. Av oss själv och andra.
Men det ÄR svårt, släpper man in alkoholen, hur lite det än må vara, så häver den sig tillbaka in i livet med full kraft. Iaf är det så jag uppfattar det. Just nu är jag sysselsatt med att stänga och låsa dörren igen men jag är trött och lite ledsen över all energi det tar. Trött då jag anar att dragkampen är återkommande även om jag mer eller mindre accepterat det.
Vi hjälps åt här, läser och skriver, finns för varandra, så länge vi kämpar emot finns det väl hopp. Så länge vi inte ger upp så vinner vi, hur små segrarna än är, så vinner vi ändå❤️❤️❤️❤️????‍♀️

pytte_7

Även jag känner igen mig i det du skriver JoYo. Jag vill också vara kry, vara en bra mamma m.m. Jag önskar att jag hade min kärleks stöd just nu men jag har svikit honom igen så jag förstår att han ej vill veta av mig... jag kan bara hoppas att vi inom en snar framtid kan prata med varandra åtminstone... Jag har så sjukt dåligt samvete och jag har skuldkänslor för massor med olika saker. Det räcker nu.

Jag lider med er, liten_07, FinaLisa, Amanda och ni som kämpar med här.

Det finns inget ”bara ett glas”. Jag tror också att A-helvetet tar allt om man litar på en enda droppe.

Jag är på dag 2. Skakis. Ångest. Inser att flera år gått i en dimma. Fler ska inte försvinna, jag vill se mina barn klart och tydligt. Känna livet i varenda sekund!
Nu gör vi det!
????

Stanna i nuet. I känslan, oavsett känsla. Så lärde jag mig hantera ångest. Varför kan jag inte göra det gällande begäret?

Boktips: the power of now (lev livet fullt ut) av Echart Tolle.

Dag 2 pågår ännu. Annars brukar kvällen swisha förbi, natten orolig, morgonen sur och slitsam. Ikväll dricker jag en kopp örtte med 10 åriga sonen (som ju behöver mig) som har sommarlov. Han säger att han ofta har svårt att sova, känner diffus oro. Herregud ? min uppgift är att styra honom rätt redan nu! Inte försvinna i en narcissistisk dimma av självömkan!
Hjälp, vad jag vill vara stark nu!
Godnatt kära ni! Vi kämpar tillsammans!?

...att du fick sova i natt, trots jobbiga tankar. ♡

Starkt att du berättat och bett om hjälp av din familj. Det är nog det avgörande steget när man provat själv tidigare utan hållbart resultat. Men tufft är det att våga visa sin svaghet. Önskar så att du orkar att stå emot denna gång. ♡

Dag 3 gick bra. Men det är alltid på kvällen det kommer. Suget. Tankar på a.
Aldrig på morgonen eller ens under dagen. Sen, efter jobbet, efter 17.

På fredag är det middag med vänner. Mitt första mål tänkte jag. På lördag likaså! Så mycket inbokat under sommaren. Och alla dricker. Inför barnen. Så illa.

Dag 3 gick, superirriterad och stressad över alla sysslor i hemmet. Tänk så lätt att dämpa med vin. Försvinna och låta ännu en dag bli till glömd dimma. Nej.
Nu lyckades jag vara i nuet. I känslan.

Jag skriver av mig mina tankar..
Livrädd för mig själv på kvällarna. För då kommer de inre argumentationerna mellan ”mig och jag”. Då hade jag behövt nåt större, en känsla som överröstar suget. En törst större än alkosuget. Vad ÄR det för tomhet man fyller med alkohol? Vad kan man fylla den med istället?
Jag läser ganska mycket då jag är nykter. Intressanta fakta om hjärnan, neurovetenskap och psykologi, hälsa och meditation. Dessa ämnen är njutning för mig, varvat med romaner om kärlek och spänning. När jag är nykter är jag ganska livsglad. Jag tycker om att träna, springa eller gå på gym. Jag älskar doften av havsluft, skogen och mina barn. Jag njuter av vinden när jag cyklar, jag tycker om att se på vackra färger i trädgården. Jag skrattar åt vår katt som gör knasiga saker. Jag skrattar åt barnens humor..och faktiskt även åt min egen ?
Så, jag tycks vara en ganska glad människa egentligen. Utan alkohol.
Men jag har nån slags nervositet, energi som blir över. Som darrande söker utväg ur mig. Ibland en slags trötthet. Ett sökande. Ett sug. En törst efter nåt större.
Nä, nu blev jag sådär töntigt djup. Inte är det annat än alkoholism. Som jag försöker romantisera för att få fortsätta med. Alkohol skapar problem som inte finns. Att släcka den där törsten, då krävs att man stannar i nuet. Inte törstar efter nåt större. Bara är och accepterar varenda sekund. Varenda känsla. Utan att värdera eller sätta ord. Varje minut och dag behöver inte kännas stor. Det är helt OK att bara vara utan att känna alls. I nuet.

Sommarflickan2018

Hej JoYo.

Gillar din text. Jag gillar också att läsa och jag tycker du skriver bra. Jag tycker att du reflekterar och analyserar ditt alkoholdrickande på ett bra sätt, försöker bena ut vad det är och att det är ok att vara i nuet (även om det känns läskigt ibland, iaf för mig).

Utan alkohol verkar du ha ett bra liv runt omkring dig. Det är kanske det du ska försöka fylla "tomheten" med i större grad? Om det går. Att läsa är ju fantastiskt och vill du ha lite lästips så ger jag gärna sådana. Jag tycker att du verkar ha många förutsättningar för att lyckas och vi här på forumet stöder och hjälper, både när alkoholmonstret gör sig påmind och när någon firar sina segrar.

Jag tror på dig!

Kram

Benguela

... har jag haft sedan jättelänge, även innan jag drack.
Då var det ett otydligt sug, en trötthet i hjärnan som kändes oförklarlig men överväldigande.

Jag har testat l-glutamin, som ska vara näring för hjärnan. Tycker att det hjälper mot suget, iallafall ”efter 17”-suget.

Tack för era svar! De ger mig dopaminkickar såsom alla ”gillar” på fejjan ?
Jag försöker fylla mitt liv med mitt liv. Istället för A.
Har testat L-glutamin i några veckor dagligen men vet inte om jag märker nåt. Kanske tar för lite. Hur mycket ”ska” man ta?
???

Köpte nån ekologisk variant som jag kört enligt rekomendationen på burken. Märker heller inget, men det är tydligen bra för återhämtning efter träningen så jag tar det ändå.

Då fortsätter jag med l-glutamin ett tag till. Ska läsa mer om det.

Så nu är dag 4 avklarad. Jag känner mig piggare och klarare. Men livrädd!! Middagen på fredag och lördag! Jag funderar på att antingen låtsas dricka (ha a-fritt i glaset) elle att säga som det är. Medan jag skrev förstod jag att det lättaste och rätta är att säga som det är. Rakt ut! ”Jag kan inte dricka normalt längre, jag mår dåligt av alkohol!”
Om jag bara står ut dessa kvällar! Hjälp!
Egentligen vet jag att jag har jätteroligt på fester mm när jag är nykter.

Läste nyss i en bok ”12 livsregler, motgift mot kaos” att alkoholisten mår bra endast då promillehalten i blodet är stigande! Vilket innebär att man måste fortsätta dricka för att ”må bra”. När man slutar, planar inte bara promillehalten ut och börjar sjunka utan kroppen börjar producera gifter medan den bryter ned etanolen som konsumerats. Man börjar känna abstinens eftersom de ångestsystem som var undertryckta under ruset börjar hyperreagera. Baksmälla är abstinens som alkoholister ofta dör av. För att hålla kvar ”den varma glöden” av ruset och mota bort den obehagliga baksmällan måste den drickande fortsätta dricka. Så när ”medicinen” (a) orsakar sjukdom (alkoholism med alla dess följdsjukdomar) har en positiv feedbackloop etablerats.

Så, man ska inte ta det första glaset. För då måste man ta så många att man somnar. Och vaknar med abstinens. Oh vill dämpa den med ett glas. Som blir så många att man somnar. Loopen är igång!

Så, hur i fanken gör vi för att FATTA det här och faktiskt inte ens ta det första glaset? Jo, genom att VÅGA erkänna direkt i sammanhanget eller redan innan att man är alkoholist. Man har ögonen på sig, man är räddad undan frågor, alla accepterar nykterheten. Kanske tillochmed respekterar ens sunda val.

Men HUR VÅGAR man erkänna? Vad är man rädd för? Och varför bryr man sig om de få som inte skulle respektera en?

JoYo,

Det handlar om skam.
Den generella synen på alkoholister är så djupt rotad och så svår att frigöra sig ifrån.

Det är skamligt att vara så svag att man kan bli beroende.
Människor föraktar svaghet och vill inte erkänna sin egen rädsla för att hamna i beroende.

Jag själv vill inte avslöja mina missbruksproblem för omgivningen då jag skäms för att min fasad skulle rasa.

Så jag har en dubbelmoral där, å ena sidan beundrar jag människor som går ut i offentligheten med sitt beroende.
Å andra sidan så känns det jobbigt att smyga med att jag själv tillhör gruppen.

Men återigen handlar det om något slags förakt mot svaghet som är så universellt.
I media ser vi lyckade människor, vi ser ytliga vackra fasader och blir omedvetet eller medvetet påverkade av all reklam som omger oss.
Därför blir det också en sådan frontalkrock med hur alkohol framställs i media. Där är den så tjusigt romantiserad och normaliserad (precis som tobaken var för några decennier sedan.)
Egentligen helt sjukt.

Men tack och lov att det finns forum som detta. För här accepterar vi varandras svagheter, vi vet hur svårt det känns att falla ännu en gång men att det går att resa sig.
Det går att bli fri från beroendet, vi läser många historier här som bevisar detta.

Så det gäller att inte ge upp!

Godmorgon alla forumvänner?
Hoppas ni får en skön och nykter torsdag.
Kramar ???

... att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol. Det är, precis som FinaLisa skriver, för mycket skam i det erkännandet. Men, i mina umgängeskretsar är det helt okey att säga att man vill ha en vit period för att man ska vara med i något lopp, ska upp tidigt dagen efter, har varit på en resa där det blev lite för mycket alkohol, är inne i en träningsperiod. Så det är vad jag säger när jag inte dricker... eller att jag får dålig sömn eller ont i magen av alkohol. Jag ljuger helt enkelt..

Kram till dig idag och skriv här så ska vi hjälpa dig att ta dig igenom helgen <3

Så rätt FinaLisa. Skammen.
Jasmine, jag brukar också ljuga när jag vill nyktra till. Erkänner inte hur illa det är.

Jag har en djupt rotad skam redan från tidig ålder eftersom min pappa var periodare och mamma utvecklade alkoholism tidigt. När jag var 10 var min mamma alkoholist. Hon gömde sprit i mitt rum. Jag var tyst. Jag målade upp en fasad till omgivningen. Jag sa att mina föräldrar var nykterister. Det sa min pappa i sina nyktra perioder. Den andra svarta perioden som alltid kom, den fanns inte på riktigt, skammen, den ljög vi om. Jag har själv nu utvecklat alkoholism. Min skam från barndomen och min egen skam idag, gömmer jag med bra utbildning och jobb. Genom att vara reko, lojal, arbetsam, skötsam bygger jag en fasad för att inte visa min skam. Jag ska nog börja jobba med skammen genom att våga öppna upp min perfekta fasad. Lite. Kanske i nåt lägligt sammanhang. Är det i skammen lösningen finns? Om man vågar visa skammen? Kan man arbeta bort alkoholismen då? Är det den knuten som måste lösas?
Tack för era kloka tankar och för att ni ger mig insikter!
??☀️?