Inte för att det kanske spelar roll egentligen men efter att bläddrat igenom första inläggen undrar jag lite över könsfördelningen. Ovanligare med killar som vill söka hjälp / få prata om medberoende?

Min historia är i alla fall att jag efter flera år som gift med en fru som dricker för att lugna nerverna vid stress / gömmer vin / dricker upp det som råkar finnas hemma (oavsett smak och sort) utvecklat ett medberoende som jag inte gillar att ha. Jag kollar procent på öl i kylen, letar tomflaskor i glasåtervinningen, luktar efter andedräkt, lyssnar efter konstiga snarkningar, noterar dålig motorik etc. Det sliter på mig att vara sån. Jag blir trött stressad och ledsen av det och gillar inte rollen jag tagit. Har också blivit den som måste fråga hur mycket vi ska dricka på semestrar m.m.. eftersom jag arbetar upp ångest inför längre ledigheter. Jag trivs inte med att vara den men det har vuxit fast i mig.

Fnurr

att gå ut nyktert är det tråkigt av mig och förstör. Tappar jag lusten när det inte blir nyktert är jag också dum. Så känns det nu.

Anxiete

att oavsett hur vi gör och förhåller oss så gör vi fel och blir ”dumma” när väl den andre parten bestämt sej för att dricka.
Jag tror min man kan traggla omkull en fura utan att märka att den faller i ren tristess när han har druckit.....
Jag vet hur jag ska förhålla mej men ibland blir jag så trött, varför ska alltid jag anpassa mej ? Jag vet svaret men vill inte riktigt acceptera att jag blir utmanövrerad av en folköl ? herregud ......

Fnurr

ett av barnen snappat upp det också. Han är en som är duktig på att snappa upp vuxensaker och en ganska orolig själ. Varken drickande eller min oro för det är bra för honom. När han kom hem själv och jag frågade var mamma var sa han "i affären och köper öl... alkoholfri öl". Han frågar också varför mamma alltid beställer öl när vi beställer annat. Det är inte bara själva drickandet som är dåligt för honom utan även min oro som jag inte kan dölja. Känns skitjobbigt. För honom vore det bättre om jag tänkte på det mindre men det är mer än jag kan tydligen.

Fnurr

när jag ser framtiden med det här, speciellt med hur barnens morfar har en massa gömmor och är smådragen nästan varje kväll blir jag förtvivlad.

Ellan

Hej,
Ellan här... Jag skriver vanligtvis på beroendesidorna men känner att jag vill skriva några rader till dig. Själv har jag varit nykter sedan mars 2016, är fortfarande gift och vi har två barn. Hur situationen som medberoende är kan jag aldrig till 100 procent förstå men jag har fått en stark inblick i den förtvivlan och maktlöshet som min man upplevde när jag bara blev sjukare och sjukare. Varför alkoholisten väljer drycken före sina nära och kära är helt vansinnigt men tyvärr självklart för oss som känner igen det sjuka. Att en enda öl, drink eller sprit i kaffet sätter igång så mycket hos våra anhöriga är vi inte medvetna om. Den känslan tas inte in. Men jag tänker så här... det som var extremt kännbart för mig var när mitt drickande allt mer synliggjordes. Dvs när min man inte längre höll masken. Han gick länge och bar på ”min” hemlighet men till slut orkade han inte. När fler och fler fick veta så ströps snaran åt och jag blev mer och mer ensam i det... det var för mig små steg mot nykterheten. Han satte gränser för sig och barnen och där började något vakna hos mig. Självklart spelade jag ut hela registret kring varför just jag behövde dricka. Dessa känner du säkert till... plus att min man där och då var världens tråkigaste man. Men när barnen frågar och börjar känna av det som händer i familjen.❤️ Är din fru medveten om dessa frågor? Får hon själv svara på dem? För mig har barnen varit enormt viktiga i mitt tillfrisknande och vi pratar idag väldigt öppet kring det som har varit. Barn är kloka och de känner på sig att något är fel. Jag är så tacksam för att min man stod upp för sig själv och barnen i detta. Precis som du gör! Din fru behöver själv förstå att hennes drickande inte är ok, att du och barnen inte tänker ta del i det. Det gör ont i hjärtat när jag läser det du skriver då jag själv varit där. Det är ett rent helvete för alla inblandade.
Stor kram
Ellan

Fnurr

Jag tar ett helnyktert år själv för att utesluta att jag är en del av problemet.

Anthraxia

Jag är helnykter sedan januari. Jag är Ganska övertygad om att det hjälpt. Det betyder att hans drickande blir helt hans eget; han kan inte skylla på mig, eller på att "Du får ju" eller "Du hade sprit hemma som jag inte kunde låta bli"

Jag ser det lite som att leva med en allergiker - inte fasen skulle jag skaffa katt om det var katter han blev sjuk av. Så varför ska jag dricka, när han blir sjuk av att dricka? Bara ett val som funkar för mig; om mitt liv inte duger utan alkohol, hur ska jag någonsin kunna hjälpa honom att vara lycklig utan det?

Troll65

Tack Ellan...för det du skriver då jag av dina ord inser att där har man helt fallerat som medberoende.
I mitt fall så är det ingen runt honom som vet...och jag har blivit boven i vårt drama i deras ögon och har
bara en taskig attityd vilket gör mej mycket ledsen men har inte gjort nått åt det heller utan valt att dra mej undan.
Mycket i detta som jag tar till mej och en stor kram till dej

När vi är mitt i någonting, är det svårt att se klart..Hur mycket dricks det egentligen..Hela livet verkar kretsa kring att kunna dricka..Väljer resturang med alkoholrättigheter. Aktiviteter likaså..Jag har haft mycket alkoholmissbruk runt mig bland anhöriga..Blev sen själv beroende.Jag har sett hur det på verkat våra barn..Ingen rolig historia..Allt går gradvis..Det är därför man accapterar mer och mer..Om jag hade träffat mitt ex för 30 år sedan och han hade druckit som han gjort de senaste åren, så hade jag sprungit åt andra hållet..Men eftersom alkoholism är en progressiv sjukdom så eskalerar drickandet..Det går olika snabbt, men alltid blir det värre..Tror att om anhöriga runtomkring kan få den som dricker att förstå, så kan hen ev. tillfriskna..Om inte så är det bästa att sätta egna gränser..Vi vuxna har val att göra..Barnen får leva i ”skiten” vare sig dom vill eller ej..Med efterföljande konsekvenser som vuxna..Jag har sett mycket oro och ångest hos mina men även andras ”barn” efter att ha växt upp med alkoholism..som tur är kan allt läkas, men tar tid..

Fnurr

Mycket lärorikt att läsa från andra sidan också. Ellan, det är inte mängden som jag reagerar på utan missbrukarbeteendet och manipulerandet. När man upptäcker att man gång på gång är med i en annans plan vars slutmål alltid är att bli påverkad. Gå på romantisk middag men upptäcka att man är med på alkoholjakt mot sin vilja. Dystert.

Fnurr

Den känslan som någon annan skrev om. "Hur dum tror du jag är? Jag slutade gå på det där för 5-6 år sedan" ?

Fnurr

Året som kommer blir fokus på mig. Jag har lätt i att dras med i att saker hänger på mig och att jag ska påverka. Det egna problemet ska jag jobba med plus att freda sånt jag tycker är viktigt från alkohol. Facit i hand är att jag varit 0% framgångsrik i att påverka min frus inställning till alkohol genom åren så det är dags att lägga ned den typen av strategier.

Så kan man få en hint om hur ett tillfrisknande kan gå till..Ibland kan man förlora partner, vänner och annat, men ändå släpper vi inte flaskan..För några av oss blev det ännu värre..Det jag förstått är att när vi får konsekvenser, när vi blir blottade för tex arbetsgivare, då måste vi göra något..Så länge vi är ”skyddade” av anhöriga så sker ingen hållbar förändring..

Fnurr

Fokus på att känna lugn när jag tror det dricks. Varva ned, försöka jobba med att min egen oro över det släpper lite så jag inte varvar upp och mår sämre än nödvändigt. Inse att det är bortom min kontroll.

Anxiete

sonens oro ? Även om hon inte slutar dricka så finns det i bakhuvudet på henne, hoppas jag... Skydda inte henne för vare sig din eller barnens oro. Gör klart för henne att det påverkar alla i familjen, låt henne inte slippa undan ! Som du beskrivit henne är hon en klok kvinna som vill väl men som halkade av vägen, tvinga upp henne igen ! Kram ?

Anthraxia

Och, något som står i boken Djävulsdansen; ljug inte för ett barn som frågar. Det leder bara till att de lär sig betvivla vad de faktiskt SER, sedan blir de 'skadade' och går genom hela livet på det sättet, vilket ökar risken att de själva blir beroende/medberoende.

Bättre att läsa på/prata med ett proffs om vad du kan säga till ditt barn, och sedan förklara för mamman vad du kommer berätta och varför. Så kan hon också låta bli att ljuga för barnet. Och fundera då på att söka hjälp för barn i familjen INNAN de blir skadade - barn ser Mycket mer än man tror...

Det där gör mig så ledsen - ok att man vägrar söka hjälp för en vuxen partners skull, eller ens sin egen - men ett BARN kan inte ta till sig eller utöva de självhjälps-strategier vi vuxna kan :(

Fnurr

Har hon sökt. Går på möten och jag tror det hjälper ganska mycket om än inte 100%.

Ellan

Usch ja det var en stor del av mitt aktiva jag. Detta manipulerande som du skriver om, att det alltid finns ett annat fokus. Det var det första jag sa till behandlare, att jag var en mästare på att manipulera. Tycker dock att du tänker klokt gällande Alanon och fokus på att inte vara en del av det sjuka beteendet. Min man har varit på anhörigvecka vilket var räddningen för oss dock var han klar efter det. Det är i och för sig en annan historia.
Din frus tillfrisknande ligger på henne och kan du ta hand om dig så är det guld värt för både dig och barnen.
Kram
Ellan

Jag har misstänkt ett tag nu men har tyckt att det är svårt/jobbigt att konfrontera. Jag har sett tomburkarna, kännt lukten och hört på rösten. Inte så att det har varit nåt problem på så sätt men endå, vi har en dotter och vi har båda vuxit med alkoholproblem i familjen och vi har båda en förälder som har gått bort pga alkoholen. Jag vill inte att våran dotter ska se och uppleva allt som vi har gjort. Idag berättade min sambo att hon har alkoholproblem, hon har ringt alkohollinjen ett par gånger för att prata och till lokala beroendecentret men dom har inte återkommit än. Vi pratade och sa att hon ringer till dom på måndag igen, tänkte att jag kanske ska ringa dom också?!