Vad gör man när paniken är ett faktum och man bara känner sorg och besvikelse???

13 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Troll65
Vad gör man när paniken är ett faktum och man bara känner sorg och besvikelse???

Känslan som infinner sej då man inser att man inte bara är grundlurad men även också lagt en ohygglig massa tid på någon som struntar fullkomligt i det mesta förutom att försvara och vara dryg och avstängd i sina känslor...den är inte en behaglig upplevelse. Lögner, svek och smusslande kan få vilken "normal" människa att känna maktlöshet, frustration och total uppgivenhet. Man blir ömsom jättearg då man vet att det är en dåres försvarstal, ledsen för att det ska vara så svårt att nå fram om än man mycket väl vet varför. Jag har själv i så många år arbetat för mitt medberoende i tidigare relation som gift så jag har en bra grund i mej själv och verktyg att ta till....men i min nuvarande relation så har jag ständigt fått brottas med att min kärlek fått ganska mycket stryk, haft många diskussioner och om än jag kan/vet varför det resoneras utifrån vissa perspektiv så är det så svårt att hantera. När man dessutom under 1,5 år fått uppleva en nykter å så kärleksfull människa vid sin sida så sjunker man tungt då man märker att samma tuggande, samma smusslande å argument dyker upp igen. Om än inte uttalat i raka ordalag...det mesta Jag gör är galet och fel, Jag borde ju lita på min partner, jag borde ju anpassa mej efter dennes behov, jag är oresonlig, jag har så höga krav och dessutom vill jag alltid ha rätt å allt skall göras på mitt sätt...det gör mej helt energilös, ledsen och just idag väldigt arg, dö då tomtedjävel.

Anxiete
Hej Troll65

Önskar så att jag hade svaret men jag famlar omkring precis som du . Det jag har märkt är att ju mindre jag försöker bry mej om just hans drickande desto bättre för mej. Just nu är vi inne i en väldigt lugn period där han själv väljer att inte dricka men jag vet också att det vänder på 10 sekunder och då blir man så förtvivlat dränerad på energi igen.... som du så klockrent uttrycker dej: men dö då tomtejävel !För det är verkligen så man känner, att den där otäcka dubbelmarinerade tomten som intagit min man bara ska gå o dö , försvinna eller gå upp i rök..
Om du inte bestämt dej än för att lämna så försök hålla en distans till honom. Planera egna saker och exkludera honom för du kan ju aldrig räkna med honom. Försök att göra sånt du tycker är kul osv
Kram 🌸

Nordäng67
Ibland...

kan det vara bra att släppa nuet och det som varit en ”stund”! Tänk dig ett år framåt och fundera över hur du gör för att då (om ett år) inte känna besvikelse och sorg över året som gått! Och blanda bara in dig själv eftersom det bara är du egentligen som kan styra över ditt kommande år!

Troll65
Tack...

för ditt svar Anxiete, en lugn period är fint och jag är glad för din skull. Då vi flyttat från min hemstad å trygghet till en helt ny plats med allt vad det innebär så har det blivit helt kaos. En människa som man tidigare under längre tid sett som trygghet och som man kunnat tala med har nu sakta förbytts tillbaka till den där personen "tomten" som jag bara inte klarar av och tyvärr får allt för mycket energi gå åt till den biten när allt spinner runt och jag själv blir otrygg.
Jag vet att det i dagsläget inte spelar någon som helst roll vad jag säger eller gör, förutom att ge honom utrymme att ännu mer "anklaga" och skylla det mesta som gått snett på mej om jag blir ledsen för att det är så här...som sagt stundom ledsen eller arg...men jag har packat de flesta av mina saker och får åka "hem" då detta inte längre känns varken trevligt eller tryggt. Försöker lugna mej själv med att jag vet varför allt blev kaos igen, varför alla lögner kommer om de mest fjantiga saker å att det mesta baseras på "mitt sätt att vara eller tycka" så det är mitt fel att vi är i denna situation...man blir trött å orkeslös men imorgon är en ny dag... Kram

Troll65
Nordäng67

Tack, jag försöker att se ljust på framtiden och vet att tillslut så bleknar även sorgen. Jag sätter upp planer för mej så får vi se vart jag hamnar.

Troll65
Nordäng67

Tack, jag försöker att se ljust på framtiden och vet att tillslut så bleknar även sorgen. Jag sätter upp planer för mej så får vi se vart jag hamnar.

Anxiete
Man kan bara

försöka ta hand om sej själv..... hoppas du kan sova gott inatt!

Troll65
Åkt hemmifrån igen...

Orkar/vill inte vara hemma när allt är kaos. Jag har läst massor här inne och visst känner man igen så mycket, skratta å gråta igenkännande. Just nu känner jag mej mest arg, likgiltig och fullständigt utan hoppfullhet för det är för mycket som blivit "trasigt". Visst är det sorgligt att man inte kan lita på sin partner och visst skulle jag önska att alla dessa år betydde mer. Allt jag kan lita på är mej själv och att inte "gå på" smarta ursäktande halvsanningar å delvisa lögner, men då känns det som inte kärleken är varken äkta eller tillräckligt stark, så varför då vara kvar? Han är och förblir nog min livs stora kärlek men jag är inte hanns...nått är viktigare och visst är det surt.

Anxiete
Blir ledsen för din skull

Det är sorgligt när det känns som allt tar slut framför allt när man inte kan påverka något själv . Skönt att du iaf kan åka iväg och få andas lite !
Som vi konstaterat så många gånger tidigare så är det lögnerna och smusslet som fördärvar så otroligt mycket men det är väl en del av sjukdomsbilden tyvärr
Tänk om du kunde få vakna imorgon och få känna att jag gör vad jag kan , oavsett hur mycket skuld han än försöker lägga på mej så vet jag att det är inte jag som håller fast honom och häller alkoholen i halsen på honom. Det är hans val varje gång han dricker och utifrån det får jag göra mina val.
Kram 🌸

Troll65
Skönt att läsa...

Om än jag vet att inte det är mitt fel och valet alltid kommer att vara hans så smyger sej ändå känslan på av att "inte vara stark" nog att alltid klara att känna det så, att om än jag vet så går mitt dåliga mående igång på att höra klirret ur påsen, korken ur whisky flaskan, kapsylens klickande plopp och jag blir besviken och känner mej sviken/lurad å ledsen sen bara förbannad å maktlösheten är ett faktum. Som du skriver Anxiete...det fördärvar så otroligt mycket. Oavsett att man vet, även med verktyg erfarenhet, insikt m.m så ska den förbaskade sorgen göra sej påmind. Dagar man är "klok" går bättre men ibland vill man inte ens vara det. Att hamna där likgiltighet får råda, när man tillslut ingenting vet är så knepigt. Jag vill vara stark, klok och klara av att vara kärleksfull med all den insikt jag har...men misslyckas. Jag ska sova gott inatt med vetskapen om att ni alla finns där ute, jag är långt ifrån ensam <3

Troll65
Dålig dag med lust att bara...

skiva av sej en stund. En dag då jag bara önskar att allt kunde bli bra så som det var för ett tag, jag inser ju att det jag önskar mest är ju att få lugn och känna mej trygg utan lögner, smussel och svek, som någon skrev i något annat inlägg...känna sej bortvald är ingen härlig känsla. Saknaden efter när allt är bra utan inslag av dåligt, om än jag vet att godis, glass, mat och träning är utfyllnad så hellre det än A. Hatar vad den gör och hatar hur jag blir då mitt medberoende går igång...just nu vet jag inte vilket som är värst, men vet att jag saknar den man jag fått uppleva, vet att min önskan är orimlig då förnekelsen är för stor. I kväll gör det mej ledsen, jag känner apatin växa och jag vill verkligen inte känna så här. Imorgon är en ny dag, varje dag är en ny dag att välja mej själv och det goda i livet...men han fattas mej.

Rymmaren
Kram till dig...

Vad vi går igenom alla vi som lever/levt med alkoholister! Och vad starka vi nog egentligen är som personer som orkar, Min ork tog slut till sist, jag gav upp och mer eller mindre rymde från allt med barnen. Känner igen det du skriver med imorgon är en ny dag, så var det för mig alldeles för länge. Men även jag förlorade mot en konkurrent som inte går att mäta sig med! Och det är mycket mer smärtsamt än jag trodde efter allt hat man känt. Ta hand om dig! En Bamsekram kommer här!!

Troll65
Kram å tack

Rymmaren...tack snälla det värmer denna morgon att läsa dina ord.
Ja starka är vi och jag inbillar mej ju att kärleken är starkast av dem alla...både på gott och ont och hat å kärlek är en hårfin linje ibland.
Min resa har varit att försöka se till mej och hur jag själv väljer att göra för att kunna må bra i allt kaos, men även jag "fallerar" då jag
börjar känna att jag konkurrerar med A...väldans lönlöst och så även att försöka göra min egna röst hörd för den som inte vill höra eller
förstå. Jag vet ju att hen begriper och ser sitt egna mönster men har ingen lust/vilja att göra nått åt det, verkar också ha inställningen
att så länge man "sköter" sej och inte hamnar på gatan så är man inte beroende utan bara lite självmedicinerande när det behövs, man
vet inte om man ska skratta eller gråta, men har gjort båda. Den attityd man möts av är det jag upplever som värst, men inser att jag kan
stånga huvudet blodigt, bli både irriterad, trött, orkeslös, förbannad, ledsen och likgiltig men inget av det hjälper utan suger bara livet,
glädjen och lusten ur mej. Det blir också för hen en alldeles yppans anledning att ta sej en hutt eller 2, att skylla på mej och mitt beteende
går bra i alla väder och situationer...men NO MORE...jag har försökt att se till att "hålla ryggen" fri men har misslyckats, så idag är jag boven
i dramat så jag har flytt för att ta bort mej ur ekvationen. Hen får göra vad som passar när det passar och jag vet att det inte i grunden beror
på mej...innebär inte att kärleken dött eller att inte saknaden finns, det bara innebär att jag väljer mej själv och ett liv jag önskar där jag kan
vara mej själv och bejaka den jag är, få stop på karusellen som bara snurrat snabbare varje vecka... En bamsekram behöver jag så tusen tack
och stort kram å tack för din respons. Idag är en ny dag....