Hur blir man fri??

201 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Heleena
Fri

För mig var vändningen när han gjorde bort sig för mina anhöriga. Att bryta ihop och resa sig starkare med stöd från de närmaste. Då gick det liksom inte att "skydda" längre. Jag tror att det är viktigt att prata, inte bara med en terapeut utan med någon som står dig nära. Pratar man om det med någon närstående, så kommer insikten... Det hjälper dig att orka (fast man egentligen inte gör det). Även om jag inte har lämnar rent fysiskt ännu. Så har jag bestämt mig. Jag har varit tydlig mot honom. Redan efter beslutet känner jag att jag mår bättre. Då får man iallafall lite mer kraft till att orka det praktiska. Bara tanken på hur det kommer bli när jag får min egen lägenhet och mitt liv tillbaka ger mig energi. Några tankar från ännu en som känner igen sig... Lycka till!

baraframåt
Läser era tankar med värme.

Läser era tankar med värme. Klart att det är svårt att ta sig ur. Som medberoende hinner man inte tänka på allt det som man själv tycker är kul att göra. Man lever på hopp och drömmar, önskar få uppleva saker tillsammans, vänjer sig vid att saker kanske blir av och lär sig att inte hetsa upp sig om det inte blir så mm mm

Jag tror att om man börjar genomföra alla gemensamt planerad saker själv o/e med barnen kommer förändringen. Antingen blir man själv starkare för att man lever livet, fylls på med positiv energi, mår bättre själv och orkar med sin kära eller så ser man ett alternativ till sin tillvaro idag och orkar genomföra en förändring. Man blir kär i någon av en anledning och det är sorgligt när den andre inte är kapabel till att visa sin kärlek eller delar tillvaron med en så som man hade önskat.

Som medberoende ger man...och ger och ger och ger... För mig är det ett varningstecken när jag börjar beklaga mig över mitt förhållande till mina närmaste vänner. Då stannar jag upp och ställer mig några frågor, som till exempel: Kan/vill jag leva på bara tron att jag är älskad? Kan jag leva på att jag nöjer mig med/är tacksam för mindre och mindre med tiden? Kan jag förlika mig med tanken att när mina barn får barn kommer inte barnbarnen på besök pga alkoholisten i mitt hem? Vill jag leva med någon som, oavsett orsak, gör mig frustrerad så jag bokstavligen spyr av att inte få mina fysiska/psykiska/intellektuella behov tillfredsställda? Älskar jag mig själv lika mycket som jag älskar min partner? Överväger fortfarande de positiva sakerna de negativa i vårt förhållande? Kan jag leva med de negativa?...

Oavsett vilket beslut jag fattar, har jag tagit kontroll över min tillvaro, är beredd att ta konsekvenserna och lever med beslutet tills jag måste gå igenom frågorna igen. Det är då jag känner mig fri.

Emjuli
Sorg och skam

Har läst alla kommentarer och känner igen mig, precis som alla vi som står bredvid. Vi som är medberoende. Vi som nyktert får bära all sorg, skam och förtvivlan.

Idag lever jag själv med min yngsta som fortfarande bor hemma. Idag behöver jag inte längre ligga sömnlös och undra var min man är. Lever han? Vad blir det för konsekvenser denna gång? I vilket skick är han när han dyker upp?

Men gudarna ska veta att det tog många år för mig att lämna. Jag hoppades och hoppades. Jag trodde att om jag bara älskade honom tillräckligt så skulle jag konkurrera ut alkoholen. Eller om jag bara hittade på lite andra aktiviteter som jag visste att han gillade så skulle han till slut förstå vad som var viktigast. Eller så kunde jag också manipulera eller överdriva något så han var tvungen att vara nykter, för då skulle han väl fortsätta vara nykter.

Jag levde med min alkoholist i nästan 35 år. Vi har två barn, 19 och 22. Visst har vi haft många fantastiska år tillsammans. Han har varit på behandlingshem tre gånger och åtminstone efter två av dem var han nykter i flera år. Han har under långa perioder varit den bästa pappan och maken man kan tänka sig. Jag har älskat honom enormt. Han var smart, duktig och intresserad av massor av annat än alkohol i långa och många perioder. Vi reste, vi bodde till och med utomlands i flera år. Vi var lyckliga och vi var tighta.

Tyvärr kom återfallen tätare och tätare och de varade i längre perioder. Barnen blev äldre och började ställa krav. Krav som jag inte klarade av att ställa, var självklara för dem. Idag, fyra år efter vår separation tackar jag mina barn för att de fick mig att inse att jag måste lämna och att jag måste släppa taget och börja tänka på mig själv. För gudarna ska veta att det mesta kretsar runt alkoholisten. Och jag kan lova att vi fått uppleva enorma konsekvenser av min exmans drickande. Den värsta var när min äldsta dotter skulle flytta utomlands för att börja plugga och hela familjen skulle åka med för att installera henne. Några dagar innan vi alla skulle flyga iväg började min man att dricka. När min dotter gav honom ultimatum om att åka in och få hjälp med tillnyktring och också äta antabus på resan eller inte få följa med så valde han att fortsätta dricka. Det var droppen för mig. Vi lämnade honom hemma och åkte själva. På flygplatsen postade jag skilsmässopapperen.

Idag, fyra år senare, känner jag mig mycket tryggare. När jag skrattar och är glad är jag det verkligen inifrån och ut. Jag behöver inte längre ha ångest eller gråta mig till sömns.

Vi umgås fortfarande med min exman. Firar högtider, har även gjort en och annan resa ihop. Han kommer då och då hem till oss. Men nu är det jag som bestämmer, och vi har bara kontakt när han är 100% nykter. Inte full eller bakfull.

Jag förstår att det är svårt att lämna och släppa taget, man hoppas så mycket. Och de ljusa och bra perioderna med alkoholister är ju så otroligt bra, mycket på grund av deras dåliga samvete och skuld. Men vi medberoende är ju sjuk också och så länge vi lever ihop med missbrukaren så är det väldigt svårt för oss att må bättre. Dessutom är det många alkoholister som börjar sin väg mot tillfrisknande när alla runtomkring dem har släppt taget.

Ta hand om dig, du är värd det.

Fransyskan
Kärlek kanske

Jag älskar min man och har ingen bättre vän, livskamrat och älskare än honom när han är nykter, vilket han är 99 procent av tiden. De senaste två åren har han haft endast två fylleperioder. En förra hösten och en nu. Det är dags att krascha idag säger han så då är allt över i morgon. Torsdag och fredag var han helt borta men låg hemma i gästrummet och störde inte mig. Jag står ut därför att jag helt enkelt inte vill ha någon annan. Vi är oerhört nära varandra och delar allt. Att skiljas är inte ett alternativ. Han är mitt liv och den som gör mig gladast och lyckligast! För mig iaf så är det här inte hela världen. Han är hela världen!

Fransyskan
Kram

Kram

Fransyskan
Gulliga fina du! <3 Carr0barr0

Känner så för dig och din mamma, vet hur hemskt det är att se den man älskar och ser upp till falla sönder som ett korthus. Känna äckel och hat mot någon man älskar. Din mamma älskar din pappa. Jag älskar min man och förlåter så mycket men sista året har det inte varit ett enda återfall förutom precis nu då han druckit torsdag och fredag och mår skit idag. Varför de väljer att dricka är nog bara för att samhället är för de som kan dricka normalt och han tror varje gång att han kan det också men det kan han ju inte. Din pappa blir säkert besviken och arg på sig själv varje gång och så dricker han ännu mer för att döva sitt samvete. Hur är han när han är nykter? Älskar han din mamma? Har de det bra annars? Det finns medicin som tar bort suget, Naltrexon heter det. Får att få det måste han gå till en läkare. Din mamma borde kräva det. Sen är det det svåra att lära om och göra rätt. Usch ja, det är ett helvete. Lycka till för er! Stor kram fina du

Softjessi
Tack ❤️

För alla kloka råd & synpunkter & för att ni delar era erfarenheter.. Heleena! Jag pratar med släkt & vänner med. Alla som står oss nära vet. Men samtalet med min terapeut har hjälpt mig att se saker ur ett annat perspektiv, gett mig andra verktyg. Nu ska jag bara lära mig att använda dom ☺️Baraframåt! Precis så! Det handlar om att ta kommandot över sitt liv oavsett vilka val alkoholisten gör. Det är ditt jag strävar efter att komma. Precis som du skriver är ju beslutet mitt. Det tror jag är viktigt! Tar till mig av dina kloka ord/ frågor. Tack 🙏🏻Emjuli! Ja! Man älskar, ger & vrider ut & in på sig själv.. Tappar bort de riktiga glädjeämnena. Ja! Hela sig själv eftersom allt kretsar kring partnern. Vad härligt att du funnit glädje & frid 🌟
Fransyskan! Låter fantastiskt att inte låta sig påverkas av ett återfall. Jag önskar jag kan komma dit men tvivlar.. Jag tror att jag är väldigt sjuk i mitt medberoende & det är svårt att bryta gamla mönster.. Men med små steg så.. 😊

MEN!!! Jag & dottern hade ett fantastiskt dygn ihop och ja mannen var nykter och umgicks med sonen 🙏🏻💕
Kram på er alla

Softjessi
Kloka ord..

För mig som medberoende behöver jag bryta invanda mönster för att inte gå under och gå sönder.

Jag går längs en gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag faller ner
Jag är förlorad, jag är hjälplös
Det är inte mitt fel
Det tar en evighet att hitta en väg upp ur hålet

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag låtsas inte se det och jag faller ner igen
Jag kan inte fatta att jag hamnat på samma ställe igen
Det är inte mitt fel och det tar lång tid att ta sig upp igen

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag ser att det är där
Jag trillar fortfarande ner, det har blivit en vana
Mina ögon är öppna och jag vet var jag är
Det är mitt eget fel och jag tar mig upp omedelbart

Jag går längs samma gata
Det är ett djupt hål i trottoaren
Jag går vid sidan av det

Jag går en annan väg ❤️

Softjessi
De nyktra dagarna rullar på..

Och det är jag tacksam för 🌟Jag läser ofta här inne.. kanske för att förbereda mig mentalt? Det finns så många kloka människor här inne som hjälper mig framåt, i rätt riktning och som hjälper mig att förstå. Det är jag tacksam för 🙏🏻
UllaBulla hade en teori om att vi medberoende har utplånat oss själva att vi inte ens säkert kan säga längre vad som är lycka, njutning osv. Att vårt
känsloliv har förknippats ihop med den som dricker.
Mår de dåligt så mår vi per automatik dåligt. Och att anledningen till att vi finns där och rättar till, tröstar och förlåter om och om igen beror på att om alkoholisten mår bättre mår också vi medberoende bättre..Att vi finns där som någon sorts medbärare av både alkoholismen och måendet de har.
Det här känner vi nog alla igen. Att man bara är lycklig om alkoholisten är nykter/ lycklig.. Att hela ens liv och mående handlar om detta! Hur blev det så?

"Att låta bli att hjälpa en som mår dåligt skär så djupt i ett medberoendehjärta att vi ofta har mycket svårt att klara av det.
Istället går vi in och hjälper på ett sätt som lindrar plågan."

Och ja.. Det är nog en självbevarelsedrift! För om min alkoholist slutar dricka mår jag ju genast lite bättre.

Förlåt UllaBulla att jag kopierat din kommentar. Men det var så klokt och jag vill inte glömma bort det 😊

Det är det här jag behöver lära mig!! Att stå på mig i en jobbig situation. Att använda all min kraft för att inte hjälpa och lindra. Att överlåta ansvaret till den det hör hemma.
Först då kan jag börja läka och bli fri!
Trevlig fredag allihopa

Softjessi
Skriver..

För att försöka skapa ordning i mina tankar.. Ja, min man är nykter sedan fiaskot i somras.. Och det är jag så tacksam över 🙏🏻Ändå finns det någon liten del som skaver och spökar i mitt inre.. En känsla av tomhet? Ensamhet?
Vi har det ok.. Nu när alkoholen är borta finns det inget att bråka/ vara oense om. Vi har det bra!? Eller vi bara är. Lever ihop, gör saker ihop, planerar saker ihop. Men någonstans har vikänslan försvunnit.. Vår relation behöver vårdas.. På riktigt! Vi behöver lära oss att älska på nytt.. Visst är han min bästa vän men var tog passionen vägen? Trots att iallafall jag är ruskigt medveten om detta och innerst inne saknar den närhet och den sanna glädje som har funnits är det som att jag inte riktigt orkar ta itu med det.. Funderar på om jag omedvetet distanserar mig för att kanske inte bli lika sårad/ falla lika hårt vid nästa återfall? Vi har gått igenom så mycket och alltid räddat vår relation så vi tar nog varandra för givet? Min man tar säkerligen mig för givet.. Så många svek., Så många gånger jag hotat med att gå. Lika många gånger har jag förlåtit och stannat kvar. Vad säger det om mig? Att jag är en person som ingen tar på allvar? En person som är nöjd bara man är nykter? En person som utan självrespekt? Som man kan göra som man vill med?
Jag har alltid hängt upp mig på min mans nykterhet.. Bara då har jag varit lycklig och allt elände har jag kunnat skylla på alkoholen. Så! Nu borde livet vara på topp! Ändå är det något som skaver.. Något som saknas.. Jag älskar min man och vill innerligt hitta tillbaka till det som varit.. Ska bara hitta kraft och energi till att blåsa liv i och vårda vår relation
Ibland undrar jag vad han känner.. Saknar han mig? Oss? Eller är saknaden efter alkohol större trots att han hävdar att det inte är något han saknar just nu..
Vi får nog prata ut.. Hitta nya vägar
Någon med liknande erfarenheter när alkoholisten blivit nykter?
Kram på er

Softjessi
Länge sedan

Tittar in.. För att läsa i min tråd, för att finna tröst och kanske styrka
Inte skrivit på nästan 1,5 år men varit inne o läst ibland. Sommaren 2017 var en bra sommar. Vi åkte åter igen till Kroatien m husbilen och ja.. såklart skulle vi ha vin till maten och lite öl för att svalka oss i hettan. 4 v passerade utan minsta problem och hösten likaså. Ja! Min man kan visst dricka socialt och sluta i tid tänkte jag. Höst/ vinter och vår gick och alkoholen tog inte längre så stor plats i vårt liv. Lite öl eller vin när vi var iväg m husbilen. Det funkade riktigt bra. Men säg den lycka som varar för evigt!?
Detta året är vi på semester igen..
Började så bra även om jag tyckte bag in boxen tog slut lite väl fort.. Äsch det är ju semester kontrade mannen som gärna ville hänga med i de andras tempo. Gick bra i nästan 2 veckor sen kom braket, ångesten och behovet av att dricka mer för att döva sin ångest.. Sängliggandes halva dagar.. Min man? Öh han mår dåligt.. Kanske solsting? Feber? Eller varför inte; han är bakis alt askalas nitad?? Varje kväll samma löfte. Imorgon slutar jag. Lättretlig och otrevlig var han också. Så tröttsamt! Själv trillade jag snabbt tillbaka i gamla mönster.. Grät, bönade och bad. Hällde ut dricka och låg sömnlös. Spenderade dagar utanför husbilen så jag kunde ha koll så han inte var redlös och irrade bort sig. Blev dags att köra vidare och nu trodde jag på bättring. Men nej, ångesten krävde alkohol och mer alkohol. Jag sa inte mycket. Orken tog slut. Igår jag jag till stranden ensam utan honom. Han kom en stund senare, onykter. Försökte njuta så gott jag kunde, försökte släppa tankarna på honom trots att han satt bredvid och luktade billigt rödvin. På kvällen skulle vi ut och äta men något i mig brast.. Jag grät och hade inte längre någon lust. Han sa att det känns som han går sönder när jag är så ledsen. Jag sa att jag går sönder av alla dumma val jag har gjort och över att jag tvingas tävla mot alkoholen. Jag var uppgiven och tom. Idag gick jag till stranden själv. Det krävdes styrka för att sitta kvar, för att inte gå och kontrollera honom. Mer eller mindre hela dagen har han legat m ångest. Vet inte om han druckit. Han är åtminstone inte berusad. Och mitt medberoende jag börjar tycka synd om. För helvete!! Låt honom ligga där med sin ångest. Han tar ju aldrig hänsyn till/ lindrar min. Vi har en tid kvar på vår semester. Förhoppningsvis vettiga dagar.
Försöker förstå.. Hur är det möjligt att en alkoholist kan dricka normalt/ socialt i nästan 2 år för att sedan falla o slå sig så hårt igen???

saris
Ur mitt perspektiv tror jag

Ur mitt perspektiv tror jag inte någonsin en alkoholist kan lära sig att dricka normalt, antingen så slutar man dricka helt och blir nykter alkoholist eller så har man inte lagt ner helt, det kan funka för vissa människor att trappa ner ibland..men det håller aldrig i längden, man faller dit förr eller senare..mitt ex testade också att trappa ner och lyckades i perioder.. (dock inte två år) men sen så föll han dit igen. extremt svårt för en som har ett beroende att lära sig att dricka tror jag. Jag förstår att du måste vara jätte ledsen och besviken när det endå har gått två år senast han verkligen söp ner sig. skickar massa styrka till dig och till din man och hoppas att han förstår att han inte kan trappa ner..utan att han förstår att han måste lägga ner helt och hållet. försök att njuta av det sista, även om det är lättare sagt än gjort. läs en bok ...ta en promenad SJÄLV. rensa tankarna. kram

Nordäng67
Håller med Saris...

tror inte heller att en alkoholist någonsin kan bli ”normaldrickare”! Mitt ex hade också nyktra perioder och så kände han sig redo att dricka som en normal människa! Slutade alltid på samma sätt: han söp ikapp, alltså drack MER än någonsin! Typ tog igen det han ”förlorat” under den nyktra perioden! Lider med dig! Försök göra dina dagar så bra du kan, försök strunta i honom! Han kan absolut ta hand om sin egen ångest! Försök njuta av de små stunderna, ett dopp, nåt gott att äta, en skön promenad! Kram

Softjessi
Tack Saris & Nordäng

För kloka reflektioner.. Jag har väl innerst inne vetat att det är så som ni beskriver, väntat på nästa fall o aldrig riktigt kunnat slappna av när det funnits alkohol med i bilden..Känner mig så förtvivlat ensam o slår på mig själv för att jag går på samma nit om och om igen. Det tyder ju på att jag är nästintill lika sjuk själv!? Lika många gånger som mannen har lovat att sluta dricka har jag hotat att gå.. Ändå sitter jag här, tom, ledsen med en stor klump i magen. Mitt förnuft säger/ skriker GÅ men hjärtat hänger inte riktigt med. Där bakom illaluktande alkoholdimmor, ångest och dåligt beteende finns ju han. Han jag en gång blev så vansinnigt kär i, min man, pappan till mina barn. Han jag alltid trodde skulle göra allt för att se mig lycklig. Men just nu känns det som om jag bara ger, skyddar, tröstar och tar hand om. Allt för att han ska vara glad och hålla sig nykter. Jag har tappat bort mig själv och vad jag tycker om.. Tillåter mig själv att bli sårad och trampad på om och om igen. Tillåter mig själv att gå sönder.. Det gör ont så förbannat ont och jag kan inte fatta hur jag har hamnat här eller varför jag inte är förmögen att ta mig ut. Jag är värd bättre.. Jag vet det! Om jag levt ensam hade jag inte behövt hoppas, bli besviken. Jag hade kunnat fokusera på mig, mina intresse o mitt mående.
Slippa tävla mor alkoholen
En kamp jag aldrig tycks vinna
Hur många tårar jag än gråter, ångest, sömnlösa nätter är alltid alkoholen viktigare just då. Jag är förloraren om och om igen. Och jag tillåter det!!??
Får nog boka in ny tid hos terapeut när jag kommer hem. Försöka läka och hitta mig själv igen. Gå vidare.. Med eller utan mannen. Som även idag behövde häva i sig två stora dricksglas vin pga ångest redan på fm. Tragiskt, så tragiskt

Carina
Hej Softjessi!

Förändring tar tid. Och ni har båda tagit några steg framåt, bakåt, säkert lite åt sidan och nu står ni här. I detta läge. Och det är stort av dig att du tar dig en titt på ditt eget liv, hur du vill leva, som är ditt ansvar. Du skriver att ni har barn tillsammans och jag kan tänka mig att du är mån om att de inte ska drabbas av alkoholens konsekvenser. Du skriver också att du har en kamp med alkoholen och att du förlorar om och om igen. Jag tänker snarare att du hoppas på förändring och blir besviken när det inte blir så som du hoppats. Men att kampen egentligen inte alls är din. Den är hans. Det är han som kämpar mot sin sjukdom. Hur som helst, det kanske är detaljer. Men jag vill bara förmedla att vi är med dig här. Du är inte ensam.

Tycker du om att läsa? Det finns många böcker om att vara anhörig till någon med alkohol- och drogproblem. Jag vill inte vara för partisk så därför rekommenderar jag ingen specifik, men tänkte ändå säga det då det för vissa personer är väldigt betydelsefullt att läsa.

Gällande alltid nykter eller dricka kontrollerat så finns det ju inget exakt mått att "när du kommit hit, till den här gränsen, från och med det kan du aldrig dricka igen". Men lite luddigt kan jag ändå tänka att en person som har utvecklat beroendesjukdomen kommer ha väldigt svårt att dricka kontrollerat, och att många upplever det enklare med 100% nykterhet då de inte behöver leka med tankarna om att dricka. Dessa "beslutsångest"-tankar kan göra att man blir fixerad vid huruvida man ska dricka eller inte, och kan många gånger vara mycket jobbigare än de som tar ställning och bestämmer sig för nykterhet. Sedan finns det de som kanske har utvecklat ett negativt beteendemönster med alkohol men som kan förändra det om de gör det i tid.

Önskar dig en fin resterande semester med möjlighet till återhämtning för dig!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Softjessi
Carina

Tack! Våra barn är "vuxna" men bor fortf hemma. Lyckligtvis är de inte med på denna resan.. Jo visst borde kampen vara hans.. Men det känns inte så just nu. Det känns som om kampen är min och att jag strider ensam. I en omöjlig strid eftersom han inte tycks ha varken vilja eller mod att kapitulera och överge alkoholen för gott.
Han flyr in i alkoholens rus och ensam sitter jag kvar med alla tankar och funderingar. Ensam på en semester jag sett fram emot så mycket.. Istället för att komma hem utvilad kommer jag att vara ett känslomässigt vrak.. Trots att jag borde vetat bättre och lärt mig att inte ha så höga förväntningar. Jag som har lovat mig själv så många ggr att det här var minsann sista.. Jag älskar att läsa och har nog slukat det mesta.. Ska se om jag kan hitta någon bra ljudbok och lyssna på. För att försöka förstå.. Hur vi hamnade här och varför jag tillät det.
Tack igen ❤

Softjessi
Släppa taget

Om så än bara för en stund.. Mannen fortsatte dricka igår.. hällde i sig nästan en hel tetra vin under em. Jag motstod impulsen att gå i taket, hälla ut. Bara satt där och konstaterade att det är ingen mening.. Det dränerar min energi och där vi befinner oss finns det ju mer runt hörnet. Jag tittade på min man och såg någon annan. Hör vi ihop? Han som sitter där och luktar fylla? Som har spillt vin på tröjan? Som varvar kväljningar av ångest med att hälla i sig vin? Var är min man??
Han jag skulle ha en fantastisk semester med.. Sol, bad och mysiga restaurangbesök
De senaste 9 dagarna har vi ätit ute en gång.. La mig tidigt. Låg flera timmar och tittade i taket oförmögen att sova. Vaknade ett par timmar senare med en stor klump i magen
Mannen har redan börjat döva sin ångest med mer vin. Jag sitter ute, ser ut över havet, funderar.. Bestämmer mig för att den här dagen ska jag släppa taget..
Gå och handla mig en god frukost, hoppas på att solen tittar fram så jag kan gå ner till havet med min bok, duscha, gå ut och äta en god middag.. Sätta mina behov först! Han dricker ju oavsett
Som medberoende ger man så mycket om och om igen. Man finns där och lindrar ångest, tar hand om.. Tills man tappat bort sig själv och sina egna behov totalt. När nykterheten kommer och ångesten slår alkoholisten med full kraft förväntas man finnas till. Det finns sällan utrymme för egen sorg och ångest
Bara han är nykter är jag lycklig!?!?
Mitt eget dåliga mående sopas under mattan, glömmas.. För om jag mår dåligt får min alkoholist ännu mera ångest.. Jag måste vara glad så han kan vara nykter
Tills man brister och går sönder.. Vem tar hand om mig då?

Anthraxia
Nej.

Och när/om de håller sig nyktra och man äntligen slappnar av så kommer ens eget mående ifatt - och alkoholister orkar INTE stötta. Och, som Anxiete klarsynt konstaterade, så kommer det ett "Du bara klagar ju hur jag än gör, jag kan ju lika gärna dricka då" så fort det händer.

Jag tror det är mycket därför förhållanden spricker EFTER att alkoholisten blivit nykter; den medberoende är fortfarande trasig, och har inget kvar att ge, och alkoholisten förstår helt enkelt inte, utan ser sin EGEN strid och vinst som "slutet gott, allting gott"

Så man Måste nog helt enkelt ta hand om sig själv hela tiden. Jag är inte där ännu, så jag ska inte predika. Men jag jobbar på det.

Softjessi
Måste skriva

För att komma ihåg all galenskap
Efter en dag på stranden kommer jag tillbaka till en asplakat nitad man som inte kan stå på sina ben
Tutat i sig nästan 3 liter vin
Sitter här med en ilska som jag snart inte vet var jag ska göra av
Hade jag haft styrka nog hade jag kastat fanskapet i havet
Men jag låter honom sitta där skitfull i solstolen och tar hand om mig själv på bästa sätt istället
Men det är inte lätt.. Inte lätt alls
Jag skäms! Något så oerhört både över honom och mig
Jag som tillåtit detta så många år.
Möjliggöraren. Den trasiga medberoenden som helt tappat allt

Nordäng67
En förmodligen...

galen och lite elak tanke men kan du inte fota och filma honom när han är sådan! Visa honom när han är nykter för att visa honom vad det är du får utstå! Och också han förnedrar ju faktiskt sig själv! Som många andra alkoholister är han säkert en helt annan person när han är nykter! Kram

Softjessi
Blev visst dubbelt i all

Blev visst dubbelt i all ilska

Softjessi
Det hade varit något! Ja

Det hade varit något! Ja verkligen en annan person. Tänk att man både kan älska o hata en person så innerligt
Just nu skäms jag något så fruktansvärt över honom och vill bara försvinna
Samtidigt som jag är så besviken
En hel jävla semester helt åt helvete
Börjar också fundera på om vi kommer att kunna ta oss hem. Han har druckit mycket, så mycket.. Kommer aldrig gå att bara sluta tvärt och han verkar ju inte ett dugg intresserad av att trappa ner

Anxiete
Du har inte möjlighet att ta flyget hem?

Låt han sitta i sin solstol och lösa problemet 😈
Lätt att säga men nog hade det varit en bra lösning, då kan du njuta av semestern du har kvar.......

Softjessi
Känns tyvärr inte som något

Känns tyvärr inte som något alternativ
Befinner oss långt ifrån en flygplats
Och ärligt talat.. Det hade inte den medberoende idioten i mig klarat av även om det kanske varit ett bra uppvaknande för mannen. Tack för att du tar dig tid att skriva! Betyder mycket när man känner sig väldigt ensam

Anxiete
Nä, jag hade inte heller

klarat det men jag önskar att jag hade !
Ensamheten blir tung som medberoende, ännu mer på semestern som man åker på tillsammans men om man inte håller god min så blir det en ensam semester fast man är två.....

Softjessi
Funderar

På hur det funkar att söka hjälp utomlands.. börjar tvivla på att vi fixar detta av egen maskin. Han har ju så mycket alkohol i kroppen och vill ha mer för att kunna lindra ångest och sova
Man känner sig verkligen liten och hjälplös i ett annat land, utan någon att ventilera med, söka tröst hos. Så ensam
Försöker förmå honom att trappa ner.. Men med så mycket i kroppen blir han redlös igen efter liten mängd
Jag börjar bli rädd. På riktigt
Någon som har några tips? 🙏🏻

Anthraxia
Vilket land?

Antingen måste han ju in på avgiftning, eller så - och ja, jag vet att jag tjatar - så provar ni Naltrexon, så att han trappar ner "naturligt"

I t.ex Spanien och Italien KAN det gå att köpa utan recept tillochmed. Antabus fungerar inte i det läge du beskriver, det vore livsfarlig.

Så Naltrexon, eller åka in akut för avgiftning. Är ni inom EU så BÖR det inte ens bli så dyrt.

Softjessi
Är i Kroatien. Den medicinen

Är i Kroatien. Den medicinen har jag aldrig hört talas om. Ska undersöka saken om inte annat så kanske inför framtiden.. Hur kan det tänkas fungera m avgiftning? Vart vänder jag mig och hur gör jag mig förstådd? Många tankar..
Han brukar kunna ta sig ur på egen hand men denna gång känns det annorlunda.
Tack för tips 🙏🏻Jag uppskattar det verkligen

Carina
Läkare?

Hej på dig!
Vilken smärtsam och knivig situation du befinner dig i. Känner med dig.

Finns det någon läkare i trakten som kan hjälpa till att göra en medicinsk bedömning vad som är lämpligast att göra? Som kan komma till er?

Varma hälsningar!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Anxiete
Oftast har man en reseförsäkring

Antingen via hemförsäkring eller särskild, kolla det. Där brukar stå var man ska vända sig( ofta SOS international) och ett telefonnummer . Är han villig eller i behov av vård så tveka inte! Dimor funkar väl sådär vid avgiftning 😉( förlåt, kunde inte låta bli....)
De kan tala om för dej hur du ska gå till väga och vart du ska vända dej men du måste nog vara tydlig att det inte är vanlig ”semesterfylla” utan att du riktigt orolig för hans hälsa och ev dilerium

Sidor