Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Anxiete

hela ditt hjärta och engagemang åt detta, jag blir imponerad !
Jag känner så här, beroende som beroende, man kan alltid dra paralleller som hjälper en att förstå , inget fel i det !
Jag drar ofta paralleller med min rökning , ett beroende lika sjukt som alla andra ....
Kan din insats till din pojkvän hjälpa dej också så är det ju helt fantastiskt ?

Anthraxia

Kändes ju vrickat att prova först, men sen kom jag på att...FAN vad jag lägger tid och pengar och engagemang på HANS problem - mina då? Är inte jag lika viktig? Jo, det är jag - och jag förtjänar minst lika mycket omtanke och engagemang som han ;)

Röker gör jag med - min lillebror beter sig ungefär som jag där; han har köpt en vape åt mig, och köpt olika smaker, och uppmuntrar och tjatar om att jag ska sluta röka.

Jag borde nog göra det! För hans skull, till att börja med, och sedan för min egen.

Anxiete

din lillebror en kram och dej själv en stoor en !

Anthraxia

Känner mig bara missunnsam och dum i huvudet och värdelös idag.
Så jävla länge har mitt liv cirkulerat helt kring honom; han ska vara nykter, han ska vara lycklig, han ska sysselsättas, han ska stimuleras, han ska byggas upp, han ska få bra sex, han ska få god mat, han ska få välja kvällsnöje. Han, han, han, han.

Nu går det bra.
Han har fått ett återkommande jobb - om än inte heltid - han får fortsätta utbildningen resten av tiden - han håller sig nykter.

Det handlar FORTFARANDE bara om HONOM!
Och jag vet ju egentligen att jag är patetisk, men det är så jävla orättvist!

JAG kunde ha fått det där jobbet, JAG kunde ha fått förlängning på utbildningen för certifikat, JAG kunde ha haft någon som satte något som helst värde i att tillfredsställa mig, socialt eller intimt, JAG skulle för fan gärna vilja vara huvudperson i MITT liv.

Men ja...Jag fick inte jobbet, för jag är objektivt sämre än han. Jag fick inte förlängt för chans på certifikat, för jag är objektivt sämre. Jag får inte någon som helst engagemang när vi knullar, för jag är liksom inte sexig och bra.

Det är ju inte HANS fel.

Jag har bara migsjälv att skylla.

Jag hatar det här och jag vill vara någon annan - någon som är lyckad och lycklig och inte KONSTANT försätter migsjälv i den här jävla skiten.

Anxiete

se dej själv genom andras ögon ..... Då hade du upptäckt helheten och alla små egenheter som gör att din pojkvän och dina vänner och din bror älskar och uppskattar dej !! Istället letar vi små jäkla detaljer som bara vi själv tänker på ( finnen på näsan när man var 15, ju mer man tittade desto större blev den ?)
Du har lagt ned sååå mycket energi på att hjälpa din pojkvän så jag tror att du är lite dränerad just nu .När då jobb och allt annat också jävlas då kan man väl få lov att va låg, arg och tycka synd om sej själv ett tag ?? Kram på dej ?

Anxiete

När min man har en ”bra” period och inte dricker, när jag slappnar av och ”allt ska vara bra” då kommer ofta min ”låga period” . Förmodligen för att när det är som värst är man så fokuserad på hans mående att man skjuter sitt eget mående åt sidan och när man sen kan andas ut kommer ens egen trötthet och uppgivenhet fram. Jag tror det är en naturlig reaktion du har

Anthraxia

Jag tror du har rätt.

Googlat lite, och det jag upplever verkar kallas "recovery resentment" - och det låter ju rimligt.

Googlade ytterligare - av ren pervers nyfikenhet - efter råd för den BEROENDE om hur DE kan stötta sin partner.

Det finns ingen sådan information.

Allt handlar visst om den beroende; hur man hjälper dem, hur man pratar med dem, hur man hanterar dem, hur man bygger upp och uppmuntrar dem, hur man hjälper dem undvika återfall.

I den medberoendes fall finns det EN typ av information; hur man hjälper sigsjälv.

När man lagt allt man är och har på att "laga" någon annan så ska man fortfarande orka laga SIGSJÄLV också. Medan DE får beundran för sin styrka och sitt mod och sin självkontroll och det ena med det tredje.

Jag får verkligen SLÅSS med migsjälv för att komma ihåg att det var JAG som valde det här - ingen tvingade mig. Jag får skylla mig själv.

Och jag då...Jag är så jävla trasig i huvudet att jag knappt orkar stå upp, fan jag började GRINA för att jag inte lyckades med ett moment i skolan idag. För det känns ju bra.
Och inte kan jag liksom säga att "ursäkta att jag överreagerar, mitt liv är ett living hell och all min styrka har gått till min alkoholiserade pojkvän - men KOLLA vad BRA det går för honom nu!"

Emedan han traskar vidare i livet, helt blind för vad JAG gått igenom här. Helt jävla nöjd med situationen, skulle aldrig DRÖMMA om att ge mig ens HÄLFTEN av vad jag gett honom.

Nej, varför skulle han?

Det här var ju mitt val.

Anxiete

Årets Vardagshjälte, du kommer inte på någon gala i TV och får guldkonfetti i håret. ”Nu när jagär nykter ska du väl vara glad? Men nä, det går inte att förstå dej, du är aldrig nöjd..... jag kan lika gärna dricka för du grinar i alla fall” typ.......
Lika lite som vi kan förstå en alkoholist till 100% lika lite kan de eller omgivningen förstå den psykiska press en medberoende lever under. Jag har t.o.m hört från grannarna(som vet om vår situation) ”Nu är du väl glad” WTF.... Så lätt går det inte. Det som gått sönder måste repareras , dvs ens eget mående. Det är ingen som säger till en person vars partner varit otrogen: Nu är du väl glad, han har slutat kn...a henne?! Alkohlism är en form av otrohet mot partnern och du har blivit bedragen . Du väljer att stanna kvar men det tar tid att läka.
Eftersom de flesta medberoende skäms över sin situation så finns det lite hjälp att tillgå, det jag kan komma på är al anon och terapeut... Och skriva här ?
Men du får den största guldmedaljen jag kan hitta av mej ??

Anthraxia

Vi är på semester. Igår gick vi ut med några av mina kompisar. Förvånas att se hur de dricker, det hade jag glömt. Har alltid sett det på ett helt annat sätt, men efter att ha träffat min pojkvän så ser jag saker annorlunda verkar det.

Inte sagt att de är alkisar hela bunten, men två av dem verkar ha spårat ur lite... jobbigt, men jag orkar inte ta upp det.

Igår drack vi båda två. Det gick ganska bra, men jag var såklart inte avslappnad, och blev inte lullig i huvudet, utan bara i kroppen. Hade dock ett bra samtal, som han tyvärr troligen inte minns.

Naltrexonet tog han av sig självt, utan att jag påminde honom. Bra.

Idag är vi pigga och glada och ska ut och äta med min mamma och hennes partner.

Anthraxia

Det går ganska bra det här. I förrgår var vi dock ut med några andra av mina kompisar och skulle ta "en öl"

En blev till fem, och sedan blev jag den där tråkiga kossan som bara förstör...

Jag förstår honom - det fanns en tid då han tömde typ en dunk vin om dagen, nästan varje dag. Nu dricker han (om han inte ljuger) NÄSTAN bara på helger, och då bara typ två liter vin.

Han har gjort så vansinnigt stora framsteg, och han tar sitt piller utan att jag behöver tjata - och likförbannat bara gnäller jag...

Grejen är väl att det fortfarande känns lite som att det enda han ser fram emot är just när han "får" dricka. Och han säger själv att han dricker helt annorlunda när han är ensam; då handlar det om själv-förintelse. Att supa tills HAN inte finns mer.

Jag tycker inte om det, och allt drickande hamnar under samma rubrik. Även om jag var imponerad att HAN sa det - han brukar aldrig, aldrig, aldrig dela med sig av hur hans drickande fungerar. Nu gjorde han det, och bekräftade det jag trodde...

Suck.

saris

Det kanske är så hans resa börjar...att han gradvis med hjälp av tabletterna minskar och sen förhoppningsvis slutar..känner igen känslan dock. man vill inte de ska vara nära alkohol överhuvudtaget..men vilka framsteg han har gjort. hoppas att det fortsätter på denna banan för att sen sluta helt... kram

Anthraxia

Det "vi" gör nu kallas Sinclair-metoden, och tanken är att det ska fungera precis som du säger; intaget ska minska gradvis tills det är ungefär lika eftertraktat som typ...virkning.

Men de flesta märker ingen egentlig förändring förrän efter 3-4 månader. Att uppnå målet kan ta över ett år. Då pratar vi dock folk som fortfarande dricker dagligen. Så det är spännande nu.

Men jag har höga förhoppningar på det här - bara att hålla tummarna för att han sköter sina piller även när jag inte är där. För det kan jag ju inte vara dygnet runt och jämt - jag måste ju hinna leva också.

Anthraxia

Då var det slut på semestern då. Tvärförkylda och trötta bägge två.
Men innan post-semester-deppen sätter in så måste han på Arbetsförmedlingen. Det blir imorgon.

Insåg en sak igår, som känns lite obekväm, men som jag undrar om han ens reflekterat över. Nämligen:

Jag är en gudinna - en jävla urkraft värdig epos och ballader. Det borde finnas TEMPEL i mitt namn!
Här har jag tagit en daily-drunk alkoholist utan driv och mål, och "plötsligt" så:
1. Dricker han i SNITT en dag i veckan (jo, det blir mer ibland - men han har haft flera hel-nyktra veckor också, så det jämnar ut sig)
2. Dricker han inte till blackout längre.
3. Har han fullföljt sin utbildning - och blivit DUKTIG.
4. Får han jobb - som han TÖRS ta, ty Någon har byggt hans självförtroende sten för sten. (OCH jagat ut honom på det första jobbet som ledde till resten)
5. Tar han ansvar för sitt missbruk genom att ta medicin (som samma Någon hittat åt honom)
6. Har han börjat STÄDA och behandla sitt hem som ett HEM istället för ett gömställe.
7. Har han börjat utveckla andra intressen.
8. Har han börjat röra på sig mer.
9. Har han tagit tag i att skaffa körkort.

Om han väljer bort MIG för alkohol så...Nej, då ÄR han inte värd mig.

Jag är ju helt sjukt underbar.

Jag hoppas att han aldrig inser det här. Det vore inte nyttigt för hans självkänsla - han själv ÄR ju svinbra på nästan allt, bara att han fastnat i klorna på ett beroende.

Men jag fick lite lust att fira migsjälv - allt det där har jag dragit igång, MEDAN jag samtidigt hållit i min egen utbildning, bibehållit kontakt med vänner och familj, klarat av jobb, och i stort hållit mig flytande.

Jag är en urkraft. Fan vad jag älskar mig <3

Anthraxia

Något i mig vill samtidigt ursäkta sig. Jag är inte "bättre" än någon annan här - vi är fantastiska allihopa, som ger och ger och ger och ORKAR.

Jag tror att det egentligen är poängen jag vill dela; insikten där på slutet - OM någon aktivt väljer att sumpa allt det fina vi är och ger...Då borde vi kanske låta dem gå, och använda vår magi någonstans där den uppskattas...

Also - seriöst; ni som lever med "kroniker" som VILL bli friska, prata med dem om Naltrexone, och Sinclair-metoden. Det kan verkligen inte skada att prova. Jag hade bara tur som hittade Claudia Christian's TedTalk, men jag önskar att fler kände till det här...Jag tror på riktigt att det fungerar!

Anthraxia

Och en sak till; jag tror att det hjälper MIG att min omgivning VET.
Han vet inte att de vet, utan det är helt för MIN skull jag valt att berätta för min familj och mina vänner. Att jag vägrar skämmas och gömma.

Härligt att ni upplever så många positiva förändringar din sambo och du! När det sker förändringar till det bättre händer det att de som står nära känner sig som en del av framgången - ”det var jag som hjälpte till så hen blev nykter”. Ofta kan det förstås vara en del av sanningen, de som står nära är självklart väldigt viktiga.

När jag läser det du skriver så tänker samtidigt att det är lite "risky" att du tillskriver hans förändringar som dina bedrifter. Betyder det att om han ex. skulle börja dricka mera igen, eller inte städa hemmet, inte ta sin medicin eller inte ta körkortet - att du har misslyckats då?

Det kanske verkar stöddigt att jag skriver så, men det är av omtanke. Jag har nämligen träffat andra anhöriga som tänkt att det är tack vare dem som personen med beroendeproblem har gjort förändring. Det kan gå så långt att man bygger en del av sin självkänsla på det. Så om den andre personen faller, då faller den anhöriga också och känner sig inte värd någonting - för man har kopplat ihop sitt eget självvärde med någon annan persons ageranden. Stämmer det in på din situation eller har jag missuppfattat dig?

Önskar dig en fin kväll och tack för att du delar med dig här på forumet!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Anthraxia

Jodå, jag förstår hur du menar - och det ÄR ju klassiskt medberoende; nu har JAG gjort, alltså har JAG ett värde.

Det är lite det tänket jag försöker undvika - och lite det jag menar när jag säger att jag hoppas att HAN aldrig tänker i de banorna. Men jag tycker verkligen fortfarande att jag kan kosta på mig lite kärlek och stolthet över migsjälv.

För faktum är att jag HAR lyft honom och hjälpt honom ta tag i det här. Men arbetet i sig är HANS - precis som eventuella misslyckanden blir hans.

Och det är det jag menar i mitt andra inlägg här; det spelar ingen roll om det går BRA eller DÅLIGT för "våra" beroende-personer - VI är fantastiska allihopa. Men medan vi kan påverka positivt så misslyckanden (Om/när de kommer) inte VÅRT fel.

Jag tror att det är det närmaste jag kommer just nu; jag har gjort så vansinnigt mycket för honom. Nu är det dags att låta honom vara vuxen och ta hand om resten själv.

Det är en "löskoppling" jag känner att jag måste göra för att vårt förhållande ska kunna utvecklas i takt med hans framsteg, så att jag inte FORTSÄTTER vara "mamma" åt honom.

Men det är fortfarande sant att det ÄR jag som lyft och uppmuntrat den här utvecklingen. Om jag nekas känna stolthet över att ha varit på rätt plats vid rätt tillfälle, med just min personlighet, så blir allt jag givit meningslöst. Och det är det inte.

Jag drar litegrann paralleller till att just uppfostra ett barn från hjälplöst knyte till självständig vuxen.
I DEN utvecklingen - i just det här - befinner han sig i något som motsvarar de sena tonåren.

Det är nu jag liksom måste våga släppa taget om "barnet" och möta honom - och vårt förhållande - som vuxen.

Anxiete

för din pojkvän , resten är upp till honom ! Det just han behövde kanske, en person som ställde in kursen och styrde rakt mot målet och som trodde på att han skulle eller iaf ville fixa det !
Kanske du kan kolla husannonser utan att tänka gömställen nu ?
Stor kram ?

Anthraxia

Vi har faktiskt fått världens chans nu, bägge två - jag pratade ju om en certifiering jag missade; det kostar drygt 20 000, vilket är mer än jag har just nu. Men - min föredetta lärare (tillika pojkvännens) har helt sonika bestämt att vi ska få tillgodogöra oss diplom som vi egentligen var för sent ute för (lite komplicerat upplägg det här...) så nu blir det så. Och med ett sånt diplom (beroende på resultat/"betyg") så lurar vi på att flytta.

Jag vill ju inte bo här egentligen ändåså, och han skulle må bra av lite miljöombyte.

Jag håller tummarna. Det är ju flera månader kvar tills jag kan börja TRO på att Naltrexonet FAKTISKT gör det det ska, men som idag; istället för att springa på Systemet så är vi ute och övningskör till seeent ikväll. Mycket Nice ^_^

Anthraxia

Jo, han har rätt - det går bra nu. Och DÅ dyker den här konstiga känslan upp igen; det är ju inte det här livet jag vill ha. Men nu skulle jag aldrig våga lämna honom, eller leva som JAG vill, eftersom han sagt rakt ut att nuvarande nykterheten är 75% för min skull, och 25% för hans egen. Han anser fortfarande inte att han HAR några problem nu, men erkänner att han haft det "förr"

Om jag skulle lämna honom så skulle han alltså rassla i backen och börja supa igen. Och det vill jag ju inte.

Och inte är det han som använder det som utpressning heller - men han sa en så jävla konstig sak idag att jag varken vet ut eller in. Nämligen:
Jag: xx lämnade sin alkoholiserade pojkvän förra veckan. Han har varit nykter sedan dess och vill att hon ska komma tillbaka - varför fattar folk inte innan det är försent?
Han: Ja, alltså, slutade han dricka när hon lämnade så var det väl troligen på grund av henne han drack.

Och så såg han helt nöjd ut och det var DET mest "alkoholist" jag hört honom säga på länge. Det är någon annans fel, någon annans ansvar - det är inte HANS fel att han dricker, utan någon annans.

Avtändande. Tragiskt. Och inte en åsikt någon jag ska leva med kan ha...

Jag behöver distans. Jag behöver paus. Men jag har inte den möjligheten.