Hej,
VARNING för låååångt inlägg.
Första inlägget här. Stort steg att registrera sig här men nu är jag trött på att bara leva ett halvt liv. Har hatat alkohol så länge nu men inte sökt hjälp. Kan inte berätta för familjen, inte än i alla fall. Vet att mannen kommer att lämna mig.
Min historia: Jag är 38 år. Har alltid haft ett osunt drickbeteende och i ungdomen var jag den som ständigt blev för full. Har däremot inte druckit särskilt ofta så mängden alkohol har nog aldrig varit ett problem under tonår och fram tills min första graviditet. Jag och min man drack väldigt sällan alkohol.
Mitt problem började för 9 år sedan (2009). Efter en långdragen förlossningsdepression efter första barnet fick jag hjälp att bli frisk med mediciner och samtalsterapi. I samband med att jag började må bättre gjorde jag stora förändringar i mitt liv. Utbildade mig till ett statusfullt yrke bl.a. Av någon anledning kom vinet in i bilden i takt med att jag mådde bättre. Unna sig vin på helgen, efter en tenta o.s.v. Min man drack med mig ibland men ganska sällan. Jag fyllde på mitt glas både 1 och 2 ggr utan att han visste. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att dricka vin även på vardagarna när han var bortrest eller när han gått och lagt sig. Min största ångest på den tiden var förstås att jag drack i smyg och jag oroade mig inte så mycket för de skadliga effekterna på kroppen.
Någonstans 2010-2011 kom suget efter ytterligare ett barn och då var jag extremt försiktig med alkohol under de veckor då jag väntade på graviditetsbesked. Hade ett missfall som tog minst 8 veckor att visa sig och under den tiden var jag helt alkoholfri. Sedan komplikationer efteråt som om jag minns rätt gjorde att jag nog inte drack nämnvärt. Ganska snart efter missfallet blev jag gravid igen vilket resulterade i en normal graviditet. 100 % alkoholfri graviditet och några månaders amning efteråt. Så under åtminstone 1,5 år hade jag nog en väldigt sparsam alkoholkonsumtion.
Någonstans 2013 började jag dricka igen.Har svårt att komma ihåg mängderna under det året men det var nog mest vindrickande på helgen och ganska vita veckodagar. 2014 - 2015 drack jag ordentligt men på en stor fest i augusti 2015 blev jag stupfull och fick gå hem tidigt på kvällen. Min man skämdes ögonen ur sig och jag hade sådan grym ångest. Jag lovade min man att aldrig mer dricka. Men han visste inget om smygdrickandet då utan trodde bara att jag hade dåligt ölsinne. Jag slutade helt dricka och satsade på träning och allmänt hälsosam livsstil. Jag mådde som en prinsessa.
Tyvärr trillade jag dit igen efter 9 månader. Tjejfest med rosé i maj 2016. Och sedan dess har det varit all in i 2 år nu. Druckit vin 3-4 dagar i veckan. Gissar att det är en bag in box per vecka, kanske mer....Min familj vet inget. Har gått och druckit vin ur kaffemuggar så barnen har trott att jag druckit kaffe.
Parallellt med detta grava missbruk har jag ironiskt nog ett välbetalt avancerat jobb, är extremt hälsomedveten, äter inte socker, gluten etc, tränar regelbundet, tar kosttillskott och vitaminer. Har intalat mig att det kompenserar för mitt drickande. De flesta skulle nog bli väldigt förvånade om jag kom ut ur garderoben.
Vändningen kom för mig för 19 dagar sedan. Jag sökte sjukvård för ett symtom som inte är alkoholrelaterat utan kan bero på en genetiskt ärftlig sjukdom. Jag kommer att få vänta några månader på besked och kommer att gå igenom en hel del utredningar framöver. Detta satte igång en process med enorm dödsångest hos mig och jag kunde inte förmå mig att äta eller dricka på 10 dagar. I samband med detta blev det förstås stopp med alkohol också även om det inte hänger ihop med den andra eventuella sjukdomen.
Jag tänkte inte särskilt mycket på mitt drickande utan var helt uppslukad av att jag kanske är sjuk i en neurologisk sjukdom. I samband med att jag påbörjade utredningen togs lite allmänna prover. Blodstatus och sköldkörtel bl.a. Inga leverprover togs dock.
Det var när jag fick se provsvaren som jag totalt bröt ihop. Då fick jag svart på vitt att mitt drickande inte passerat obemärkt. Storleken på de röda blodkropparna (MCV) var förhöjt och det finns inget annat som förklarar det. Värdet låg på 100. Eftersom det inte togs några leverprover samtidigt och de uppenbarligen inte misstänker att jag dricker har min läkare skickat brev till mig att proverna var normala.
Nu letar jag efter solskenshistorier där någon som haft avvikande prover återhämtat sig när de slutat dricka. Jag vet att blodkropparna sakta kommer att återhämta sig men hur är det med de andra värdena. Jag har inte kollat min lever men förstår att jag måste göra det. Baserat på min historia hur sannolikt är det att jag har ådragit mig en permanent leverskada? Jag har ju haft längre uppehåll i mitt drickande, kan detta ha gett levern en chans att återhämta sig?
Jag kommer inte att dricka en droppe till i hela mitt liv som det känns nu. Det här har fullkomligt skrämt livet ur mig. Kan min kropp bara förlåta mig ska jag behandla den som det tempel den är. Jag funderar på att lägga korten på bordet för min familj också. Samtidigt kommer det tankar om att det är så att jag har pajat min lever så kommer jag inte att få en transplantation om det framkommer att jag orsakat skadan genom att supa i flera år.
Kan någon här dela med sig av era erfarenheter? Hur snabbt utvecklas levercirros? Vad säger labvärdena? Om de normaliseras kan man vara säker på att man inte fått permanenta leverskador? Går det att kolla levern på annat sätt än med prover? Har man rätt att göra det om man tagit sig i kragen och blivit nykter? Hinner man utveckla cirros under den tidsperiod som jag druckit?
Dödsångesten är brutal nu och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Behöver hjälp...