Hej,

VARNING för låååångt inlägg.

Första inlägget här. Stort steg att registrera sig här men nu är jag trött på att bara leva ett halvt liv. Har hatat alkohol så länge nu men inte sökt hjälp. Kan inte berätta för familjen, inte än i alla fall. Vet att mannen kommer att lämna mig.

Min historia: Jag är 38 år. Har alltid haft ett osunt drickbeteende och i ungdomen var jag den som ständigt blev för full. Har däremot inte druckit särskilt ofta så mängden alkohol har nog aldrig varit ett problem under tonår och fram tills min första graviditet. Jag och min man drack väldigt sällan alkohol.

Mitt problem började för 9 år sedan (2009). Efter en långdragen förlossningsdepression efter första barnet fick jag hjälp att bli frisk med mediciner och samtalsterapi. I samband med att jag började må bättre gjorde jag stora förändringar i mitt liv. Utbildade mig till ett statusfullt yrke bl.a. Av någon anledning kom vinet in i bilden i takt med att jag mådde bättre. Unna sig vin på helgen, efter en tenta o.s.v. Min man drack med mig ibland men ganska sällan. Jag fyllde på mitt glas både 1 och 2 ggr utan att han visste. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att dricka vin även på vardagarna när han var bortrest eller när han gått och lagt sig. Min största ångest på den tiden var förstås att jag drack i smyg och jag oroade mig inte så mycket för de skadliga effekterna på kroppen.

Någonstans 2010-2011 kom suget efter ytterligare ett barn och då var jag extremt försiktig med alkohol under de veckor då jag väntade på graviditetsbesked. Hade ett missfall som tog minst 8 veckor att visa sig och under den tiden var jag helt alkoholfri. Sedan komplikationer efteråt som om jag minns rätt gjorde att jag nog inte drack nämnvärt. Ganska snart efter missfallet blev jag gravid igen vilket resulterade i en normal graviditet. 100 % alkoholfri graviditet och några månaders amning efteråt. Så under åtminstone 1,5 år hade jag nog en väldigt sparsam alkoholkonsumtion.

Någonstans 2013 började jag dricka igen.Har svårt att komma ihåg mängderna under det året men det var nog mest vindrickande på helgen och ganska vita veckodagar. 2014 - 2015 drack jag ordentligt men på en stor fest i augusti 2015 blev jag stupfull och fick gå hem tidigt på kvällen. Min man skämdes ögonen ur sig och jag hade sådan grym ångest. Jag lovade min man att aldrig mer dricka. Men han visste inget om smygdrickandet då utan trodde bara att jag hade dåligt ölsinne. Jag slutade helt dricka och satsade på träning och allmänt hälsosam livsstil. Jag mådde som en prinsessa.

Tyvärr trillade jag dit igen efter 9 månader. Tjejfest med rosé i maj 2016. Och sedan dess har det varit all in i 2 år nu. Druckit vin 3-4 dagar i veckan. Gissar att det är en bag in box per vecka, kanske mer....Min familj vet inget. Har gått och druckit vin ur kaffemuggar så barnen har trott att jag druckit kaffe.

Parallellt med detta grava missbruk har jag ironiskt nog ett välbetalt avancerat jobb, är extremt hälsomedveten, äter inte socker, gluten etc, tränar regelbundet, tar kosttillskott och vitaminer. Har intalat mig att det kompenserar för mitt drickande. De flesta skulle nog bli väldigt förvånade om jag kom ut ur garderoben.

Vändningen kom för mig för 19 dagar sedan. Jag sökte sjukvård för ett symtom som inte är alkoholrelaterat utan kan bero på en genetiskt ärftlig sjukdom. Jag kommer att få vänta några månader på besked och kommer att gå igenom en hel del utredningar framöver. Detta satte igång en process med enorm dödsångest hos mig och jag kunde inte förmå mig att äta eller dricka på 10 dagar. I samband med detta blev det förstås stopp med alkohol också även om det inte hänger ihop med den andra eventuella sjukdomen.

Jag tänkte inte särskilt mycket på mitt drickande utan var helt uppslukad av att jag kanske är sjuk i en neurologisk sjukdom. I samband med att jag påbörjade utredningen togs lite allmänna prover. Blodstatus och sköldkörtel bl.a. Inga leverprover togs dock.

Det var när jag fick se provsvaren som jag totalt bröt ihop. Då fick jag svart på vitt att mitt drickande inte passerat obemärkt. Storleken på de röda blodkropparna (MCV) var förhöjt och det finns inget annat som förklarar det. Värdet låg på 100. Eftersom det inte togs några leverprover samtidigt och de uppenbarligen inte misstänker att jag dricker har min läkare skickat brev till mig att proverna var normala.

Nu letar jag efter solskenshistorier där någon som haft avvikande prover återhämtat sig när de slutat dricka. Jag vet att blodkropparna sakta kommer att återhämta sig men hur är det med de andra värdena. Jag har inte kollat min lever men förstår att jag måste göra det. Baserat på min historia hur sannolikt är det att jag har ådragit mig en permanent leverskada? Jag har ju haft längre uppehåll i mitt drickande, kan detta ha gett levern en chans att återhämta sig?

Jag kommer inte att dricka en droppe till i hela mitt liv som det känns nu. Det här har fullkomligt skrämt livet ur mig. Kan min kropp bara förlåta mig ska jag behandla den som det tempel den är. Jag funderar på att lägga korten på bordet för min familj också. Samtidigt kommer det tankar om att det är så att jag har pajat min lever så kommer jag inte att få en transplantation om det framkommer att jag orsakat skadan genom att supa i flera år.

Kan någon här dela med sig av era erfarenheter? Hur snabbt utvecklas levercirros? Vad säger labvärdena? Om de normaliseras kan man vara säker på att man inte fått permanenta leverskador? Går det att kolla levern på annat sätt än med prover? Har man rätt att göra det om man tagit sig i kragen och blivit nykter? Hinner man utveckla cirros under den tidsperiod som jag druckit?

Dödsångesten är brutal nu och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Behöver hjälp...

DetGårBättre

Det är nog ingen fara faktiskt. Det är standard men om du tillhör de där promillena vet ju ingen. Vi är många som haft dödsångest och kollat upp sig etc... Oftast är det helt normalt. Su behöver inte massa hjärnspöken ovanpå allt. När allt lagt sig och du är helfrisk och mår toppen, då finns risken att du negligerar de tankarna du har nu och dricker det där glaset.

Ångerfull 4ever

Jag tror att du har helt rätt att det finns risk att man trillar dit igen om det visar sig att att allt är bra och den enda anledningen att man slutade var för att man blev orolig över sina värden.

Just nu känns det helt osannolikt att jag någonsin ska dricka igen men jag vet vilket fruktansvärt gift det är och vad det fått mig att göra så jag är väldigt ödmjuk just nu. Känner bara ett enormt behov av att få bekräftat att jag är frisk för att kunna gå vidare. Vet inte hur jag ska kunna få bekräftelse på att allt är lugnt? Kan du berätta om hur du kontrollerat din hälsa?

DetGårBättre

Jag kontrollerar nästan aldrig något. Men hade sjukt ont i höger sida vid nedre revbenen. Gick med ångest, kollade upp det och allt normalt. Hade antagligen ramlat på väg hem och det var anledningen till smärtan. Men känner man efter och tänker efter om man är sjuk blir det ju sju resor värre. Har annars tagit vanliga prover vid avgiftningar och allt har varit normalt. Kroppen är väldigt tålig och reparerar sig fantastiskt. Sen tål den ju inte evig misshandel. Gå och kolla upp det om det plågar dig mycket och du behöver lugn.

Märthan

Den är en fantastisk manick... levern är det allra bästa organet på att reparera sig om man ger den tid. De flesta prover likaså, ät bra, stressa lite och andas....

Ingen ursäkt att dricka alls... men cirros vågar jag mig på att säga svårt troligt.... oreparabla skador även det nästintill osanniolokt men det har med övrig livsstil att göra...

Kram och ta tillskott av vitaminer

Ångerfull 4ever

Tack DetGårBättre och Märthan för att ni svarar. Det betyder mycket eftersom jag går igenom detta i hemlighet för både familj och sjukvården.

Jag är helt nojig och kan inte tänka på annat. Borde glädja mig åt 3 veckors nykterhet utan minsta sug men kan inte flytta fokus dit. Vågar inte tänka på hur min lever mår med tanke på att min benmärg (blodkropparna) tagit stryk. Läser att levercirros inte behöver ge några symtom och kan uppstå redan efter 3-5 års drickande.

Hur mycket och hur länge har ni druckit?

av min nykterhet var jag också smått nojig över hur det stod till i kroppen/knoppen. Kollade div olika saker men hittade aldrig några problem förutom efter ett antal år när jag var tvungen att hitta orsaken till en svår hosta. Då hittades det ett bråck på övre magmunnen som nog, NOG, är en sk krigsskada, dvs en effekt av misshandel av magsäcken med alkohol. På den tiden kände jag ju inte de skarpa magsyrorna som läckte upp och förstörde magmunnen. Jag hade ju lite annat att tänka på...
Jag drack i över 20 års tid och det mesta i flytande form hittade vägen ner. En period fixade jag hembränt själv och höll på med det tills folk påpekade att jag luktade aceton och då slutade jag med den smörjan och höll mig till ordentlig alkohol.

Kroppen är en oerhört stark och välutvecklad maskin som har en formidabel kapacitet till att ordna fel och brister.
Men alla har inte samma styrka inom sig så bästa sättet är ju självklart att inte dricka alkohol.

Ångerfull 4ever

Tack för ditt svar Adde! Är så glad att jag äntligen reggat mig på det här forumet.

Jag känner inte till din historia men det låter fantastiskt att din kropp förlåtit dig för en ganska brutal misshandel i många år.