Hej!
Ny på forumet, har läst runt en del och känner att det är dags att skriva själv för att reda ut förvirringen i mitt huvud.
Jag har nu dejtat en man i ett år, jag är frånskild sedan några år tillbaka och har delad vårdnad om en 10-årig dotter. Det har verkligen känts oerhört bra att träffa den här nye mannen och jag trodde verkligen att det skulle vara vi. Redan från start har jag reagerat på att han alltid verkar ha ett glas vin eller en öl nära till hands men trodde att det berodde på att han var nyskild och behövde varva ner. Vi har knappt träffats någon gång utan att det varit alkohol inblandad och jag har sällskapsdruckit varje gång. Resultatet är att jag mått skit rent ut sagt, gått upp sju kilo på ett år och mått psykiskt dåligt. Trots det har jag haft en liten inre röst som sagt "men kom igen nu, var inte en så jävla tråkig moralkärring!"
För några veckor sedan hittade vi en gemensam lägenhet och jag såg fram emot flytten. Jag ställde mannen mot väggen och frågade hur det skulle bli för min dotter om vi flyttade ihop, skulle hon uppleva honom dricka vardag som helgdag. Han blev provocerad och ville inte riktigt diskutera frågan. Det hela ställdes på sin spets och jag backade ur allt i panik. Vi har nu tagit en paus för att fundera på varsitt håll. Jag känner mig väldigt osäker på allt, jag är ju inte så naiv att jag tror att jag kan "rädda" honom eller att han kommer att förändra sitt beteende bara för att jag ber honom.
Jag är uppvuxen i ett helnyktert hem. Mina föräldrar hade åsikten att om man drack ett glas vin så kunde man trilla dit med en gång och bli alkoholist. Jag själv dricker väldigt måttligt i vanliga fall, vissa månader blir det inget alls, ibland tar jag 1-2 glas vin till maten. Om jag skulle bestämma mig för att aldrig dricka mer under min livstid skulle jag inte se det som en större förlust. Alkoholen ger mig inget mer än ökad vikt och humörsvängningar. Mannen jag dejtar kan dricka 1 liter 3,5:or på en kort stund och skämtsamt kalla det sitt mellanmål. Han öppnar gärna en flaska vin till om vi gjort slut på en och tar ett par glas efter jobbet i princip var eller varannan dag. Han blir aldrig redlöst berusad men han har en bakgrund där det har festats rejält då han var yngre. Han bodde ett tag i ett kollektiv men var tvungen att flytta därifrån för att han var på väg att festa ihjäl sig. Jag känner mig väldigt obekväm med att det ska vara fullständigt självklart att det ska drickas alkohol även om det inte spårar ur till en redlös fylla. Jag känner mig åsidosatt och frågar mig ibland om han bara vill umgås med mig för att kunna få dricka?
Jag hör ju själv hur det låter när jag skriver, vi har så oerhört olika syn på hur mycket alkohol som är ok så det går inte att kombinera. Frågan är om jag ska ge upp en oerhört fin relation (som den i grunden trots allt är, det är alkoholen som sabbar allt) och gå vidare på egen hand, eller stötta honom? Kan jag ens det? Eller är det faktumet att jag lämnar honom en spark i ändan så att han söker hjälp? Förstår att det bara blir spekulationer men kan någon med erfarenhet hjälpa mig att reda ut lite?