Hej!
Ny på forumet, har läst runt en del och känner att det är dags att skriva själv för att reda ut förvirringen i mitt huvud.

Jag har nu dejtat en man i ett år, jag är frånskild sedan några år tillbaka och har delad vårdnad om en 10-årig dotter. Det har verkligen känts oerhört bra att träffa den här nye mannen och jag trodde verkligen att det skulle vara vi. Redan från start har jag reagerat på att han alltid verkar ha ett glas vin eller en öl nära till hands men trodde att det berodde på att han var nyskild och behövde varva ner. Vi har knappt träffats någon gång utan att det varit alkohol inblandad och jag har sällskapsdruckit varje gång. Resultatet är att jag mått skit rent ut sagt, gått upp sju kilo på ett år och mått psykiskt dåligt. Trots det har jag haft en liten inre röst som sagt "men kom igen nu, var inte en så jävla tråkig moralkärring!"

För några veckor sedan hittade vi en gemensam lägenhet och jag såg fram emot flytten. Jag ställde mannen mot väggen och frågade hur det skulle bli för min dotter om vi flyttade ihop, skulle hon uppleva honom dricka vardag som helgdag. Han blev provocerad och ville inte riktigt diskutera frågan. Det hela ställdes på sin spets och jag backade ur allt i panik. Vi har nu tagit en paus för att fundera på varsitt håll. Jag känner mig väldigt osäker på allt, jag är ju inte så naiv att jag tror att jag kan "rädda" honom eller att han kommer att förändra sitt beteende bara för att jag ber honom.

Jag är uppvuxen i ett helnyktert hem. Mina föräldrar hade åsikten att om man drack ett glas vin så kunde man trilla dit med en gång och bli alkoholist. Jag själv dricker väldigt måttligt i vanliga fall, vissa månader blir det inget alls, ibland tar jag 1-2 glas vin till maten. Om jag skulle bestämma mig för att aldrig dricka mer under min livstid skulle jag inte se det som en större förlust. Alkoholen ger mig inget mer än ökad vikt och humörsvängningar. Mannen jag dejtar kan dricka 1 liter 3,5:or på en kort stund och skämtsamt kalla det sitt mellanmål. Han öppnar gärna en flaska vin till om vi gjort slut på en och tar ett par glas efter jobbet i princip var eller varannan dag. Han blir aldrig redlöst berusad men han har en bakgrund där det har festats rejält då han var yngre. Han bodde ett tag i ett kollektiv men var tvungen att flytta därifrån för att han var på väg att festa ihjäl sig. Jag känner mig väldigt obekväm med att det ska vara fullständigt självklart att det ska drickas alkohol även om det inte spårar ur till en redlös fylla. Jag känner mig åsidosatt och frågar mig ibland om han bara vill umgås med mig för att kunna få dricka?

Jag hör ju själv hur det låter när jag skriver, vi har så oerhört olika syn på hur mycket alkohol som är ok så det går inte att kombinera. Frågan är om jag ska ge upp en oerhört fin relation (som den i grunden trots allt är, det är alkoholen som sabbar allt) och gå vidare på egen hand, eller stötta honom? Kan jag ens det? Eller är det faktumet att jag lämnar honom en spark i ändan så att han söker hjälp? Förstår att det bara blir spekulationer men kan någon med erfarenhet hjälpa mig att reda ut lite?

KL

... vad den här videon fick poletten att trilla ner!!! Den är på engelska men hoppas att den kan hjälpa någon ändå! För att sammanfatta det hela så menar han att alla typer av missbruk grundar sig i smärta (fysisk eller psykisk smärta spelar inte någon roll, det bearbetas i samma del av hjärnan) så istället för att ställa frågan "varför ett missbruk?" så bör vi ställa oss frågan "varför en smärta?" Vad har hänt mig som gör att jag känner en tomhet som jag måste fylla med något, en smärta som jag inte orkar känna?

https://www.youtube.com/watch?v=66cYcSak6nE

Anxiete

vet jag exakt vilken smärta det handlar om. Trauma i barndomen där han miste sin mamma. Pappan utvecklade alkoholism osv osv.....
Men ...... vad är det som gör att vissa inte kan hantera smärtan och andra kan? För om du tar två personer med exakt samma upplevelse så hanterar de det på två olika sätt .
Jag kan , utan att kunna eller vilja berätta här, påstå att jag har alla förutsättningar ( enligt den teorin) att vara fullt utvecklad missbrukare . Men...... det kanske jag är? Mitt missbruk är medberoendet ??

som gör att en del som ex växer upp med alkoholmissbrukande förälder själva blir alkoholister medan en del ”bara” blir medberoende? Och för den delen så vet jag människor som haft missbrukande föräldrar som varken är drabbade av det ena eller det andra! Är vi olika motståndskraftiga på nåt sätt? Om man ser till mitt ex så skyllde han nästan sitt missbruk på att han vuxit upp med en far som söp! Hans syskon däremot hade gjort ett aktivt val och drack inte! Så det har nog lite med sårbarhet och inre styrka att göra om man kan stå emot och vara medveten!

Anxiete

farfar var alkoholist, min mans pappa var alkoholist, min mans vuxna barn visar inga tendenser till att bli alkoholister. Jag vet att min man tog ett gigantiskt ansvar för sina barn hela deras barndom och upp i tonåren , sen föll han.Kanske har du en del av svaret där. Båda säger att pappa har alltid funnits där, vi har haft den bästa uppväxten. Kanske mönstret bröts där ? Mina barn har inga erfarenheter av missbruk vare sej från mamma och pappa eller tidigare generationer , men det fanns på båda sidor hos morfar och farfar, kanske ledet bröts där ? Bara en önskan och spekulation ....

KL

en oändlig uppsjö av olika missbruk, i videon pratar han tex om att missbruka mat, sex, shopping, att vara workaholic osv. I mitt fall skulle jag också lika gärna ha suttit med en flaska som tröst eller en spruta in i armen, men jag tror att mitt kontrollbehov satte stopp. Jag gillar helt enkelt inte när jag inte har kontakt med min fysiska kropp. Att shoppa däremot har varit min sjukdom, som jag sakta men säkert håller på att ta mig ur. Jag tror definitivt att medberoende skulle kunna klassas som missbruk. Som han säger i videon om sitt eget missbruk som ett resultat av trauma från barndomen (han växte upp som jude i Budapest under andra världskriget) "om jag inte kunde bli älskad så ville jag åtminstone bli behövd".

Så även om vissa inte blir alkoholister så kan de ha utvecklat ett annat typ av missbruk. Men sedan tror jag stenhårt på att om man får bearbeta sitt trauma så kan man bryta mönster som gynnar kommande generationer. Om det inte har skapats trauma och smärta på vägen så finns det ju ingen anledning till att försöka döva sig.

man växer upp i en missbrukande familj, dvs har släktband och beroendemiljö (arv o miljö), så är man så nära 100% att bli missbrukare själv det bara går. Det finns ett antal undersökningar som visar det sambandet. MEN....det förutsätter ju att man använder drogen själv. Svårt att bli alkis annars...

En annan sak (som jag inte kan hänvisa till undersökningar på) är att det verkar som beroendet kan hoppa över en generation ? Hos mig själv ser det ut så och jag har hört så många säga samma sak. Det kan ju bero på att barnen till en alkis är mer observanta och aktar sig medan barnbarnen inte har samma erfarenhet ? Och är det nåt som skrämmer mig i den här branschen är det just det att mina barnbarn ska bli beroende.

Att ha beroende innebär att jag är öppen för många andra saker. Det är ingen tillfällighet att just godsaker är det som hägrar mest på behandlingshemmen !! Tillsammans med kopiösa mängder kaffe !! Jag har slutat med alkohol, cigaretter och snus men har förbannat svårt ( ingen önskan om...) att sluta med sötsaker !! Sockersug ?? Jajamen !! Och jag äter för mycket av vanlig mat!!

Och jag hade en bra uppväxt utan "trauma och smärta" ! Att fly in i de rosa drömmarna har liksom kommit av sig själv, ett perfekt sätt att koppla av i början. Men den som kommer på varför Jeppe super har sin framtid tryggad.

Gladis

Texten du skriver låter det uppenbart att du inte accepterar hans omåttliga drickande. Jag tycker du gjorde rätt i att inte flytta ihop med honom.
Om man blir provocerad av få frågor om drickande så har man ett problem. Tror du såg toppen av ett isberg.
Hoppas för allt i världen att du inte dejtat denna man igen och att du vet sätt du är värd någon bättre som älskar dig och inte vill sätta er relation på spel pga drickandet. Och för din dotters skull. Lär känna en person ordentligt och våga lämna om det visar sig att drickandet blir ett problem..

KL

fast det gjorde ont. Jag måste sätta mitt och min dotters liv i första hand. Att han inte ens vill närma sig ämnet utan skyller på att det är jag som har problem blir bara ett kvitto på att han inte på långa vägar är redo att göra någon förändring. Jag har kapat banden fullt ut men inser att jag kommer att springa på honom då stan är liten och vi bor nära varandra. Något dejtande kommer inte på fråga. Jag spar min kärlek till någon som vill ha den och inte kastar bort den pga en verklighetsflykt i form av alkohol. Smärtsam men viktig lärdom för mig här i livet.

KL

Har gått ett tag nu sedan allt brakade med buller och bång. Åkte på två månaders dubbelhyra för lägenheten vi skulle ha hyrt, surt! Ibland känns det som att jag är mer sur över pengarna än över förhållandet! :)
Fick en liknelse i huvudet idag som jag kände beskrev känslan rätt så bra av att vara i ett förhållande med en missbrukande man. Det var som att sitta i passagerarsätet utan bilbälte, ha dottern i baksätet utan bälte och ha lämnat över ratten till en man som kör i 150 knyck rätt mot ett stup... jag hade kunnat prata mig blå om att han skulle svänga av, sakta ner, ta en annan väg osv. men inget skulle ha hjälpt. Jag hade inte kunnat ta över ratten, det enda som fanns kvar var att kliva ur bilen, ta ut dottern och sedan se hur bilen fortsatte. Den tanken gav mig lite tröst, vi var ohjälpligt på väg mot en katastrof men jag valde att kliva av innan stupet hade kommit. Med tanke på hur mannen ifråga ser ut de tillfällen jag träffat honom så ser han ut som att stupet närmar sig med fart. Sorgligt men det finns inte en enda sak jag kan göra åt det, han håller i ratten. Så tragiskt att se hur en människa prioriterar bort ett liv med kärlek för att kunna sitta hemma och dricka. :(