Hej alla medberoende systrar och bröder! Har varit medlem ett tag och läst, ibland svarat i någon tråd.
Min man är alkoholist. Vi har varit ett par i åtta år och gifta i sex. Problemet har väl funnits hela tiden, men eskalerat. Nu har han varit inne på Beroendeenheten två gånger på 1 1/2 år, senaste gången akut då jag inte vågade ha honom hemma , jag var rädd han skulle dö så hög promillehalt hade han. Detta var ett halvår sedan och sedan dess har det gått upp och ned , nu går det mest nedåt igen.... Han har en firma med nio anställda, inkl mig, vi arbetar hemifrån vilket gör hans drickande enkelt för honom. Hade han varit barn nu så hade han definitivt fått bokstavsdiagnos men psykiatrin utreder inte honom så länge han dricker och eftersom han dricker för att få ett lugn så är vi i en väldigt ond cirkel!
Ikväll kom grannen in, han är nykter alkoholist och har stöttat min man att försöka ta tag i sitt problem . Jag var irriterad vilket grannen märkte och han frågade sådär smidigt som en del gör: ”Varför är du så sur ” Jag svarade att du får fråga min inte helt nyktre man.... Grannen talade om att han blev besviken och inte köper undanflykterna min man kommer med och sedan gick han. Nu har jag blivit idiotförklarad i ca en timme av maken. Så kan man ju inte bete sig som jag gör, jag fördärvar allt osv..... Jag vill inte skydda och ljuga mer och framförallt inte bli anklagad för att alltid vara sur när det finns en jä.ligt bra anledning till att jag är sur.... Gjorde jag fel som drog fram elefanten i rummet ?! Maken säger att det blev fel eftersom det var jag och inte han själv som sa det, jag vet varken ut eller in snart....
Mitt nicknamn är franska och betyder Ångest , det är väl så allt känns

Djävulsdansen

Är också övertygad om att det ligger något psykiskt bakom hos min man.. Startade i en utmattningsdepression med svår ångest och då hittade han sin medicin ☹️Inte så manligt att gå till psykolog eller dyl tydligen ?Ja semestrar är ett gissel.. det kan bli underbart eller alldeles fruktansvärt
Min man är ingen partydrickare som utmärker sig på något sätt
När han dricker i perioder är det väldigt destruktivt direkt.. ösa i sig en massa, sova, vakna med ångest och så rullar det... Och inte ett skit kan man göra för att stoppa karusellen
Jag önskar dig en fin dag ?

Rymmaren

Sjukskriven, min fd sambo for in den berömda väggen...... Följt av själmedicinering, total vägran att söka hjälp och kommer aldrig på frågan att prata med nån hjärnskrynklare eller beteendevetare! Och sen rullar karusellen på. Hoppas allt löser sig på bästa sätt och under tiden ser du till att ta hand om DIG!

Anxiete

När jag läser i trådarna och ser hur mitt eget liv ser ut, när jag är ärlig mot mej själv och vågar se på mitt beroende då ser jag en röd tråd. Jag vill ju så innerligt gärna lösa andras problem , stora som små, det har jag alltid velat. Jag har lagt så mycket tid och energi på saker som egentligen inte angått mej mer än att någon nämnt det för mej. Jag kan sitta i timmar och leta lösningar åt mina söner på något de i förbifarten sagt....
När man då träffar och blir förälskad i någon som är beroende ja då är det som att ge socker till en diabetiker..... Man blir sämre och sämre i sin sjukdom och kan ibland inte själv komma ur det. Därför borde det klassas som sjukdom!
Jag har först nu efter 7 år insett att jag är sjuk, jag har väl förmodligen varit det alltid men det bröt ut när jag träffade kärleken i mitt liv. Och hur ska jag kunna hjälpa honom? Det är som när den blinde leder den döve, eller som det sägs när man ska flyga: Sätt på din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan annars kanske ni båda förlorar medvetandet...
Typiskt medberoende är väl också att inläggen på anhörigsidorna handlar väldigt mycket om den beroende och betydligt mindre om oss själva
Jag har sagt innan att jag ska sluta gnälla för det är mitt eget val att stanna. Det är inte så enkelt har jag kommit fram till men jag ska försöka att låta min tråd handla om MEJ och inte honom.
Kram på er ifrån ett regnigt ???? blekinge ?

Stjärnfall

Äntligen fattade jag att jag är sjuk när jag läst här. Sjuk att vara medberoende! Jag och min älskling träffades för 4 år sedan. Man var kär och nyskild och allt spännande! Det blev mkt alkohol och glädje. Han är företagare så pengar och bubbel inget problem. Han hade precis skilt sej! Det var kaos i hans familj runt omkring honom och jag stod bredvid med öppna armar och mkt goda råd. Jag fick ju lyx o uppskattning. Så uppdagades det mer o mer att när han lyft första glaset så kunde han inte sluta. En kul typ som alla lyssnar på medans jag nu blivit gråare, argare och större förväntningar varje gång på partyn att han ska inte bli så full! Nu har det hänt igen! Jag blir ju så förbannad varje gång så jag flippar ur! Har nu börjat äta atarax för att få tbx självkontrollen. Så glad att jag hittat detta forum och nu fattat! Måste bara fokusera! Jag når ju inte fram till han genom att prata. Han vill ju ha kul och jag är bara tråkig! Ledsen trött och uppgiven

Anxiete

Vad bra att du har hittat hit! Det var här jag fick insikten om att jag är i princip lika sjuk som min man och att jag måste jobba med mej själv, inte enbart hans problem! Din historia kunde varit min, jag var visserligen inte nyskild men han var och han tog mej med storm ! När de rosafärgade glasögonen åkte av var jag redan fast.... och jag vill inte vara utan honom men jag börjar inse att ska jag må bra då måste jag fundera på hur jag vill att MITT liv ska se ut, inte vårt för det kan jag bara påverka till hälften, utan MITT!
Om du läser trådarna här så ser du att majoriteten av medberoende känner sej precis som du, de blir mindre, tystare, argare och mer kontrollerande. Det man måste jobba mot är att släppa kontrollen. Är ni på party så låt han skämmas för sej! Försök ha så roligt du kan och i värsta fall åk hem utan honom! Om du startar en egen tråd så är det lättare att hitta dej +att du får mer gehör. Längst upp i högra hörnet på startsidan står” starta ny forumtråd” där börjar du!
Igen, välkommen ! Vackert nick förresten, jag hoppas en stjärna faller för dej och att det du önskar slår in! Kram ?

Anxiete

Vi har haft en skön vecka , maken helt nykter sen i onsdags och jag njuter!! Vi har roligt, skrattar och gör saker tillsammans och vet ni, det är kul att göra saker när man vågar slappna av, när man inte letar tecken hela tiden. T.om så att han igår sa att det var kul att köra bil något han hatar annars ! Nu är jag tyvärr luttrad så jag vet att detta varar inte men jag tänker glädjas så länge det varar!
Jag har varit väldigt öppen om makens problem till mina närmaste och när jag igår berättade för min syster att allt är bra just nu så förväntade jag mej lite glädje tillbaka, för min skull, det enda jag fick var:att du orkar......
Jag förstår på ett vis men inte på ett annat. Det är inte så att jag rapporterar 7 dagar i veckan hur läget är eller gnäller för min tillvaro, det är mitt val. Och hade jag gnällt då hade hon varit väldigt förstående. Varför är det svårare att glädjas med någon än att lyssna på problem? Känns världen lättare om jag vet att någon annan har det jobbigt? Näe, vill inte tro det! Så dagens tips: Är någon glad, gläds med och dissekera inte anledningen!
Ha en skön söndag ?

Anthraxia

Nu ska jag inte regna på dig egentligen, men jag Tror att ens närstående blir lite medberoende till den medberoende, typ.
Misstänker att jag är ungefär lika sjuk som min partner, på ett annat sätt. Min lillebror finns där i vått och torrt - fan, när det var som värst ställde han upp och distraherade min pojkvän från att hinna på Systemet de dagar jag helt enkelt inte orkade. Helt sjukt, om jag tänker efter...

Nu går det ju, som bekant, bra för oss också - och då är lillebror mer benägen att påpeka att jag kanske borde göra mig av med min pojkvän.

Ungefär som att alla råd säger att man bara ska prata allvar med "sin" missbrukare när denne är nykter; lillebror stöttar och lyssnar och hjälper när jag är "full" (eller djuuupt inne i negativ period i mitt medberoende) men när jag är "nykter" påminner han mig om det negativa...

Nå. Jag är glad att det går bra - jag hoppas att det håller i sig länge, länge, länge :)
Jag ville bara förklara varför jag tror att ens vänner och familj gör som de gör.

Ha en toppendag!

Anxiete

sannolikhet rätt, som vanligt, Anthraxia ?. Jag hade kanske gjort samma sak i omvänd sits.... Som medberoende kretsar ju det mesta kring alkohol och det är väl inte konstigt vänner tröttnar! Det svåra är att säger jag ingenting om det själv då får jag oftast frågan-Hur är det? Svarar jag bra då ljuger jag .....

Anxiete

Jag måste ju skriva bra saker också !
Känns annorlunda denna gången, verkar som om han kommit på att livet funkar även utan 18 folköl innanför västen.
Han sa igår att han kände sej ”både glad och ledsen inombords” . Vi gjorde en deal han och jag, 3 veckors nykterhet sen utvärdering ..... Vi får väl se....
Jag mår som en prinsessa ! Fick sällskap på morgonpromenaden idag, vet inte när det hände sist om det någonsin har hänt. Så nice, långpromenad till hundbadet kl 7.30 ☀️? I vanliga fall kommer han upp vid 9-tiden , sätter sej på cykeln och köper öl till frukost....
Jag tror inte detta håller men jag ska inte oroa mej förrän den dagen kommer när han trillar igen , risken är att fallet blir brutalt hårt för min del men nu ska jag bara njuta . Känner mej lite nyförälskad faktiskt ??
Ha en bra dag och var rädda om er ??

Tösabiten

Detta låter ju underbart! Du gör helt rätt som njuter. Jag menar kan man få några bra semesterdsgar/veckor utan alkoholen måste det ju bli några härliga stunder. Nä det kanske inte håller i sig, men det dka du inte bekymra dig om nu. Ta det när det kommer, om det kommer. Vilken känsla att få känna sig lite nykär och att få sällskap på hundpromenaderna. Det skulle jag också vilja ha. Min gubbe följer med på em ibland. Då är han nykter, men vi har inget att prata om så jag kan lika gärna gå själv.
Njut nu. Så glad för din skull,

Tösabiten

Kalaset för min sida av släkten gick bra. Visst förekom det alkohol men inte fylla. Så det kändes bra! ?

till dig själv och kanske till någon annan.
Är mitt missbruk medberoendet?
Det kan bara du svara på.
Men i mitt fall så är det så.

Jag har också alla förutsättningar i min barndom och har stolt deklarerat att jag minsann inte är beroende av substanser.

Men mitt medberoende och också mitt arbetsberoende och delvis relationsberoende är lika tunga stenar som själva drogerna.
De botar på samma sätt.
Ger utdelning och belöning på samma sätt,om än inte med lika destruktiv utgång.

Och när det i mitt fall blev uppenbart att jag lika mycket som alkoholisten har en beroendementalitet så föll min pollett ned.
Och jag började jobba med mig själv.
I början utan någon riktning eller styrfart eftersom mitt jag hade försvunnit helt på vägen.
Ett mödosamt arbete började med att släppa taget om alla mina beroenden och jag trillar ofta dit.
Men jag har börjat känna igen det i min kropp och min själ.
När mitt jag förmörkas och jag liksom förblindas av det som händer med mina medmänniskor och som jag låter påverka mig så vet jag.

Att nu har jag gått in i medberoendedansen,trots att ingen bjudit upp mig.
Jag har bjudit upp mig själv och kan inte alltid trassla mig ur.

Där har alanon gett mig en massa värdefulla verktyg som inte alls är svåra,men väldigt knepiga att hålla fast vid.
Jag har några "slagord"
Mammar,mästrar eller manipulerar jag?
Försöker jag få min vilja fram?
Försöker jag påverka en annan människa att tycka som jag osv.

Oftast har jag blivit tvungen att svara ja och det är inte roligt..
Men när man orkar och kan så är det bra frågor att ställa till sig själv.
Och sen nästa steg.
okej..hur gör jag istället.
Och det är också en lång väg att gå.
Men sakta har jag hittat mitt sätt att agera och tänka som gjort mig friskare och friskare.

Och du gör precis som du vill i ditt liv.

Det är en spännande och jobbig resa..

Anxiete

har precis börjat, min vilja till insikt i ” varför har jag gjort alla dessa destruktiva val” är också i sin linda.
Jag kan också svara ja... mammar , definitivt.... Tar på mej att lösa andras problem utan att ha blivit ombedd.. absolut.... lever med och igenom en missbrukare... japp...
Att gå tillbaka och söka svar på min ” smärta” är inte ett alternativ. Jag vill inte straffa hens familj , vilket blir resultatet.
Det kostar för många människor för mycket sorg.
Men för att se något positivt : jag börjar, vid 55 års ålder, förstå hur allt har påverkat mej och jag ser inte längre mej själv som ” mindre värd” !!
Tack, du kloka kvinna ?

Anxiete

Vi har svar på allt, precis allt om hur man ska och bör göra. Det är ” oss” man ringer när det kärvar med jobb, kärlek, vänner... Och vi har alltid de rätta svaren, vi vet hur man tröstar någon, lyfter någon och får någon att skratta mitt i eländet. Vi är så fruktansvärt bra !! Men.... vem är jag ???

Du är den som hjälper stöttar löser problem och finns där så fort någon annan behöver,kanske.
Men vem är du utan de rollerna?

Om de skulle sluta ringa,behöva vilja ha dig som bollplank eller mentor.
Vad händer om du avstår råd eller tips om hur de kan göra.
Låter deras problem stanna hos de istället för att flytta över till dig och bli dina att lösa.

Då ska du få se tomheten bre ut sig i ditt inre då du inte får fylla den med andra människor och deras behov och problem.
Och där i den tomheten som uppstår som i början är förödande och mäktigt kall och tom så kommer ditt jag att uppstå.

Självklart är det omöjligt i början.
Man haltar och knixar sig fram.
Och framför allt är det oändligt svårt att vara i tomheten.
Den gör så ont,så ont.

Och i den måste man våga vara för att så småningom börja fyllas av friden och efter det,jaha,man kanske skulle gå och se den där bion.
Jag kanske tom går själv då jag vet att ingen annan vill se just den.
Osv.

Så det är liksom en process som i början är väldigt smärtsam.
Men om man är medveten om vad man gör och varför så läggs liksom steg till steg.
Valen känns mer och mer naturliga.
Idag ska jag faktiskt ta den där cykelturen helt för mig själv.
I helgen ska jag unna mig en minisemester till den där väninnan jag inte träffat på åratal.
Och man gör det med glädje och kan lämna och släppa taget om de människor som man inbillar sig faller död ner om man inte är där och styr upp det.

Detta har varit min väg och du kanske kan ta babysteg om du vill och se vad som händer.
Sitta tyst när någon lägger fram sitt problem.
Lyssna uppmärksamt och noga så att den som hör av sig känner att du tar emot vilket oftast är det enda som behövs.
Sen avslutas samtalet utan att du kommit med en enda pekpinne eller ett enda råd.

Då blir inte markeringen så stor och du "misslyckas" inte om du gör annorlunda vid nästa samtal.
Det är bara du som vet att äsch nu öppnade jag min trut igen där jag borde ha hållit tillbaka mina råd och förmaningar.

Och här sitter jag och ger råd och tips...
Men min trut är stängd..det är bara tangentbordet som smattrar :-)

Den där tomheten du skriver om, man blir nästan som förlamad av den! Sen är det ju också så att man har lagt sig till med människor som verkligen behöver en på ett osunt vis! Inte behöver en sådär normalt och skönt! Så precis som alkoholisten som vill sluta dricka behöver ta avstånd från sina suparvänner behöver vi medberoende hålla avstånd till våran drog, de ”hjälpbehövande”! Det blir tomt både på insidan och utsidan så att säga! De där människorna har tagit enorm plats och energi! Och dom som man borde ha ägnat sig åt har fått hålla sig i periferin! Nu är det tid att släppa in dom i livet :-)

om att stärka sin självkänsla ! När jag gick ut i nykterheten var min självkänsla obefintlig och jag var tvungen att träna upp och fylla på den. Budskapet jag måste lära mig var att älska mig själv och att jag är den viktigaste personen i mitt liv.

Övningen jag fick var att minst en gång om dagen, kanske på morgonen, stå naken framför spegeln och titta på min kropp och säga högt till mig själv : " DU är fin, du duger precis som du är!"

Och JA...kändes urfånigt i början men övning ger färdighet !

gick ännu ett steg längre.
Du ska inte vara "klämkäck" och boosta upp dig själv.
Du ska bara stå där och titta.
Utan någon särskilt budskap.
Mer som en sorts jaha,där är du hej på dej.

Jag testade och det kändes också fånigt.
Just för att jag tyckte att hon där i spegeln inte var någon vacker syn.

Men efter ett tag kunde jag börja le åt mig själv.
Se de fina sakerna som jag faktiskt (rent ytligt) har.
Fina ögon,snygga ben eller vad det nu är man råkar besitta.

Så småningom också en känsla av att jag nästan tycker om personen.
Det får liksom växa fram ur den minuspool man är i när man börjar.

Men jag var riktigt illa däran.
Kanske om man är mer normal och bara har tillfälliga svackor så kan man gå direkt på det riktiga budskapet.
Du är ok,du duger som du är.

känns nog alltid lite fåniga i början! Men precis som dåliga saker blir en vana så kan ju bra saker bli det! Rodnade första gången jag skulle göra min KBT själv utanför terapin! Kände mig så himla fånig! Men inte nu längre! Mitt bästa verktyg, brädar både dator och hårborste :-) Ett verktyg som funkar både på heavy stuff och det mest enkla!