Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.

Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.

Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.

Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.

Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.

Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.

Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.

När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.

För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.

Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)

Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.

Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.

Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.

Skönt att skriva av sig detta.

/Ron

Ron32

Att ha vin eller öl hemma blir en säkerhetskänsla/en trygghet. Ja men om oavsett hur jobbig och misslyckad dagen än kan bli så har jag ändå en räddning, en flykt när jag kommer hem. Har dagen varit bra, blir det en belöning. För så dumma är våra hjärnor. Finns ingen logik. Eller en konstig sådan...
Vaknar alltid och tänker, ja men idag är jag stark, idag ska jag inte dricka. Under dagen kommer tankarna...jo men jag förtjänar ju det...jag ska ju inte behöva sitta hemma hela kvällen och "rulla tummarna" och eventuell känna jobbig ångest...och så rullar dagarna på...

Ron32

Ångesten talar som bekant om för oss att något är fel, att vi gör något i vårt liv som inte leder till välbefinnande. Ångesten är en kraftig reaktion som vi absolut inte vill känna och knappt orkar uthärda. Ångesten som uppstår på grund av A är svår att bryta. Den primära ångesten uppkommer ofta av något annat än A, något problem vi har i livet, något som vi kanske inte orkar med, ett problem som vi helt enkelt "rymmer ifrån" för att det för jobbigt. Den ångesten vill vi absolut inte känna, för den är så gnagande och outhärdlig. Därför tar vi till olika metoder för att få den att försvinna. Vi blir träningsfreak, arbetsnarkomaner eller kanske alkoholberoende eller en kombination av flera.
Den sekundära ångesten kommer nästa morgon när vi vaknar upp, skulden och skammen över att vi lever som vi gör och att vi inte kan bryta mönstret. "Ikväll ska jag minsann inte dricka, det är inte värt det här". När dessa känslor lagt sig och man mår bättre igen kommer tankarna på kvällen..."ja men jag ska ju inte behöva vara ensam och ha ångest". Och just i detta är vi fast i en negativ spiral som är oerhört svår att bryta.
Vi bryter således ångesten istället för att bryta mönstret som ger den. Psykologen kanske säger att vi ska vara i ångesten, lära känna den och bli vän med den. Men när man är i detta stadiet, vem orkar? Det är nuet och på kort sikt som existerar i ångesten, den ska bort, snarast. Och då blir det som det blir.
Kanske handlar det också om att man uppvägar belöning kontra ångest. Om belöningen är större än smärtgraden av ångest fortsätter vi, men om något gör ondare än sin egen belöning borde vi undvika det till slut.

Ron32

Mitt i denna sommarhetta och semestertider, en tid som jag upplever som jobbig. Det är så mycket förväntningar, man ska hinna med så mycket som möjligt och njuta av sommaren. Ett rejält regn skulle nog stilla mitt sinne just nu. Samt är jag mitt uppe i ett karriärsbyte från att ha arbetat som lärare i 10 år ska jag nu söka mig mot resebranschen. Inser att jag är färdig med läraryrket, då mycket blivit sämre med ökad administration och större elevgrupper.
Men just den här stressen följer mig i livet. Andra har sitt liv utstakat och är nöjd med det. Jag vet fortfarande inte vad jag vill. Vi får se om utbildningen jag ska gå är något för mig.
Dricker gör jag varje dag. Just nu saknar jag alternativ och har ingen ro i själen. Vissa dagar känns bättre än andra. Har ingen energi eller lust att ta tag i det för tillfället. Mycket skuld och skam som vanligt, men jag kämpar på denna kringelkrokiga väg, som förhoppningsvis planar ut i framtiden...

Anxiete

Jag, som medberoende , brukar ofta säga att beroendepersoner är ”hudlösa” Det är tänkande, kännande människor som ofta tänker och känner för mycket.
Att livet inte är utstakat för dej ser jag som positivt! Tänk vad mycket spännande du har framför dej och vem vet, kanske en nystart i livet kan motivera dej till ett ”krafttag” mot A !
Kram på sig ?

Ron32

2018 och den evigt soliga sommaren som aldrig tycks ta slut, men som förr eller senare gör det.
Någon kanske tänker att jag är tillbaka och har fått rätt vind i riktningen mot ett bättre liv. En nytändning helt enkelt.
Men så är det inte.
Varje dag ter sig i princip likadant. Jag gör det jag ska. Inte mer.
Och på kvällarna är det som det är. Så lär det vara ett tag till.
Någon säger: Det är ingen idé att skjuta upp dagen till en nystart, för den kommer aldrig, så börja nu.
Men det går inte. A är det enda som gör att jag kan sova i dessa heta sommarnätter när temperaturen närmar sig 30 i sovrummet.
Kallt rödvin på kvällarna.
Nej men visst, jag vet, det måste till en förändring snart. Jag kan ju inte hålla på så här, det vet jag ju. Optimism nja...men hopp, ja det har jag!!

Ron32

Jag vet inte riktigt varför det har gått ett halvår sedan jag skrev här på forumet. Jag tappade bort mig någonstans på vägen. Insåg att jag inte kunde leva upp till en hållbar nykterhet och kände mig mer eller mindre misslyckad över detta. Skämdes och slutade skriva, kände mig som ett offer och att jag bidrog med negativa tankar till andra här. Blev en avundsjuk människa som såg andras nykterhet och välgång med stor irritation och framförallt anklagade mig själv varför jag inte kunde klara dag efter dag helt nykter.
Jag kan vara nykter och är det ibland en vecka eller så. Jag känner inget sug eller beroende. Men det är så fruktansvärt tråkigt att inte dricka vin. Kvällarna känns långsamma och innehållslösa. Alltid med ett gnagande dåligt samvete när jag dricker. Samtidigt så vill jag ju dricka egentligen, fast nej jag vill ju inte. Dessa två slitningar som ständigt kämpar mot varandra. Jag har ingen direkt plan, men jag antar att det är en bra start att vara tillbaka här och få stöd och pepp.

John-Erik

Tjena!

Det var ett tag sedan :-)
Du är välkommen tillbaka:-) Om jag inte minns fel så hade du lite samma tankar med samvete och
ambivalens när vi pratades sist. Tycker att det är bra att du inte känner något sug.
Du håller ju uppe veckovis så kontrollen är intakt..Du har koll...
Om jag ska tipsa om något så kan det vara en längre nykter period om du oroar dig över
konsumtionen. Kan ju inte skada. Många känner tristess utan alkohol om man konsumerat
regelbundet under livet.. Fyll ut tiden med annat.. Klyscha, men det fungerar..
Att träna sig trött är gudomligt efter träningen..
Minns att du var ensam varannan vecka i våras..och att det då kändes jobbigare..
Gäller det fortfarande?

Styrka till dig min vän

John

Ron32

Hej John! Kul att du är kvar här! :)
Känslan är lite som Winnerbäck sjunger i låten Gråa dagar. "Depressiva episoder och maniska perioder, vissa klarar sig utan extas.
Andra springer fatt och blir nervösa och får spatt, om inte livet är ett kul kalas"

Det är lite det som är problemet för mig. Insikten om att livet inte hela tiden kan vara roligt, utan att det måste få kännas tomt och innehållslöst ibland med tristess, ensamhet, ångest och långtråkighet, som hör livet till. Att ständigt söka rus och extas, oavsett om det handlar om shopping, träning, sex, alkohol etc. Finns ingenting i mina gener vad jag vet, ingen som har problem med detta i flera led tillbaka, utan det ligger snarare i den "konstnärspersonlighet" som jag har.

Samtidigt försöker jag fokusera på det som är positivt och det som fungerar bättre i livet. Lever inte onyttigt för övrigt, äter god hälsosam hemlagad mat, motionerar regelbundet, röker inte, undviker stress så gott det går och sover förhållandevis bra. Ett sätt att kompensera det dåliga samvetet för alkoholen är ju att hitta +++ på andra sidor i livet. Då kanske jag ändå klarar mig rätt bra så som jag lever ändå.

Ja en längre nykterhet är ett mål för framtiden. Jag kämpar på och söker styrka. Vi håller kontakten!