NU har jag efter många år tagit steget efter att ha levt med en alkoholist alldeles för länge..... Långa stökiga nätter,anklagelser och tjat raderade min kärlek. Kvar blev bara ilska och frustration. För att inte nämna de anmälningar hos soc som vi fick pga att barnen inte mådde bra som JAG fick lov att hantera med möten och samtal där han vägrade följa med.
Sitter nu i mitt egna boende och trodde att jag skulle känna frid och ro och vara glad, istället har jag svepts omkull av en känslostorm som jag inte trodde fanns,tårarna rinner hela tiden och jag saknar honom så det värker i hjärtat. Fast vi hade det rent ut sagt skit sista året så kan jag inte släppa taget nu. Vi har varit med om så mycket innan jag plötsligt inte hade en chans längre mot konkurrenten alkohol.
Hur överlever man det här, mitt hjärta har gått sönder......

Anthraxia

Jo. Och det som fungerat bäst för mig på det här forumet har varit när folk mer eller mindre tvingat mig att se det SJUKA i mitt beteende, så att jag varit tvungen att konfrontera det.

Att inför sigsjälv besvara "varför snokar jag i hans skåp" - eller för den delen "varför köper jag sprit åt en missbrukare" med "för att jag är sjuk" är lika mycket cop-out som när alkoholisten säger "för att jag ÄR SÅ HÄR" när man frågar varför den dricker.

Om man kan se VARFÖR man gör saker så har man en bättre chans att förhindra att det fortsätter. Självinsikt, och hela den biten.

Eller ja...Det fungerar saaaakta, men någorlunda säkert för mig - även om jag får erkänna att det sved utav bara fan i början; den berömda "offerkoftan" åkte på, och "varför anklagar de MIG för att styra, och omyndigförklara, och ta ifrån honom valet - ser de inte hur GOD och självuppoffrande jag är?!"
Men sedan sjönk det in.

Det är lite det jag tror är första steget. De är sjuka. Vi är sjuka. Och bägge sjukdomarna verkar ha oändliga mängder av självbedrägeri i mixen.

Jag är som sagt inte i mål än. Det kommer - i mitt fall - sluta med att antingen bestämmer han att han Vill fortsätta som innan, och då lämnar jag honom - eller så kommer han lyckas med nuvarande målet att "inte missbruka" och i såna fall fortsätter vi.

Men ja. Jag tror fortfarande att man faktiskt måste försöka vara ärlig mot sig själv, och inte bara nöja sig med "Jag är sjuk" - men jag kan ha fel. Det begriper jag med.

Det du säger.
Jag minns när mitt exs dotter då vuxen frågade mig efter en kväll när hon släpat hem full pappsen att gå i säng.
Då satt hon sig bredvid mig och frågade,men hur mår du?
Jag,jag mådde ju utmärkt!
Men någonstans slog ju hennes ord rot.
Jag var så förblindad i min sjukdom och att långsamt väcka insikter eller käftsmällar kan fungera.

Jag läste i en text att vår förnekelse som vi ägnar oss åt är det som hjälper oss att överleva.
helt enkelt skyddsmekanismer som går igång för att vi inte ska duka under.

Men att våga lyfta lite på slöjan i början.
Våga se och acceptera de värsta övertrampen man håller på med och kanske ha en inre vilja till förändring kan vara en väg att gå.
Att konfronteras med den rena rama sanningen är ibland för tufft.

Men vi är olika hårdhudade och motsåndskraftiga mot det som alla andra ser klart som korvspad.
Vårt beteende är inte friskt,inte vårt tankemönster eller våra fria fantasier att det faktiskt någongång måste bli bättre då vi ju faktiskt offrat si och så många år,svett och tårar osv.

Vi kan helt enkelt inte acceptera att det kanske faktiskt inte alls blir bättre,utan sämre då alkoholism är en progressiv sjukdom som mycket sällan kan hävas till ett normalt drickande.
Att den enda vägen för de flesta som druckit alltför mycket och hamnat i ren och skär alkoholism helt enkelt måste ställa undan flaskan för gott.

Och vi som anhöriga helt enkelt måste släppa taget,sätta oss med armarna i kors och bevittna eländet eller dra oss undan.

Men så länge vi kämpar,håller fanan högt och faktiskt försöker hjälpa vår alkoholist att se vår kärlek vår omsorg och lyssna på våra predikningar och böner.
Så länge när vi också vårt eget hopp att inte allt är förgäves.
Att vår dröm om det gemensamma bättre livet ska bli verklighet.
Och där någonstans tappade i alla fall jag styrfart på mitt eget liv.

Jag vet att jag generaliserar.
Det finns de som druckit åt fanders för mycket och som på något sätt lyckas få till ett normaldrickande,eller måttligt drickande.
Men de är få.

Förlåt rymmaren att jag kidnappade din tråd..
.

Rymmaren

och funderar på hur livet blev....
Men otroligt skönt att jag nu har min alldeles egna otroligt fina lägenhet där jag sakta men säkert bygger upp ett ”nytt” liv för mig och mina barn.
Inser och vet hur mitt medberoende och min snällhet hjälper alkoholisten att fortsätta sitt drickande. När vi bodde under samma tak kunde jag under de värsta stunderna tänka hur bra allt skulle bli om han bara föll ihop och dog och vi slapp honom och det är så skönt att läsa och se att även fler har dessa hemska tankar när man är långt ner och famlar i mörkret även om man önskar att vi inte var så många.
Nu kommer jag och alkoholisten för alltid att vara sammanlänkade via våra barn, än så länge äger vi dessutom ett hus tillsammans och har även en hund som bor kvar hos honom som jag ser som ett ”hårigt” barn. Så att helt bryta upp går inte just nu. Men jag kämpar vidare, och ska se till att vi får det så bra som det bara går ?
Kram till er alla där ute så här på en lördagkväll med en kaffe och en flaska vatten, inga ölburkspys eller skrålande/sluddrande ??

KL

Inga ölburkspys här heller! Bara lugn, ro, lite saknad men en stark övertygelse om att valet var rätt. Energin återvänder sakta men säkert, känns bra!
Kram till dig med så här på lördagkvällen!

Rymmaren

Ja ni läste rätt, kvällen började lugnt igår men fick ett samtal från fd sambon där han märkbart berusad kom med en massa anklagelser om att jag lämnat honom och hur kunde jag göra det?! Jag blev förbannad och talade om att han kunde dra åt helvete och la på. Idag är jag förbannad och bitter och bestämde nya regler för mina barn och mig, nu klipper vi all kontakt med alkoholisten och tyvärr även med vår hund. Och elak som jag blev så trumpetade jag ut att jag nu anser hunden vara ”död” för oss och att alla foton på den och pappa ska bort från allas mobiler mm. Så nu sitter jag här med en klump i magen och har en superledsen son som inte förstår varför jag sätter upp såna regler. Men orkar inte med att ha nåt som påminner om det gamla livet, vill få bort ALLT som har med det att göra. Har spenderat en hel del på att köpa nya möbler för att inte bli påmind om det som varit.
Ni andra som lämnat, infann sig denna bitterhet hos er med!?! Jag vill bara få vara i fred och det skulle vara så skönt om alkoholisten bara kunde försvinna från jordens yta för alltid!!!

Där igen

Synd att ni ska behöva skiljas från hunden. Lite mer komplicerat när man har gemensamma barn. Kanske ni kan träffa den sen? Jag känner mig också bitter och arg. Han har förstört vårt nya liv i huset. Önskar ibland att vi aldrig hade träffats. Men, jag är så feg. Jag har inte sagt rent ut hur arg jag är. Bara, vi får se sen...
Jag tror det är bra att rensa ut lite bland möblerna, det blir som en påminnelse om att nu är det annorlunda.
Min exsambo brukade också anklaga mig och sen nästa dag vara hur gullig som helst. Det får du kanske vara beredd på. Sköt om dig!

Så bra att du skriver och reflekterar här, även om anledningen till det naturligtvis inte är vad man önskar.

Jag har tyvärr inte läst alla inlägg i din tråd, så jag ber om ursäkt om jag prickar fel med det jag skriver. Jag läser förslag om att du ska bryta kontakten, men du har inte gjort det. I ditt läge är det nog klokt, i alla fall om ni har gemensam vårdnad. Vid gemensam vårdnad så har barnet rätt till båda sina föräldrar. Samtidigt har man som förälder skyldighet att skydda sina barn från att fara illa - så det är en svår balansgång. Risken om man bryter kontakten när man har gemensam vårdnad är att det senare vid en vårdnadstvist kan tolkas som att man har svårt att samarbeta och förhindrat barnet att träffa den andre föräldern. Därför är ett starkt tips att kontakta familjerätten på kommunen och fråga hur man ska gå tillväga om du har frågor kring detta.

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg som jag kallar "Stanna eller gå?". Du har redan valt, stort steg! Starkt av dig! Men kanske kan blogginlägget ge lite input ändå, läs gärna här: https://alkoholhjalpen.se/node/49310

Gällande kontakten med honom - hur tänker du själv kring den? Vad är rimligt tycker du? Vad skulle du och sonen må bäst av? Om du kan styra kommunikationen så den blir så optimal som möjligt för dig, hur skulle den då vara? Vilka gränser skulle du vilja ha gällande kommunikationen?

Önskar dig en lugn dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Rymmaren

Ja nu fortsatte cirkusen med förnyade tag. Fd sambon dricker som bara den igen och mår psykiskt sååååå dåligt för vi har lämnat honom. Bara synd om honom, bryr sig inte ett dugg om hur barnen eller jag mår. Allt kretsar runt alkoholisten och hans leverne. Om vi inte hade barn tillsammans och hus och en hund så hade jag aldrig mer velat ha någon som helst kontakt med honom!
I förrgår höll det på att bli minus huset, han ringde och sa att han skulle bränna ner det det och hällde ut en hel del bensin på övervåningen. Sen hittade han inga tändstickor..... Så här i efterhand inser jag att jag skulle ringt polisen då när han höll på som bäst så de fått hämta upp honom. Blir det fler händelser så får de åka dit. Dan efter ringde han igen och försökte få mig att hjälpa honom att städa! Aldrig i livet att det skulle hända.
Nu har jag planerat in en massa roliga saker istället, bio med väninna och ett stort glatt gäng kommer hit i helgen. Konsert nästa vecka och sen finns det ju massor av kul grejer som man kan göra! Har som sagt fått mer än nog av tråkigheter så nu är det dags att leva på riktigt❣️