Vad skriver man?

Hårt arbetande kvinna/maka/mor som har många projekt i luften.
Jag har ett rikt känsloliv och grubblar och funderar, planerar och strukturerar hela tiden.
Alkoholen gör att jag känner att jag varvar ner och hamnar i en "vardagsfart". Jag njuter mer av det lilla, känner mig mer närvarande i tanke och själ och skrattar mer. Dricker inte på jobbet, men varje vardagskväll blir det 1-3 glas vin samt även på helgerna. Nu under semestern har det blivit en större konsumtion under dagtid.

Innan jag var 20 år hade jag nästan inte kommit i kontakt med alkohol alls, det hade heller inte lockat mig.
Fina svärföräldrar kom in i mitt liv. De levde mer "Medelhavskt" och tog ofta ett glas rött vin till maten. Det var med dem jag började lära mig tycka om vin och dricka snaps, konjak etc.

Har en dagboksanteckning om från femton år sedan, när jag var cirka 25 år och jag tog en klunk whiskey i min ensamhet för att stärka mig inför ett jobbigt telefonsamtal. "Är det nu det börjar?" Som att jag vetat om att jag skulle börja nyttja alkohol på ett ohållbart vis. Att det var mitt mål?

Maken serverade mig ofta en liten "Baileys" i tevesoffan. Själv drack han nästan ingenting. (När vi träffades så var vi båda med i nykterhetsförbund till och med). Det var när kartongvinet börjat komma på riktigt som jag verkligen började njuta av vinet. Men länge räckte det med ett glas och aldrig på vardagar. Det var även då främst maken som serverade mig vinet.

Jag blev deprimerad och sjukskriven för fem år sedan och det var då jag verkligen "jobbade hårt" för att bli alkoholist. Jag tullade av makens fina whiskeysorter (han hade ett trettiotal som han hade för "show-off", men bara bjöd från, aldrig drack själv från). En dag tittade han i skåpet och blev förfärad. "En alkoholist har brutit sig in hos oss och druckit av min whiskey, kom och titta". Jag blev kall, men ändå lättad. Jag berättade att det var jag. Att jag försökt att lätta på ångesten. Efter att vi samtalat frågade maken om jag ändå ville ha en whiskey och var beredd att hälla upp en i ett glas. Jag tackade nej. En period köpte jag flera lådviner av samma sort. Tog lite av dem allteftersom och kunde ställa fram dem när de började bli halvtomma, så pass att maken sade att "Dricker du inte av ditt vin längre?". Jodå tänkte jag, i smyg.

Har köpt Romflaskor i omgångar och druckit klunkar ifrån i smyg, men sprit ger mig inte samma avslappning som vin. (Illamående, väldig törst på kvällen/natten, magont etc.)

Jag har märkt hur toleransnivån sakta har höjts. Ett glas vin gör att jag slappnar av, men det jag ser är konsumtionsmönstret, att första glaset släpper spärren jag tidigare haft vid ett glas vin och nu fortsätter att ta två till. Jag märker också hur jag har blivit mer lättirriterad och "melankolisk", liksom gråtmild på ett sätt som är förvirrande för barnen. Det är det som gör att jag vill begränsa mitt intag.

Under semestern har det blivit alkohol varje dag. Maken gör goda drinkar som han ger mig på altan bland annat. Däremellan tar jag själv då det kickat igång "vill-ha-mer"et.

Jag VILL och SKA komma tillbaka till "ett glas vin" på fredagskvällen. ÄLSKAR vin (alltså även själva smaken, är med i ett vinprovargäng sedan 20 år tillbaka och är en hejare på mina druvor och ursprungsländer etc.

Nu har jag sagt till maken att jag ska ha en "vit månad". Att jag ska ge mig dispens på vinprovningen som kommer och att han och jag kan dela på en flaska vin på fredagskvällen om han vill, men att jag på övriga dagar och i andra sammanhang inte ska dricka något.

Igår drack jag cola till fredagstacosen, precis som jag gjorde när barnen var yngre. Jag hade nästan glömt hur gott det var med kombinationen.
Sååå....igår var min första "vita" dag.
Idag är det min andra.
Känner lite oro i kroppen och har haft huvudvärk både i går och idag, men det kan även vara åskan i luften som gör.

Skulle tycka mycket om att få prata med andra som är i samma situation, som försöker avstå helt eller begränsa intaget.

Jag känner mig stark och ska fixa detta!

Börjat dagen bra. Gos med barnen. Hälsosmoothie, äppelpannkakor och grönt te.

Imorgon är det min första arbetsdag, vilket innebär att det börjar knyta sig lite i magen så där som det kan göra "dagen före".
Måste hantera det på annat sätt än jag brukade.

- Städa i ordning lite här hemma
- Ta ett lugnt och skönt bad i poolen
- Planera upp mat och aktiviteter för torsdagen och fredagen samt se över helgen lite
- Samtala med maken, lite framtidsplanering

Något skapande skulle jag vilja försöka mig på. Läsa lite.

Ska bli en bra dag detta....också!

Ha en fantastisk onsdag alla fina!

Märthan

Låter som en bra plan, jättkönt att ha huset städat innan man börjar jobba för att minska stressen när man kommer hem. Du är lite hälsonörd som en annan får väl börja fermentera om du inte redan gör det, jättekul att skapa med händerna och sen såå gott för kropp och själ, winwin ?

Härligt med gemensam framtidsplanering med, min make och jag pratar redan om nästa resa då vi ska vara nyktra. Tidigare har det ju varit obligatoriskt med vin/öl i loungen och prata inte om den fria spriten på planet... det blir en utmaning, tur att det inte är än...

Ha nu en lovely dag6 ???

...har kommit nu på senaste tiden. Apropå fermentering googlar jag Kombucha- och Kimchirecept precis. Lite kul då att du precis nämner det. :-)

Men vad bra att ni planerar er nyktra resa - att ni har varandra som påminnelser. Och att INTE falla dit om den andra gör det. Spännande med reseplaner.

Hittills har jag bara lyft ut lite "skänkakassar" från arbetsrummet, de har stått här alltför länge. Så snart maken kommer tillbaka från stan så ska jag se om vi kan tröska iväg med dem till någon secondhandbutik.

Ha nu själv en fin och kreativ och lagom fermenterad dag!

En reflektion är HUR jag börjat att dricka vätska - att "hävarstilen", stora klunkar och snabbt, även finns nu när jag dricker andra saker.
Som igår, när jag hällde upp en ny sorts grönt te - citrongräs och ingefära. En klunk. Jaha...så här smakade det. Inom en och en halv minut har jag "svept" hela innehållet i temuggen.

Och inte bara det. Jag känner mig inte "nöjd" där, utan jag går direkt och värmer på ytterligare en kopp med te, denna gång rött. För att på samma sätt svepa den på en gång i princip.

Blev lite förskräckt när jag insåg detta om mig själv. När jag började jag "kolka" även alkoholfria drycker på detta sätt?
Just te är ju något man ska "smutta på", "blåsa försiktigt", njuta av. Och det gjorde jag ju, i början, precis som jag gjorde med mina goda viner.
Och att jag liksom direkt gick iväg och tog mig "ett andra glas" liksom, även fast det var av te.

Inser att jag VERKLIGEN måste börja dricka med eftertänksamhet och vara i NUET när jag gör det.
Så här kan man ju inte häva på. Dags att landa nu.

hahaha förlåt att jag skrattar men jag gör likadant med just te (inte kaffe).
Fast jag väntar tills det är ljummet och den 2-3 stora klunkar. Inte ens tänkt på det XD
fast te kan man inte få förmycket av (iaf koffeinfria, rött tex). Så kör på, men försök att njuta av var 3e kopp iaf? ;)
Ska också börja tänka på det.

Kram!

...det gör jag också åt mig själv. Lite intressant att se att man inte är ensam om att "häva te"...hahaha...
Näe....här ska börjas att njutas, av stort som av smått, eller hur?

Kram tebaka

Jag lydde makens uppmaning. "Vad luktar det som?"
Jag kände en doft av typ "Hallonsoda" med en ton av alkohol, ungefär som "Breezer".

Jag öppnar ögonen och ser ett stort glas med röd "läsk" under min haka.
"Smaka"
"Är det alkohol i?"
"Ja, det är hallonöl, smaka!"
"Nej, inte om det är alkohol i!"
"Va! Men smutta kan du väl göra?"
"NEJ!"
"Ok, värst vad du har blivit....petig nu då".

Visst var jag duktig som stod emot!
Särskilt lockande var det faktiskt inte heller.
Jag överraskar verkligen mig själv nu.

Första arbetsdagen efter semestern. Lite svårt
att sova, men det var mest på grund av åskovädret tror jag.
Lyssnade på guidade meditationer så att jag somnade däremellan och på en bok.

En reflektion är faktiskt att min kropp förändrats något. Jag är smal, men har haft en uppsvälld mage (lite åt "gravidhållet"). Den har faktiskt minskat i omfång känner jag. Av allt att tro av vad jag läst nu om "anti-inflammatorisk" kost så kan jag absolut tänka mig att allt vin legat och liksom "jäst" i tarmarna liksom. En helt annan, lättare känsla.

Och detta är bara början.

Ha en fantastisk torsdag alla fina.

Märthan

Sorry men den kommentaren kan fälla när man minst anar det. Du är stark som attan, men alla dagar orkar man kanske inte och att då få den kommentaren och alkoholen upp i nyllet, inte ok. Ni tassar som katt runt het gröt runt denna fråga, ta tjuren i hornen, nä fan sätt dig på den rakt av och släpp garden, prata med varandra ♥️

Oavsett du är GRYM! Trist att semestern är över, själv har jag några dagar kvar och det enda lag ser fram emot är att gå dit nykter.

Maken har inte druckit många gånger under vår långa relation. Som sagt, nykterist från början. Sparsam hela tiden. Under min första vecka här så har han beslutat sig för att börja brygga öl (!?) så han har satt 30 liter på jäsning nu efter konstens alla regler. Och i det så behöver han tomma ölflaskor tänker han.
Jag och dottern skulle åka och handla nu på kvällen. Då tycker han att jag ska "åka in till Systembolaget före och köpa lite öl".
"Nej" sade jag.
"Nej" sade dottern. "Du ska inte dricka lite öl, det är inte bra för dig"
Och så blev det ett underligt rollspel där, i princip nyktre maken fick stå till svars för sitt drickande (och inte jag).
"Ni kan inte bestämma vad jag ska göra eller inte".

"Vi tänker INTE köpa din öl" kom dottern och jag gemensamt fram till.

Jag var inte för ett ögonblick frestad att falla till föga, inte det minsta. Nu känner jag mig mest häpen över att HAN nu börjar öka sitt drickande, nu när han inte är "feeder" till mig. Vad står det för tro?

Det känns som om ni går in som skådespelare i andra familjekaraktärer då ni ska diskutera känsliga saker. Varför? Ett skydd förmodligen, men från vad? Är det själva problemen som är problem? Tecken på ett misslyckande? Lever ni ett ytligt liv i övrigt? Ett katalogliv?

Hoppas verkligen att du inte blir ledsen eller arg av mina frågor. Känner bara att ni måste diskutera utifrån vilka ni är. På riktigt. För övrigt verkar din man ha ett stort kontrollbehov och nu är det hotat. Du agerar tvärtemot och han blir osäker. Vanligt, men var på din vakt, blir min känsla. Hoppas att den är fel.

Men du Honungsblomman, du är grymt stark nu. Att kunna motstå sådana fruktansvärt onödiga frestelser. Wow! Analysera din mans beteende, men framför allt, ta hand om dig! Med din inställning är du värd att må bra. Det är tillräckligt jobbigt att kriga mot alkoholen, mera motstånd behövs inte.

Lycka till! ♡ Kram

...ja-a...det kanske stämmer på ett sätt. Inte katalogliv, men mer att vi levt så länge tillsammans att problem och tankar som lyfts kan förutses i förväg.
Han tar inte upp frågor till diskussion, oavsett om det handlar om ekonomi, uppfostran, rutiner eller annat. Han är "nöjd som det är".
När jag inte är det så tar jag upp det till diskussion. Vill resonera och vända upp hinder och hitta lösningar. Han svarar alltid med att "ta på sig HELA ansvaret". Han lägger sig platt. Och är jag ARG på något, då tar han på sig allt, hela klabbet och blottar strupen. Då kan jag inte hugga mer, men vi får heller ingen konstruktiv diskussion ut av det där även jag kan behöva göra förändringar.

T.ex. som när han upptäckte att jag druckit upp nästan all hans whiskey. Då var det enligt honom för att HAN inte varit så lyhörd för mina behov, inte funnits där tillräckligt, inte lyssnat till mig, inte stöttat mig etc. Det spelar ingen roll vad jag liksom säger därefter. Jag samtalade med min terapeut jag gick till då och hon sade att "Det är ju rent av fegt och nästan elakt mot dig, det är ju ett sätt att få slut på det "otäcka samtalet", att ta på sig hela skulden".

Jag pratade om det med honom, han höll med, men det har inte blivit någon förändring.

Alltså..snarare består min ovilja i att samtala med honom att jag vet ungefär hur det kommer att se ut. Han kommer att ge mig skäl till varför jag hade rätt att dricka som jag gjorde och sedan ta på sig skulden själv och tassa på tå i flera dagar sedan för mig. Det behöver jag inte.
Jag behöver en styrka och den har jag inom mig nu. Snarare så blir jag mer triggad att lyckas när jag har motstånd, som att utmanas att åka till Systembolaget, eller att i forumet få kommenterat att jag kommer att återfalla. Det väcker jävlaranamman i mig och det är bra.
Han vet också att jag alltid menar det jag säger. När jag berättade att jag inte tänker dricka det han häller upp åt mig, så kommer han inte att hälla upp mer. När jag sade att jag inte ville åka till Systembolaget så kommer han inte be mig om det sedan. Mer så. Tydligheten.

Jag träffade en period en kille som hade grava alkoholproblem. Jag "smög" med att jag träffade honom bakom makens rygg. Jag träffade honom för att prata om alkoholen eftersom han öppet berättade om sin alkoholism. "Vi har ett gemensamt bekymmer, ska vi ta en fika".
Det visade sig snart att den killen ville "mer" med mig. Det blev inget "mer", men smygandet, att samtala kring alkoholen och annat relaterat fortsatte.
En dag förstod jag på maken att han kommit på oss att umgås och skicka meddelanden. Maken fnös och fräste åt ett par på TV som var otrogna. Då förstod jag. Han vet. Men...jag förstod också att han ALDRIG skulle konfrontera mig med det.

En hel dag gick han omkring och fräste, var sur, svarade kort. Vägrade titta på mig. VI hade en massa ärenden att göra. På väg hem så bad jag honom köra in på en parkering. "Du behöver ställa en fråga till mig." "Nej, det behöver jag inte". "Jo, du är sårad och ledsen, arg och förvirrad och du behöver ställa en fråga till mig?" "Nej, säger jag, det behöver jag inte". "Jo, det behöver du. Vi kommer aldrig kunna fortsätta vårt förhållande om du inte konfronterar mig". Och han grät och skakade, jag fick peppa och mana honom att faktiskt ställa frågan "Är du otrogen? Vad har ni gemensamt?"
Jag vägledde honom genom sina frågor till mig. Jag blev "modern", den som fick trösta honom och hjälpa honom genom att svara på frågor han faktiskt aldrig ställde. Jag sade aldrig direkt något om alkoholen däremot. Bara "Vi har ett gemensamt bekymmer". Han vet ju att killen har alkoholproblem. Men maken nämnde aldrig det. Det hade varit så enkelt "Är det alkoholen som är ert gemensamma bekymmer?" Men så långt kom vi och det var tack vare mig. Det är det jag menar med att det tar så otroligt mycket energi av MIG att lyfta svårigheter. Orden leder liksom ingen vart, men handlingarna. Svårt att förklara.

Tack så otroligt mycket fina du för dina frågor. Utan att du ställt dem så hade jag inte reflekterat så här.

Jag känner mig faktiskt grymt stark nu. Jag ÄR grymt stark.

Tack fina du! <3

Nu andas jag ut. Tur att jag vågade fråga, då problematiken verkar vara en helt annan än jag var rädd för. Därmed kanske inte lättare att lösa... Vet hur det är att vara tillsamman länge, har 30+ med mannen i mitt liv. Visst tar man mycket för givet, behöver inte fråga då man oftast vet svaret. Har också en överseende man, men inte i närheten av hur du har det, min är mer som ett komplement till mitt lite snabbantända humör.

Det verkar i alla fall som att du har full kontroll på läget. Fortsätt att bearbeta mannen, kanske han vågar släpppa lite på garden till slut. Och, som sagt, du är grymt stark. ♡

Dottern vill laga mat ikväll. Ett recept med vitt vin bläddrades fram (och förbi) och det slog mig att jag vid den här tiden hade börjat räkna ner till typ 17.00 då jag skulle kunna mig ett glas "socialt accepterat" första glas vin till matlagningen. Och att jag inte var ett dugg frestad av det.

(Förutom nu, precis när jag skriver känner jag. Men jag ska gå ut och distrahera mig med ett glas isvatten med citronskivor och planera en inköpslista med dottern som vi sedan kan handla från). :-)

Kram på er alla fina, se till att er lördagsmorgon känns bra

Så brukar det stå i frågeformulär kring alkoholvanor. Tror att jag brukar svara tveksamt där, men som nykter nu inser jag att jag kommer att göra en aktivitet med min familj ikväll som jag annars brukar avböja att göra vissa fredagskvällar. De brukar åka iväg själva och jag brukar stanna hemma (och dricka).

Steg för steg återfår jag mitt liv.

Jag uppskattar dina inlägg och de får mig att reflektera över min och makens dryckes/relationsdans. Vi har båda druckit för mycket och har problem med a. Det ser lite olika ut för oss. Vi har inte samma dryckesmönster, han och jag, men i slutändan är det iaf samma. Nu gör vi våra egna nyktra resor (jag på dag 13 och maken på dag 8) som vi ansvarar för var för sig.

Fundera på din fråga. Har a fått dig att avstå från något du annars skulle göra? Så är det såklart och det är mycket som jag avstått ifrån. Sorgligt men sant.

Kan det vara så att din man skulle må bra av att gå på beroendemottagningens anhörigprogram som medberoende? Jag har gått den för många år sen och det var fantastiskt. Älskade varje möte, det gav så mycket.

Kram

Vilka fina tankar du bidrar med. Klokt också att ni ser att ni ansvarar för era egna resor, var för sig. Vad var det som fick er båda att besluta er gemensamt?

Anhöringprogrammet är nog jättebra (om vi bara kom fram och pratade om det). Just nu är vi inte där, vid acceptans och kommunikation, men vi kanske kommer dit och då ska jag ha det i åtanke.

Kram