Är så trött på detta. För hundraelfte gången har vi diskuterat att jag tycker att han dricker för mycket.
Jag arg och förtvivlad. Börjar gråta. Går och lägger mig i gästrummet, på obestämd tid dessutom.
Vill bo där tills något annat händer. Kan han själv fatta att han har ett riskbruk?!?
Han säger att han inte alls vill ”kolla upp det” på olika tester eller sidor för han vet redan ”vad de skulle säga om hans alkoholvanor”. Han menar att han vet själv att han inte har problem. Att han gör VAL. Nu VÄLJER han att dricka såhär. Han BEHÖVER det inte. Därav, inga problem!
Vi står i dörren inför vuxenvärlden. Vi har inte ens fyllt trettio eller varit gifta i tjugo år men jag vet redan vilket liv jag håller på att ge mig själv. Ett fortsatt liv som medberoende. Jag har levt hela mitt liv med en mamma som håller på att supa ihjäl sig och nu känns det som att jag faller dit igen. In i klorna på en vardag med alkohol.
Som han själv säger; det är jag som har problem. Det är jag som överdriver. Det är jag som ska bearbeta min mamma och mina rädslor för alkohol.
Och länge trodde jag att han hade rätt. Länge tyckte jag att det var lättare att arbeta med att förändra mig själv. Gå och prata med någon, ta olika prover hos läkare för att kolla om deppigheten beror på hormon-obalans, kolla sköldkörteln för att se varför jag var trött, ta kosttillskott för att få tillbaka sexlusten, äta bra och träna för att bli glad.
Men nu sitter jag här igen.
Får kritik och skit för att jag inte längre tänder på honom. Få påstående att jag tvingar mig själv att gilla honom när egentligen inte gör det.
..och ändå. Ändå. Fastän jag under alla år har sagt att alkoholen stör mig något enormt. Så är det odiskutabelt att förändra.
Så.
Att blanda mer än en starkspritdrink till sigsjälv varje dag i 2 veckors tid bara för att det är sommar och ”man försöker njuta”. Det kan inte jag se som fullt normalt.
Att förutom detta dricka öl och annat varje helg är heller inte fullt normalt.
Att känna att man behöver ta sig några öl VARJE DAG efter jobbet är inget liv jag vill leva i, oavsett om man ibland varierar sig med 3,5:or.
I flera år har jag föreslagit, tjatat och bett om att han ska söka hjälp för sitt dåliga mående. För sina sämre perioder. För sin deppressivitet som många gånger sköljer över honom. Men nej. Ingenting händer.
Vi har så mycket skit i bagaget i vår relation som bottnar i bråk och helvete. Många gånger då han varit full.
Vi har gått igenom så mycket tillsammans och vi båda är fighters.
Jag har alltid älskat oss. Alltid hejjat på oss två och vårt framtida liv. Alltid trott på oss.
Trots allting.
Han säger att det handlar om mitt kontrollbehov. Att jag inte kan ”förvandla honom att bli exakt hur jag vill ha honom”.
Jag vet bara att detta är ohållbart liv om han skulle fortsätta såhär i tio år, tjugo år. Då skulle han sluta som min mamma.
Och jag vet bara att jag reagerade på detta för fem år sedan. Och alltid trodde att det skulle bli annorlunda.
Att nästa steg i ”det kommer bli annorlunda” är när vi får barn.
Men jag är inte så säker längre.
Och jag orkar inte tänka på att bryta upp allt detta nu.
Jag orkar inte sätta mitt liv på paus när det precis ska till att börja.
Och jag orkar samtidigt inte ha det såhär.
Jag orkar heller inte vara sur, ledsen, deppig. Det är så lätt att slå dövörat och blindheten till, bara strunta i sina principer och önskemål och flytta ut från gästrummet och lalla på som vanligt. Känna sig nykär i en månad.
Innan det gör sig påmint igen. Hur äcklad man blir av att se honom lullig och glad. Att han tar på mig när han är full och jag äcklas av hans händer.
Att jag är en bitch och är spydig för något ligger och gror.
Att jag själv inte vill dricka för att jag vill hålla nere hans drickande.
Att jag lever ett liv jag inte vill leva. Inte igen.