En liten dagbok.

212 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
saris
Det kanske är så hans resa

Det kanske är så hans resa börjar...att han gradvis med hjälp av tabletterna minskar och sen förhoppningsvis slutar..känner igen känslan dock. man vill inte de ska vara nära alkohol överhuvudtaget..men vilka framsteg han har gjort. hoppas att det fortsätter på denna banan för att sen sluta helt... kram

Anthraxia
Tanken...

Det "vi" gör nu kallas Sinclair-metoden, och tanken är att det ska fungera precis som du säger; intaget ska minska gradvis tills det är ungefär lika eftertraktat som typ...virkning.

Men de flesta märker ingen egentlig förändring förrän efter 3-4 månader. Att uppnå målet kan ta över ett år. Då pratar vi dock folk som fortfarande dricker dagligen. Så det är spännande nu.

Men jag har höga förhoppningar på det här - bara att hålla tummarna för att han sköter sina piller även när jag inte är där. För det kan jag ju inte vara dygnet runt och jämt - jag måste ju hinna leva också.

Anthraxia
Jahapp!

Då var det slut på semestern då. Tvärförkylda och trötta bägge två.
Men innan post-semester-deppen sätter in så måste han på Arbetsförmedlingen. Det blir imorgon.

Insåg en sak igår, som känns lite obekväm, men som jag undrar om han ens reflekterat över. Nämligen:

Jag är en gudinna - en jävla urkraft värdig epos och ballader. Det borde finnas TEMPEL i mitt namn!
Här har jag tagit en daily-drunk alkoholist utan driv och mål, och "plötsligt" så:
1. Dricker han i SNITT en dag i veckan (jo, det blir mer ibland - men han har haft flera hel-nyktra veckor också, så det jämnar ut sig)
2. Dricker han inte till blackout längre.
3. Har han fullföljt sin utbildning - och blivit DUKTIG.
4. Får han jobb - som han TÖRS ta, ty Någon har byggt hans självförtroende sten för sten. (OCH jagat ut honom på det första jobbet som ledde till resten)
5. Tar han ansvar för sitt missbruk genom att ta medicin (som samma Någon hittat åt honom)
6. Har han börjat STÄDA och behandla sitt hem som ett HEM istället för ett gömställe.
7. Har han börjat utveckla andra intressen.
8. Har han börjat röra på sig mer.
9. Har han tagit tag i att skaffa körkort.

Om han väljer bort MIG för alkohol så...Nej, då ÄR han inte värd mig.

Jag är ju helt sjukt underbar.

Jag hoppas att han aldrig inser det här. Det vore inte nyttigt för hans självkänsla - han själv ÄR ju svinbra på nästan allt, bara att han fastnat i klorna på ett beroende.

Men jag fick lite lust att fira migsjälv - allt det där har jag dragit igång, MEDAN jag samtidigt hållit i min egen utbildning, bibehållit kontakt med vänner och familj, klarat av jobb, och i stort hållit mig flytande.

Jag är en urkraft. Fan vad jag älskar mig <3

Anthraxia
...

Något i mig vill samtidigt ursäkta sig. Jag är inte "bättre" än någon annan här - vi är fantastiska allihopa, som ger och ger och ger och ORKAR.

Jag tror att det egentligen är poängen jag vill dela; insikten där på slutet - OM någon aktivt väljer att sumpa allt det fina vi är och ger...Då borde vi kanske låta dem gå, och använda vår magi någonstans där den uppskattas...

Also - seriöst; ni som lever med "kroniker" som VILL bli friska, prata med dem om Naltrexone, och Sinclair-metoden. Det kan verkligen inte skada att prova. Jag hade bara tur som hittade Claudia Christian's TedTalk, men jag önskar att fler kände till det här...Jag tror på riktigt att det fungerar!

Anthraxia
Jo!

Och en sak till; jag tror att det hjälper MIG att min omgivning VET.
Han vet inte att de vet, utan det är helt för MIN skull jag valt att berätta för min familj och mina vänner. Att jag vägrar skämmas och gömma.

Carina
Hej Anthraxia!

Härligt att ni upplever så många positiva förändringar din sambo och du! När det sker förändringar till det bättre händer det att de som står nära känner sig som en del av framgången - ”det var jag som hjälpte till så hen blev nykter”. Ofta kan det förstås vara en del av sanningen, de som står nära är självklart väldigt viktiga.

När jag läser det du skriver så tänker samtidigt att det är lite "risky" att du tillskriver hans förändringar som dina bedrifter. Betyder det att om han ex. skulle börja dricka mera igen, eller inte städa hemmet, inte ta sin medicin eller inte ta körkortet - att du har misslyckats då?

Det kanske verkar stöddigt att jag skriver så, men det är av omtanke. Jag har nämligen träffat andra anhöriga som tänkt att det är tack vare dem som personen med beroendeproblem har gjort förändring. Det kan gå så långt att man bygger en del av sin självkänsla på det. Så om den andre personen faller, då faller den anhöriga också och känner sig inte värd någonting - för man har kopplat ihop sitt eget självvärde med någon annan persons ageranden. Stämmer det in på din situation eller har jag missuppfattat dig?

Önskar dig en fin kväll och tack för att du delar med dig här på forumet!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Anthraxia
Förstår.

Jodå, jag förstår hur du menar - och det ÄR ju klassiskt medberoende; nu har JAG gjort, alltså har JAG ett värde.

Det är lite det tänket jag försöker undvika - och lite det jag menar när jag säger att jag hoppas att HAN aldrig tänker i de banorna. Men jag tycker verkligen fortfarande att jag kan kosta på mig lite kärlek och stolthet över migsjälv.

För faktum är att jag HAR lyft honom och hjälpt honom ta tag i det här. Men arbetet i sig är HANS - precis som eventuella misslyckanden blir hans.

Och det är det jag menar i mitt andra inlägg här; det spelar ingen roll om det går BRA eller DÅLIGT för "våra" beroende-personer - VI är fantastiska allihopa. Men medan vi kan påverka positivt så misslyckanden (Om/när de kommer) inte VÅRT fel.

Jag tror att det är det närmaste jag kommer just nu; jag har gjort så vansinnigt mycket för honom. Nu är det dags att låta honom vara vuxen och ta hand om resten själv.

Det är en "löskoppling" jag känner att jag måste göra för att vårt förhållande ska kunna utvecklas i takt med hans framsteg, så att jag inte FORTSÄTTER vara "mamma" åt honom.

Men det är fortfarande sant att det ÄR jag som lyft och uppmuntrat den här utvecklingen. Om jag nekas känna stolthet över att ha varit på rätt plats vid rätt tillfälle, med just min personlighet, så blir allt jag givit meningslöst. Och det är det inte.

Jag drar litegrann paralleller till att just uppfostra ett barn från hjälplöst knyte till självständig vuxen.
I DEN utvecklingen - i just det här - befinner han sig i något som motsvarar de sena tonåren.

Det är nu jag liksom måste våga släppa taget om "barnet" och möta honom - och vårt förhållande - som vuxen.

Anxiete
Du har gjort ett jätteinsats

för din pojkvän , resten är upp till honom ! Det just han behövde kanske, en person som ställde in kursen och styrde rakt mot målet och som trodde på att han skulle eller iaf ville fixa det !
Kanske du kan kolla husannonser utan att tänka gömställen nu 😉
Stor kram 🌸

Anthraxia
Efter semestern

Vi har faktiskt fått världens chans nu, bägge två - jag pratade ju om en certifiering jag missade; det kostar drygt 20 000, vilket är mer än jag har just nu. Men - min föredetta lärare (tillika pojkvännens) har helt sonika bestämt att vi ska få tillgodogöra oss diplom som vi egentligen var för sent ute för (lite komplicerat upplägg det här...) så nu blir det så. Och med ett sånt diplom (beroende på resultat/"betyg") så lurar vi på att flytta.

Jag vill ju inte bo här egentligen ändåså, och han skulle må bra av lite miljöombyte.

Jag håller tummarna. Det är ju flera månader kvar tills jag kan börja TRO på att Naltrexonet FAKTISKT gör det det ska, men som idag; istället för att springa på Systemet så är vi ute och övningskör till seeent ikväll. Mycket Nice ^_^

Anthraxia
Medberoende?

Jo, han har rätt - det går bra nu. Och DÅ dyker den här konstiga känslan upp igen; det är ju inte det här livet jag vill ha. Men nu skulle jag aldrig våga lämna honom, eller leva som JAG vill, eftersom han sagt rakt ut att nuvarande nykterheten är 75% för min skull, och 25% för hans egen. Han anser fortfarande inte att han HAR några problem nu, men erkänner att han haft det "förr"

Om jag skulle lämna honom så skulle han alltså rassla i backen och börja supa igen. Och det vill jag ju inte.

Och inte är det han som använder det som utpressning heller - men han sa en så jävla konstig sak idag att jag varken vet ut eller in. Nämligen:
Jag: xx lämnade sin alkoholiserade pojkvän förra veckan. Han har varit nykter sedan dess och vill att hon ska komma tillbaka - varför fattar folk inte innan det är försent?
Han: Ja, alltså, slutade han dricka när hon lämnade så var det väl troligen på grund av henne han drack.

Och så såg han helt nöjd ut och det var DET mest "alkoholist" jag hört honom säga på länge. Det är någon annans fel, någon annans ansvar - det är inte HANS fel att han dricker, utan någon annans.

Avtändande. Tragiskt. Och inte en åsikt någon jag ska leva med kan ha...

Jag behöver distans. Jag behöver paus. Men jag har inte den möjligheten.

Tösabiten
Vanligt

Det där tror jag är väldigt vanligt. Att det är någon annas fel att de dricker. Min man sa en gång till mig att han drack för att jag var så elak mot honom, att han sökte tröst i spriten. Att han satt i garaget och drack öl och grät. Jaha! Anledningen till att jag var kort i ton mot honom och kanske snäste av honom var ju just att han drack hela tiden. Så jag sa att om han slutade gömma, ljuga och smyga så skulle jag vara trevligare. Har det hänt? Nope! Var det då mitt fel? Nope! Men det tar tid att inse att det inte är mitt fel. Många som dricker tror nog det beror på någon annan för inte kan det vara dem det är fel på! Nä stå på er alla som lever med en alkoholist. Det är inte ert fel! Slutar de efter ni har lämnat så kanske de har insett vad de måste göra! Jag är fortfarande kvar men vill egentligen inte. Den styrkan har inte kommit till mig ännu!

Anthraxia
Egentid.

I helgen tänker jag besöka min lillebror. Mycket till "besök" blir det kanske inte, för jag tänker bara sitta i "mitt" rum och vara ifred. Utom på kvällarna, för då ska vi äta och titta på film. Och så ska jag nog promenera lite. Och kanske gå och bada.

Under tiden så ska karln sitta med sin mamma i deras stuga, och eftersom bägge två är inkapabla att umgås utan alkohol så vill inte jag vara där.

Så länge han sköter Naltrexonet så ska väl det gå bra. Funderade på dramat som skulle uppstå OM jag ville ha barn...förvisso har även jag gränser, och skaffa barn med någon jag VET att är alkoholist går helt sjukt bort - och inte vill jag ha några ändåså.
Men OM; hur skulle hans familj reagera när jag vägrade fira någon högtid ALLS med dem, bara pga deras alkohol-vanor?

Snacka om drama DET skulle bli. Tur att jag inte vill ha barn.

Anthraxia
Känner mig så jävla elak och

Känner mig så jävla elak och orättvis.
Vi är i stugan med hans mamma, och ska grilla.
Han frågar om det är ok att han tar sitt piller och dricker en öl till maten.
Nä, visst, säger jag. "Men fundera på om du verkligen vill ha den, eller om det bara är gammal vana och 'det ska vara så' och kom ihåg att då blir det inget sex på ytterligare 24 timmar"

Han väljer - naturligtvis - att ta den jävla ölen, och jag blir sur och bitter.

Naltrexone stänger av hjärnan - dvs saker man BRUKAR få endorfin-påslag av ger bara en "meh"-känsla. Därför bör man inte ha sex när man tagit dem - för då lär sig hjärnan att sex är tråkigt.

Nu är vi uppe i TRE VECKOR utan sex. Inte bara för att han druckit (det håller han till helgerna) utan...bara en massa jävla undanflykter; det är varmt, han är trött, han har ingen lust, blablabla.

Så JÄVLA less. Under arbetet med hans missbruk har vi på något sätt blivit RUMSKAMRATER och inget annat.

Jo, jag vet att "recovering alcoholics" ofta har kvaddade hormon-nivåer och avliden sexlust, men vad fan...Han väljer EN ÖL över att sätta på sin flickvän.

Och inte kan jag klaga heller - det är ju jag som säger att han måste ta Naltrexonet. Men det måste han ju. Det funkar såpass bra att jag inte ens bryr mig om att rota i skåp och lådor längre; jag börjar LITA på honom.

Synd bara att all form av intimitet (både psykisk och fysisk) visst gått förlorad.

Fy fan :(

Anxiete
Jag förstår din känsla

Allt blir lite avslaget..... Och jag vet inte, jag hade nog blivit riktigt avtänd om jag skulle fråga ” går det bra..”. eller...” är det ok om jag tar en öl” Inte hade jag blivit sugen iaf....
Det är likadant här , jag känner mej som allt utom just älskarinna.
Kanske man skulle köpa en sjuksköterskedräkt ..... 🤔😉

Anxiete
Tryckte iväg för fort

Det jag menar är att de ”vanliga” rollerna i förhållandet ändras. Man får så många andra roller som medberoende, roller som man egentligen inte ska ha: ”mamma”, vårdare, psykolog .... jag vet inte allt.... när man egentligen bara vill vara kvinna/man, partner, älskande
Det är svårt!!

Anthraxia
"Fångvaktare" är det enda jag

"Fångvaktare" är det enda jag känner mig som - men jag blir ju lika inlåst jag...

Nu har vi pratat om att jag ska hitta ett separat boende till om/när han vill dricka. Han skulle fortfarande ta Naltrexonet, för det "erkänner" han att han numer gör för SIN skull, snarare än för att jag tjatar.

Men det känns lite surt att ha dubbel hyra bara för att han prompt måste dricka EN öl hela tiden.

Å andra sidan så är ju tanken att han SKA kunna göra det...Jag måste ju låta medicinen göra det den ska.

Han grät och var ledsen när vi pratade om det, för han VILL ju inte vara alkoholist - han vill ju bara få dricka "normalt"

Meh. Det visar sig...

Anthraxia
Alltså, för att vara tydlig;

Alltså, för att vara tydlig; jag är väl medveten om att de största problemen just nu orsakas av mitt kontrollbehov...

Ullabulla
Ja det är tråkigt.

Man vill hjälpa och ändå blir man till slut boven.
En ögonöppnare för mig var Carina bångs bok.släpp kontrollen-vinn friheten.
Tydlig och bra och man känner hur flipperkulorna sakta lägger sig på plats istället för att irra omkring.

Anthraxia
Tackar, får kolla upp den.

Tackar, får kolla upp den. Jag orkar inte vara såhär längre...

Anthraxia
Det obligatoriska (typ) återfallet...

Åh jippie.
Nu är han i stugan med familjen. Jag åkte dit och skulle överraska - och hittar en halvdrucken öl i skafferiet, tomburkar i olika påsar, och - det värsta - han har inte tagit Naltrexone på två dagar. Men han ljög om det, såklart.

Så jag åkte igen, och han får fundera på saken till söndag när han kommer hem igen. Då är det slut - antingen på drickandet, eller förhållandet. Det är HANS tur att välja nu - jag har rattat det här så länge, jag orkar inte mer. Ja, det har gått bra - och ja, han dricker uppenbarligen MYCKET mindre än förr (vilket kan bli ett problem; om han tänker att "det var ju bara några öl" - närmare bestämt 4, på 2 dagar i ensamhet - hur mycket han druckit med de andra vet jag inte, men troligen mer än så)

MEN han LJÖG; han tog INTE sin medicin, trots att han lovat att han ska.

Så ja. His move...jag är rädd, men jag accepterar hur det än blir. Jag har inget val - jag kan inte offra migsjälv för honom längre...

Ullabulla
Med risk

För att strö salt i dina sår.
Jag blev grundlurad i många år av världens snällaste man.
Han hade tex cirka 10 ggr druckit med mig i huset trots att han var "nykter.
Och jag har en blodhunds väderkorn men anade ingenting.
Efter att vi båda kommit överens om att det var enda vägen.
Alkoholism är en sjukdom som innehåller lögner och smussel.

Bre ut alla fakta och fråga dig själv om du vill leva i detta?

Anthraxia
Förstår hur du tänker, men

Förstår hur du tänker, men nej, han har inte lurat mig där - det låter möjligen naivt, men vi går samma utbildning, på samma tider, och bor två pers i en etta; han har inte smygsupit så att jag missat det. Tillochmed när han har "tillåtelse" att dricka så går det via mig, då det är min bil och mitt körkort. Att han dessutom övningskör med mig dagligen gör att jag kan bekräfta att han är nykter.

Han har haft episoder när han jobbat, strax innan jag satte honom på Naltrexone, då han varit på systemet i smyg med arbetskamrater - men det har inte hänt sedan Maj.

Det är väl lite det som är problemet, på ett sätt - vi har NOLL tid ifrån varandra, Och det BEHÖVER både han och jag, men när det väl dyker upp tillfällen (som nu) så måste han ju ta den chansen att visa att jag KAN lita på honom (med vår vardagssituation har han ju inte direkt många såna tillfällen...) och då väljer han ändå att ljuga.

Då fortsätter det ju såhär; vi i princip sitter ihop, och blir mer och mer olyckliga bägge två. Jag ser liksom ingen utväg just nu. Jag orkar inte längre, och han skjuter sigsjälv i foten om igen...

Anxiete
Du har tagit ett alldeles för stort

ansvar för hans mående, det är ju så vi gör, och glömt bort ditt eget mående.
Kommer du någon gång att lita på honom? Åkte du för att överraska eller var det ditt medberoende som undermedvetet ville kontrollera? Vad händer om du säger till honom ” hädanefter gör du dina egna val och utifrån dem gör jag mina”?
Hur vill du leva?
Många krångliga frågor, en del kanske utan svar men fundera .... Jag tror nyckeln finns där , börja fokusera på dej själv ! Vad vill du och hur vill du må ?
Kram

Anthraxia
Det var faktiskt för att göra

Det var faktiskt för att göra hela familjen glad; de bygger bastu, och det är tajt som fan med tiden, så jag tog fredagen ledig och tänkte åka och hjälpa till över helgen (fast jag egentligen håller mig borta när han dricker, men ja - de behövde ju hjälp...)
Det var när jag höll på att packa upp min väska jag hittade den halvdruckna ölen, då blev jag misstänksam och kollade pillren. Kanske ljuger jag för migsjälv, jag vet inte ens - men så kändes det då...

Nå, i alla fall; nej, jag vill inte ta ansvar för hans sjukdom längre. Det har jag klargjort för honom nu, och han har till söndag att fundera på hur han vill göra. Jag har sökt några jobb på annan ort; fixar det sig kan jag tacka nej om jag får dem, annars så...well, då får jag väl börja ett nytt liv då.

Anxiete
Oavsett

hur det hela slutar så tycker jag att du verkar vara genuint omtänksam och en ”problemlösare” låt det inte äta upp dej bara !

Anthraxia
Haha, jag tror det är mycket

Haha, jag tror det är mycket där mitt problem ligger; jag är just "problemlösare" - i mitt huvud är det typ det ENDA positiva drag jag har; jag löser problem. Ja, åt ANDRA...

Jag har skaffat mig en samtalskontakt nu, där vi lite kommit fram till att jag förefaller leta reda på människor med POTENTIAL, och försöka 'hjälpa' dem att bli det bästa de kan.

Nu kan man ju undra varför jag inte lägger den energin och uppenbara talangen på migsjälv? För att - enligt någon röst i mitt undermedvetna - så är JAG värdelös. Och varesig DET är sant eller inte så har den rösten en helt objektiv och rimlig poäng: jag har inga talanger att utveckla, så mitt enda existensberättigande är att hjälpa andra.

Låter ju rätt sorgligt, men tyvärr så är det sant också; jag kan ingenting, har inga talanger, och inget värt att utveckla. Jag har arbetat inom ett område hela mitt liv, och HATAT varje sekund - jag har försökt andra områden och hittills alltid hamnat beklagligen efter i utvecklingen, det har visat sig att jag slösat både tid och pengar på hopplösa drömmar - det blir ingenting.

Jag kommer få gå tillbaka till ett yrke jag hatar, för alltid ha låg inkomst, vara deprimerad, och hata mitt liv. När jag går i pension kommer jag få absolut minimum, och bo i en etta i någon mardröms-stad i miniatyr, och äta kattmat. Alla mina drömmar, alla mina planer - allt - är liksom omöjligt bara för att jag är värdelös.

Så ja, jag har ETT existensberättigande; att jag KAN lösa problem - att jag KAN hitta lösningar, och hjälpa människor som INTE är värdelösa.

Och uppenbarligen funkar inte ens det, ty de jävlarna måste VILJA bli hjälpta också.

Ja. Så va det med det.

Låter ju ynkligt, men jag har levt 30+ år med det här, jag har provat allt - jag har slutat tycka synd om migsjälv, accepterat fakta, och gått vidare. När jag var yngre var jag ganska säker på att det bästa vore att ta livet av mig, men vad fan - jag kommer ju dö förr eller senare ändåså, så varför skynda på?

Blä. Lite så; jag har ju minst 30 år till att slänga på den här människan EGENTLIGEN - det är ju inte som att jag kommer lyckas bättre med något bara för att han tas ur ekvationen.

Där igen
Tänker på dig Anthrax! Kanske

Tänker på dig Anthrax! Kanske ni har varit för nära varandra och behöver distans, precis som vi? Har du funderat över dina gränser om ni går vidare? Så lätt att flytta på dem tycker jag.

Anthraxia
Absolut behöver vi det - men

Absolut behöver vi det - men när vi väl tar distans så skiter sig allt, eftersom han ALLTID väljer att dricka, och oftast även att ljuga om det...

OM vi ska fortsätta ha kontakt efter söndag, vilket känns otroligt just nu, så kommer gränserna bli tajtare - men det måste vara utan min övervakning. Rent praktiskt vet jag inte hur det ska se ut, vilket innebär att vi troligen INTE kommer fortsätta efter söndag - men, han kan ju ha någon idé som jag missat, så jag väntar tills dess...

Ullabulla
Du är ju llar

Över din roll som problemfixare.
Också över att din syn på dig själv är på minus.

Du har haft bitvisa framgångar med att få en annan människa att må bättre=du mår automatiskt också bättre.

Hitta en enda bit i dig själv som inte hamnar i ta hand om syndrom.et.
Eller motsatsen offerkoftan.
Var är mittemellan där du är helt Ok?

Jag känner så igen mig själv i detta.
Offerglorian och martyren.
Också hjältinna som fixar allt och känner sig oövervinnerlig.
Något som hjälpt mig mycket är att gå till min lilla flicka som faktiskt bara är.

Hon tycker och känner en massa men behöver inte göra så värst mycket för att ha rätten att existera.

Vad vill hon just nu.
Hur mår hon.
Vad behöver hon?

Stor kram på dig anthraxia

Ullabulla
Och gränserna

Kanske hellre ska släppas.

Missbrukare eller inte så är han framför allt människa och behöver samma respekt som du kanske också ska öva på att ge dig själv?

Släpp släpp även om det känns helt omöjligt.
Kanske bara över tankarna om vad han gör just nu.
Låt sen fokus glida över på dig.
Vad vill du äta till middag.
Var ska du förlägga promenaden.
Vad vill du se på tv ikväll.

Sidor