- Blev ett långt inlägg... -

Hittade hit för några veckor sedan och har läst om mångas olika levnadsöden.

Jag är gift med en man som har alkoholproblem. Vi har två vuxna barn, barn 2 bor fortfarande hemma och ett barnbarn.
Jag har flera kroniska sjukdomar, och mår sämre och sämre... Min man har alltid ställt upp och gjort mycket av "min" del av hushållsarbetet. Har aldrig behövt klaga som många andra gör på sina män - han "städar/tvättar/handlar aldrig". Vi hade hemtjänst under några år innan barnen blev vuxna. Underlättade för oss båda även om det var jobbigt att ha andra hemma som inte riktigt gjorde på "mitt sätt". Fast tvätten togs omhand, det blev städat regelbundet så det var ju bra ändå.
Här har min man varit medberoende i min sjukdom, liksom våra barn och närmaste familj. Borde ha gått och prata med någon tillsammans för att sätta ord på våra känslor om fördelningen av alla uppgifter i familjen... Jag har själv pratat med en kurator så jag har många verktyg i min låda.

Mannen har till största delen av arbetslivet varit egenföretagare tillsammans med andra (delägare).
Extremt mycket att göra på jobbet, hemma och ingen att prata av sig hos är nog en stor orsak till att alkoholen blev inblandad. Aldrig druckit synligt, bara undangömda flaskor - Whiskey. Våra barn har inte haft några fylleslag på högtider, alltid nyktert. Det är jag väldigt glad för!

Kulmen nåddes för en månad sen. Barn 1 och en annan nära anhörig hade köpt varsin alkoholmätare. Min man fick ultimatum att blåsa i den för att få följa med på en träff vi skulle på. Han blåste och vägrade visa oss resultatet. Det innebar att han blev kvar hemma. (Vi har sett historiken och värdet var cchockartat!) Han fick nog en chock själv för därefter så är han klar med drickandet.

Vi har själva köpt en "blås" som jag ber han blåsa i när som helst. Hittills alltid grönt! Han har kontakt med kommunen och kommer att få hjälp via vårdcentralen, bara semestern är över.

Så det är väl här vi står idag. Bilnyckeln har han inte tillgång till än. Vill att någon typ av behandling ska påbörjas först.

Med blicken mot framtiden - GrönKatt

Att han möter på motstånd från er närmast anhöriga som verkligen vet hur det står till.Den yttre kretsen har oftast ingen aaaaaning när man i efterhand berättar hur det varit trots att man tycker att det varit uppenbart.Och att man tom ibland berättat.Så han flyr till säkra ställen där han får vara ifred med sin flaska.

Så sen är det hur du mår i det.
Om du är beredd att bara öppna dörren och acceptera när han är tillbaka,eller om du ha rmodet att ifrågasätta hans val.

Vi har även stöd från mina föräldrar/syskon, svärfar och kusiner. Har bra kontakt med alla och just nu är det bra att närmaste släkten inte är större. Mina närmaste vänner vet också och jag kan ringa oavsett tid på dygnet ???
En nära anhörig har erfarenhet från ett drogberoende barn. Tråkigt men idag ger det oss ett enormt stöd från den föräldern och barnet, som nu är vuxen och mår bra igen ?
Jag är inte 100 % beredd på att släppa huset och flytta, men antar att det blir det bästa. Önskar att mannen påbörjar någon behandling innan så vi kan prata igenom det som två vuxna nyktra personer... Dream on, eller så ?‍♀️
Modet att ifrågasätta hans val har jag. Det är väl så att han inte tror jag klarar mig själv ? Vilket stämmer om jag blir kvar i huset själv. Har varken ekonomi eller ork att hålla igång huset ? Tyvärr ? Hittar jag däremot ett boende som jag klarar av trots sjukdom och ekonomiska förutsättningar, så går det bra ???
Jag och barn2 har en hel del saker att kolla upp i morgon. Därefter får vi ta ytterligare beslut ?
Kram ??

Anxiete

löser sej till det bästa för er alla ?
Min man ” försvinner” max 3-4 timmar, hade han inte hört av sej på ett helt dygn då hade jag också kontaktat polis!
Du har en trygg grupp omkring dej av barn och släkt , det känns bra , kram ❣️

Anxiete

Hoppas att maken hört av sej så SU slipper oroa dej . Tänker på er, kram ?

...är vad han hör av sig med - "Godnatt och kram ??" Inget om var han är, när han tänker komma hem, hur vi mår o.s.v.
Har via kontoutdrag lokaliserat var han har varit och ätit. I natt har han visst tagit in på hotell ?? Jag har själv tagit ut en summa i bankomaten ? Anser att jag och barnen kan också ta ut pengar och göra något för oss. Om maken anser sig ha råd med hotell så har jag inget dåligt samvete för uttaget ?? Har sett till att det finns pengar på kontot för räkningar iaf ?
Jag och barn2 sover inte hemma inatt. Barn1 har åkt bort med familjen, mobilen avstängd, för att försöka få lite RO. Våra hjärnor kokar ???
Läser här om de som varit beroende och kan bara konstatera att min mans beteende är en kopia av tidigare alkoholisters - tyvärr ?
Möte med sos imorgon för mig och barn2. Kommer att bli bra tillslut ? Men en helt ny och okänd situation väntar.
Tack Anxiete för din omtanke ?
Kram ??

MCR

Känner med dig i din fruktansvärda situation.

Jag vet inte hur många gånger den man jag levde med tidigare försvann. Bara försvann. I timmar. I dagar. Utan spår.

Hur jag ringde runt. Kontaktade sjukhus och häkten. Alltid livrädd. Så jäkla rädd.

Med en brännande skam.

Väntade. Räknade andetag. Kom ihåg att andas. I början väntade jag ensam. I slutet med två barn. Andas. I rädsla. Kom ihåg att andas.

Skammen som brände allt starkare.

Hur han sedan bara kom tillbaka. Och hur jag öppnade dörren. Kom tillbaka.

Nu är han inte längre välkommen. Jag väntar inte längre.

Jag lämnade honom och kan andas igen. Skammen bär jag inte längre.

Jag känner så med dig!

Så sorgligt att vi är så många som drabbas ?
Jag har tidigare känt att han har stått vid min sida som anhörig i mina sjukdomar. Har inte riktigt kunna hålla med anhöriga som önskar att jag ska skilja mig. Varför har ingen sagt så till honom - hon kommer aldrig bli frisk, lika bra att du skiljer dig från henne (mig). Börjar kunna tänka annorlunda nu. Jag tar den hjälp som finns att få med mina sjukdomar och gör det bästa av situationen. Han tar inte hjälp med sin sjukdom (hör väl ihop med sjukdomsbilden). Stoppar huvudet i sanden och plöjer på... Vi har erbjudit olika hjälp-alternativ, men han klarar inte av att ta emot hjälp nu när han är den sjuka personen.
Jag känner igen skam. Han är sjuk och inte den man jag träffade för många år sedan ?
När/om han blir frisk får vi se vad vi kommer att ha för kontakt/relation.
Tack för att du bryr dig om oss MCR ?
Kram ??

MCR

❤️

Att älska i nöd och lust. Jag älskade så mycket. Vi älskade så mycket. Levde på skratt, kyssar och drömmar. Kärleken så stark. Och även jag resonerade om att inte hade rätt att lämna. Att jag stod i skuld på något sätt. "Man lämnar inte någon som är sjuk" .

När han så fick sin bipolära diagnos blev det ännu svårare. För "man lämnar inte någon som är sjuk" . Jag kände så mycket ansvar.

Men efter många år i hopp och förtvivlan insåg jag att jag i mitt fall var tvungen att lämna. För jag hade blivit allt för sjuk.

Och han blev allt sjukare. Men han gjorde ingenting för att ta hand om sina sjukdomar. Alkolism är en dödlig sjukdom, men den är behandlingsbar. När jag då insåg att min man inte tog sitt ansvar för sina sjukdomar slutade även jag att känna ansvar.

Du behöver inte ta några beslut just nu. Jag råder dig inte till något. Ville bara dela mina tankar om hur väl jag känner igen dina tankar och frustration.

Anxiete

Jag undrar eftersom det verkar som även han har kommit till en korsning . En väg går nedåt i alkoholträsket och en går uppåt ,upp ur dimman.
Om han inte brukar rymma så hoppas jag att hans tid i ensamhet gett honom svaret som ni hoppas på att det räcker nu !
Lycka till idag , hoppas mötet går bra ?

Han har ofta varit i sommarstugan, men kommit hem efter jobbet och åkt vidare efter en liten stund. Förutom onsdag-lördag veckan efter midsommar. Då smög han sig in och jag råkade bara se skymten av bilen ett par gånger.
I fredags tog barnen av han nyckeln både till stugan och båthuset, så hans "andningshål försvann".
Sista gången jag såg honom vaken var i fredags kväll. När jag och barn2 kom hem senare på kvällen sov han. Innan jag vaknade på lördagen hade han gått ut på en promenad. Såg sms'et när jag vaknade. I nästa sms stod det att han var i stan, på en av arbetsplatserna. I det tredje sms'et skrev han att han skulle sova kvar i stan. Har ingen aning om var... Söndag och måndag fick jag ett sms/dag med "Kram och godnatt ?????" Idag har han efterfrågat svar från mig, och undrar om jag lever? Tillslut svarade jag torrt och kallt "Lever". Han undrar varför han ska bry sig, när ingen annan gör det.
Det är han som stuckit hemifrån, berättar inte var han är och sen vill han ha svar och veta att JAG lever ?
Jag och barn2 var hemma fram till igår kväll ? Vi känner oss inte skyldiga att redovisa något för maken/pappa. Vi försöker överleva vår oro över honom och undrar hur han tänker ?? SÅ SVÅRT att förstå hur han tänker, i sjukdomstillståndet ?
Trötta och snurriga funderingar ??

Ja, det är nog inte lätt att säga.
För mig har det inte varit så tragiskt som för din man, men jag kan försöka beskriva lite hur jag tänkte.
Jag var helt slut psykiskt. Jag var trött och definitivt inte rationellt. Hade värdens värsta dåligt samvete att jag skadar mitt barn och manen.
Alkoholen hade makten.
Jag hade 1000 idéer hur ska jag komma åt den och hur ska jag få tillfällen att dricka. Att de försökte hindra mig, hade ingen betydelse.

Jag blev galen varje gång när min man försökte stoppa mig. Jag blev sur när barnet försökte stoppa mig, det var väl inte hens problem??
En vacker dag bestämde jag att jag vill sluta.
Pratade med manen och berättade på vilka sätt lyckades jag lura honom. Han var mest förvånad. Och chockerad.
Det var mitt och bara mitt beslut, för mig själv och ingen annan. För att rädda mig själv.
Han har aldrig försökt kolla om jag dricker. Jag föreslog alkomätare, men an sa: nej, det är ditt ansvar, ditt liv, du måste veta själv vad du vill.
Han har aldrig sagt att jag har sårat honom eller barnet. Han sa mer: jag har ett val. Tyck inte synd om mig, om det blir för mycket, då lämnar jag dig. Jobba på att må bra. Det var härligt att inte behöva ha dåligt samvete, det var ett steg framåt i min tillfriskning.
Första två månader efter mitt beslut var han otroligt bra. Jag bestämde mig att behandla mig själv som efter ett svårt sjukdom. Gjorde väldigt lite, grät mycket, var svag och irriterad, skrek, promenerade, tränade, jobbade så lite som det gick. Ingen press alls från hans sida. Inga krav och måsten.
Och det hjälpte. Jag var i centrum och jag var viktigaste. Han var på min sida.

Är så trött, så trött. Två intensiva dagar.
Jag och barn2 har haft möte med sos igår. Ett riktigt bra möte tycker vi båda. De ska kolla möjligheten att jag ska få komma på en anhörig/medberoende vecka. Är det någon som vill berätta hur det är och sina känslor/erfarenheter efter en sån vecka ??
Barn2 kommer också att erbjudas liknande men inom öppenvården ? Barn1 är på gång nästa vecka med sin gruppbehandling i öppenvården ? Allt är så nytt och okänt för oss så vi kommer att må bättre efter detta. Förstår att det kommer att bli tufft framöver, men det är bara att kämpa på ✊?
Min man är fortfarande borta ? Skickat ett sms/dag. Idag har jag fått några fler. Lite bittra, elaka, skuldbelägger mig för att inte bry mig om honom - så varför ska han bry sig. Det är han som stuckit hemifrån - inte jag! Jag och MÅNGA familjemedlemar med mig är totalt slut, för att vi inte vet var han är och försöker ta reda på vad vi kan göra...
Jag och barn2 ska kolla på en lägenhet i morgon. Förhoppningsvis får vi den, plats 2 i kön ????
Funderar mer och mer på skilsmässa ?
Behöver sova så det här får räcka för ikväll. Finns ju hur många tankar och funderingar, men inga lätta svar ?
Godnatt ??

? Tack för din omtanke Anxiete ?
Det har varit en omvälvande tid sen sist.
Jag har lämnat in ansökan om skilsmässa ?? Fått brev i fredags från tingsrätten, men inte haft möjlighet att hämta det hemma än. Bott drygt en månad hos syrran och nu hos brorsan ? Så tacksam för att jag fått den möjligheten av mina syskon.
Min man hade bokat tåg norrut, för några veckor sedan. För att bl.a. besöka sin mormors grav och återuppta kontakten med släktingar. Han kom inte längre än till stationen, där han ramlade ihop i kramper. Ambulansfärd till sjukhuset. Jag blev uppringd av ambulanskillen som berättade vad som hänt. Berättade då om makens alkoholproblem. Han blev inlagd över natten på en vanlig avdelning och dagen efter överflyttad till sluten beroendevård 4 dygn. Skulle börjat behandling i öppenvården i onsdags men blev "magsjuk". Nytt försök imorgon, men det har han inte tid med för JAG har dragit igång skilsmässa och försäljning av huset. Däremot har han tid för en ny resa norrut på onsdag till söndag ?? Bokat hyrbil dessutom ? Han har inte varit nykter i helgen så vi är väldigt oroliga att något kommer att hända tredje person om han kör bil ? Ska kontakta polisen imorgon och fråga vad som går att göra för att förhindra att han hyr en bil och orsakar en ev. olycka.
Jag och barn2 har fått en lägenhet ? från november ??? Den ligger toppen till, så jag med mina egna sjukdomsproblem kan ta mig till affären och buss/tåg själv ☺? Blir inte så beroende av andra att få skjuts överallt ?? Längtar ?
Kram till alla er andra kämpar ??

...som slutar i nedförsbacke känns det som ??
Min man kom inte iväg till behandlingen i tisdags, däremot kom han iväg på sin resa norrut ?? med hyrbil ? på plats. Han ringde dagligen och var glad och positiv till det han hann uppleva ?
Jag passade på att bo i huset under tiden och packa ner det jag ska ha med till lägenheten. Fortfarande så glad ? att jag beslutade mig för att skiljas trots alla svårigheter det kommer innebära för mig och mina sjukdomar. Det kommer att ordna sig ? Jag kommer trots allt att bli friare och inte beroende av en alkohlist ???
Idag har min man varit iväg till behandlingen ? Han har även ringt mig ett flertal gånger ?? Första samtalen var givande och vi pratade om helgen och hur han upplevde dagens första möte ? Även en del ang. bodelningen.
Tyvärr blev samtalen mer och mer "negativa" (söker ett annat ord men kommer inte på det nu) allt eftersom ?
Jag har bara legat i soffan idag ? Ont i kroppen och orkeslös efter dagarna hemma med nerpackning av mina saker. Har sagt nej till att träffa mannen imorgon eftersom jag inte tror han är nykter. Han vägrar dessutom att tillmötesgå min önskan att bevisa det. Är hos brorsan nu och har ingen skjuts hem till huset imorgon. Nackdelen med att inte köra själv p.g.a. medicinerna ??
Har iaf ordnat skjuts till medberoendeträffen, för den ger mig en oerhörd styrka ??
Nya tag imorgon och förhoppningsvis en god natts sömn inatt ?
??

...det är jag det ? I alla fall enligt min man. Kan nog stämma om jag försöker se det med hans alkoholist-ögon.
Jag går inte på hans lögner längre. Jag försöker ta hand om mig själv så gott det går i det här kappsäckslivet hos mina syskon.
Har sagt att jag bara vill ha sms-kontakt ett tag framöver för jag orkar inte med allt tjat om hur ensam han är och att han behöver stöd och uppmuntran under sin behandling ??
Jag har det så himla bra ?? Jojo mitt liv är på paus till jag får lägenheten i november. Vill inte träffa honom ensam i huset och har inte många som kan vara med. Osäker på hur nykter han är...
Har sån lust att blockera honom men vill gärna få klart bodelningen - bilförsäljning, husförsäljning eller att han köper ut mig (utan anställning och inkomst ???).
Vad behöver jag göra ??
Blir nedbruten men känner ändå en inre styrka och kraft fortfarande ?
Godnatt ??

Jag vill egentligen bara ge dig en uppmuntrande kram. Du är på väg! Du väljer mellan lite olika alternativ. Ibland behöver man acceptera att saker och ting tar sin tid, men så länge du vet din plan så vet du också att du är på väg dit du vill. Till det liv som du väljer att leva.

All styrka till dig!
/Carina
Anhörigstödet & Alkoholhjälpen

Tack ?
Ska ta lite nya tag idag ?
Är pressad från andra håll också, om att få bilen såld. Billånet försvinner och vi får en summa var över. Tyvärr står min man på bilen och hans underskrift behövs...
Trevlig helg ? Carina och alla andra fina kämpar ? här inne ??(?⌨)
??

Åter fått ny styrka att fortsätta på min väg till mitt nya liv ? Är verkligen glad för att jag får möjlighet att gå på medberoende-träffarna varje vecka.
Senaste veckan har varit jobbig. Min man har varit på sin behandling, om än inte varje dag. Han tycker det går bra. Påbörjade sin behandling några veckor efter de andra, men tycker ändå att han kommit längre än några av de andra ? Han behöver dock stöttning från mig säger han... Jag säger att det är bra att han påbörjat behandlingen men att det måste vara för hans egen skull. Igår var första gången som han sa det, utan tillägget att det även är för oss anhöriga.
Jag har svårt att tro att han är helt nykter på e.m. vissa dagar eftersom samtalen vi har blir aggressivare och mer anklagande ju längre dagen går. Även svärfar och en anhörig till mig som han pratar med har samma uppfattning.
Jag har blivit rådd att inte ha kontakt med honom "så mycket" eftersom han hela tiden skuldbelägger mig. Idag har han varit väldigt på att det "inte är hans fel". Det är vad han fått lära sig på behandlingen idag. Jag förstår inte hur han (eller läraren/ledaren för gruppen) tänker ??
Min man har druckit i smyg och gett mig ett antal lögner de senaste åren (2-5 eller 12 år ?) Han var utbränd 2003 och det kan ha hållit på sen dess. Jag vet inte, eller kanske inte har velat se/veta... Då kom jag iaf på honom med att dricka öl i smyg bakom huset. Barn2 har vetat om det så länge hen minns. Kan även ha hållit på innan utbrändheten då. Tyvärr inte sagt något till någon förrän för 1-1,5 år sedan. Nu är det barn2 som mår så mycket bättre bara på några månader ? även om det är en lång väg kvar till ett bra liv igen.
Önskar att få bodelningen klar och min del av huset sålt till mannen eller någon annan ? så snart som möjligt ?
Mannen har ekonomi för att klara sig själv och utgifter på huset den här månaden. Jag har lite till, men bor inte i huset och får en hyra på lägenheten från november. Ändå vill han förhala utköp/husförsäljning och bilen som är de stora utgifterna ?
Om jag kunde förstå hur en alkoholist tänker ?
Att vårt liv är som det är nu är inte hans "fel". Jag vill leva MITT LIV och ser fram emot det ?
Surrigt, snurrigt och säkert svamligt men jag känner mig inte empatilös så som min man tycker att jag är. Jag kan bara inte leva tillsammans med honom längre efter alla lögner och smygdrickande som har varit. Då ser jag bara bakåt och inte framåt som han gör. (Men det är ju inte hans fel, enl. vad han lärt sig idag ??)
Godnatt ??