Så var det dags igen, drickandet har blivit alldeles för mycket än en gång.
Jag var ganska aktiv här på forumet för tre år sedan när det var som värst.
Då tog jag tag i saker och ting, gick i en samtalsgrupp, åt antabus och var nykter i tre månader men när allt är som bäst så blir jag av med jobbet.
Inte p.g.a. alkoholen utan för att vår avdelning flyttades utomlands. Men ändå, det var tillräckligt för att jag skulle börja dricka igen.
Eftersom jag är särbo så får jag massor med tillfällen att dricka och senast halvåret har det ökar, jag dricker varje kväll.
Även om jag vet att jag inte ska dricka så fortsätter jag att intala mig själv att jag visst kan dricka normalt. Idiot!
Självklart spårade det ur till slut, förra helgens kräftskiva var ingen höjdare... I går fick jag ett e-mail från en kompis som varit med där han uttryckte sin oro. Jag har varit ärlig med honom tidigare och han kände igen alla tecken från tidigare.
Måste säga att det är fantastiskt att ha en vän som engagerar sig på det sättet.
Varför kan man inte bara låta bli att dricka? Varför ska man hela tiden riskera allt? Jag har bra kompisar som jag tror är jävligt less på mig, en fantastisk flickvän som är lika less, en dotter som är stor nog att be mig fara och flyga för all framtid.
Jag har bestämt mig för att komma iväg på ett AA-möte i morgon, så får vi ta det därifrån.