Hallå alla forumvänner som känner igen sig.
Jag tänkte skapa denna tråd för den som gång på gång känner att den ramlar i fällor eller kör i diket pga ett medberoendetänk.
Alltså inte de gamla vanliga klassiska frågorna om,älskar han mig osv.

Mer av den typen som gör att man sitter där på sin kammare och inser att man har en del på att jobba på själv.
Inte kan skylla på partner,eller taskig barndom.
Utan helt enkelt att det är dax att ta sig själv i kragen syna sömmarna och sätta sig vid symaskinen och sy nya mönster som passar ens nya friskare jag bättre.

Jag har gång på gång under mitt liv glatt(eller argsint) pekat med hela handen på min partner och skyllt allt på för mycket alkohol,eller han förstår mig inte eller eller.

Jag har sällan och aldrig insett att jag faktiskt måste sänka ribban inför vad en partner rimligtvis kan behöva förstå eller möta.
Jag måste lära mig möta mig själv och mina egna oförmågor och såklart även mina gåvor och förmågor.

Sätta ord på dom och förhoppningsvis se mina egna mönster bättre.
Kanske hinna stoppa i tid och inte gör alltför stor skada i min sanningsiver,eller i mitt skuldbeläggande som jag så gärna lägger i någon annan.
Så väl mött alla forumvänner som är villiga att diskutera självet och jaget.
Inte alkoholisten,barnen eller vännerna.

Varför jag vässat rösten så hemskt på sistone.
reagerat på alla möjliga orättvisor i världen.
trott attt något sorts världssamvete vaknat till eller min moraliska tant vaknat på allvar.

Men nä,det är min inre lilla flicka som satt ned foten för att min livssituation inte längre är ok.
Men istället för att angripa rätt problem så har jag projicerat på allt annat och tagit ut min frustration där.

De sanningar jag så medberoendeaktigt försökt bädda in i sköljmedel för att de ska lukta gott börjar nu ha tappat sin fägring.

Ljuset står alltmer klart och min ilska mot alla andra oskyldiga börjar lägga sig.
tack forumet,tack min lilla flicka och tack alanon.
Till sist får även min skyddsrustning en allvarlig spricka och ljuset slinker in..

Hej Ullabulla, jag känner mig fortfarande ny här med mina 2 veckor och 1 dag. Har läst en del av dina kommentarer och läst i dina trådar.

Oj oj oj! Det börjar landa en del hos mig.

Om medberoende skriver du:
"Utan helt enkelt att det är dax att ta sig själv i kragen syna sömmarna och sätta sig vid symaskinen och sy nya mönster som passar ens nya friskare jag bättre."

Jösses, för ca 6 år sedan satt jag hos min psykiater och hon sa "du är medberoende" och jag visste inte vad ordet betydde på riktigt då, annat än att jag förstod att mitt ex var och är alkoholist. Jag ville bli fri och blev "fri" på sätt och vis. Han flyttade ut. Fast jag insåg nyligen, 2 år senare. Jag är inte alls fri. Jag har svarat i telefon och jag fortsatte hjälpa honom ekonomiskt ibland.

Jag ska bli fri från allt medberoende. Jag har fixat betydligt svårare uppgifter i livet än så.

Jag har tagit till mig dina ord och du öppnade en ny insikt för mig, hur bedrövligt det är med medberoende och att det dessutom är en sjukdom i sig själv.

Tack för upplysningen!

Du borde skriva en bok, om du vill.

Tacksam för att jag har hittat dig och kan läsa dina ord.