Vi som försöker

24 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
Vi som försöker

Hallå alla forumvänner som känner igen sig.
Jag tänkte skapa denna tråd för den som gång på gång känner att den ramlar i fällor eller kör i diket pga ett medberoendetänk.
Alltså inte de gamla vanliga klassiska frågorna om,älskar han mig osv.

Mer av den typen som gör att man sitter där på sin kammare och inser att man har en del på att jobba på själv.
Inte kan skylla på partner,eller taskig barndom.
Utan helt enkelt att det är dax att ta sig själv i kragen syna sömmarna och sätta sig vid symaskinen och sy nya mönster som passar ens nya friskare jag bättre.

Jag har gång på gång under mitt liv glatt(eller argsint) pekat med hela handen på min partner och skyllt allt på för mycket alkohol,eller han förstår mig inte eller eller.

Jag har sällan och aldrig insett att jag faktiskt måste sänka ribban inför vad en partner rimligtvis kan behöva förstå eller möta.
Jag måste lära mig möta mig själv och mina egna oförmågor och såklart även mina gåvor och förmågor.

Sätta ord på dom och förhoppningsvis se mina egna mönster bättre.
Kanske hinna stoppa i tid och inte gör alltför stor skada i min sanningsiver,eller i mitt skuldbeläggande som jag så gärna lägger i någon annan.
Så väl mött alla forumvänner som är villiga att diskutera självet och jaget.
Inte alkoholisten,barnen eller vännerna.

Anxiete
Här har du en dikeskörare

Tror jag är mer i diket än mitt på vägen! Lite guppigt och skumpigt , men man vänjer sej..... branten upp till vägkanten känns hög och slirig. Kanske tryggare att skumpa kvar i diket?
Fast nä, jag vill nog hellre åka på den jämna fina vägen ! Titta noga åt höger och vänster , hålla avstånd och inte gasa på så jag kanar ner igen ... Men hur börjar man färden upp ??

Ullabulla
Hej Anxiete

Ja,hur börjar man.
Jag har ju läst vad du skrivit en del och tror nog att du egentligen kommit en bra bit på väg.
Jag tror på ärligheten framför allt.
Så länge man försöker blocka sin egen sanning eller andras sanning om vad som egentligen händer så kommer man ingen vart.

Men när man vågar se,identifiera och bena ut så börjar resan.
Kanske man själv står kvar på exakt samma fläck.
men tankarna har börjat resan åt en och så får man själv följa efter eller stå kvar
Och varje steg åt rätt håll ger plats för nya tankar.

Så har det varit för mig och ibland är sanninganra så påtagliga och glasklara.
och jag så oförmögen att ändra på situationen så värsta krockarna har uppstått i skallen.

Så då väljer jag att gömma mig i diket igen.
Men de poppar upp igen de där sanningarna och jag har hunnit med att sakta förstå att det var sant,det där jag såg sist.

Men ibland.När man gjort någon illa.
Vågat se att man gick för långt.
I ivern att göra rätt. Eller skydda/hjälpa någon som inte bet om det.
Då har jag stått där och försökt säga till alla och mig själv.
Men jag ville ju bara..

ja vad ville jag?
Skydda dom.
upplysa dom.
Bestämma över dom.
Lindra min egen ångest i att hindra dom att göra fel?

Gång på gång så tycker jag att jag agerar rätt.

men ser i efterhand att det gjorde jag inte.
Då är det svårt att sudda.

Då är det redan gjort.
Då blir jag ledsen och slår på mig själv,istället för att förstå vidden av min sjukdom.
Att tro att andra männniskors bekymmer är mitt problem.
Att det är jag som måste gå in och lösa dom.

santorini
Känner SÅ igen mej

Dina sista två rader är så typiskt mej: Att tro att andra människors bekymmer är mitt problem som jag måste lösa. Det blir värre och värre tycker jag, eller så är det för att jag blivit medveten om det helt enkelt. Sen jag blev pensionär för ett år sen har jag gott om tid att tänka. Gick i terapi för att hantera stress av trakasserier och förtal som jag utsattes för. Detta gjorde att jag började tänka på hur jag själv är och vad jag gjort. Smärtsamt men kanske bra. Fast ibland känns det som om jag fastnar i nån trist version av "här har du ditt liv". Eller nån domedag. Det känns som att det bara poppar upp sånt jag gjort fel. Som om jag aldrig gjort nåt bra. Hmm. Hoppas det är övergående.
Nåväl, detta att lägga sej i andras liv. Att oroa sej. Jag har beroendeproblem, nykter sedan sex är nu. Beroende av kontroll, det är tydligt också, och andra går inte att kontrollera. Ser mer och mer mönster och arv. Min mamma har ett närmast sjukligt behov att komma med lösningar på allt. Jag blir irriterad på henne, antagligen för att jag märker att jag blir allt mer lik henne. Mina barn närmar sej medelåldern och klarar sej bra utan mina råd. Försöker låta bli att lägga mej i men oroar mej för mycket. Hur ska man stänga av det? Tror att jag gjorde det med alkohol och med mycket att göra på jobbet hade jag inte samma tid och ork. Typiskt medberoendebeteende är det nog. Jag antar att det är bra att man blir medveten och försöker ändra sej.
Du beskriver det så otroligt bra i ditt inlägg 3. Jag jobbar vidare med det.

Ullabulla
Tack för svar santorini

Kanske är det så " too much time on my hands"
Ibland så hinner jag inte alls.
Jag grejar med mig och mitt men när tomrum uppstår så kommer också detta behov av att liksom klamra mig fast vid andras problem eller frågeställningar.
Och tror att det är jag som ska komma med lösningarna.

Och när jag försöker styra upp mig själv att släppa taget så uppstår ett ännu större tomrum.
Och en ilska på dom som inte förstår hur de ska leva sitt liv,alt inte lyssnar på mig.
Vem är jag att tro.
Vem är jag att döma osv.
En halvgammal tant som också begått en massa misstag och blundrar.
Jag är ju inte alls felfri oegoistisk och kärleksfull alla dagar.
Mer bitter grälsjuk och felsökare.

Och i det så kanske man vill hitta en kanal till att få ur den här surdegen.
På den andras problem som man så tydligt ser.
Jag vet faktiskt inte. Och jag jobbar på det.
Just nu är jag i det stadiet att jag backar från en massa kontakter som tidigare varit positiva för mig trots att de inte är supermänniskor.
Men i dagsläget så växer deras brister framför ögonen på mig och jag vill bara (ibland) fysiskt puckla på dom så att de förstår.

Och när jag avstår mina råd eller förmaningar så växer surdegen.
Så min egen surdeg,hur ska jag kunna göra om den till ett gott bröd?

santorini
Skönt att vi är fler

Ibland tror jag att det bara är jag som oroar mej för mycket och vill lägga mej i. Men man märker nog bland vänner att andra också gör det. Blir kanske värre med åren, man har fler att oroa sej för. Fler som man inte kan styra upp;).
Just det här att man tror att man måste styra upp allt. Till en viss del kommer det från barndomen. Storasyster med tre yngre syskon så vet jag att jag alltid fått beröm för att jag varit hjälpsam pch snäll och ordnat. Men herregud, ibland måste jag påminna mej om att mina syskon är vuxna, dom är för fasen i 50-60-årsåldern dom också! Fast visst tycker dom det är bekvämt också när jag fixar och bestämmer.
Bra tråd, Ullabulla, bra att reflektera! Jag har läst en del av dina inlägg tidigare och känt igen mej. Vägen till förändring börjar med att man ser problemet tänker jag mej. Sen är det lång väg. När man dessutom är en "sanningssägare".

mulletant
Ska också passa på

att tacka för dina inlägg Ullabulla! Följer dig och har fått många input. Kul att Santorini också lämnar ett avtryck här! Just de här sakerna har jag jobbat mycket med de år jag hängt här på forum. Har därtill haft stor nytta av Al-Anon och andra 12-stegsprogram jag kommit i kontakt med. Hade verkligen svårt att ta in från början att jag har en del i besvärligheter, för att inte säga jävlighter, genom att finna mig i, försöka rätta till, anpassa mig och så vidare.... Jag möter fortfarande många utmaningar och ser allt som oftast mina beteenden i nytt ljus .... Stannar här just nu, hälsningar! / mt

AlkoDHyperD
Läs trådens rubrik

Räcker så.
Surdegar, egoism, medberoende, kontroll, tillrättaläggande, sanningssägande - etiketterna kan bara beskriva hur vi i stunder av självrannsakan ser på oss själva. Och vi försöker.
Att se alla sina sidor och reflektera över dem är både vägen och målet tänker jag. Icke-dömande går åt alla håll. Börja inåt. Vi försöker, gör så gott vi kan❤️

Ullabulla
Jo alko

Att tro att vi plötsligt efter alla själsliga bad ska vakna upp och vara alldeles nya och hela tror jag inte på.
Mer en sorts skådning under lupp där man känner att man ofta gör sig själv eller andra illa.
Våga se problemet i sin helhet och inte som jag ofta gör och gjort,skyller det på andra för att slippa se mig själv.

Men då kommer nästa fråga,hur?
Utan att slå på sig själv.
Utan att tycka att man är sämst (eller som i mitt fall ibland bäst) i världen.
Utan stanna på lagom och ändå behålla röntgenglasögonen på.

Jag har sökt så mycket i min barndom och hittat massor och börjat stänga den vägen då den börjar vara rätt nednött.

Men hur tar man alla sina vissheter och insikter med sig i den fortsatta vägen mot nya och bättre relationer till sina medmänniskor.

Det är där jag stöter på en del problem.
Jag tycks nu efter alla år av självrannsakan inbilla mig ytterligare ett varv att jag är klokare,mer insiktsfull osv.
Och mina nära vänner eller kärlekar står kvar på sin fläck.

Och då börjar det liksom om.
Ser de inte att jag är en profet som kan tala om för de hur de ska göra?
Varför lyssnar de inte på mig som är så klok?

Mycket attraktivt och verkligen magnetiskt för min omgivning...

Att jag liksom återigen häver mig upp på andras bekostnad.
Deras misstag och felmanövrar.

Så någon sorts medberoendetänk fast i ny skepnad.
Och jag blir så trött på mig själv.
Varför i hela friden kan inte människor bara få vara exakt som de är skapta utan att jag ska vara där och peta.
Göra sina egna misstag osv.

Där står jag just nu och det är frustrerande.

Lite välkryddad beskrivning,men jag tror de som läser förstår andemeningen.

santorini
Välkryddat :)

Tror jag vet vad du menar men också att du kanske är onödigt hård mot dej själv. Jag tror att många gånger uppskattas hjälpen och råden, eller? Inte är det alltigenom fel? Rubriken är som påpekas väldigt bra: Vi som försöker. Bara att vi försöker får ses som ett framsteg. Att vi stannar och analyserar vårt beteende. Det är svårt att inte lägga sej i när folk gör fel, inte fattar. Hmm. Det innebär ju att man tycker att man vet bäst. Och ibland gör man det också :)
Jag försöker praktisera nåt som Kay Pollak sa. När man blir kritiserad börjar man lätt slå tillbaka och försvara sej. Att istället stanna upp och fundera, att säga "det ligger nåt i det du säger", det öppnar nya vägar. Det får en annan effekt. Jag har testat det med min man ett antal gånger och det ger en mycket bättre stämning. Man behöver inte hålla med fullt ut men i alla fall inte hugga tillbaka utan tänka efter om det kanske ligger nåt i kritiken. Som kanske inte ens är menad som kritik. Om ingen nånsin säger emot så har man ingen chans att bättra sej. Vi som försöker har förstått att vi behöver ändra oss. Får ta det lite i taget. Det är smärtsamt att känna att man gjort fel. Lagt sej i för mycket. Av välvilja tror man men kanske har jag gjort det för min egen skull, för att få känna mej bättre? Nå vi får varje dag situationer där vi får öva oss. Inte handla med reptilhjärnan utan stanna och tänka efter. Inte ge råd om de inte efterfrågas. Lita på att andra vet vad dom gör och låta dom ta konsekvenserna. Om jag inte har sagt vad som är rätt så är jag inte heller ansvarig om det sen blir fel.

AlkoDHyperD
Vi som försöker förstå

Istället för ’vi som försöker kontrollera. Istället för ’vi som försöker ta ansvar som ligger utanför vår kontroll. Istället för ’vi som försöker reparera våra egna trauman genom upprepning.
Förstå, känn efter, se dig själv. Inte rannsaka, bara se.
Samma med dem du omger dig med.
En önskan att förstå som förmedlas med värme och icke-dömande utan krav på förklaring eller förändring. Då känner den andre genuin kontakt istället för granskande och ifrågasättande.
Även impulsen att rätta till eller ta över kan betraktas med medkänsla när du ser dig på det sättet.
Jag gör så gott jag kan och försöker. Försöker förstå både mig själv och min omgivning. Fullkomligt mänskligt.
Härliga reflektioner, Ullabulla

Ullabulla
Jo där har jag varit

Förstående medmänsklig ickedömande.
Men nu växer hornen varje dag och jag känner mig som Hitler.
Så någon sorts utveckling...

Jag säger och agerar naturligtvis inte så ofta.
Kriget får pågå i mitt huvud och därav frustrationen.

Jag får inte utlopp för det som behöver kontrolleras,fixas osv.

Så jag gör rätt men "tänker fel.

Istället för tidigare då jag tänkte rätt,dvs snällt.
Men handlade fel,dvs medberoende.
Förmoligen en övergående fas.

Jag har varit snäll hela mitt liv och lär nog inte byta ut den egenskapen på djupet.

Ullabullorna demonstrerar..ullabullorna har fått nog😉

AlkoDHyperD
Kanske reagerar du adekvat

Om det handlar om tillfällen du tidigare varit snäll trots att du inte fått tillräckligt med respekt?
Fortsätt utforska!
Kram

Ullabulla
Tror det alko

Mitt jag växer och jag reagerar lite som en tonåring.
Ser ni inte?
Hur kan ni vara så knäppa.
Och att jag/min lilla flicka äntligen fått en röst.
Då kommer kluvenheten i att hon inte får tala.
Men jag får ta henne i enrum och bejaka henne tror jag🙂

mulletant
Ligger och sjunger...

ullabullorna demonstrerar, ullabullorna har fått nog.... Vilken bra idé med den här tråden! / mt

mulletant
God morgon Ullabulla

Läser din #9 en gång till, läste igår också. Känner igen så mycket, även detta att börja om och om.... vet inte om du alls är bekant med 12-stegsprogrammet? Där tycker jag att jag hittat balans med att både se vad illa jag gjort, var jag brustit - inte minst mot mig själv - men även att gå vidare och göra mig fri. Samt att överlämna det jag är maktlös inför. Jag skriver inte som ett råd utan bara för att jag kände igen mig och ville dela med mig. Numera tänker jag ofta på de s.k ’slagorden’ t.x ’Lev och låt leva’ - det påminner mig när jag får impulsen att börja tycka, och i värsta fall styra och ställa i andras val och liv. / mt

Ullabulla
Oja

Jag har varit med och gått på alanon sen många år.
Arbetar med stegen och går på möten.

Tycker mig ha blivit klokare men står ibland i återvändsgränder trots de insikter och förändringar jag fått till i mitt liv.

Men nu hoppas jag att fler känner sig manade att skriva.
Tråden var inte tänkt att bli "min
Hoppas få fler reflexioner av er därute🙂

mulletant
Oja, oja....

Återvändsgränderna känner jag också igen. Det är som att skala en lök, sa nån när jag var på landsmöte nyligen. Nya utmaningar och nya upptäckter =:) Men.... kanske vi kan säga att ’växa är rörelse’. Ha en bra dag🌿 / mt

Ullabulla
Någon

skrev om flykten.
Den vi ägnar oss åt härinne när livet trycker en alltför hårt mot väggen eller in i oss själva.

Den som belönar och stärker oss tillfälligt och får oss att må bra en stund.

Varför ställdes som fråga.
När och om man nu gjort sig fri från sina vanor och ovanor som lindrar en.
Varför mår man fortfarande dåligt.
Vad är det för existensiellt som gör att man inte är nöjd.

Irrar runt lite i ett halvhyfsat mående med tillfälliga dippar till man hittar det där nya som tillfälligt berusar en.
En ny flyktplan,en ny människa attt förälska sig i eller förfasa sig över.

Då är man på banan igen åtminstone mentalt.

Men när man sitter där hand i hand med sig själv och önskar att någon annan/annat kom och befriade en.
Vad händer i en då?

Det har varit ett genomgående tema i mitt liv som jag då sen brutit i någon form av aktivitet,ny livsplan nytt husdjur osv.

Liksom någon sorts vuxenpresent för att jag inte ska gråta längre.
Märkligt och jag ska titta lite på den.

Vad händer när jag känner vemodet rulla in och vad kan jag göra för att undvika topparna och dalarna utan mediciner(vilket jag inte äter) eller aktiviteter som endast tillfälligt lurar mig?

AlkoDHyperD
Gråt och vemod

Håll dig själv i handen då. Flyt på tårarna, rulla med när vemodet rullar in. Tills du är färdig. Då kommer annat att fånga ditt intresse. Inte för att fly från utan gå i riktning mot.
Men inte förrän du är färdiggråten och tröstad av din egen värme gentemot dig själv.
Medicin mot toppar och dalar kan vara medicinskt befogat, men är det ”vanliga” mänskliga känslovågor finns de för att berätta något. Lyssna och försök förstå

Ullabulla
Alldeles ovetenskaplig tanke

Jag tror att jag på något sätt låter mig vara som ett oskrivet blad.
Låter andra skriva och definiera vem och hur jag ska vara för att jag ska passa in och bli bekräftad och räknad med.
Där är jag då som ett blankt papper och låter mig besudlas eller lyftas upp beroende på vem som skriver.

Jag har ju blivit tydligare med gränserna det sista året,men likafullt hamnar jag ofta i svåra eller låsta situationer som jag inte på ett enkelt sätt kan hantera.

Ibland flyr jag,ibland stannar jag kvar och försöker rida ut den inre och yttre stormen som skadar mig.

Men istället för att bygga mig en egen borg så kliver jag in i situationen där jag blir det oskrivna bladet som andra får begagna sig av gång på gång.

Naturligtvis inte till det yttre,det är jag för klok och vuxen för :-)

Men i det inre så låter jag detta ske med mig gång på gång.

Som att jag inte är herre över situationen,skeendet miljön osv.

Nåväl,nya insikter ger nya tankar som ger nya mönster.
Jag har idag tagit viktiga steg och jag känner bokstavligen hur marken sakta stannar av under mig.
Mycket mycket skönt..

Ullabulla
Nu börjar jag förstå

Varför jag vässat rösten så hemskt på sistone.
reagerat på alla möjliga orättvisor i världen.
trott attt något sorts världssamvete vaknat till eller min moraliska tant vaknat på allvar.

Men nä,det är min inre lilla flicka som satt ned foten för att min livssituation inte längre är ok.
Men istället för att angripa rätt problem så har jag projicerat på allt annat och tagit ut min frustration där.

De sanningar jag så medberoendeaktigt försökt bädda in i sköljmedel för att de ska lukta gott börjar nu ha tappat sin fägring.

Ljuset står alltmer klart och min ilska mot alla andra oskyldiga börjar lägga sig.
tack forumet,tack min lilla flicka och tack alanon.
Till sist får även min skyddsrustning en allvarlig spricka och ljuset slinker in..

Självomhändertagande
Du är verkligen klok

Hej Ullabulla, jag känner mig fortfarande ny här med mina 2 veckor och 1 dag. Har läst en del av dina kommentarer och läst i dina trådar.

Oj oj oj! Det börjar landa en del hos mig.

Om medberoende skriver du:
"Utan helt enkelt att det är dax att ta sig själv i kragen syna sömmarna och sätta sig vid symaskinen och sy nya mönster som passar ens nya friskare jag bättre."

Jösses, för ca 6 år sedan satt jag hos min psykiater och hon sa "du är medberoende" och jag visste inte vad ordet betydde på riktigt då, annat än att jag förstod att mitt ex var och är alkoholist. Jag ville bli fri och blev "fri" på sätt och vis. Han flyttade ut. Fast jag insåg nyligen, 2 år senare. Jag är inte alls fri. Jag har svarat i telefon och jag fortsatte hjälpa honom ekonomiskt ibland.

Jag ska bli fri från allt medberoende. Jag har fixat betydligt svårare uppgifter i livet än så.

Jag har tagit till mig dina ord och du öppnade en ny insikt för mig, hur bedrövligt det är med medberoende och att det dessutom är en sjukdom i sig själv.

Tack för upplysningen!

Du borde skriva en bok, om du vill.

Tacksam för att jag har hittat dig och kan läsa dina ord.

Ullabulla
Ja det är svårt

När man så gärna kliver ur sig själv och hjälper andra istället för sig själv.
Kul att du gillar tråden☺