Att fly sin tillvaro kan vi göra på olika sätt. Jag har använt mig av mat och alkohol. För snart tio år sen gjorde jag en gastric bypass-operation. Jag minns att jag var livrädd för att min lever skulle visa spår av hög och långvarig alkoholkonsumtion och höll därför uppe en månad innan det var dags att lägga in mig på sjukhus. Allt gick bra, inga problem - förutom fortsatta alkoholproblem, förstås. Och underligt nog kunde jag dricka nästan samma mängder. Efter flera försök och ett slirande och lirande som pågick i flera år fick jag äntligen fatt i mig själv och kunde kliva av alkoholtåget. Nu har jag varit fri i snart 3,5 år. Den friheten är grunden för allt, förutsättningen för att kunna leva ett liv. Jag skriver dessa rader nu därför att jag vill komma tillrätta med min andra drog; maten. Jag vet inte hur det ska gå till riktigt, men med hjälp av detta forum lyckades jag bli alkoholfri. Nu har jag återvänt för att såga av nästa kätting som håller mig nere i dyn och mörkret.

Just ja. Det är fredag i dag. Helt underbart. Jag har tänt en eld i braskaminen, tvättmaskinen gurglar och jazzar och på spisen kokar potatis till middagen. Ur alkoholsynpunkt finns det ingenting i mig som river och sliter och kämpar. Allt är lugnt. Precis så vill jag kunna känna det med maten också.

Fin fredag på er.

/Winna

Winna

you plan to fail.
Eftersom jag gjort en gpb-operation blir jag hungrig mycket tidigare än annars.
Det blev jag varse idag när jag var på kurs.
Vrålhungrig var jag när det var fikadags.
Och allt fikabröd var oemotståndligt.
Nästan oemotståndligt.
Jag valde smörgåsen istället.
Men imorgon, på onsdag och torsdag ska jag ta med mig lite halloumi och ägg.
Bra tilltugg som också håller blodsockret i schack.
Och voilà!
Plötsligt har jag skapat en plan för att lyckas.

Winna

att jag gick i en klass där alla hatade mig.
Att min bästa vän försvann iväg på en våg av andra prioriteringar.
Att jag vistades bland folk men var så ensam, hatad och förtvivlad.
Vilken fruktansvärd dröm.
Jag gråter inombords.

Winna

Jag köpte ett valnötsbröd när jag var och handlade igår.
Ja, till mannen därhemma.
Så var tanken.
Men det är bara att inse.
Jag måste sätta likhetstecken mellan kundvagnen och min egen mun.
Det som hamnar i den förstnämnda hamnar också i den sistnämnda.
Lärdom.

Winna

idag brast.
Vi tog med svärfar för att förtidsrösta och hela proceduren drog ut på tiden.
Väl hemma hos honom igen - det skulle vankas kaffe med dopp - var jag så galet hungrig att jag slukade wienerbrödet och vaniljbullen i ett nafs.
Jag var inte sugen.
Jag var vrålhungrig.
Resten av dagen åkte blodsockret racerbana och jag har varit vrålsugen sen dess.
Vad lär jag mig av detta?
Att sockerintag föder fortsatt sockersug.
Att alltid ha något ätbart med mig så att jag inte åker dit på att äta slisk när hungern kommer.

Winna

in några enkla mellanmål som man kan ta med sig när det riskerar att brista.

# En bit getost, halloumi eller babybelost.
# Ett hårdkokt ägg.
# Några paprikaskivor.
# Oliver.

Det finns annat också, såsom avocado, lax, makrill i tomatsås, ölkorv...

Tack, Jasmine, annars var fredagkvällen bra. Hoppas du får en fin fortsatt helg!

Winna

mina dagliga promenader.
Nu funkar det att gå drygt en halvtimme utan att benhinnorna börjar knota för mycket.
Och knäna pallar trycket.

Tänker på vilken väldig mängd skitsötslisk jag besparar min kropp nu.
Alkoholinköpen var på sin tid stora, skrymmande och ekonomiskt kostsamma.
Gränslösa.
Det skulle ju finnas och räcka till.
Och på samma sätt fungerar det med fel- och överätandet.
Det har aldrig blivit några blygsamma hekton godis när suget fallit på.
Nej, jag har kommit hem med en jättepåse på 1,5 kilo eller mer.
Plus några chips- och ostkrokspåsar.
Allt med påföljden att jag snaskat flera dagar på raken.
När påsarna äntligen tagit slut så har det förstås känts som att det fattats något.
Hela tiden den här dragkampen.

Jag märker också hur nöjd jag kan hålla min kropp genom att äta klokare.
Genom att tänka på blodsockret.

Det här känns bra.
Så här vill jag ha det.

Winna

belägrade?
Över 30 sidors illustrativa förtecken innan ett svenskspråkigt inlägg uppenbarar sig.

Är strax på väg hemifrån, bortrest till fredagkväll.
Åker iväg med mycket kort kravlista.
Men inget nattätande.
Inget lösgodis.
Inga ostbågar.
Och tonvikt på kolhydratlåg mat.

Bon appétit & bon voyage.

Winna

och har landat efter en givande och välmixad resa.
Jag höll hårt i min kravlista fram till onsdagkväll då jag beställde in dessert efter middagen.
Sedan luckrade jag upp den gradvis, med mer och mer eftergifter, tills jag satte stopp när jag klev upp i morse.
Nu har jag precis kommit innanför dörren efter 45 minuters gång.
Personligt rekord på den här sidan året.
Och förra året.
Samt året dessförinnan.

Alla dessa val jag gör.
I varje ögonblick av varje dag.
Det är det som är mitt liv.
Och mina ja och nej i varje situation skapar min framtid.

Ja, det går bättre för mig också.
Den eviga tröttheten gav sig lite och jag kunde TRÄNA. På riktigt, så att jag kunde njuta av detta. Sista veckor var jag dödstrött even en dag efter träningen. Imorse, när jag gick in i träningslokalen och kände doften, fick jag dopaminkick! Min beroendehjärna är magisk. Snart räcker det att jag bara doftar på träningslokalen och mår bra av det.
Jag är som en råtta som man separerade från mamma i 6 timmar per dag i experimentet som du citerar. Var på sjukhuset som barn. Utan mamma i två veckor, det var under tiden när man ansåg att detta var bra, ingen smittorisk.

Jag har slutat få kickar av doften av vin. Hjärnan glömmer bort, äntligen.
Maten. Den eviga kampen.
Tack Winna för tips. Jag har alltid kokt ägg med mig. Små ostar och haloumi är bra ide också! Ska börja med detta.
När jag blir hungrig kan jag ta frukt och min socker blir sjukt högt av detta. Stop. Ägg istället.
Har du också diabetes Winna?
Om det gäller bröd äter jag mycket rallar halvor. Påverkar mitt socket perfekt. Skönt.

Lite konstig att du försöker gå ner i vikt och jag försöker gå upp, men reglerna blir samma.
Jag har bestämd mig att lägga tid på att laga mat. Kaloririkt, men utan onödiga kolhydrater. Att leva i stunden och njuta av att äta. Annars går allt så fort i livet att jag inte hinner fixa något och då går allt så snabbt. Sockret upp.

Beställde den nya boken av Olga Rönnberg. Kommer på måndag.

Vu är starka Winna. Vi ska slå våra rekord!

Hälsar på i din tråd och vill bara säga att du gör det så bra!!! Jag förstod det som att resan var alkoholfri även om den inte var helt sockerfri. Man kanske måste nöja sig med en sak i taget ?. Tips mot sockersug som dessutom ger "bra" kalorier är smoothie på osötad mandeldryck, blåbär, spenat och proteinpulver med vaniljsmak (eller kanske banan). Det hjälper.. tycker jag i alla fall...

Kram?

Winna

the fight, ja. :)

En gång i tiden var både maten och alkoholen pålitliga följeslagare; dom fanns alltid där att ta till.
Tills nackdelarna blev så mycket större än fördelarna.
Lustigt som du säger att vi går under liknande regler, trots över- respektive undervikt.
Det gäller även det du skriver om att njuta av att äta - och inte som jag görgjort; bara mekaniskt mula i mig.
Har du varit lågviktare sen tidigare också, under stor del av ditt liv, eller beror det på det du gått igenom med hälsan nu på slutet?
Apropå hälsan så var jag faktiskt på hälsokontroll idag.
Blir en noggrannare genomgång i oktober, men både sockret och blodtrycket var bra.
Är tacksam för att kroppen orkar och bär och håller ihop trots min misshandel av den.
Kul med bok!
Är det den där omstartboken jag sett?
Min bok "Övervikt handlar om känslor" damp ner i brevlådan när jag var borta så den ska jag hugga tag i nu.
Laga mat är ett utmärkt sätt att undvika onödiga tillsatser och få koll på vad det är på tallriken.

Yes, vi är starka. Vi har gjort det förr. Nu är det dags igen.
Kram på dig!

Winna

Ja, jag är alkoholfri sen 3,5 år tillbaka.
Nu går jag matchen mot resten av sockret, det missbruk som varat längst i mitt liv.
Känns som att detta med fel- och överätningen sitter väldigt mycket ihop med självbilden, självkänslan, tidiga jobbiga upplevelser, ja, you name it.
Precis som med alkoholen har maten haft funktionen att avleda, trösta och erbjuda mig en flyktväg.
Dags att frigöra sig från ännu en snuttefilt. ;)

Bra tips på smoothie, den ska jag testa.
Och heja dig på din resa också, Jasmine.
Vi kan förändra våra liv.
Kram!

Winna

Jag måste ha.
Jag MÅSTE ha.
Jag måste HAAAAA..!

Att stå kvar i det.
Att känna hur magen vänder sig.
Hur allt protesterar.
Är upp och ner.
Hur obehaget stormar genom kroppen och sinnena.
Som om det skulle ges intravenöst

Att vara i det.
Kvar.
Och att inte måsta något mer än just det.
Det - och att dra nästa andetag.
Just då är jag i vändningen.

Virvelvind

Winna. Jag har tänkt mycket på det du skriver. På att jag, liksom du, ska byta ut drogen alkohol mot någonting annat. Är det så att vissa av oss alltid måste frossa i något för att dämpa ångest, fylla tomrum eller vad man nu kallar det? Är det så att vissa av oss har missbruksgenen och då missbrukar vi det som missbrukas kan: Träning, sex, mat, alkohol, droger, shopping?

Jag har själv slutat med tobak, droger och nu håller jag på att ta tag i alkoholen (nykter en månad bara) men är som sagt rädd att jag börjar goffa chips istället. Eller börja träna och bli kroppsfixerad och träningsberoende. Eller bedöva mig med annat.

Är det så att man är missbrukare hel tiden även fast man slutat med en typ av drog för tillfället?

Blev lite flummiga funderingar där men jag bara undrar. Bra kämpat med alkoholen för övrigt! 3,5 år är ju skitbra!

Winna

Jag flummar gärna med dig en stund. :)

Först; jättegrattis till din månad, V!
Det är stort, ett helt sjok av nyktra dagar, vilken insats du gjort för dig själv.

Kan det vara så att missbruk handlar om en överlevnadsstrategi?
Något vi tog till tidigt eller sent eller där mittemellan nånstans för att stå ut i livet, sådant det var?
Tror det var så för min del.
Först kom maten, sen upptäckte jag alkoholen, bulimin, snusen...
Precis som du betar jag nu av drogerna efter hand och det är maten som är kvar.
(Vad jag vet och vad jag är medveten om i alla fall.)
Tror det är lätt att hoppa runt bland missbruksyttringarna så länge det lönar sig och är värt det.
Och så länge man inte uppnått förståelse och insikt om att det är det man sysslar med.
Och så länge man inte ger sig själv chans och tillåtelse att sluta fly.

Jag läste nåt så bra som AlkoDHyperD skrev som berör det här ämnet.
Här är länken till hennes inlägg:
https://alkoholhjalpen.se/comment/203286#comment-203286

Kanske är du som jag, en stark och samtidigt skör människa?
Vi bär nog med oss dessa tendenser genom livet.
Men det betyder inte att vi måste åka dit på dom.
Det är det som är det fina med att bli medveten om sig själv.
Vad tror du om saken, V?

Winna

inte helt lysande.
Har trampat sönder mitt sköra rutinbygge och återfallit i felätande.
Till och med ett par nattätningar har det blivit.
Skillnaden är oerhörd mellan att verkligen vilja med varje fiber i sitt väsen.
Och inte.
Har ökat dosen av Citalopram eftersom jag gått så länge med det lågfrekventa borrljudet av ångest.
Så nu är jag uppe i maxdos.
Galet trött och lite off känner jag mig.
Ja, jag vet inte.
Kan man trösta sig med att this too shall pass?
Förresten, varför måste jag trösta mig?
Jag har det precis såsom jag har det just nu.
Det går att hämta styrka i den acceptansen.
Istället för att resista läget.

Jag tror starkt att de flesta beroenden vi skapar syftar till att fylla ett hål som vi inte hittar något annat sätt att hantera.
Att summan av alla laster skulle vara konstant vet jag inte, men summan av alla beroenden i alla fall.
Jag har ökat andra iom att jag slutat dricka. Vissa positiva andra mindre positiva men ingen lika illa som alkoholen. Hålet är kvar dock, och vägrar hålla sig igenfyllt. Känns som många här har liknande upplevelser med depression eller social fobi eller något annat som inte står rätt till. Vi skulle eventuellt må bra av att vara dummare har jag tänkt. Upplever att många här har hög intelligens och stor självinsikt, vilket kanske även gör oss olyckliga i olika former. Vi grubblar och tänker och söker lindring från olika plågoandar. Givetvis en generalisering men det är en känsla jag får här på forimet bland välartikulerade trådar och hårda sanningar. Att inte dricka ger oss på sikt bättre utgångsläge att hitta lösningar. Eller kanske om vi har tur, att bli vän med oss själva och acceptera. Citalopram är en av mina ”kompisar” med. Kroniskt säger min läkare i ställer för att behöva komma med faktisk hjälp (inte för att han kan men ändå). I mitt fall upplever jag att ekonomisk överdriven trygghet är i konflikt med min vilja att leva ett enklare och lugnare liv (växte upp fattigt och gnska otryggt då jag var stand in som pappa i familjen också). Men jag har ingen lösning. Gå emot min största rädsla att ”behöva leta enkronor” igen för att få det lugn jag eftersöker. Känner mig ofta som ett djur i en bur. Men utan lösning på det så måste jag lindra och trösta för att orka gå vidare. Kanske inte hela problemet men en del av det. Säger absolut inte att det är synd om mig eftersom många här bär på liknande, eller svårare, livsdilemman. Men jag ångrar inte att jag slutat dricka. Jag tänker klarare och har mer hopp än på länge. Men i slutändan måste hålet fyllas (eller accepteras och levas med) innan trösten kan minskas eller helt utebli. Tror jag.

Känner igen mig totalt i det du skriver IronWill. Många av oss med alkoholproblem har överaktiva tankar som jag tror vi på något sätt måste stilla. Vi tänker för mycket för vårt eget bästa. "Önskar man kunde vara dummare" precis så. En framsida av att tänka för mycket är att man blir eller framstår som intelligent för man är alltid mer eller mindre förberedd på saker. Baksidan är att huvudet blir utmattat, man stressar sönder sig med krav och oro för framtiden och på något vis behöver vi stilla detta snurrande. Och så kom alkoholen in i livet..