Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Djävulsdansen

Menade såklart inget illa m mitt inlägg. Frågade av ren nyfikenhet. Känner mig lite hjärntrött för tillfället så förstår fortf inte riktigt ?Men strunt samma! Bra att det finns olika metoder och på så sätt kanske något som passar alla ??
Om det är så att han verkligen inte vill dricka och inte klarar det på egen hand finns det ju andra mediciner att tillgå.
Jag vet hur frustrerande det är att stå bredvid, att vilja hjälpa, stötta och bota men som du skriver är det ju till sist hans/ alkoholistens liv och val
Hoppas det löser sig på bästa sätt för er ❤

Anxiete

att medicinen har gjort det den ska, dvs ha tagit bort ”belöningen” av att dricka? Att det känns +-0 att dricka och att han därför lika gärna kan låta bli tänker han ? Isf är det ju fantastiskt för er, kan han bara motivera sej att ta Naltrexon när han någon gång känner för att dricka så har ni kommit jättelångt !
Nu är det din tur att fokusera på dej och att du mår bra, kram ?

Anthraxia

Det har gått alldeles för fort för det - däremot KAN det ha minskat tillräckligt för att det ska vara hanterbart. Bra poäng. Jag hoppas det ligger något i det!

Jag har en "life coach" nu (vann en gratis månad på Facebook, av alla jäkla saker) som frågade mig hur mina dagar ser ut, och det var fan vansinnigt...aldrig tänkt på det förr, men jag PLANERAR mina jävla TOALETTBESÖK tillochmed, för att minimera hans möjligheter att smygdricka.
Samtidigt drömmer jag om ett förhållande där bägge parter är "självständiga" - kontraproduktivt och dumt.

Hennes hemläxa till mig den här veckan är att ta EN TIMME om dagen då jag gör något JAG vill.

Jag kommer alltså tillbringa en timme om dagen på balkongen med min laptop och kaffe. Jag har en bok att skriva klart.
120 tusen ord i första utkastet - jag har ingen aning om hur jag ska lyckas slappna av såpass.

Kanske får börja dricka ;)
(Förlåt, det var smaklöst som FAN...)

Anxiete

Humor är tillåtet, livsnödvändigt skulle jag vilja säga !

Anthraxia

Det är nog det. Humor, alltså :)

Och så det här som jag fastnar på hela tiden; nu jobbar han, och han är stenhård på att inte dricka.

Problem 1:
Han blir grinig på mig när jag frågar om han borde ta Naltrexon innan han går till sin mamma för att hjälpa henne bära in halva Systembolaget från bilen till lägenheten (tanten har alltså köpt så mycket sprit att hon inte orkar bära hem den själv...) trots att både han och jag vet att det inte alls vore något nytt om hon bjöd honom på vin som "tack" - det händer ganska ofta - OCH att han envist hävdar att det är Sååååå normalt att dricka sig bara liiite berusad till vardags.

2. Han har så LÄTT att hålla sig nykter när han ska jobba - jobb är alltså SÅ mycket viktigare än jag är :/

----

Lösning:

1. Han börjar inse att det ÄR något knas med att dricka varenda dag, men han är inte bara beroende själv - han är dessutom medberoende/lojal mot sin mammas drickande. Snacka om att han måste känna sig kluven...

2. Som jag en gång så i Anxiete's tråd; det är inte att jobbet är viktigare än jag - men det håller honom upptagen, det finns ingen dötid då alkishjärnan kan gå i spin.

Jag måste FORTFARANDE försöka förstå och ursäkta, litegrann. Han är ju inte bara alkoholist - han är människa också, med tankar och känslor och saker han tror på.

Håhåjaja...

att du fick en månad med lite coach! Jag tänkte precis skriva och fråga efter ditt fokus på DIG! Och så ser jag att du gjort viktiga insikter och ska öva på det! Jättebra! Det är faktiskt bara dig du äger makten att förändra. Och det är 8nte så lätt som det låter:) det vet du redan. Heja dej ! / mt

Anthraxia

Imorgon fyller jag år.
Karln har risk2 inför körkortet, och sen är det jobb och skola.

Borde inte jag ha vänner och familj att fira med?

Imorse låg jag och klappade migsjälv på axeln och funderade på varför jag inte har en partner som kramar på mig på morgonen. DET har knappast något med hans missbruk att göra.

Är jag i fel förhållande, och stannar bara för att han INTE ska börja dricka igen?

Jag vet inte...kanske är jag som är klängig och krävande också...

Anxiete

att rollerna i ett beroende-förhållande blir skeva. Så mycket energi går åt till missbruksproblematiken att kärleken kommer ”på skam” man tappar bort den.
Gällande din födelsedag så är det många födelsedagar jag inte firat men den bästa presenten är att det kommer en ny chans nästa år ?
Visst önskar man nära o kära runt sej .... kanske du blir överraskad av karln imorgon i alla fall ?

Anthraxia

Tack <3
Firar födelsedagen med att ta sovmorgon och sjunga i köket ^_^

Anthraxia

PMS på födelsedagen. Det här är ju inte bra.
Jag har väl egentligen PMDD, så det blir lite extra misär veckan innan mens - men att livet kunde vara så jävligt PÅ MIN FÖDELSEDAG...

Nå, så nu sitter jag här och är övertygad om att jag ska göra slut idag. Inleda mitt 36e år UTAN en asexuell alkoholist som fan inte VILL ta tag i sina problem.

Nykter i två veckor nu - jag undrar varför den siffran matchar två veckor utan sex.

Grejen är att jag bestämt att jag INTE ska fatta beslut under PMS, för jag tänker inte rationellt då. Samtidigt så vet jag ju att jag förtjänar bättre än såhär.

Jag förtjänar ett lyckligt och harmoniskt och tillfredsställande förhållande.

Jag förtjänar inte att gå på äggskal dygnet runt, eller vakta så att han inte dricker - och tar sin medicin om han ändå gör det - jag förtjänar inte att känna mig värdelös och oälskad hela tiden.

Om han iallafall ville PRATA med mig om skiten, om vi kunde ha någon form av kommunikation och tillit - men det finns ju bara inte.

Varför i helsike är jag i det här förhållandet?

För att jag vet att han börjar dricka igen om jag gör slut. Och, tyvärr, för att jag älskar honom och vill att vi ska LÖSA våra problem...

Meeen det verkar jag vara ensam om.

Tänker att.
Men han försöker ju faktiskt nu.
Jag måste ha tålamod osv..

Du och bara du kan ta beslut om vilka behov du vill ha tillfredsställda i ditt liv.

Närheten (och kontrollen)
På den man du älskar och hoppas få ett vettigt liv med.
Möjligheterna och hoppet som ligger där just inom räckhåll.

Om han bara..

Självklart är du värd.
Problemet blir ju också att man till slut försöker vaska guldkorn där det är snustorrt.
Nöjer sig med mindre och mindre.

Tvingar fram beslut som kanske kan hjälpa.

Allt i syfte att få det man vill och som är rimligt.
En nykter karl och ett tillfredsställande förhållande.

Kolla sannolikheten och oddsen och våga titta ärligt på dom.

Ta sen ett stort kliv ut från allt om du kan.

Använd de sannaste glasögon du förmår bära
Och släpp sen taget om resultatet som är hans att ordna med.

Fortsatt nykterhet och tillfrisknande eller fortsatt svajigt drickande med redan sedda resultat.

Jag önskar dig en fin födelsedag och jag har suttit där du sitter många många gånger.
Det är inte roligt någonstans?

Anthraxia

Drickandet fortsätter - igår sa han att han tänkt fråga hela veckan, men inte hittat något bra tillfälle, men han ville ut med kompisar.

Jo, det är väl ok - det är ju inte JAG som bestämmer det.

Tog sin Naltrexon och åkte.

Kändes helt ok - jag körde bil och tittade på Nashville (jag gillar inte country-musik, men jag älskar den serien)

Idag känns det fortfarande ok, även om det kliar i hela kroppen just för att jag vet att han kommer ringa videosamtal när han tar nästa dos Naltrexon - men hur ska jag veta att han inte dricker Innan dess?

Det kan jag inte veta. Han måste göra det för sin skull. Så bara är det.

Anthraxia

Juliette Barnes i Nashville är förresten som Medberoende 101; hela hennes beteende är avskyvärt större delen av tiden, tills man inser VARFÖR hon är som hon är, då lyser det igenom varje sekund.

Briljant skriven karaktär, och otroligt välspelad dessutom.

Anxiete

videosamtal för din skull eller för sin egen? Vad händer om du inte svarar utan lägger hela ansvaret på honom? Vill han kanske visa att du kan lita på honom och isf gör du det?
Nu till en roligare fråga ? vad tycker du om livscoachen? Hjälper det? Har funderingar på att erbjuda min äldsta son det i present. Han har kört fast tycker han och tycker livet är allmänt trist, hela han är låg och har varit det under sommaren

Anthraxia

Just nu tror jag det mest är för att visa att jag visst kan lita på honom - jag kan inte påstå att jag lyckas till 100% men jag försöker.

Coachen är bra, men egentligen säger hon inget jag inte redan vet - iofs visste jag redan att det funkar så; de kan inte tala om för en vad som är rätt, men de kan hjälpa en att inse vad "rätt" är för en själv, genom att ställa rätt frågor och ifrågasätta svaren.

Personkemi är nog helt vansinnigt viktigt dock; jag GILLAR människan jag har, men jag förstör för migsjälv genom att inte vara helt ärlig med exakt hur illa saker är :(

Den tilliten byggs nog inte upp på en månad...Men jag tycker helt klart att det är positivt att få testa det här :)

Anthraxia

20e har jag en jobbintervju - vänligen håll tummarna för mig ^_^

Dessutom har jag äntligen bytt batterier i min våg, så efter att ha gråtit och förbannat migsjälv i någon timme så inleder jag denna sekund Operation LCHF.

Jag har gått ner 30 kg på det förr, och nu är det dags igen!

Anthraxia

Jag är så jävla arg på migsjälv...

Pojkvännens ex är i stan och vill träffas. Samma ex som bekräftade att hans missbruk sträcker sig minst 10 (Nu 11) år bakåt i tiden.

Naturligtvis (varför är jag inte förvånad) föreslår fruntimret att de ska gå ut och supa. För det är ju så man umgås. Suck.

Så jag säger "visst, ta din medicin, och go for it"

Han lånar en flaska vin av sin mamma, eftersom systemet stängt. En flaska. Inte ens nästan den vanliga ransonen.

Exet kommer hit, och jag blir bara så äcklad över hela situationen; dels att man aktivt föreslår supande till en alkoholist, men...främst hur han lyser upp när han fyller första glaset.

Så jag sitter i vardagsrummet hela kvällen. De går på krogen. Han dricker några öl, skickar meddelande att han saknar mig och snart kommer hem, klockan 00:50

Klockan 01:50 kommer han hem. Träffade en gammal kompis och glömde tiden.

Går och borstar tänderna innan han sätter sig och kramar mig.

Exet hade frågat om jag var svartsjuk för att han skulle ut med henne. Jag blir så arg så jag fan vill explodera - hur FAN kan hon få det till att handla om HENNE när hon VET?!

Och han är ledsen. Jag hade ju sagt att han fick, han drack ju bara två glas vin, han kom ju hem, han ville ju bara ha trevligt. Det var inte ens HANS idé att dricka.

Så arg på migsjälv för att jag gjort honom ledsen ikväll. Han gjorde allt rätt. Den här gången är det jag somär ett svin...