Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Jag har skrivit detta så många gånger. Jag har varit där jag är nu så många gånger. Tårarna bara rinner och rinner just nu. För jag förstår inte hur jag har hamnat här. Jag kan inte på något sätt förklara varför jag är så jävla slav under alkoholen. Helt maktlös. Jag är rädd för mig själv.
Hur kan jag älska så många fina människor runt omkring mig. Hur kan jag tro på mig själv och sedan göra helt tvärt om. Jag har svikit och svikit, lurat o manipulerat.
Jag är en tjej på 25 år som nu har mist allt i livet. Sparken, kan inte gå i skolan längre, nu kastar min pappa ut mig. Han är så trött på att jag försvinner ut i natten och svarar inte telefon. Sen kryper jag hem som en hund efter några dagar och inväntar kallduschen och sen är det börja på ruta 1 igen.
Jag har gått 12-steg via kommunen. Jag har haft antabus. Jag går på Aa-Na möten och jag hade en sponsor.
Nu ska jag på möte med en socialkärring som ska placera mig på ett behandlingshem säkert.
Jag vill inte annat än att bli nykter! Nu får det vara nog, jag gör fan vad som helst! Om det ska bli behandlingshem så får de bli det.
Det jag är rädd för är bara att vistas i en miljö som jag inte är van vid. Jag har aldrig varit på ett hem. Jag vet inte vad som väntar och jag är faktiskt rädd att det kan va dåligt för mig att vistas med andra narkomaner och alkoholister.
Förstår nu att jag inte har något val såklart. Skammen i mig. Att jag ska behöva behandlingshem. Varför tycker jag att det är sån jäkla skam i det, när jag inte tycker det om andra som gör?
Jag är rädd och skrämd. Skuld och skam. Misstro på mig själv. Jag börjar tro att jag är utom räddning. Har ändå alltid trott på mig själv. Men jag vet fan inte nu :( ville bara skriva av mig <3