Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Jag har skrivit detta så många gånger. Jag har varit där jag är nu så många gånger. Tårarna bara rinner och rinner just nu. För jag förstår inte hur jag har hamnat här. Jag kan inte på något sätt förklara varför jag är så jävla slav under alkoholen. Helt maktlös. Jag är rädd för mig själv.

Hur kan jag älska så många fina människor runt omkring mig. Hur kan jag tro på mig själv och sedan göra helt tvärt om. Jag har svikit och svikit, lurat o manipulerat.

Jag är en tjej på 25 år som nu har mist allt i livet. Sparken, kan inte gå i skolan längre, nu kastar min pappa ut mig. Han är så trött på att jag försvinner ut i natten och svarar inte telefon. Sen kryper jag hem som en hund efter några dagar och inväntar kallduschen och sen är det börja på ruta 1 igen.

Jag har gått 12-steg via kommunen. Jag har haft antabus. Jag går på Aa-Na möten och jag hade en sponsor.

Nu ska jag på möte med en socialkärring som ska placera mig på ett behandlingshem säkert.

Jag vill inte annat än att bli nykter! Nu får det vara nog, jag gör fan vad som helst! Om det ska bli behandlingshem så får de bli det.

Det jag är rädd för är bara att vistas i en miljö som jag inte är van vid. Jag har aldrig varit på ett hem. Jag vet inte vad som väntar och jag är faktiskt rädd att det kan va dåligt för mig att vistas med andra narkomaner och alkoholister.

Förstår nu att jag inte har något val såklart. Skammen i mig. Att jag ska behöva behandlingshem. Varför tycker jag att det är sån jäkla skam i det, när jag inte tycker det om andra som gör?

Jag är rädd och skrämd. Skuld och skam. Misstro på mig själv. Jag börjar tro att jag är utom räddning. Har ändå alltid trott på mig själv. Men jag vet fan inte nu :( ville bara skriva av mig <3

Femina

Jag förstår att du mår dåligt och känner dig rädd för vad som ska komma. Har du blivit utredd av läkare för någon diagnos? Om inte så är det hög tid att kräva det nu. Det finns ju mediciner som ska stabilisera humöret vid t ex Adhd, bipoläritet osv.

Förhoppningsvis kommer vistelsen på behandlingshemmet bli det bästa som hänt dig. Det kanske blir en stor vändpunkt i ditt liv som du framöver komma känna tacksamhet inför!
Fortsätt gärna skriva här. Jag önskar dig ett varmt Lycka Till.

Anthraxia

"socialkärring" =
Individ av kvinnligt kön som redan i 16-årsåldern valt att ägna sitt liv professionellt åt att hjälpa de som andra bara ser ner på och anser vara "hopplösa fall" - kanske med en naiv känsla av att "frälsa världen"
Ofta, redan runt 35 års ålder, förbittrad och härdad av alla lögner och misslyckanden, och det förakt hon möts av även från de hon försöker hjälpa.

Det säger jag bara för att jag tror att du projicerar ditt självförakt på en människa som försöker hjälpa dig.

Med detta sagt; behandlingshem fungerar ofta ganska bra för att bryta själva beroendendet. Men det är dina mönster och beteenden som måste förändras på djupet för att du inte helt enkelt ska få ett återfall. Igen.

Du är orolig att det inte ska vara bra för dig att umgås med missbrukare - baserat på det utgår jag från att du umgås med nykterister, eller inte har något umgänge alls - annars har du ju redan umgänge som är negativt för dig, och då bör inte uttalade missbrukare vara mycket värre.

Jag håller med om att du bör be att få bli utredd, för att vara säker på att det inte ligger någon sjukdom i bakgrunden som gör det svårare.

Och, bara som tips, googla och kolla på Claudia Christian's TEDTalk-video.

Lycka till!