av Huskatten

Hej,
Först och främst: tack för ett inspirerande forum med många tankeväckande och insiktsfulla inlägg! Jag betraktar mig som alkoholist sedan minst 20 år tillbaka. Fungerande, medveten och ansvarsfull alkis. Men ändå. Kvinna 55+ oftast ensamstående, nu sambo/gift, utan barn. Efter att ha vacklat lite fram och tillbaka, prövat nykterhet i kortare och längre perioder gick jag in för ett längre försök. Drygt två år sedan. En kombination av yttre och inre anledningar, och den främsta orsaken att jag valde att flytta ihop-gifta mig med en jämnårig man jag haft särboförhållanden med i drygt fem år. En man med egna alkoholproblem, förstås.

Inga fler möjligheter att dra mig undan till eget ensamdrickande, och därmed var det bara att sluta. Visst trodde jag att han också skulle haka på. Men så blev det inte. Det har nog inte varit mödan värt med tanke på mina känslomässiga svårigheter (socialt och känslomässigt underbegåvad) bland annat. Hade vi haft det bättre ihop, så kanske?

Upplevelsen av hans varierande grad av berusning, tillnyktring och ev abstinens? har varit en avgörande faktor till att jag lyckats bryta mitt eget beroende. Jag ser den där lilla, men trista, fasförskjutningen i personligheten och kan inte ställa upp på den för egen del. Man dricker och dricker och kommer ändå ingen vart. Jag har försökt dämpa livsångest, låg självkänsla och den där enorma känslan av att aldrig kunna bli en del av en gemenskap med hjälp av alkohol. Till ingen nytta. Nu är jag fri från begäret, men lever med en skuld över att inte kunna var en mer kärleksfull person i ett förhållande. Jag vet varken ut eller in. Eller jag vet att jag borde acceptera, fullt ut, utan minsta tvivel hans alkoholbruk som han förmodligen inte kan göra något åt. Han är ett harmlöst fyllo, som dricker sig till sömns. Lite gnällig i fylleriet, taskigt minne och allt det där men aldrig våldsam.

Så, å ena sidan har jag hans fylleri att tacka för min egen nykterhet och å andra sidan gör det mig trött och handlingsförlamad. Blandade känslor som sagt.

Ursäkta långt och svamligt - meningslöst - inlägg. Egentligen vill jag uppmuntra alla som kämpar med sin egen nykterhet. Att lyckas handlar om att fånga det där tillfället, stunden, ögonblicket i livet när det plötsligt känns att det är dags och man har anledning att tro (eller intala sig själv att tro) att man kan lyckas. Programmera om hjärnan helt enkelt. Jag önskar alla som skriver och läser här ett fortsatt gott nytt och inte minst alkoholfritt år.
/Cecilia

Nyttan
ons, 2018-01-03 - 13:37

Har du varit nykter i 2 hela år?
Jag tycker inte att ditt inlägg är långt och svamligt.
Intressant att få synen på fyllot där hemma från en nykter partner. Undrar redan nu hur det ska gå med min nykterhet kontra min mans drickande. Jag har alltid sagt att han är den som har ett normalt drickande men när jag tänker fler så är det alltid han som sett till att det finns vin och sprit hemma. Jag har aldrig funderat över hur mycket och ofta han dricker eftersom jag varit fullt upptagen med mitt eget drickande...undrar hur mycket han kommer att dricka framöver.

Du är här av någon anledning - så fortsätt gärna skriva!

Huskatten
tors, 2018-01-04 - 08:38

Tack Nyttan, för att du tog dig tid att svara!

Fast sorgligt att höra att du är i en liknade, och svår sits.. Med egna alkoholproblem som man tar itu med, och så en omgivning som inte gör det. Eller som vill leva på som vanligt. Jag menar gränsen mellan ett större bruk, missbruk eller beroende är en smula flytande.

Dessvärre tror jag att det i längden är svårt att själv ta avstånd från ett överbruk av alkohol och leva med den som inte gör det. Man retar sig så förbaskat på ruset! Det där onödiga och rent av själviska i att söka alkoholfylld upplevelse utan tanke på den som med viss möda valt bort den utvägen.

Inte för att det var någon större möda för min del. Eller, kanske ändå? Under en 10-årsperiod så höll jag på att pröva och ge upp i omgångar. Vacklade fram och tillbaka, med egen vilja, alkoterapeut och antabus. Frivilligt. Min man hade under samma period hamnat under sin arbetsgivares vilja till rehabilitering. En ofrivillig nykterhetssträvan komplett med "kontrakt", regelbundna blodprover, kontakter med beroendecentrum och till slut, en månad på behandlingshem.

Ett fruktansvärt övergrepp då han aldrig misskött sitt jobb, varit onykter på jobbet eller vid bilkörning. Det hjälpte ju inte att han skötte sig emellanåt heller! Så han skötte sig ibland, protesterade och drack för övrigt. Han blev ofta besviken men kunde inte riktigt acceptera att enda vägen ut var att leva nyktert, en längre tid. För mig blev hans upplevelse en rejäl tankeväckare. Jag ville verkligen inte hamna i samma sits. Och det blev en del av min drivkraft att ta itu med mitt beroende.

Men här är vi nu. I ett rejält dödläge. Där jag anser att alkohol, för oss fyllerister, måste bort först - innan man kan göra något åt det andra. Och han, antagligen vill att vi ska ha det bra tillsammans - för att hans ka klara av att göra något åt sitt drickande. Ingen ger sig! Ingen hittar vägen ut.

Jag hoppas att du och din man hittar vägen till ett samförstånd. Alkohol i lagom mängd, och rätt sammanhang som går att leva med. Men inte "in your face" regelbundet. Det blir för tufft.
/Cecilia

Huskatten
ons, 2018-01-10 - 06:39

Vilket borde varit titeln på den här tråden från början. Nu när jag efter så många år av passivt läsande, mycket lärorikt, äntligen startar en egen tråd blir jag närmast lamslagen av självkritik. Vad tusan kan jag skriva som inte skrivits om och om igen? Och bra mycket bättre dessutom. Min resa till och från ett beroende är verkligen inte unikt. Dricker man för mycket, för ofta eller av fel anledningar så hamnar man ju där till slut. Inget konstigt med det! Min smala lycka i sammanhanget är väl att jag alltid vetat att det är så det fungerar. Att jag inte behövt lura mig själv. Aldrig tänkt "att jag kan sluta när jag vill" osv. I stället har jag väl alltid vetat att det kommer en dag när jag måste välja väg. Alkohol på heltid, eller göra något åt det.

Som typisk ensamdrickare, även om jag också har levt en period med ett umgänge med andra som också vara glada i spriten, ställer man väl inte till det så mycket för sig. Vilket är bra i och för sig. Visst har jag gjort bort mig vid något enstaka tillfälle, men det är obetydligheter. Drunknar i all ångest jag har för att bara finnas till och vara så knäpp som jag är. Det händer inte så mycket heller när man sitter ensam och konsumerar det man har köpt hem. Jag har alltså inte upplevt så mycket av dagen-efter-ångest som många andra. Skönt, kan man tycka. Men, jag tror också att det blev ett hinder. Livet fungerade, så mycket som det nu kunde fungera, rätt ok vare sig jag ägnade mig åt att hälla i mig höga veckoransoner eller inte.

Ändå är det ju så att jag, som många andra, inrättade livet för att kunna fortsätta med att dricka mig bort från tillvaron. Mot slutet valde jag bort mer och mer som inkräktade på tillfällen till att njuta av ruset i lämplig mängd. Och så blir det ju till slut. Alkoholen tar mer och mer plats. Dessutom kommer beroendet att skapa sin egen logik. Sitt eget berättigande. Sin egen orsak och verkan. Med min lite dystra syn på livet och mig själv blev det ett sätt att låta bli att göra något. Leva i ett status quo, och må bättre för stunden.

Lustigt nog, så här drygt två år senare som alkoholfri, så har jag svårt att riktigt minnas hur det var. Vad det var som var så där nödvändigt med berusningen. Jag känner ingen längtan efter alkohol över huvud taget. Inte smaken, i den mån jag nu upplevde någon smak egentligen, och inte heller efter effekten. Jag vet ju att det för inte så länge sedan var väldigt viktigt. Det var det ju! Men om jag försöker minnas hur det kändes så känner jag bara ett visst obehag. En avtrubbning som känns främmande. Jag kan inte förklara det.

Kanske kan man verkligen ställa om sig själv på det sättet? Eller också är det en del av något genetiskt. Finns tendenser i min familj att vara fixerat vid särintressen, men också tappa intresset och hitta något annat. Nu går jag inte och inbillar mig att jag är fri från ett beroende eller "botad" från alkoholism. För så fungerar det ju inte. Jag är bara tacksam att ha kommit hit. Antagligen kommer jag vid något tillfälle att trilla dit igen, det är väl mer regel än undantag att det blir så. Av erfarenhet, för jag har gjort upprepade kortare uppehåll de senaste 10 åren, vet jag att det är svårt att komma tillbaka till nykterhet med en gång. Svårare att starta om så att säga. För närvarande är det inget som bekymrar mig. Men jag läser på det här forumet regelbundet. Antagligen för att hålla min övertygelse levande. Jag har valt det här tillsvidare. Ett liv utan alkohol.

Huskatten
fre, 2018-05-18 - 06:33

Numera läser jag mest på anhörigsidorna. Det var ju min smala lycka att jag valde att flytta ihop med min särbo, och därmed var jag tvungen att sätta punkt för mitt eget ensamkrökande. Eller, jag insåg väl att det skulle bli så frusterande att inte kunna smita iväg och vara för mig själv med min ranson när jag önskade. Så flyttade jag ihop, och gifte mig med en jämnårig man - med alkoholproblem. Så smart. Men, genom att nu uppleva beroendets baksidor. Hur man förändras med varierande grad av berusning, tillnyktring och abstinens - så blev mitt beslut att välja bort alkohol för egen del bara lättare.

Min man kan inte, eller vill inte sluta dricka. Jag kan förstå det . Att alkohol blir en så väsentlig del av livet, att det bara inte går att tänka bort. Men att leva med det, som utomstående. Det är nästan omöjligt. Jag retar ihjäl mig på det menlösa smygsupande! Allt trams och alla korkade missförstånd som uppstår i en lätt påverka persons medvetande. Och det gör mig till en sämre människa också. För jag blir småsint, sur och grinig. Till skillnad från många av de anhöriga som skriver på det här forumet är jag inte heller storsint nog att vara glad och tacksam de stunder han väljer att vara nykter, eller i varje fall verkar vara det. Jag hinner inte med, tänker jag själv. Hinner inte ta fasta på de stunderna och ställa om humöret. Svagt.

Eller också är jag bara värdelös på förhållanden i största almänhet. Men alkoholen. Vad den ställer till med. Inte för att jag kan se tillbaka på mitt liv och tro att jag hade blivit så där herrejösses fantastiskt mycket lyckligare om jag inte hade ägnat mig åt att fly tillvaron med vin, sprit och öl. Men visst har jag valt bort annat till förmån för alkohol i varierande grad. Det är väl det som gör att jag retar upp mig så mycket på de olycksbröder och systrar som inte riktigt tycks förstå att man helt enkelt inte kan leva med någon annan om man är alkoholist. Det blir för svårt för motparten, den nyktra, att förhålla sig till den humörförändring, den påverkan på personligheten som stigande grader av berusning innebär. Det tror jag att de flesta av oss som skriver här, på beroendesidorna, är väldigt medvetna om. Säkert en av många anledningar till att man söker sig hit. Smygsuparna stolpar på i sin förnekelse. Och det retar jag mig på. Fast tycker synd om min man. Som inte kan välja bort sitt beroende, eller känna någons slags stöd från mig.

Carina
fre, 2018-05-18 - 06:53

Du skriver så viktiga saker, med empati och erfarenhet från att både vara personen med alkoholproblem och att vara den anhöriga. Och de beteendeförändringar som båda utvecklar som gör att ingen person är den person de egentligen vill vara. Samtidigt visar du att förändring är möjligt!

Önskar dig en fin helg!
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Huskatten
lör, 2018-06-09 - 06:50

Läser på anhörigsidorna och retar upp mig på alla dessa stackars fylltrattar! Som aldrig tycks begripa att regelbundet, och vanligtvis stort intag av öl-vin-sprit etc alltid förändrar oss. Inte bara för stunden, utan mer eller mindre varaktigt. Och sällan till det bättre. Påverkar humöret, förståndet, orken och inställningen till livet helt enkelt. Hur kan man vara så fullständigt omedveten om det?
För all del. Inte tänkte jag väl annat än att jag "var mig själv" där jag satt i min egen lilla promillevärld. Fast jag visste att alkoholen förändrar sinnesstämning och personlighet. Eller rättare sagt, den kan ta fram och förvränga känslor man har för stunden. Därför föredrog jag att sitta ensam, ville inte ens tala i telefon. Mitt fylleri vill jag hålla för mig själv. Inte av skam, men mera av respekt. Respekt för vad alkoholen gör med oss, och respekt för omvärlden.

Det retar mig alltså. Detta aningslösa förhållande till sitt eget beroende som anhörigsidans partners verkar hålla sig med. Omedvetna om, eller likgiltiga för, att alkoholen gör det omöjligt att skapa en bra relation. Är drickandet en självklar del av livet, så får man leva ensam. Tycker jag, där jag surar bakom skärmen. Men, det är väl lätt för mig att säga. Som valde bort så mycket för att få sitta ensam med mina glas. För det var lätt för mig att välja bort. Gemenskap med andra är ju vad jag har svårt för. Det regelbundna ruset vad var jag tydde mig till för att uppleva någon slags ro i själen. Som så många andra, tyvärr.

Sedan läser jag här på beroendesidorna, och här är det då sannerligen få som håller sig med samma brist på ansvar som de anhörigas fyllon. Vilken skillnad! Och naturligtvis är det just den skillnaden som krävs. För att man ska kunna ta sig ur sitt beroende. Kanske har vi något annat gemensamt också? Att det vanligtvis är av egen fri vilja vi söker oss till det här forumet? För att vi själva önskar en väg ut ur beroende.

Min stackars man blev t.ex tvingad in i en nykterhetssträvan av sin förra arbetsgivare. Det slutade med en dryg femårsperiod av maktkamp mellan honom och närmsta chefen. Komplett med olika "kontrakt", regelbundna blodprov, mediciner, påtvingade stödgrupper m.m. Rena övergreppet, anser jag. Och så förbaskat kontraproduktivt - vem tusan vill bli nykter för att chefen ska känna sig lyckad som "alkoholterapeut"!

Oj, ursäkta så långt det här blev. Men det här väl ett forum för oss alla. De som skriver kort och kärnfullt. De som skriver långt och svamligt som jag. Här finns något för alla att läsa och ta till sig av. Det gillar jag verkligen! För mig är det en daglig rutin att läsa här. Bara för att minnas var jag kommer ifrån. Mitt eget beroende. Jag vet att jag inte borde reta upp mig på alla dessa obotliga fyllskallar, men man blir ju så frustrerad å deras anhörigas vägnar. Fatta! Typ. Samtidigt har den läsningen gett mig många insikter också. Det är värdefullt att se saker från flera olika håll. Och det får man här.

Anxiete
lör, 2018-06-09 - 08:14

jag, från anhörigsidorna, läser på alla sidor Jag lär mej massor och jag blir så glad när någon lyckas hålla upp oavsett hur lång eller kort tid! Det andas en optimism och jävlaranamma från beroendesidorna !
Det är också dessa sidor som lärt mej I om mitt medberoende , ett beroende lika svårt att bryta som vilket annat beroende
Jag reagerade på att du skrev ”övergrepp” Ja, det har jag säkert också gjort ett antal gånger.... i min iver att få kärleken nykter. Nu har jag kommit så långt i mitt jobb med mej själv att jag har slutat hitta lösningar åt honom, Jag har lagt hans liv i hans egna händer och hoppas att poletten ska trilla ned nån gång.
Anhörigsidorna andas förtvivlan för vi är alla medberoende och kan inte göra ett dugg åt situationen , mer än att gå och det är en lång process ! För att kunna gå måste man först bryta sitt eget beroende- medberoendet!
Tack för att du ser alla sidor ?

Huskatten
mån, 2018-06-11 - 06:14

Tack för kommentar! Jag tycker nog att det är skillnad när man reagerar och agerar som anhörig. Då gör man det ju ifrån ett känslomässigt engagemang, sin kärlek och omtanke, en önskan att förbättra relationen med och livskvaliteten för den som dricker. Från arbetsgivaren blir det närmast något slags moraliserande, ibland omedvetet kopplat till en negativ syn på alkoholister i allmänhet. Min mans chef förbjöd honom att köra bil i tjänsten trots att poolbilarna var utrustade med alkolås "för att det är möjligt att manipulera sådana lås". En syn på alkoholisten som lögnaktig och opålitlig i allmänhet, snarare än en uppfattning om honom som medarbetare.

Men, du har rätt i att något slags övergrepp är det väl ändå. Att man som anhörig ger sig på något som är så personligt som ett beroende. Har synpunkter på vad man häller i sig och när. Och det blir ju för den som dricker ett moraliserande där vi tycker oss ha rätt, och de fel. Det är klart att man värjer sig mot det! Och själv hade jag inte kunnat sluta med mitt vanedrickande på uppmaning av någon annan.

Min man blev till slut skickad på en månads behandlingshem, något han uppfattade som mycket förnedrande. Vi fick inte ha någon kontakt under tiden. När han kom hem var han inställd på att fortsätta ett nyktert liv, men lyckades inte förmedla den viljan till mig. Eller rättare sagt, han hade önskat att jag också gick in i en nykter period. Det anade jag. Men, var inte inställd på det just då. Alltså, jag som i åratal hade hållit på med att försöka ta mig in i en längre sammanhängande period av nykterhet klarade inte av att ställa om - från ett bekvämt helgsupande som jag ägnat mig åt under hans frånvaro - till en ny nykterhet! Den makten har beroendet över oss. Det var inte rätt läge för mig. Så jag avstod från att träffas vissa helger och drack för mig själv som vanligt. Efter ett par tre månader hade han fått nog och sa ifrån på skarpen. Då tog jag mig i kragen, men för hans del var det redan för sent. Han hade gett upp. Inte fått mitt stöd, och arbetsgivaren krävde fortsatta blodprover m.m. Det blev ingen förändring till det bättre där heller.

Av det kan man lära sig två saker: Det spelar ingen roll vad som händer runtomkring oss. Vilka krav som ställs, uttalade eller inte. Det är först när man själv känner att "nu är det dags" och tror på det som man kan ta sig ut ur ett beroende. Och, man måste göra det framför allt för sin egen skull. Inte förvänta sig en stor förändring och positiv uppskattning i alla lägen. Förändring är möjlig - men viljan måste komma inifrån.

Huskatten
fre, 2018-07-27 - 21:45

Som obotlig helg- och ledighetsalkis så inleddes mina semestrar med en hel del att dricka. Fast, redan då för rätt många år sedan, så tyckte jag ganska snart att det var rätt onödigt att droga bort sig under årets futtiga lediga sommardagar. Vissa år använde jag semestern till en start på en lite längre vit period. Dessutom är det ju inte någon höjdare att vara seg och halvdålig dagen efter när det är soligt och varmt. Och den här sommaren! Ja, jag är väldigt tacksam att jag kan tillbringa tiden med mitt alkofria öl och läskeblask utan problem. För min alkoholiserade man, som bara hade drygt två veckor att ta ut, blev semestern bara ett slött smygsupande och slumrande i soffan. Har han haft det bra? Känner han sig utvilad? Känns det inte surt att bara låta tiden passera, mellan en ölburk och den nästa tills man blir lite trött och somnar.

Jag vet inte hur han känner det. Det är inget jag kan fråga honom om, hur försiktigt jag än ställer frågan. Och inget han vill berätta förstås. Så jag vet inte. Men nog bör det väl kännas en smula meningslöst att leva livet på det sättet? Med det stillsamma fylleriet som enda mål och mening.

För all del. Så har jag också levt mitt liv. Eftersom livet var för besvärligt med alla krav, och eftersom alkoholen gav livet någon slags mening i all sin meningslöshet. Men det var då. Nu är jag befriad från allt vad längtan efter ruset. Skönt.

Samtidigt är det tungt att veta att jag varken kan inspirera, eller motivera, min man till att sträva efter något liknande. Han sitter fast i sitt beroende, och är nöjd med det. Eller, det vet jag ju inte. Eftersom vi inte kan prata om det.

Så, min semester i halvtid har jag tillbringat med att måla väggar och tak i källarutrymmen. Svalt och skönt. Medan han har sovit ruset av sig, halvsittande i soffan. Egentligen känner jag väl mest skuld över att jag inte på allvar gör något för att han ska må bättre. Jag bara låter honom vara med sitt hopplösa fylleri. Stackarn.

Anxiete
fre, 2018-07-27 - 22:10

Är man inte redo så kvittar det vad omgivningen gör, så även för din man.
Ikväll är jag bitter ... Min man har på eget ansvar hållt sej nykter i 9 dagar, lång period för att vara honom. Jag såg livsviljan och glädjen komma tillbaka i hans ögon. I förrgår skadade han ryggen och idag är det dags att bota med universalmedicinen öl ..... Det är ju själva fan att det alltid ska vara något som sätter krokben!! Nåja, fallgroparna är många och har man inte siktet rätt inställt så trillar man dit....
Låter skönt med en sval källare ?
Jag blir avundsjuk på dej , jag gillar ditt förhållningssätt till din man !!

Huskatten
tors, 2018-08-02 - 21:57

Ja, hur förhåller man sig till en partner som dricker? Är det ens möjligt? Jag klarar det dåligt i alla fall. För att jag är för övertygad om att ruset förändrar vår uppfattning, humör och hela vårt sätt att vara. Men, om jag bytte plats med min man. Och var den som drack i hans nyktra sällskap. Skulle jag känna likadant då? Vara lika övertygad om att den irritation jag känner är påverkad av mängden alkohol i blodet? Troligen inte. Man är ett med sitt rus. Och man har förstås rätt att uppleva och ge uttryck för vad man känner då också.

Nej, jag har svårt att leva med en person med alkoholproblem. Du har svårt att leva med någon över huvud taget, säger min man, och tillägger - och det säger du själv också. För det gör jag. Jag passar dåligt in i ett förhållande. Men rört mig genom livet som i evig pendelrörelse mellan sorglig ensamhet och tungsint tvåsamhet.

Innan vi träffades, han och jag, var jag rätt klar över att jag som 50+ och lätt alkoholiserad inte skulle ha så stor chans att träffa någon annat än en annan suput. Vilken vettig man vill ha en fyllkärring, typ. Jag var alltså inte så förvånad att den man jag började umgås med visade sig ha egna alkoholproblem. Men jag tänkte att det kanske rent av kunde vara bra? Att vi kunde hjälpas åt att välja nykterhet när vi träffades, och var väldigt noga med att vi inte skulle dricka alkohol tillsammans. Det tog mig många år innan jag fattade att han ägnade sig åt ett smygsupande när han var tillsammans med mig över helgen! Hade aldrig fattat varför han ibland blev så "konstig" och "trög"!

Det är förstås fel att skylla alla våra svårigheter på hans alkoholproblem. Vi har förmodligen större svårigheter enbart genom våra olika personligheter, och med min autistiska läggning. Alkoholen gör det bara inte lättare.

Samtidigt har jag hans smygsupande att tacka min nykterhet för. Nu när jag sett det hela utifrån. Hur det påverkar och förändrar personligheten. Orken, humöret, förståndet. Det känns som om jag aldrig någonsin mer kan tänka mig att utsätta mig själv för något liknande. Inte för att livet blev så mycket bättre för mig som nykter. Eller för att jag blev en bättre person! Långtifrån. Jag kanske rent av hade mer tålamod med livets motgångar som alkoholiserad. Men jag vill ändå inte tillbaka till det sättet att leva. Det var en sådan hopplös fixering vid centilitrar att köpa in och beräkna förbränningen av med tanke på eventuella åtaganden dagen efter. Meningslöst. Inte för att livet har större mening idag, men det är friare. Jag känner mig mer fri.

Jag bara önskar att jag kunde ha förändrats mer. Blivit med känslosam och varmare. Utstrålat med glädje så att min man slapp att känna sig så utanför. Jag förstår vad som brister! Men kan inte förändra mig. Kan tyvärr inte förklara det i ord för honom heller, eftersom det är så främmande för honom. Och lite ointressant också. Var annorlunda bara! Tänker han nog. Att bara höra en massa förklaringar hit och dit är inte intressant, för det leder ju inget till. Det har han säkert rätt i. Men jag är mest tanke, och inte så mycket känsla. Eller handling. Där är vi olika.

Ja, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att jag valde nykterheten till slut, och han inte gjorde det. Det skapar svårigheter, samtidigt som det ger mig en regelbunden påminnelse om vad jag valt bort. Jag vill fortsätta välja nykterheten oavsett hur livet är för övrigt. Men, mitt val skapar också en konflikt i sig. Där han förmodligen känner sig mindre lyckad som inte kan dra ner på, eller sluta dricka. Jag vet inte hur jag ska kunna förhålla mig till det på en bra sätt. Jag tror helt enkelt inte det är möjligt. Sedan är fråga hur dåligt det är att leva så, för honom. Och för mig.

Huskatten
lör, 2018-08-25 - 05:37

Antingen, eller, tänker jag en smula buttert. Inte samtidigt i alla fall. Visst går det att ha goda relationer till andra även om man är beroende. Kärleksförhållande som särbo eller på distans, släkt och vänner som man låter bli att dricka med när man umgås. Dricka måttligt tillsammans? Mjae, jag vet inte. Jag tror att vi som druckit oss till beroende och därmed även ökat toleransen också påverkas även av en mindre mängd alkohol. Vi går snabbt in i vårt påverkade tillstånd och då är man helt enkelt inte längre helt och fullt sig själv. Anser jag.

Ett liv med någon annan när man aktivt söker ruset även i vardagen? Det tror jag inte på. Så tänkte jag även när jag fortfarande var halvalkis-vanedrickare. Att jag skulle tvingas välja: alkoholen eller ett försök till förhållande. Min man tänkte nog inte alls. Inte att han skulle behöva ge upp alkohol för att vi skulle ha en chans till något bättre i alla fall. Kanske trodde han att med rätt kärlek, från min sida, skulle det vara enklare att avstå för egen del?

Feltänk, tycker jag. För vem kan mäta sig med allt det "goda" som fylleriet utlovar?

Men, tar man bort alkoholen ur våra liv så återstår ändå själva livet. Och vi själva. Våra alldeles egna svårigheter och tillkortakommanden. Det är ju inte så enkelt som man kan tro, att bara den där förbaskade fylltratten slutar dricka så blir allt frid och fröjd!

Vårt liv tillsammans, mannens och mitt, har snabbt gått utför. Där han ständigt ger sig rätten att halvslumra på soffan. I varierande grad av berusning, tillnyktring och håglöshet. Förhållandet haltar och han kan med all rätt fråga sig (mig) vad jag ser i honom?

Han är ju en snäll man som vill väl. Som försöker acceptera mig med mina sociala och känslomässiga svårigheter. Men med tiden så bryter alkoholen ner det mesta av det som är bra hos oss. Det blir svårare att orka med, att anstränga sig, att försöka. Så blir han liggande där på soffan. Halvslumrande. Jag förstår att han känner sig ensam. Med ruset som enda tröst.

Huskatten
tis, 2018-09-25 - 06:56

I snart tre år har jag levt som helnykterist. Det har gått över förväntan. Visst har jag insett att det till stor del beror på att jag som typisk ensamdrickare nu lever med min man, och inte längre har möjlighet att flumma till med alkohol på det sätt jag vill. Jag har ofta funderat på vad som skulle hända om jag blir ensam på nytt? Hur länge tar det innan lusten och längtan och viljan att dricka något för egen del kommer tillbaka. Inte med det samma, har jag tänkt lite övermodigt. Nog bör det dröja en längre tid?

Det tog knapp en vecka. Min man har hamnat på sjukhus för operation och återhämtning, och jag blev ensam. Vardagarna var det inte några problem, lite skönt att slippa trälig skvalmusik på radion, ett enerverande harklande, hostande och spottande i tid och otid. Och jag såg fram emot helgen - samt den här veckan som jag tagit ledigt (beslut långt tidigare). Härligt att kunna klampa upp tidigt på morgonen och stöka omkring utan att ta hänsyn.

Så flög tanken på mig. Sådär bara från ingenstans. En liten flaska rött vin, kunde jag väl köpa? När jag ändå var i stan och uträttade diverse ärenden. Men, nej - jag insåg risken. Att det är just det där ensamdrickandet som jag aldrig kan tillåta mig mer. Klokt och förståndig, var jag. Hela vägen hem. Tills jag kom på att jag hade köpt en hel flaska vin för ett halvår sedan och gömt för min man smygdrickaren. Flaskan var till en träff med mor och syster, men blev aldrig av. Den har legat lugnt och fint och inte stört mina tankar det minsta.

Men nu dök den upp. Att ta ett glas eller två av. På min första ensamma lördagkväll på flera år. Lång historia kort. Det blev halva på lördagen, och trots att jag slutade "i tid" innan hela flaskan vaknade jag upp lite lätt bakis i söndags. Då gick resten och även en lika säkert sparat liten flaska whiskey. Gårdagen, min lediga måndag! tillbringade jag i sängen görandes skvatt ingenting. Så jäkla tung i huvudet och illamående. I min iver att dricka favvodrycken whiskey glömde jag principen vatten, vatten, vatten. Och rött vin som förrätt, nej det är inte att rekommendera.

Återfall är väl mer regel än undantag, och inte mycket att säga om. Urbota korkat, men gjort är gjort. Nu finns det inget mer lättdrucket och lockande i mina gömmor - och jag får i framtiden vara mer försiktig med sånt.

Det skrämmer en smula hur snabbt det gick från förflugen tanke till handling. På nolltid. Och egentligen ingen chans att stoppa sig själv. Eller, ja - men jag ville väl inte? Lite oklart nu hur bra det kändes den där korta stunden mellan det första glaset och det sista. Nu minns jag mest denna jävla baksmälla som helt enkelt inte var värt något alls. Måste jag börja räkna om mina nyktra dagar? Fira min första, andra, tredje osv månad? Trist. Jag som klarat mig så länge. Högmod går före fall som det heter. Och syndaren fick sitt straff i går ...

Anders 48
tis, 2018-09-25 - 09:52

Hoppas att du snabbt tar dig upp "på hästen" igen. Återfall ingår ju oftast, som du själv skriver. Vi kan ju också dra lärdom av just dessa. Alla dina nyktra dagar har du ju med dig - de försvinner ju inte för att du tog ett återfall. Det är väl individuellt om man vill räkna dagar, börja om att räkna nyktra dagar osv?! Har sett de som skriver typ: 345 minus 1. 345 nyktra dagar o en onykter. Då får man ju med båda! Eller så skiter du i att räkna - och fortsätter att vara stolt över alla de nyktra dagar du har i ryggsäcken.

Styrka till dig Huskatten!!!

Huskatten
tis, 2018-09-25 - 20:15

Men pust och pes. Det tog nästan två dagar innan jag blev av med yrsel och dåligt mående efter mitt snedsteg! Men, jag väljer att inte räkna dagar och veckor på nytt. Tycker fortfarande att jag levt som nykterist i snart tre år, med ett återfall häromdagen. Att falla tillbaka är gjort på nolltid. Men jag vill inte ängslas över det resten av livet heller. Jag har berättat det för min man förstås. För att han ibland, när han är onykter, tycker att jag är så förbaskat duktig - och det känns som om han mår dåligt över det. För att han själv inte har klarat av att göra något åt sitt beroende. Men ska kan aldrig jämföra sig med någon annan.
Nu vill jag bara glömma det som hände, utan att förtränga anledning och orsak. Livet går vidare. Allt gott till alla som kämpar med sitt beroende, i med- och motgång.

Huskatten
ons, 2018-10-03 - 17:10

Det var väntat, men kom ändå som en överraskning. Idag på fm fick jag mess från maken att han kommer hem från sjukhuset redan i em. Hoppsan. Och jag som planerat sluta tidigare och hinna med ännu en eftermiddag på egen hand, med något lagom mycket att dricka. Ett kort ögonblick försöker jag förgäves få till några timmar innan han dyker upp, men nej. Det går ju inte!

Nu återstår att samla ihop sig och göra en omstart på nykterheten. Jag önskar att min man kunde göra detsamma, men han varken vill eller kan. Kanske har han inte förstått att den cancer han blivit opererad för har ett visst samband med rökning och alkohol, kanske kan han inte bry sig tillräckligt. Mitt återfall var väldigt olyckligt. Jag skulle önska att vi båda kunde gå in för ett mer hälsosamt liv tillsammans, men är rädd för att det här med att jag tillät mig att börja dricka så fort jag fick chansen, och var ensam en vecka, det kommer att slå tillbaka på mig och en sådan önskan. Varför ska han då inte få tillåta sig att röka och dricka så länge han kan? Dvs så länge kroppen håller.

Beroende har oss alla i ett hårt grepp. Man kan leva länge, som jag gjorde, i flera år utan vare sig önskan eller längtan efter ett glas (eller sjutton). Och så, bara sådär - så har man plötsligt hällt upp i glaset och låtit sig övertygas om att det är helt ok.

Det är för jäkligt! För jag tycker inte jag var övermodig i min nykterhet. Jag såg mig verkligen inte som botad, eller bättre och förmer än alla de som kämpar och förlorar kampen ett glas i taget. Långt ifrån. Jag var bara så tacksam att jag hade fått chansen att ta mig ur beroendet. En tid i alla fall. Och nu är det slut vare sig jag vill eller inte! För nej, jag tänker inte börja med något slags smygdrickande på egen hand. Ger jag upp kampen mot mitt eget beroende så måste jag leva ensam, något annat finns inte för mig. Tanken på att vi ska sitta där båda som två gamla fylltrattar tillsammans, nej det ställer jag aldrig upp på. Min mans val kan jag inte göra något åt. Han har redan börjat röka, trots nikotinplåster, och fick mig att köpa en liten flaska rött vin för att någon sjuksyster sagt att det kunde vara nyttigt med en slurk vin. Slurk? Sedan när håller vi fyllskallar på med slurkar, tänker jag.

Jag har lovat min man att inte säga något om att han röker och dricker, för det förändrar ingenting. Men jag har också sagt att jag inte heller tänker köpa mer alkohol och cigaretter när han inte klarar av att ta sig till affär på egen hand. Nu ska jag tillbaka till mitt gamla, nyktra liv. Det känns faktiskt rätt ok.

Huskatten
tors, 2018-10-04 - 06:00

De här två veckorna i ensamhet har trots allt varit tankeväckande. Den ensamhet och isolering jag känner i tillvaron blev påtaglig i tystnaden efter mannen som hastigt fick åka iväg till sjukhus och operation. Vi kunde inte ha mycket kontakt heller, och ärligt talat är det inte mycket kontakt vi har till vardags heller. Han har svårt att sätta ord på sina egna tankar och känslor, och inte så stort intresse av att lyssna till mina heller. Det blir för många ord och det tröttar ut honom.

Men ensamheten och den känslomässiga isoleringen är ett personlighetsdrag jag fått med mig från uppväxt. Ett autistiskt arv, och ett resultat av att ha vuxit upp med en mamma vars intresse och förmåga att förstå omvärlden var högst begränsad. Vår uppväxt påverkar oss. Och vad vi en upplever där tar vi med oss ut i livet. Klart att jag har försökt fylla detta tomrum med något positivt, och ruset var det jag upptäckte som ung och har hållit fast vid större delen av livet. Jag är snart 60.

I mitt återbesök i beroendetillvaron var det just den där känslan av ombonad trygghet som kom för mig. Det är ju det jag har använt alkoholen till. Ganska vanligt, tror jag, även om man kan ha många andra vägar in i ett beroende. Så under dessa 10 dagar som jag hamnade i ett återfall (jag vet att det heter "ta" återfall) var det ändå rätt bra att få en påminnelse om vad min alkoholism kommer ifrån. Att det i längden kanske inte är möjligt att bara försöka förtränga känslan av ensamhet och isolering? Att jag på något sätt måste hitta en egen tröst i tillvaron, oklart hur.

Jag hade önskat att min man kunde låta bli att dricka, och han har väl inte druckit några mängder - ännu. Att vi kunde få en omstart med större förståelse för våra respektive svårigheter. Men, med de svårigheter vi har att prata med varandra så blir det inte så lätt. Samtidigt inser jag att ett liv på egen hand snabbt leder tillbaka till alkohol för min del. Det var en chock minst sagt att upptäcka det. Att återfallet bara är en förflugen tanke bort.

Huskatten
tors, 2018-10-04 - 20:20

Men det är svårt att låta bli. Är så himla trött. Kanske på grund av all omställning? Maken hemma igen, jag har slutat dricka, men inget är som vanligt ändå. Han är lätt handikappad, stapplar omkring med krycka och kan inte äta fast föda ännu. Det är mediciner och attiraljer högt och lågt. Lite vårdinrättning över hela hemmet.

Jag har även svårt att ta plats där hemma, trots att det i huvudsak är mitt val av möbler och annat. Och det är bara jag som sköter hem och trädgård. För att jag är dålig på att delegera. Vill aldrig besvära någon annan med praktiska och jobbiga saker. Och nu kan han inte göra något heller!

Jag har inte tänkt på det tidigare, men så är det. Därför var det skönt att få vara för mig själv ett par veckor. Sitta i soffan och bläddra mellan kanalerna med ljudet avstängt. Tänka mina egna tankar. Prata med katten i knät.

Återfallet handlade säkert om att göra den positiva känslan ännu större. Att verkligen njuta av avskildheten och tystnaden. Ändå var det känslan av isolering som kröp fram mer och mer. Insikten om hur ensam jag är, utan familj och vänner att tala om. En person utan någon förankring i resten av mänskligheten. Det var tungt att inse.

Men nu är det över. Tror jag. Kan inte föreställa mig hur angelägen jag var att köpa den där sista flaskan som aldrig blev av! Och nu är hela den känslan av begär helt borta. Fullständigt. För att i den här tillvaron, som jag nu delar med maken - så dricker jag bara alkoholfritt. I den här världen finns helt enkelt inte mitt beroende. Den har ingen plats här. Att man kan vara så schizofren? Märkligt.

Surkärring
tors, 2018-10-04 - 20:48

Jag är säker på att du på ditt eget vis kan hitta tröst i tillvaron, utan alkohol.
Du verkar bära på så mycket visshet, och vishet. Känner att du har så mycket att berätta.
Tänk så länge du varit nykter!
Tänk vad du kan.
Jag vill följa dig och ser fram emot det.

Huskatten
fre, 2018-10-05 - 06:40

Vi delar väl erfarenheten av att ha levt nyktert en längre tid och sedan fallit tillbaka? Som så många andra förstås. Har man en gång druckit sig till ett beroende så kan man ju tyvärr inte o-dricka sig bort ifrån det. Ändå är det lätt att känna så. Att det av någon oklar anledning plötsligt ändå skulle vara möjligt att nöja sig med en mindre mängd. Endast en kortare stund av påverkan. Under många år, fram till det här senaste längre uppehållet, så var den tanken ständigt återkommande. Efter några veckor, månader så skulle jag bara? Men, varje gång blev det uppenbart att det var tyngre än väntat att göra ett omtag på nykterheten.

Idag är jag glad att vakna upp klar i huvudet. Livet är som det är, men jag slipper oroa mig för att lukta gammal fylla. Det är en lättnad. Önskar dig, och alla andra på forumet, samma lättnad. En okomplicerad dag då det är enkelt och självklart att välja bort alkohol. Den tillhör inte oss längre.