Hej,
Först och främst: tack för ett inspirerande forum med många tankeväckande och insiktsfulla inlägg! Jag betraktar mig som alkoholist sedan minst 20 år tillbaka. Fungerande, medveten och ansvarsfull alkis. Men ändå. Kvinna 55+ oftast ensamstående, nu sambo/gift, utan barn. Efter att ha vacklat lite fram och tillbaka, prövat nykterhet i kortare och längre perioder gick jag in för ett längre försök. Drygt två år sedan. En kombination av yttre och inre anledningar, och den främsta orsaken att jag valde att flytta ihop-gifta mig med en jämnårig man jag haft särboförhållanden med i drygt fem år. En man med egna alkoholproblem, förstås.
Inga fler möjligheter att dra mig undan till eget ensamdrickande, och därmed var det bara att sluta. Visst trodde jag att han också skulle haka på. Men så blev det inte. Det har nog inte varit mödan värt med tanke på mina känslomässiga svårigheter (socialt och känslomässigt underbegåvad) bland annat. Hade vi haft det bättre ihop, så kanske?
Upplevelsen av hans varierande grad av berusning, tillnyktring och ev abstinens? har varit en avgörande faktor till att jag lyckats bryta mitt eget beroende. Jag ser den där lilla, men trista, fasförskjutningen i personligheten och kan inte ställa upp på den för egen del. Man dricker och dricker och kommer ändå ingen vart. Jag har försökt dämpa livsångest, låg självkänsla och den där enorma känslan av att aldrig kunna bli en del av en gemenskap med hjälp av alkohol. Till ingen nytta. Nu är jag fri från begäret, men lever med en skuld över att inte kunna var en mer kärleksfull person i ett förhållande. Jag vet varken ut eller in. Eller jag vet att jag borde acceptera, fullt ut, utan minsta tvivel hans alkoholbruk som han förmodligen inte kan göra något åt. Han är ett harmlöst fyllo, som dricker sig till sömns. Lite gnällig i fylleriet, taskigt minne och allt det där men aldrig våldsam.
Så, å ena sidan har jag hans fylleri att tacka för min egen nykterhet och å andra sidan gör det mig trött och handlingsförlamad. Blandade känslor som sagt.
Ursäkta långt och svamligt - meningslöst - inlägg. Egentligen vill jag uppmuntra alla som kämpar med sin egen nykterhet. Att lyckas handlar om att fånga det där tillfället, stunden, ögonblicket i livet när det plötsligt känns att det är dags och man har anledning att tro (eller intala sig själv att tro) att man kan lyckas. Programmera om hjärnan helt enkelt. Jag önskar alla som skriver och läser här ett fortsatt gott nytt och inte minst alkoholfritt år.
/Cecilia