av Femina

Hej alla!
Jag är tillbaka. Jag har varit nykter i två dagar. Detta ska bli den tredje. I tisdags gick jag på mitt första AA-möte. Jag var så tveksam in i det sista. Men sen beslutade jag mig i sista stund för att åka. Vilken tur att jag gjorde det. Det var väl ca 12-15 personer där och alla såg helt normala ut. Man skulle aldrig kunna tro att någon utav dessa män/kvinnor haft problem med alkohol/narkotika. Jag blev så varmt välkomnad! Mötet kändes så bra att jag ser fram mot nästa tisdag och då vill jag kunna säga att jag firar en veckas nykterhet. Det har väl aldrig hänt i mitt vuxna liv... Innan jag åkte till mötet sa jag till familjen att jag skulle till kyrkan på meditation. Men efteråt kände jag att jag ska ju vara stolt, inte skämmas, för att jag varit där så jag berättade var jag varit dagen efter.
Igår var jag på onsdagsmässa i samma kyrka. Jag kände att jag behövde lite andlig spis.
Allt gott till er alla!

Femina
mån, 2018-10-08 - 21:06

Hejdå "Sober October" och hejdå månadsmedaljen! Ikväll beslutade jag mig för att dricka vin. Det beror på två saker som jag inte orkar utveckla här för att det skulle bli en hel roman men det ena är en stor besvikelse från min äldsta väninna som jag känt sen åk 1 i grundskolan och det andra pga att min dotter mår så dåligt. Det finns ju alltid anledningar, eller hur? Då hade ju kanske min nykterhet varit bästa responsen? Tyvärr kändes det inte så för egen del idag. Det betyder inte att "allt" är kört. Det betyder bara att idag valde jag den enklare vägen för mig själv.
Önskar alla andra ett stort Lycka Till med Sober October!

Femina
ons, 2018-10-10 - 20:28

Första delmålet avklarat vad gäller vikten. Imorse stod vågen på 89,4 kg (till mina 167 cm). Jag tror inte det hänt på närmare 2 år. Heja mig!

Femina
tors, 2018-10-11 - 16:56

#Vinägermamman
Nästa delmål får bli 85 kg!
Kram,

Femina
mån, 2018-10-15 - 20:13

Jag har mått SÅ dåligt senaste veckan, även om det blir lite bättre dag för dag. Min väninna sedan 44 år tillbaka har betett sig lite avståndstagande, ibland elakt och ointresserat senaste året. Efter ett väldigt märkligt telefonsamtal kunde jag inte längre låta bli att fråga henne varför hon betett sig såhär senaste året. Jag fick ett svar som chockade mig totalt, som jag inte förväntat mig och som gjorde mig så ledsen, arg och besviken. Själv tycker jag ärlighet är viktigt i en relation. Då kan man lätt reda ut eventuella missförstånd osv. Det här var mycket mer än så som jag misstänker bottnar i gammal avundsjuka och annan missunsamhet. Vi kommer aldrig kunna komma till rätta med detta och det vill jag nog inte heller. Man kan förlåta mycket men då måste motparten be om ursäkt och inse sina egna fel. Ja, jag har druckit vin, varje dag. Det är dock mitt eget ansvar. Jag kan inte hantera känslostormar nykter ännu. Jag är en HSP-person med mycket intuition och tar tyvärr allting väldigt känslomässigt. Önskar att jag var lite mer hårdhudad och inte så känslig... Men, jag har integritet nog att säga stopp när någon går över min gräns! Ärlighet varar längst...

Femina
mån, 2018-10-15 - 20:35

HSP står för High Sensibility Person, för er som undrar. Googla! Det finns även flera böcker i ämnet.

Femina
tis, 2018-10-16 - 21:06

Idag var jag på möte igen men om det inte vore för att jag skrivit upp mig för "service" så hade jag inte gått dit. Mötet var lika bra som alltid men jag känner att jag inte kan springa dit ena dagen och dricka vin nästa dag, fram och tillbaka. Alla berättelser jag hört hittills innehåller stökiga uppväxter, behandlingshem osv. Jag tycker AA verkar vara jättebra men målet måste vara att ta stegen på allvar, skaffa sig en sponsor och vilja leva ett nyktert liv, en dag i taget. Ärligt talat vill jag inte det idag. Men jag vill fortfarande minska mitt drickande, må bättre och gå ned i vikt.
För att kunna åstakomma det måste jag försöka få in bättre rutiner i min vardag, få in mer glädje i livet och meningsfullhet. Att ge är bästa sättet att få tillbaka. Karma, ni vet...

Femina
lör, 2018-10-27 - 11:04

Jag måste sluta dricka... Jag mår urdåligt och har tankar på att ta livet av mig varje dag. Ångest. Drickandet gör att alla känslor blir tusen gånger starkare och värre. Jag är rädd att jag snart gör något jag inte kan ångra. Jag gjorde ett försök för ganska exakt tre år sedan under stark ångest och i samband med alkohol plus några lugnande tabletter. Jag blev inte lugn utan blev avstängd som en robot och tänkte att jag inte orkar mer. Jag har googlat lite på MINDs hemsida. Jag måste sluta dricka... Gode Gud, hjälp mig.

Till råga på allt får vi gäster om två timmar för min son fyllde 17 år i veckan. Mer ångest... Måste försöka överleva dagen. Dölja hur jag mår. Vara glad, normal och trevlig...

sessi
lör, 2018-10-27 - 17:00

Det gör mig ont att läsa det du skriver, men jag förstår hur du känner dig, eftersom min alkolist i mitt liv känner samma sak, som du gör. Jag känner dig inte, men jag är säker på att du är en underbar människa , så kämpa på vännen. Jag önskar att jag kunde vara ett stöd för dig i verkligheten men jag finns här för dig.

Femina
lör, 2018-10-27 - 17:58

#sessi
Tack, snälla du! Värsta ångesten har lagt sig och kalaset gick faktiskt bra.
Kram,

nydag2018
sön, 2018-10-28 - 02:33

Åh, Femina. Blir så ledsen att höra hur du mår. Har också varit där. För mig tog det 7 år innan jag lyckades sluta med alkoholen. Med det sagt så menar jag bara att även om det känns hopplöst så går det att sluta. Bara man fortsätter kämpa. Jag vet hur jävlig ångesten varit och hur jäkla dåligt man mått, men jag hoppas att du kan få med det som en erfarenhet, en pusselbit, som sedan kan användas för att förstå helheten.
Jag hoppas innerligt att du mår bättre snart. Ta hand om dig ❤️

Femina
sön, 2018-10-28 - 16:43

#nydag2018
Tack till dig också! Jag vet att jag inte är ensam om att må/ha mått dåligt.Det ger ju ett visst hopp utom i de akuta stunderna. Depression och ångest är faktiskt livshotande. Det är bara så märkligt när ångesten slår till med full kraft hur man senare kan "glömma bort" det igen.
Kram till dig!

Rosette
mån, 2018-10-29 - 20:03

Du mår fruktansvärt dåligt just nu och såhär ska man inte behöva må. Du skriver att du dagligen haft tankar på att inte vilja leva och att när du dricker ökar risken att du faktiskt skulle kunna skada dig själv. Det har hänt en gång för tre år sedan.

Vad bra att du skriver och berättar hur det är, sätter ord på det. Det har blivit något bättre senaste dagarna samtidigt har du mått fruktansvärt ett tag nu, du räcker ut handen efter hjälp. Klokt och bra att du gör det! Du har kollat runt lite vad det finns för stöd och funnit att MIND är ett ställe att vända sig till.

Jag vill bara uppmärksamma att det finns ytterligare, om du skulle vilja.

Nationella hjälplinjen (kostnadsfritt och anonymt), 0771- 22 00 60 är öppen 13-22 alla dagar. Om du skulle vilja kan du också titta lite här under vår faktaflik:
https://alkoholhjalpen.se/akut#suicid

Kanske passar inget av detta just nu, du kanske hellre tar kontakt med en vän, bekant eller kollega när det känns rätt.

Vad gjorde du när du mådde såhär tidigare?

Fortsätt såklart också skriva och läsa här på forumet!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Femina
mån, 2018-10-29 - 21:52

Ibland känns det bara så bra att det finns några "där ute i cyberspace" som faktiskt läser det man skriver! Ofta känner jag mig så fruktansvärt ensam. Den ensamheten är som värst när det blir natt, barnen sover, min man har varit elak och sover gott som en stock på soffan som vanligt... och jag ligger vaken med min ångest. Det var exakt det som hände för ca 3 år sedan.

Jag kunde inte sova, var berusad och fick den "smarta" ideen att "nu räcker det"! Jag tog två svaga Oxascand för att få sova. Det hjälpte inte. Jag kunde fortfarande inte sova. Jag blev bara känslomässigt "avstängd", som en robot. Jag hade redan tänkt ut hur jag skulle göra. Jag ville inte att barnen skulle hitta mig hemma utan jag satte på mig baddräkt, en gammal tröja och byxor, tog med mig en flaska ramlösa och resten utav tabletterna, mitt körkort (för identifikation) och begav mig ner till närmaste badplats ca 20 minuter från hemmet. Detta var 24e nov 2015. Jag visste att det skulle vara kallt i vattnet den här tiden på året men jag visste också att mina tabletter var för få och för svaga för att göra jobbet. Min tanke var att ta dem alla väl på badplatsen, ignorera kylan i vattnet, och simma rakt ut tills jag inte orkade simma mer. Då skulle tabletterna se till att jag inte orkade simma tillbaka.... Det värsta var att jag inte ens tittade på barnen innan jag gick. Jag var så känslomässigt avstängd att jag mest tyckte att jag gjorde alla en tjänst. Jag ville inte inte orsaka mer lidande än nödvändigt så därför tänkte jag att någon morgonpigg person som gick ut med sin hund skulle reagera ifall de hittade mina kläder på bryggan och larma polis. De skulle ju snabbt se vem jag var.

Jag kom så långt att jag gick ut i mörka, kalla novembernatten vid ca kl 03 på morgonen, gick ner till badet, tog tabletterna, klädde av mig till baddräkten och gick ner med fötterna i vattnet. Det var kallt. Jag hatar kallt vatten... Någonstans här fick mig kanske det kalla vattnet mig att vakna upp ur dvalan. Ingen var i närheten och allt hade gått enligt plan. Jag stod där och började plötsligt överväga ifall detta egentligen var en bra ide... Efter ett par minuter så ångrade jag mig helt enkelt, tog på mig kläderna igen och gick hem. Dock hade jag ju redan svalt ett antal tabletter. Jag minns bara att jag var ungefär halvvägs hem när jag vaknade upp på St Görans psykklinik dagen efter. Tydligen hade jag lyckats ta mig hela långa vägen hem igen men ramlat utanför dörren och väckt hela huset. Min dotter hade ringt ambulans medans min man försökte hålla mig vaken. Jag hade fått kohl-tabletter att dricka och senare läste jag ur min journal att jag minsann talat, varit ångerfull osv men det minns jag ingenting utav av. När jag "vaknade" till några timmar senare på St Göran så kom en snäll sjuksköterska och gav mig frukost, sen fick jag mina kläder och min man kom och hämtade mig. Jag blev utskriven efter att ha träffat en läkare.

Jag kommer aldrig glömma den ångest jag hade inför mina barn efteråt. Deras egen mamma hade tänkt lämna dem - för alltid. Jag kan aldrig gottgöra den skada, den rädsla, den svikna känsla jag åsamkat dem. Jag gjorde så gott jag kunde efteråt.

Det är därför jag blir så rädd när jag åter får sådana tankar mitt i natten att de har det bättre utan mig. Vem vill se sin mamma bli dement, förvirrad, personlighetsförändrad, hamna på vårdhem i blöjor, rullstol, tappa talet och tappa hela sin identitet och ruttna bort som jag fick se min far göra...`Min skräck. Nu har även min dotter på snart 19 år gått till läkare för att utreda sina mystiska symptom som hon förstås är orolig för. Cadasil har en ärftlighet på 50 %.

Jag lovar er, mig själv och framför allt min familj att göra allt jag orkar för att inte hamna där igen. Jag har ju haft andra svårigheter i livet parallellt med detta som bidragit till min depression. Jag tackar innerligt för att detta forum finns. Det är en fin hjälp på vägen.

Femina
mån, 2018-10-29 - 23:14

Jag hittar inte din tråd här på forumet. Har du ingen egen eller har du bytt namn?

Luddrigt
tis, 2018-10-30 - 08:01

Du är inte ensam! Läste din tråd igår kväll och ditt sista inlägg var så gripande. Du är stark och kommer säkert klara av detta. Jag är inte så bra på att kommentera men jag vill bara säga Lycka till och kämpa på! Och återigen, du är inte ensam, vi är många som kämpar vilket inte minst visar sig på alla inlägg på forumet.

Femina
tis, 2018-10-30 - 20:16

Hej alla!
Jag vet att vi alla ska vara anonyma här på forumet och det är ju jättebra men jag litar på er alla och känner att jag vill berätta att jag finns på youtube. Förvänta er ingenting märkvärdigt. Min pappa lärde mig lite accord på gitarr när jag var i 9-års åldern. Jag kan inga noter utan har bara spelat lite till och från genom livet.

När jag fick min diagnos så fick jag en livskris. Senare skrev jag två låtar som min son och dotter hjälpte mig filma och lägga ut på Youtube. Det är verkligen en amatör som jag som spelar och sjunger men jag är ändå stolt över mina låtar. Vad jag vet sjunger ingen annan om demens.

Blir ni nyfikna så gå bara in på www.youtube.com och sök på ***Admin redigerat och tagit bort information som avslöjar identitet***

Jag är stolt att berätta att det finns två organisationer i USA som forskar och informerar om Cadasil och jag är förstås medlem i dem båda. Jag kontaktade båda och berättade att jag skrivit en låt om Cadasil. Den ena organisationen nappade och bad att få länka låten till sin Facebooksida. Jag svarade att jag gav mitt tillstånd och kände mig hedrad.

Lyssna gärna! Texten må vara lite sorglig men ärlig. Jag litar på er, här på forumet, även om jag röjer min identitet.
Kramar,

mulletant
ons, 2018-10-31 - 05:33

så fint! Jag antar att admin tar bort inlägget, det brukar gå snabbt då de är noga med anonymiteten. Jag är tacksam att jag hann läsa. Har aldrig hört talas om sjukdomen innan, måste googla för att se vad det var du skrev om.
Jag önskar dig en fin dag med sinnesro och ljusa tankar❤️ / mt

Femina
tors, 2018-11-01 - 20:41

#Mulletant
Jag kanske inte blivit redigerad av admin ännu för att jag uttryckligen sagt att jag vet vad jag gör (hoppas jag) och för att ni annars omöjligt kan hitta mina låtar på youtube. Jag ser redan att ett antal har lyssnat och det glädjer mig!

Cadasil är en sådan ovanlig diagnos att ingen person jag mött hittills vet vad det är. Knappt ens läkare... Det är alltså en obotlig, genetisk form av blodkärlsdemens. Det finns alltså olika former av demenssjukdomar varav alzheimers är den vanligaste som folk hört talas om. För Cadasil finns ännu ingen bot eller bromsmedicin. Min högsta önskan är att ovanliga diagnoser som denna, också kunde få publicitet och uppmärksamhet så att de fick mer anslag till forskning för eventuell framtida vaccin eller liknande. Vi är så duktiga på att uppmärksamma t ex bröstcancer. Det ordnas galor för insamling utav pengar till forskning. Inget ont i det. Det är ju helt fantastiskt! Patientföreningar och liknande. Det svåra med ovanliga diagnoser är att de är så osynliga, får ingen medial uppmärksamhet, lite forskningsanslag och total oförståelse från samhället, ens vänner och t ex Försäkringskassan. Jag vet att det finns massor utav andra ovanliga diagnoser som bråttas med samma utmaningar. Och jag förstår att ju större antal människor som drabbas utav en sjukdom, som t ex bröstcancer, och deras anhöriga så får det ju självklart större spridning och genomslagskraft överallt! Men för mig med Cadasil gör det mig nästan avundsjuk på allt stöd och förståelse de får...
Det är svårt att förstå känslan om man inte drabbats själv. Jag förminskar inga andra diagnoser i mitt inlägg. Jag har all respekt för deras lidande. Det känns bara ensamt och ganska hopplöst ibland.
Kramar,