Så länge jag minnas har jag alltid druckit för mycket. Aldrig har jag kunnat dricka en eller två öl, ett glas vin eller liknande. Det har varit all-in eller inte alls.
Under mina snart 38 år i livet har jag haft väldigt svårt att hantera kriser och sorg. När mina föräldrar skiljde sig för 20 år sedan blev det alkohol för att trubba av och bedöva. Uppbrott med partners genom livet har hanterats på samma sätt. Två kriser i mitt äktenskap har också varit på samma sätt.

Nåväl. De två senaste åren har det gått från att dricka på helgerna till sporadiskt veckodrickande. Inte några mängder, men så pass att jag alltid blev berusad och vissa gånger helt väck.
Några vita veckor här och där, men jag såg ingen problemtik i mitt drickande.
Visst, det blev en del tjafs med frun som kunde bli uppriktigt jävla less på mig och inte vilja leva så här, men det gick över.
Jag hade ju inga problem och kunde sluta när jag ville.

I mars 2017 fick vi veta att mammas cancer i levern var tillbaka. Regelbunden provtagning och cellgifter i små doser.
Alla runt omkring henne trodde inte att det var någon fara. Hon sa alltid att läget var under kontroll.
I slutet av september kommer mamma och hennes väninna in på mitt jobb. Mamma såg så där oroligt bekymrad ut som bara en mamma kan göra.
Hennes väninna berättar då rakt ut att cellgifterna inte längre hjälper. Strålning och operation var inte några alternativ.
Alla tre börjar gråta.
Känslan av maktlöshet infann sig, oron som inte kunde kontrolleras, rädslan över det faktum att jag skulle förlora inte bara min mamma, utan en av mina bästa vänner och stöttepelare i livet.

Drickandet började på riktigt nu. Varje dag. Konsekvent. 4-6 starka starköl varje kväll. Varje vecka.

I december träffade jag en samtalskontakt som jag träffat under årens lopp och han frågade om det inte kunde vara skönt dels för mig, men även för mamma om jag var mer närvarande känslomässigt och avstod alkoholen.
Jag bröt med alkoholen utan problem den 18/12. Firade jul med hela släkten nykter och det var alldeles fantastiskt!

Dock var jag ganska orolig över mammas förvirrade tillstånd och tänkte att hon självmedicinerade det morfin hon fått utskrivet, så den 27/12 pratar jag med hennes läkare som frågar om symptom och hur det uppenbarar sig.
”Det låter som att levern håller på att stänga ned och då rör det sig om veckor.”
Jag kommer aldrig glömma den meningen.
Nu är det fullskalig panik.
Skjutsar mamma till läkarn för obokat möte och han pratar med henne och mig på ett sätt som inte går att misstolka. Mamma kommer dö, och det handlar om veckor.
Här trappas drickandet upp till mellan 8-12 starka starköl varje kväll.
Spenderar så mycket tid som alla runt omkring henne kan och hon var alltid med någon av oss, dygnet runt.
12/1 kl 14 tar hon sitt sista andetag. Min 14 åriga dotter som alltid varit farmors prinsessa satt bredvid henne hela tiden och höll hennes hand in i det sista. Mina småttingar hann säga farvä och lämna teckningar. Natten mot fredag var det sista mamma sa till mig ”Jag älskar dig med Fredrik”. Hennes sista ord, till mig, hennes son.

Nu handlade det enbart om överlevnad för mig. Det dracks på morgonen. På dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Vaknade jag på natten kunde jag fylla på.

Jag börjar nu förstå att jag har riktiga jävla problem med mitt drickande.
Söker mig till Alkoholhjälpens program och får en fin kontakt med Li-Lo (❤️!) som varit en enorm stöttepelare i min kamp.
Satte datumet att sluta dricka efter hennes begravning, men sköt på det till den 26/2.
Två veckor gick galant, men så fick jag ett infall och köpte två kassar Bellman, 12st.
Frun var i tjänst på annan ort och jag var själv med de små.
Sänkte samtliga 12 (de sista 8 efter läggning), men pratade med min fru som blev helt utom sig av oro. Hon var så förbannad, rädd och besviken när hon dagen efter kommer hem.
Där var det ångest som gjorde att all tidigare ångest framstått som ett varmt bad och doftljus.
Jag tar då kontakt med riskbruksenheten här i stan. De tar prover och konstaterar att levervärdena är ganska förhöjda. Även ett prov där de mäter etanolhalten visar på alldeles på tok förhöjt resultat. Flera såna prover och körkortet ryker.

Efter besöket kommer ett samtal från socialtjänsten då sjukvården upprättat en orosanmälan, och här tänkte jag direkt att nu tar de barnen. Ringer frun och hon tänker samma sak. De ringer även mamman till min äldsta dotter så jag får förklara situationen för henne.
Vi kommer på mötet. En jordnära kvinna förklarar att det handlar om barnens bästa och när hon får veta att jag gör allt som står i min makt för att förändra / sluta med mitt drickande så skrev hon av ärendet direkt.
Jag har aldrig druckit inför barnen, utan bara kvällstid när de sovit.

Sen kom det senast. Drack några öl på ren vana en fredagkväll. Kände en sån ångest över att ens tänka tanken att dricka på lördagen så jag avstod.
På söndagen köpte jag ett 6-pack folkisar och drack.
Sen blev det varje kväll hela resten av veckan.

Nu sitter jag här, natten mot onsdag och har för tre timmar sedan tröstat en snuvig liten kille, tankarna börjar gnaga. Sorgen efter mamma slår med full kraft. Vetskapen om att jag och min fru har kommit så långt ifrån varandra att vi inte längre kan tala med varandra.

Vi ska på familjerådgivning på måndag. Jag hoppas innerligt att vi ska hitta tillbaka till varandra så jag har henne som riktigt stöd och någon att prata med när tankarna kommer.

Kram på er alla tappra människor!

Ibland hopar sig alla känslor, då nya väcker gamla, och det känns snudd på övermäktigt. Att då möta och bearbeta dem nykter och därmed naket och brutalt ärligt är förstås jobbigt i stunden, men så värt det i förlängningen. Både för en själv, men också för nära och kära, inte minst barnen. Mitt i allt gör du det så bra du kan. ♡ Kramar

Igår var det 6 månader sedan den där morgonen när jag visste att det var nu eller aldrig. Gråten i halsen när jag sitter med min fru och säger att jag inte fixar det här på egen hand och vill ha hjälp.
Fortsätta och förlora allt, eller kämpa med näbbar och klor för att komma ur den jävligt snabbgående spiraltrappan som endast ledde rakt nedåt.
Jag är glad och enormt tacksam över allt stöd jag fått under den här tiden.
Det har inte varit lätt. Det har varit en känslomässig bergodalbana. Det har varit lögner för mig själv för att hitta olika kommande legitima återfall. Problemet har förminskats. Jag har trott att jag haft läget under kontroll, men blivit motbevisad så många gånger.
Nu står jag ganska stark, just nu. Jag vet dock att jag måste vara på min vakt och se signalerna i tid, för annars kommer jag hamna där igen. Där, dit jag aldrig vill hamna igen.
För att göra det lite enklare för mig själv har jag numer datumet då jag bestämde mig tatuerat på handleden.
Lättillgängligt. Varje gång jag ser den är det som att blicka tillbaka i backspegeln till den där stunden.

Kram till alla er som kämpar!

John-Erik

Grattis till 6 mån. !!
Nya grepp med tatueringen.Toppen..:-)
Bra kämpat..
Håller på dig!

//John

Anxiete

Jag beklagar verkligen sorgen till dej och din familj? Det river naturligtvis upp såren efter din mamma så det är inte konstigt att du tycker synd om dej själv.
Jag tänker så här: vilken tur att du tog det beslut du gjorde för 6 månader sedan (stort GRATTIS ?????) för annars hade dessa händelser slagit ännu hårdare på dej. Nu har du haft styrkan att möta dem och känna dem ,hur överjävligt det än är ,och då finns livet och glädjen lite närmare trots allt.
Stor kram till dej min vän ?

Tack för era fina ord, allihopa!

Att gå igenom tragedier och andra händelser nykter ÄR tufft, men att gömma sig bakom alkoholen med allt det medför gör bara saken värre. Mycket värre.
Jag har lärt mig leva igen, men är långt ifrån fullärd, och varje dag är en dag att ta ny lärdom av.
Vissa dagar är enkla att hantera, vissa är mindre enkla. Men det är ju så i livet.
Nu ska jag och ungarna hämta ved! ?

nydag2018

Grattis Granit!
Tänk att så mycket kan förändras på så kort tid. Trots att det är en kamp ibland så är det så värt det! Nu kör vi på mot ett helt år, eller hur?
Grattis igen, du är grym!

Missade också att du drabbats av dödsfall i familjen. Beklagar sorgen och ta hand om er!

Grattis till 6 månader, jag är snart där själv. Overkligt känns det! Jag har inga tatueringar då jag är så ombytlig att jag aldrig skulle kunna bestämma mig. Men funtar på att printa ett diplom. Typ som ungarna får på fotbollsskolan.

Till:
Iron Will
Som nu varit 100% deltagande
i livet i __6__ månader
Gratulationer
Utfärdat av: Din lever och familj.

John-Erik

IW

Du har lyckats väldigt väl. Kommer ihåg när du varnade för "negativt inlägg" en gång
Tror att det var runt 90 dagar.
Du verkar vara mer konfident nu. Jag är bara i början och lär mig gå s.a.s
Men du har snart ett halvår. Bra att du peppar här. Det behövs.

Är imponerad ! Du mådde risigt ett tag helt klart.
Riktigt bra utfall av dina ansträngningar. Riktigt bra :-)
Du är för övrigt värd diplomet från levern och familjen ;-)

//John

Tack, det går framåt.
Försöker fortsätta att vara ett stöd åt pappa så gott jag kan, och jag märker att han börjat aktivera sig lite mer och det glädjer mig.
Livet går i rätt riktning med toppar och dalar. Den euforiska känslan av att vara nykter har lagt sig och blivit vardag.
Jobbet med att få någon slags självkänsla fortsätter, men det är inte helt enkelt. Tankevurporna är många, och tankarna har fortfarande en tendens att ge upphov till de där känslorna som jag gladeligen drack på.
Jag har långt kvar till en riktigt stabil nykterhet, och jag vet att jag måste fortsätta vara på min vakt, men...
Jag har vunnit så enormt mycket mark på den korta tid jag varit nykter, och de vinster jag samlat på mig ger mig fanemej ninjakraft att fortsätta hålla mig på banan.

Ikväll ska jag ut och äta tillsammans med min grupp. Vi blir 14 pers, och det ser jag verkligen fram emot!

Hur är det med dig?

Det går ganska ok. Har så smått börjat vänja mig vid att vara nykter. Var på en riktig krogkväll häromdagen och såg för första gången med nyktra ögon på hur en sån kväll ser ut, och blev därmed än mer styrkt.
Psyket är stadigare än på länge, så delar av problemet har nog varit direkta konsekvenser av alkohol. Men det är på inget sätt perfekt. Men som du säger så måste man konstant vara på sin vakt. Spelar ju ingen roll hur lång tid som gått, man är ofta bara ett ”ja tack” eller ”en storstark tack” ifrån en katastrof. Känns konstigt att så lite kan rasera så väldigt mkt jobb. Bra att du också håller dig på den smala vägen. Har märkt att en del folk på jobbet bärjat fundera på att följa i mina spår. Många som frågar eller börjar diskutera sitt eget intag. Jag får faktiskt fortfarande en ”kick” av att vara nykter. Känns pisamt att säga, men lite mer... upplyst än de som dricker. Vet att det är larvigt men lite så känns det iaf.
Jag är lite orolig att om det släpper så är jag raskt tillbaka på noll igen.
Övrigt är det lite guppigt i livet men mest kopplat till jobbet. Funderat lite på ”vad jag vill bli när jag blir stor”. Kanske är en 40-årskris. Frugan och barnen är väldigt glada åt att jag är konstant nykter så jag skulle säga att relationen är på en stadigare nivå än på många år.
Ta hand om pappa och bra att han börjat komma ut lite. Risken för elände är ju som störst om han börjar isolera sig.

nydag2018

Ville bara hälsa dig god jul och gott nytt år Granit. Hoppas att allt är bra med dig.

Vill återigen också säga hur imponerad jag är av din resa, du är så bra!!

Ta hand om dig och familjen.
Kram ?

Jag kom att tänka på forumet häromdagen och såg nu att jag inte skrivit nåt sen innan jul.
Så vad gör jag? Hur mår jag?

Jag har lagt illusionen om att någon gång kunna dricka ”en öl” på hyllan.
Det kommer bara vara startskottet till misär som jag aldrig tidigare skådat.
De som vet säger ju att vi har en progressiv sjukdom, alltså börjar vi inte om från början - vi tar vid där vi slutade, men med högre fart.
Jag är otroligt tacksam över att jag inte tagit återfall, så jag har aldrig sett hur snabbt det går.
Jag har sedan en tid gjort mitt tolfte steg, men har redan glömt innebörden av de första fem.
Jag måste börja läsa mer, mer regelbundet och varje dag. Något jag inte gjort på länge, och jag känner en molande rastlöshet inom mig. Inte varje dag, men ganska ofta.
Jag går på mina möten två gånger i veckan, försöker leva lite ärligare och inte som förr, men jag missar som sagt läsningen och reflektionerna. Jag intalar mig själv att jag inte hinner, men att titta på diverse serier flera timmar har jag tid med. Dessutom resulterar det i att jag inte får den sömnen jag behöver.

Inga fler undanflykter. Inga fler försköningar.
Dags att börja leva, på riktigt. Igen.

Starkt jobbat. Att det är progressivt skrämmer mig som tusan och själv upplevt det. Också sugen på 12-steg. Verkar funka. Heja dig och hoppas du hittar ro och fortsatt nykterhet

Tack för dina fina ord!
Jag kan verkligen rekommendera 12-stegsprogrammen/stegen.
Utan dem hade jag med stor säkerhet inte varit där jag är idag.
Visst, läser man mellan raderna så syns viss tveksamhet, men jag vet också att jag fuskat och försökt ta genvägar på slutet.
Det sätter sig direkt som en ryggsäck med extra vikt och måendet tar stryk.

Många har sagt att om de skulle gjort de 12 stegen så ärligt de förmår, och om alla gjorde dem skulle världen vara en bättre och mer tolerant plats.
Kram!

Kan det vara att det närmar sig årsdagen? Smekmånaden är över. Vardagen är här.

Ord från min otroligt kloka fru. Tänk att jag har förmånen att få spendera min tid tillsammans med henne.

Ellan

Hej igen,
Jag känner av rastlöshet och irritation när jag inte tar mig tid till mig själv. För mig handlar det om tid till reflektion, eftertanke, yoga, meditation och lugn. Slarvar jag med det så kryper gamla beteenden fram. När det gått en tid i nykterheten kanske vi tar den lite för given. Just kring årsdagen har jag upplevt detta och då fokuserat mer på just detta. Under mitt andra år var jag väldigt vaksam över just detta med att ta det för givet. Fokuserade på att skapa en rutin som gav mig en dos av ovanstående varje dag. Ibland blir jag trött på allt och vill bara ösa på som förr... men då behöver jag påminna mig om vad jag egentligen behöver. Ett återfall börjar ju egentligen långt tidigare än själva drickandet så därför försöker jag vara uppmärksam på mina tankar och beteenden.
Tacksamhetstankar, läsning eller vad som hjälper dig att hamna på rätt bana igen låter väldigt klokt. Vi springer lite ur kurs ibland men efter en ganska kort tif brukar jag hitta tillbaka. Jag känner en enorm tacksamhet till min man som står kvar och tydligen gillar han den nya Ellan mer än den gamla. Så upp på banan igen.
Kram
Ellan❤️

Grymt peppad av ditt inlägg - addar ditt inlägg till dagens lista över vad jag känner tacksamhet till!
Tack ??

Dee