Hej alla ”elefantskötare”,
Jag är en infödd medberoende med en pappa och farfar som var alkoholister och en mor som hade fullt upp med min far och sin ångest. Mina tre barns pappa var fullfjädrad medberoende till sina alkoholiserade föräldrar (de dog bägge i sjukdomen). Vi levde ihop i 14 år och skilde oss på medberoendes vis, utan gräl, han såg till att jag fick det bra och vice versa. Båda frustrerade, helt oförmögna att hitta närhet till varandra men ett superteam i alla projekt, duktiga. Under mina 15 år som skild har jag haft många halvlånga relationer, alkoholen (eller andra dysfunktionella beteenden) har gått som en röd tråd. Efter några år blev jag medveten om, att inte bara alkoholen, utan även jag själv utgjorde den röda tråden. Med terapi och en period i ALANON har det varit något mindre dramatiska relationer för varje gång. Men, alkoholimen är fortfarande för mig en kameleont, byter hela tiden skepnad. Nu lever jag med en man sedan 1,5 år som jag älskar. Vi har en fin vardag, eller borde ha, med utflugna barn, gemensamma kulturintressen, vänner och bra jobb och ekonomi. Men, alkoholkonsumtionen är hög! I början god mat, vin, middagar, fester, hemmamys..alltid med vin. Sedan vid motgångar..mera vin. Söndagsmiddag mycket vin. Efter kören..öl o.s.v. Jag reagerade tidigt när oron kom krypande. Han försökte dra ner, men var snart där igen. Detta har resulterat i 3-4 kriser under året. Nu efter sommaren var det dags igen och denna gång sipprar frustrationen, besvikelsen och rädslan att misslyckas/förlora den jag älskar ut ur varje por. Det går inte längre att förneka eller bortförklara, av mig eller av honom (blodprov CDT var högt=5-6 enheter dagl). Mitt kontrollbehov ökar. Jag känner skam över att vara där igen, upprepa historien, och matt av att inte ha lärt mig mer och behöva ta tag i mitt medberoende igen. Efter en helvetisk månad med uppslitande gräl med ömsom insikt, ömsom förnekelse har vi kommit överens om helnykterhet i 3 månader. Jag är sympativit när vi är tillsammans. Båda har sökt hjälp men min tillit är tyvärr svag. Jag är rädd att han ska manipulera sin läkare på Riddargatan 1, som han sökt för att jag kräver det och att han snart är tillbaks i vad jag kallar alkoholism (han kallar det riskkonsumtion)..
Tack för att ni orkat läsa och allt som delats. Jag har bättre förutsättningar än så många andra jag får ta del av här, men känner mig stundtals så liten och förtvivlad. / Carla