av Gladis

Hjälp!
Jag blir så less och tom. Bara matt.
Var bjuden på en middag idag med start kl 14 hos min svärmor. Hon har verkligen varit guld värd. Har gått att prata med, om tuffa saker som hänt i mitt liv och funderingar. Sambon, vår bebis, svärmodern, hennes sambo och två andra var där. Vi alla känner varandra.
Först propsar svärmorn på sin son att ta champagnen hon erbjuder. Och grejen är att jag har berättat både för min sambo, och kommit överens med honom, samt för svärmorn att man kan fråga om det är ok att man dricker så att den andre kan köra. Men hon tyckte tydligen inte det behövdes att fråga denna gång. Jag hörde att hon sa: men ta den, du kan väl ta den. Du behöver inte fråga. Och min sambo vågar/Vill tydligen inte säga ifrån.
Vilket gjorde mig chockad och ledsen att svärmorn gjorde så. Så jag gick in på toan och grät. Stannade där inne ett tag, torkade sedan tårarna och gick ut.
Sedan bjöd hon på öl till sin son.
Jag sitter vid matbordet nedstämd och en massa tankar och frågor i huvet som jag känner att jag inte kan dela med mig av till någon runt bordet. Så jag fokuserat hela tiden på vår bebis, leker, matar och skojar.
Pratar lite grann med alla andra om ngn frågar men undviker i så hög grad jag kan interaktion och leenden med dom andra där inne. Tiden går 4 av oss 6 dricker mer och mer. Jag går på promenad och hänger inne på toaletten vissa stunder. Min sambo är inne på sin 3 öl och har druckit lite konjak när kl slår 19. Jag känner mig trött och besviken.
Säger att vi måste gå hem och ber sambon följa med i all vänligaste ton.
På slutet tar svärmorn fram cider och dricker och blir alltmer högljudd och frispråkig.
När jag väl får i bebisen i babyskyddet, går ut med den via utedörren för att sätta i den i vagnen vi har där, hör jag hur svärmorn börjar stor böla där inne. Min sambo snurrar runt där inne och försöker trösta.
Jag säger snabbt hejdå till en av gästerna som kommit ut och ber henne hälsa resten där inne för jag vill snabbt bege mig till bilen och hem. Vill undvika drama, då jag vet att alla utom jag och en till är nyktra.
Är själv uppvuxen med alkohoberoendel i släkten. Jag gillar inte att man dricker stora mängder speciellt inte med barn i närheten.
Vad ska jag göra efter allt detta, med svärmodern och sambon?
Överreagerar jag med allt?? Vad är normalt??
Jag vill bara fly, känns som denna typ av händelser förföljer mig.
Folk verkar så normala i början av relationer sen lyckas det spåra ut på ngt sätt.
:/

Nordäng67
sön, 2018-10-21 - 10:06

du har en alkoholiserad svärmor! Tror inte en ”vanlig” farmor skulle dricka på det sättet med ett bebis-barnbarn på besök! Tycker inte du överreagerar! Vad din svärmor gör och inte gör är ju en sak men svagt av din sambo att inte ta hänsyn till dig och sitt barn! Kram

DetGårBättre
mån, 2018-10-22 - 01:04

Tycker faktiskt du överreagerar. Jag hade antingen kommunicerat med min sambo där eller tagit upp det i lugn och ro hemma om hur du känner i dessa situationer. Men att förvänta sig att människor är perfekta i sin egen världsbild är att ha en övertro.

Ullabulla
mån, 2018-10-22 - 09:20

Att du måste sätta gränser för dig och ditt barn som du har ansvar över?
Din sambo och hans mamma kan och ska du inte styra över.
Tuffa fakta,men sen när du ser hur sambo/farmor väljer att göra så faller det tillbaka på dig igen.

Vill du vara i miljöer där det förekommer alkohol,eller vill du inte?

Vill du leva med en man som inte väljer dig och bebis eller inte.

Ska din sambo acceptera dina krav/önskningar?
Ja det är hans sak att ta ställning till.
Inte din.

Att önska hoppas och tro och försöka förmå andra att göra som du tycker känns skäligt kan fungera.
Men bara om den andra personen tycker som du.
Annars blir det bara övertalning och tvång över det hela och det brukar inte hålla i längden.

Men jag skulle också ha upplevt situationen som obehaglig.
Och din svärmor har ev. Alkoholproblem.
Men det är hennes sak att ta itu med,inte din.

Rosette
mån, 2018-10-22 - 09:58

Du är fundersam på om du överdrivit denna situation du beskriver eller ej. Det låter inte som du överdrivet något. Dessa var dina känslor och upplevelser. Du mådde verkligen inte bra i den och du funderar på vad du ska göra nu. Ett tips du redan fått här är att prata med din sambo om hur du känner. Oavsett om din svärmor har alkoholproblem eller ej kände du på detta sätt när ni var där och ni båda har ansvar över ert barn. Kanske går det att hitta rimliga gränser tillsammans, ex att ingen av er dricker om ni åker dit eller liknande. Det som känns ok för dig. Vad tänker du om det?
Som du skriver är du uppvuxen med alkoholproblem i släkten så du kan säkert enklare känna igen när någon dricker på ett osunt sätt, vilket det låter som är fallet här. Precis som de andra skriver här, kan bara du bestämma över vad du själv väljer att göra i olika situationer. Såklart kan du försöka påverka genom att uttrycka det du vill men i slutändan gör alla sina val. Som du såklart vet också!
Jättebra att du tog steget att skriva här på forumet. Fortsätt skriv och läs, hoppas du hittar något som blir hjälpsamt här!

Varma hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Anonym 21523
mån, 2018-10-22 - 13:49

Jag förstår att du kände dig ledsen, som att du vart ensam i att se allt!? Du fick inte med sambon i detta han och mor sin vart på samma nivå och du vart utanför? Träffar jag rätt?

Jag förstår att det kan va svårt att prata med svärmor men att sätta ner foten till din sambo bör du göra och sätta gränser, att händer detta igen följer inte jag och barnet med, eller att du ber honom sätta ner foten vid situationen där ni var

Gladis
tis, 2018-10-23 - 04:56

Jag ska försöka vara så enkel och kortfattad jag kan. Lite återkoppling på det hela.
Tyvärr var min son o sambo hemma hos svärmordern igår då jag var på jobbet och hade möte med chefen. Sambon skulle fixa en sak åt svärmorns sambo..
När jag kmr dit har svärmorn precis slutat jobbet, ser nedstämd ut i soffan. Jag märker hur hon inte svarar när jag frågar saker lite allmänt sådär.
Jag säger att jag hörde att hon vart ledsen i lördags och undrar hur det står till med henne. Varpå hon får världens utbrott, skriker att jag förstörde hela den kvällen. Att hon verkligen hade sett fram emot att träffa alla och ha det trevligt, speciellt med sin son. Men jag förstörde sååå mkt med min negativa energi (som hon kallade det).
Jag står där helt paff. Sedan försätter hon:
Vi är inga alkolister, alla är inte som din mamma. Och jag ba: vem har sagt att jag har sagt att ni är alkoholister? Tankarna börjar snurra. Varför blir jag lätt den som folk tycker ha sig rätt till att behandla hursomhelst?
Rent spontant undrar jag hur man har stake nog att hoppa på ngn sådär. Ingen fråga kring hur jag kanske mår? om jag var så nere och negativ. Bara direkta påhopp om varför hon trodde att jag var som jag var. Svärmorn tog upp saker som jag pratat med henne o hennes sambo i förtroende och tillit. Hon slängde ur sig grejer rakt i ansiktet på en chockad jag. Jag sa till henne att det är saker som jag talar om i förtroende o tillit och tyvärr känner jag mig besviken över att få det kastat på mig för att hon tyckte att jag inte var tillräckligt glad i lördags? (Jättemärkligt). Sen började jag gråta, fortfarande sansat. Jag förstår inte att jag kunde sitta kvar i deras soffa och försöka reda ut detta agg emot mig.
Tänker att här bråkar hon med mig för hon tyckte inte hon fick dricka med sin son i lördags? Varför bjöd hon då in mig från början om det var det viktigaste under middagen? :o vuxen människa, ska tilläggas 60 år är hon.
Vill jag bli behandlad såhär så kan jag bara ta luren och ringa min mamma liksom. Tänker att om inte alkohol var så viktigt för svärmodern så hade hon nog inte reagerat som hon gjorde.
Jag har tagit bort hennes nr från mobilen samt blockerat det. Då jag hörde av mig till en av dom andra gästerna när jag kommit hem och sa att detta har hänt, nu vill jag att du berättar vad som hände i lördags efter att vi gick. Varpå hon berättar att svärmorn är orolig för sin son, att hon inte tycker man borde amma en åtta månaders bebis med mera.....
Hon hade en massa åsikter som också denna gäst tycker att det var om saker som inte angår henne.
På kvällen så satt jag o sambon ner och pratade. Jag sa att han får gärna umgås med sin släkt o familj men jag vill inte följa med i fortsättningen för att vår relation kmr bli förstörd annars.
Grejen är att jag och svärmorn, hennes sambo har kännt varandra i ca 5 år nu. Det är därför jag blev chockad för jag har bara haft positiva och konstruktiva samtal med dom, tills nu.
Ett förtroende tar verkligen år att bygga upp, en sekund att rasera och jag tror inte jag kmr kunna känna samma tillit igen för henne.
Jag poängterade för min sambo att han måste sätta sina gränser inför sin mor och mig. Börja tänka på hur han vill ha det . För han kan inte sitta och försöka göra mig och sin mamma nöjd. Det är inte det livet går ut på. Han har känt på sig att hans mamma hade ngt att säga därför han lät mig komma hem till dom. Han är väldigt diplomatisk kring saker och ting och vill att man ska reda ut. Men rena påhopp går inte att reda ut då den som attackerar har tolkningsföreträde? Elr har jag fel.....
Efter kanske 20 min hemma hos svärmorn tar jag kraft till mig att gå, för jag känner att annars kommer jag slå sönder henne. Tar mitt pick o pack. Tänker att hon förtjänar inte mitt förtroende, elr att vara med sitt barnbarn. ....

Har knappt kunnat sova . Kanske 3 h.

Adde
tis, 2018-10-23 - 08:32

att du drog därifrån ! Kort och gott !! Finns ingen som helst anledning att gå dit och bli trakasserad. Du är värd bättre än så !

Nordäng67
tis, 2018-10-23 - 09:27

att det var bra att du satte ner foten! Du undrar hur din svärmor hade stake att hoppa på dig! Ångest heter nog förklaringen! Ångest är en stark kraft som kan få människor att göra de mest konstiga och irrationella saker! Heja dig!

Pianisten
tis, 2018-10-23 - 10:16

Hej Gladis.
Jag kan sätta mig in i din situation väldigt mycket trots det roliga att det är jag som är din sambo i detta fallet. Jag är uppväxt med en släkt på min mammas sida som är minnen med otrolig värme, glädje och kärlek. Släktkalas hos min mormor och morfar var det bästa som kunde hända och vi var där jätte ofta. Inte förrän jag blev vuxen och fick egen familj insåg jag att denna fina släkt som jag hållit så varm var alkoholiserad och mamman till mina barn reagerade tidigt på detta.
Det tog tid för mig att smälta detta och att hon inte såg samma fina i min släkt som jag såg i min uppväxt. Hon såg bara alkoholen och det är inte alls konstigt för hennes egen mamma var alkoholist som tillslut blev nykter genom behandlingshem.
Antagligen vill din svärmor bara att det skall vara som det alltid ha varit när hennes son kommer hem. Att de ska kunna dricka och ha kul ihop som det alltid har gjort, för det är förmodligen det som glädjen bygger på, att dricka tillsammans, det är därför hon så gärna vill få i din sambo de där glasen så allt är som vanligt.
Nu kommer du och hindrar detta och blir ett hot för din svärmor.
Jag kan erkänna att jag såg min sambo som ett hot först när hon kritiserade min släkt och tyckte att hon förstörde nått som var så glädjande för mig. Men bakom ytan vet jag bättre nu. Ja.. jag behöver väl inte säga mer än att jag hamnat här på detta forumet och det är INTE här under "Forum för anhöriga".. Det är ganska självklart för mig nu att min uppväxt med en sån glädjesyn på alkoholen har lett hit. Bland annat såklart. Jag har problem med mig själv och mitt psyke som också gjort att jag har hittat alkoholen som medicin, det är en annan del av problemet.
Tyvärr tror jag inte att du kommer hitta någon bra mötpunkt med din svärmor om hon inte ser något problem med mycket alkohol själv. Du måste stå upp för dig och få din sambo att inse att det inte är självklart att han skall dricka varje gång ni är där. Det är inte ok att ta för givet att du är chaufför och barnpassare när ni är där. Du skall ha samma chans att få ta något att dricka om du vill det någon gång.
Nu vet jag såklart inte hur illa det är med alkoholen hos din svärmor och när ni är hemma hos dem. Att man tycker det är jobbigt med andra som dricker säger sig ju ganska självklart eftersom man inte är allas på samma nivå. Men det behöver ju inte automatiskt innebära att de som dricker har problem, det vet ju bara du hur detta är ett problem för dig. Tror faktiskt även om det kan låta lite provocerande att er bebis inte tar någon skada än på många år av att vistas bland människor som dricker förutsatt att de inte leder till andra problem genom att de dricker för mycket. Bara du som kan avgöra..

Vet inte om mina erfarenheter och tankar var till någon hjälp men jag önskar dig lycka till och att det löser sig! Kram

Gladis
tis, 2018-10-23 - 11:57

Jag vet att min sambo har svårt att säga till, spelar ingen roll om det är hans mamma utan folk överlag. Men jag försökt 'peppa' honom i det. För i vissa situationer som denna så påverkar det mig att han inte vågar sätta ner foten.

Gladis
tis, 2018-10-23 - 12:28

vara den text min sambo kmr skriva när han kanske, förhoppningsvis kmr till den insikt du har kommit till. Stort av dig att se det ur den synvinkeln. Jag vill tro att han ser på det ur den synvinkeln du hade.
Min sambo förklarade att under hans uppväxt har dom haft fester hemma där folk kunnat berusa sig inom det 'normala'.
Men nu när det får sådana här konsekvenser, så tycker jag att det gått för långt och det visar att hans mor nog inte kan 'hantera' alkohol, finns nog andra underliggande orsaker också. Vem vet, hon kanske har utvecklat ett beroende. Hursom så ser hon MIG som ett hot, helklart. Och jag är ganska liten så det känns säkert mindre farligt att hoppa på mig än ngn annan i släkten.
Grejen är att jag har sagt till min sambo o han har hållit med, att man frågar alltid elr bestämmer i förväg om det är okej att en av oss dricker alkohol så den andre kan köra. I ren respekt och samförstånd att man Alltid frågar. Då jag tycker det har stor betydelse nu när vi har ett spädbarn att ta hand om och vi båda har lika stort ansvar.
Och visst frågade han mig om det var okej. Men jag vart så less, då jag, innan han hann fråga, hörde att hon propsade på honom att ta det där glaset, för inte behöver du fråga henne..
När folk blir överberusade så är det jobbigt att vara i samma sällskap. Men jag har inget emot att vara nykter i ett fullt sällskap. Jag kan ha roligt utan liksom.
Grejen med alkohol är att folk blir mer oförsiktigt, (även med lite alkohol i kroppen) med bebisar när dom druckit, på så vis kan jag inte njuta om det är ngn annan som har bebisen för en stund.
Jag kan säga att det du skriver har varit till stor hjälp. Kanske att jag även visar min sambo det så småningom.
Jättebra att du delar med dig.
Och jag önskar dig all lycka till med din kamp. Allt gott!! :D

Gladis
tis, 2018-10-23 - 12:41

Det tog emot att skriva, formulera mig och gå igenom allt som hänt. Men vad skulle jag göra. Mådde skit av situationen.
Den känslomässiga knut jag fick av allt som hänt har äntligen löst upp sig litegrann. Mycket tack vare den positiva feedbacken, igenkänningen och tankarna kring allt detta. Är lite starkare nu.
<3

Gladis
tors, 2018-11-08 - 06:33

...nu har det gått ett tag sen allt det jag skrev hände.
Jag blockerade min svärmors nr och har inte pratat elr kontaktat henne sedan dess.
Så vad kan jag göra för att hålla en någorlunda normal kontakt utan att känna att jag kör över mig själv?
Något i mig hoppas på att hon kan acceptera att jag och hennes son, emellan oss, har ett sätt att sköta saker och ting.
Kan nämnas att jag har verkligen ingen som helst lust att åka hem till henne och fika. Brukade göra det ganska ofta innan allt det där hände. Tänk om jag blir trakasserad/påhoppad sådär igen utan förvarning. Det knäppa är att hon, hennes sambo och min kille verkar ha inställning att sånt här glömmer man bara och går vidare, låtsas som att inget hänt.
Men jag känner ett behov av att prata. Men ska jag ens bemöda mig att ta upp detta och hur gör jag det på bästa sätt.
Vill inte stånga mig blodig liksom.
Någon som kan hjälpa mig?

Nordäng67
tors, 2018-11-08 - 07:24

dig olika scenarier på hur du kan agera och typ spela upp dom för dig själv! Men tänk då bara på din egen roll i det hela för du har ju ingen aning om hur svärmor reagerar! Och fundera på vilken variant som känns bäst! T.ex Du tar initiativet till kontakt med svärmor. Hur känns det (oavsett hur hon reagerar)? Känns det bra att vara den som tar ansvar för och initiativ till att reda ut det hela? En annan variant: du avvaktar och ser vad som händer, låter svärmor ta ansvar för sitt beteende. Hur känns det?
Känner igen det där med att man bara låtsas som inget har hänt, sopa under mattan och gå vidare! Hemskt känns det! Kanske är din sambo uppvuxen med detta och har ”lärt sig” att det är så man gör?

Carina
tors, 2018-11-08 - 07:34

Vilken bra idé Nordäng att spela upp olika scenarior och fundera på hur de känns.

De här frågorna har varit till hjälp för mig ibland:

* vad är det bästa som kan hända (och hur kan jag förhålla mig till det?)
* vad är det värsta som kan hända (och hur kan jag förhålla mig till det?)
* vad är det mest realistiska som kan hända? (och hur kan jag förhålla mig till det?)

Hoppas du hittar ett förhållningssätt som känns rätt för dig Gladis!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Pianisten
tors, 2018-11-29 - 09:15

Jag tänker att många av oss som söker sig till en sån här plats, där man får öppna sig och skriva av sig är stora känslomänniskor. Många i alla fall. Jag har jätte svårt att hantera personliga konflikter med andra. Inga problem på jobbet då man kan få både de ena och det andra kastat på sig men det beror på praktiska saker som inte hänger ihop med vem jag är.
Jag har haft ett par ENORMA bråk med mina svärföräldrar.. På den nivån att min svärfar ställt sig upp och sagt att han ska slå mig på käften när jag sa att de inte har rätt att lägga sig i vår barnuppfostran. Det var en situation när flera andra var med i rummet och det var ganska solklart att det var svärföräldrarna som gjorde bort sig. Men ändå så kunde jag inte släppa det. Sånt gnager och ältar i mig om och om igen och jag frågar ändå mig själv vad jag gjort för fel och spelar upp scenen om och om igen i huvudet vad som hände och vad jag kunde gjort annorlunda. De slukar otroligt med energi och jag kan nästan stänga in mig i mig själv när jag fastnar i såna tankegångar.
Det jag vill komma till är att som känslomänniskor så spelar det nog inte så stor roll vem som bär ansvar för konflikten, du mår väldigt dåligt ändå och det tar massor av energi. Så frågan är vad man ska göra.
Antingen får man reda ut konflikten och i värsta fall framstå som den som ber om ursäkt fastän man inte borde behöva det, bara för att själv kunna slappna av. Eller får man försöka hitta de tankar och insikter som gör att man kan släppa det i sitt eget huvud och kanske känna att jag behöver ändå inte den relationen om de ska vara på detta viset, vill de fortsätta ha en relation med mig så får de komma till mig och förklara sig. Spelar ingen roll för mig.
Verkligen inte lätt men jag lyckades på något sätt komma dit vid vårt senaste bråk och tillslut efter låång tid så kom de faktiskt till mig för de ville inte att deras relation med våra barn, -deras barnbarn skulle bli dålig. Då tog jag chansen och sa vad jag tyckte och på vilka villkor vi kunde fortsätta umgås på i så fall. Sedan dess har det varit ganska ok, inte kanon men "OK"

Hoppas allt löser sig, kram

Gladis
tors, 2018-11-29 - 20:24

...och reflekterat.
Tänkt på alla möjliga scenarion som skulle kunna hända. Vad som är önskvärt, mindre önskvärt m.m.
Utöver det har jag mest bara koncentrerat mig på mitt liv och min bebis.
Min sambo har varit över hos sin mamma en gång med vår bebis sen situationen med henne. Jag hade min egentid då.
Jag har tagit känslomässig avstånd från henne samt hennes sambo som" några jag kan vara nära". Berätta saker i förtroende m.m.
Skulle vi ses ,vilket är mkt troligt, så skulle vi inte kindpussas som tidigare utan jag skulle nog vara artig men bestämd, hit men inte längre. Det känns sorgligt för jag trodde vi hade ett nära band liksom, som var ömsesidigt och respektfullt. Men mitt barn är viktigare och tänket jag har med mina föräldrar samt svärföräldrar är att det är dom som går miste. Inte jag.
Skulle vi ses på stan, skulle jag le och fortsätta gå. Inte som innan, stanna och prata. Vill inte besöka dom längre.
Och det svåra är hur tar man upp saker som händer när det blir såhär, när det verkar sopas under mattan. Jag känner mig förorättad av det som hände.
Mitt djuriska jag skulle vilja skrika rakt i hennes ansikte allt negativt jag tycker om henne, bara spy galla över henne nästa gång vi ses. Sluta vara så ansvarsfull och mogen.
Hur kan jag gå konstruktivt fram? För hennes utspel sitter kvar i mig.
Jag fikade ofta hos dom innan samt träffades ute på fika.
Det känns så schizofrent hela grejen.

Gladis
tis, 2018-12-25 - 19:59

....Men vi har inte pratat på 4 månader.
Och jag har ingen lust att vara hos henne och hennes sambo. Exakt samma personer som förra gången är inbjudna. Gör jag fel som inte går. Min sambo kommer gå, vilket jag absolut inte vill hindra. Men han blir typ sur på mig för det. Hamnar vi bara i en ond cirkel elr är det att jag bara sätter mina gränser nu?
Meningen med inbjudan är att det är jul och vi ska träffas och ha det trevligt. Men jag tycker det finns så mycket som är outtalat emellan oss.
Hmmm....

Nordäng67
ons, 2018-12-26 - 09:25

Att lyssna på dig själv och känna efter vad du sjölv vill! Skulle känt likadant, värsta som finns att bara sopa under mattan och koppla på leendet bara för att det är jul! Likväl som du respekterar din sambos val får han allt respektera ditt!