Jag är sambo med en i alla fall sedan i torsdags nykter alkoholist. Före det drack han två gånger den veckan, efter att ha varit nykter i en dryg vecka sedan hade ett längre återfall på ca 3v efter att ha varit nykter i 5 månader. Vi har en dotter som snart är 10 månader. Han kommer från ett annat Europeiskt land med helt annan alkoholkultur och har bott i Sverige i snart 4 år. Har varit skakigt på sista tiden och jag vet inte om han kommer hålla sig nykter eller ens stanna i Sverige. Är så jobbigt när det är upp och ner hela tiden. Vill bara ha lite lugn. Idag träffade jag för första gången en kontakt på soc för att få hjälp mot medberoende. Har gått hos familjerådgivare ensam och efter att sambon blev LOB:ad vid återfallet kommer Soc bli inblandade så jag ringde själv dit. Efter samtalet frågade han vad vi hade pratat om och jag berättade det, att vi pratat om hans drickande och vilken hjälp som finns att få och vad som kommer hända pga LOB:en. Han vill absolut inte prata med någon eftersom han ”inte är galen”, medicin vill han inte äta längre. Kontentan var i alla fall att han inte tänker stanna i Sverige utan att han ska fara iväg och söka jobb ute i Europa för här kan han aldrig gå plus när han måste betala mat, hyra och pengar han är skyldig mig och aldrig får nåt fast heltidsjobb Han kan inte bra engelska, har ingen utbildning och inget körkort så han kommer bara kunna få fysiskt hårda jobb med kass lön och antagligen svarta. Som hans rygg inte kommer hålla för. Har dessutom 2 timanställningar här och körkortstillstånd. Men han tror inte att han kan fixa nånting bra här. Pratet om att sticka har varit återkommande genom hela relationen då fort han blivit arg eller deppig. När han väl stack före de 5 nyktra månaderna kom han bara till grannstaden och kom hem med svansen mellan benen efter 1 vecka och vi bodde separat 3 månader. Då sökte han hjälp och började äta Antabus och Campral men slutade med dem några veckor före återfallet. Sliter jättemycket att kastas mellan hopp och förtvivlan och ena dagen vara inställd på att vara ensam med barnet och nästa att försöka få det att funka med honom. Han är smart, arbetsam, lättlärd och duktig med barnet bara han vill och inte dricker. Jag vet inte VAD jag ska göra just nu. Tvivlar på att han verkligen kommer åka någonstans då han kommer se på dottern och inte klara av det. Men så här kan vi i alla fall inte ha det. Jag mår inte bra, han mår inte bra och snart är barnet nog stort att fatta att något är fel. Vi hade det jättebra i sommar när han var nykter och jag trodde dumt nog att det skulle vara och var så lycklig att jag fått tillbaka min familj. Vill bara att han ska vara nykter och välja sin familj. Fatta att gräset inte är grönare någon annan stans utan att han mår dåligt för att han mår dåligt, och att det inte hjälper hur långt han flyr.

Låter som du i princip bär upp allt?
Han har inte jobb och dåliga utsikter för att få något samt att han till råga på allt har alkoholproblem.
Jag tycker att du ska tänka helt och hållet utan undantag på dig och barnet. Finns det någon framtid med honom? För att få ett jobb krävs en helomvändning. Han måste vara nykter nog att utbilda sig och eller ha körkort för att hitta ett fast jobb som hans rygg klarar. Men det verkar ju inte ens som han vill något av det?
Om du vill välja kärleken framför allt så måste du nog ställa in dig på ett antal tuffa år utan garantier på att det blir som tänkt.

Ta hand om dig och tänk på dig och barnet främst.

Mik8

Tack IronWill! Det är sant att jag har burit det mesta. Men du missade nog ovan att han har TVÅ timanställningar. Så han är inte helt arbetslös. Inte för att det spelar någon roll. Allt kulminerade igår och nu ska vi separera. Jag orkar inte. Han tror inte att han kan lyckas i Sverige och ska åka till London och jobba som byggnadsarbetare på samma ställe som en barndomskompis. Har ingen aning hur det kommer gå för honom, om han kommer supa bort det jobbet, om han kommer skicka några pengar till barnet men jag orkar inte mer. Han lånade pengar- som JAG skulle betala tillbaka och köpte öl på systemet. Var påverkad när han kom hem. Sedan gick han till ICA på kvällen och kan svära på att han köpte en sexpack folköl och drack upp den på toaletten för han var mer berusad då han kom hem. Vi pratade ombeslutet att separera och jag sa att han får sova på soffan. Då tog han sovsäcken och la sig på golvet på toaletten. Inte klokt. Var dessutom rejält elak men jag stod på mig att jag varken är galen eller en dålig människa. Då ville jag bara att han skulle försvinna men kastar jsg ut honom blir han hemlös... Han är för stolt att prata med någon av sina vänner om sovplats för att han tror inte att nån bryr sig. Nu väntar han bara på lönen så ska han köpa biljett till London och då får han fanimej klara sig skälv. Vi ska till soc och ordna med enskild vårdnad till mig på måndag. Kanske jag kan få lite lugn och ro!!! Blir tufft att vara ensam med våran tjej som är 10 månader och är så himla ledsen att hon inte kommer få träffa sin pappa som hon älskar så mycket regelbundet. Jag hoppas att han tar tag i sitt liv och inte super ihjäl sig eller hamnar i fängelse men jag kan verkligen inte göra något mer för honom. Ska tänka på mig själv och barnet nu. Gjorde upp en plan för vad jag skulle göra om han inte slutar dricka tidigare i höst så jag vet exakt vad jag behöver göra. Skönt att slippa vela vad jag ska göra.

Hej,
Ja, jag missade timanställningarna. Fort men fel. Hur som helst kan jag förstå att situationen är jobbig för dig. Men du låter bestämd och har planen klar. Jagvtror att du kommer att få det bra när du fått lite distans till det hela. Hoppas han kan styra upp sitt liv om han får en bättre situation i London. Lycka till!

Gladis

...Det låter extremt jobbigt.
Han har ett eget ansvar i sitt liv. Att ta tag i saker som kan gynna honom, som språket, körkort, jobb etc. Han har faktiskt val och du skriver om vad som verkar viktigt för honom. Att dricka, vara offer m.m.
Du har inget som helst ansvar eller skyldigheter gentemot honom. Han är en vuxen som dessutom har problem med alkoholen. Han bör söka hjälp.
Man kan alltid säga att man älskar en person och att man finns där den dagen personen väljer att ta tag i sitt liv. Det kan hända imorgon eller om 20 år. Du kan inte stanna kvar Om det dessutom påverkar ditt barn och gör dig tung om axlarna.

Mik8

Jag gissar på att många som har en alkoholist eller annan missbrukare i sin närhet känner igen det här med att hela tiden kastas mellan hopp och förtvivlan. Att allt är oförutsägbart och en enda berg och dalbana och man aldrig riktigt kan vara säker på vad som ska hända. NU äter han plötsligt medicinen igen. Inte för familjens skull dock utan för att inte förstöra jobbet i London (han åker 5:e nov). Klart han ska vara nykter främst för sin egen skull men han älskar ju sin dotter enormt mycket men ska ändå lämna henne. För att hannar arg på SVERIGE. Som du skriver Gladis är det viktigt för honom att vara ett offer. Och nu är det då synd om honom att han måste lämna sin familj. Måste? Han har ju bestämt det skälv!!! ? Han tjänade mer på 7dagars jobb, a-kassa och barnledighet för september än han kommer tjäna på en månads hårt jobb i London. Men här måste han betala mat och hyra och det har han gratis i London så han kan spara alla pengar till körkort och ett hus i sitt hemland han inte ens tycker om. För mig är släkt och familj viktigast. Vad ska han ha för nöje av hus och körkort utan familj? Utan att träffa sin dotter? Han som får självmordstankar efter mer än 4 dagar utan henne. Jag fattar inte. Kommer aldrig förstå hur man kan välja bort din familj och absolut inte sitt barn. För sitt barn kämpar man in i döden. Om man också måste skura toaletter resten av livet för att barnet ska ha det bra. Då GÖR man det. Har frågasatt honom rätt mycket sista dagarna. Struntat i om han blir sur och arg. Är inte feg gör husfridens skull hela tiden. Det kan inte bara vara hanns åsikter som gäller. När han skulle börja äta medicin nu då var det att han bara skulle iväg och jobba, skicka hem pengar. Nu är det Tatjana aldrig ska komma tillbaka tillhrmdka Sverige dom varit så taskigt mot honom att han fått bostad, praktik, gå SFI, rätt till vård, flera jobb, först aktivitetsersättning och sedan a-kassa, bankkonto och betalkort. Så jävla hemskt för honom. Som inte *kunnat* (klarat av) spara några pengar. Mera viktigt med alkohol, kläder, tapeter, onödigt dyr mat, verktyg osv. Och det är Sveriges fel. Ja och mitt då också eftersom jag är galen i att vara sparsam!? Hänger ni med? Jag fattar att han mår dåligt. Det är ju DET som är problemet. Inte alla hittepå problem. Jag blir så arg. Förstår dessutom hur svårt med är med klarsyn och förnekelse när man har ett missbruk. Har själv köpt, tränar och jobbat för mycket. Plus beroende av att vara medberoende. Och vet hur svårt det är att inse att man SJÄLV har problem. Inte att det är skolan/pappa/samhället/lärarna/vännerna/partnern som är problemet. Nu är det bara medberoendet kvar. Kontrollbehovet. Att om man ändrar det inte så kommer det yttre också förändras. Och att man KAN ändra det inre. Att det inte är omöjligt. Oj, blev långt. Hoppas nån orkar läsa. Skriva är det viktigaste. Sortera. Känner mig starkare i alla fall. Idag.

Mik8

När jag var 21 insåg jag att jag var relationsberoende/medberoende. Min tonårskärlek spårade ur helt för min del efter att ha varit på och av i flera år. Att vi då inte hade ett fysiskt förhållande utan nån slags avståndskärleksidioti gjorde att den enda terapeut jag verkligen försökt be om hjälp för medberoende inte trodde på mig och skrev i min journal att hon trodde jag var psykotisk. Det var jag inte, bara trött, slut och i desperat behov av stöd och hjälp. Jag kämpade stenhårt med mig själv och mina mönster i flera år. Var mestadels singel, några korta förhållanden med personer som inte riktigt klarade närhet men var snälla och respektfulla. Träffade sambo1 och förklarade mina problem. Han verkade så normal. Förlorade jobbet pga dålig ekonomi på arbetsplatsen, spelade dataspel hela dagarna, fick adhd och Aspergers diagnos. Var snäll, respektfull, bråkade aldrig, men tog alldrig tag i nånting och jag fick styra upp allt. Spelade ibland 8 timmar om dagen och orkade då inte med städning och matlagning. Hade mycket personlig frihet då han aldrig ville följa med. Valde att göra saker själv, umgås med vänner men blev mer och mer missnöjd att inte få nåt tillbaka. Var rädd att han skulle ta livet av sig om jag lämnade honom. Var väldigt bra vänner så därför stod jag ut. Träffade under sista året ihop av 7 sambo2. Blev jättebra vänner. Han var intresserad av mig, att umgås, att prata, ville nästan alltid träffas så när han sa att han var kär i mig lämnade jag sambo1. Som mådde pyton ett tag men sedan tog tag i livet. Visste att sambo 2 hade en del problem, ingen fast bostad just då, tillfälligt jobb, kunde lite svenska osv. Hade ingen aning att han hade alkoholproblem då jag bara viste om 3 tillfällen som han hade druckit det år jag känt honom. Trodde att allt skulle orda upp sig bara han fick lite trygghet. Han drack inte jättemycket eller jätteofta första året tillsammans men när jag märkte att det hände att han drack sprit direkt på morgonen tog jag naivt upp det och hade skrivit ut en hjälpsam lapp med hjälp av Google translate på hans eget språk med fakta om alkohol och vilken konsumtion som är farlig. Han blev skitarg, skulle lämna mig, jag blev förtvivlad och fattade ingenting. Märkte snart att han drack när han mådde dåligt och det hände jobbiga saker men blev rädd att ta upp det igen efter första reaktionen. Det är ju det gradvisa som gör att man fastnar i att något onormalt blir normalt. Träffar man någon som är katastrofalt alkoholiserad och visar det direkt så skulle nog inte så många ha stannat kvar. Jag hade absolut dragit direkt. Men hamnade sakta djupare ner i eländet med en man som drack mer och mer
och här sitter jag nu efter 2,5 år med en just nu nykter alkoholist som flyttar utomlands om en vecka, från idag enskild vårdnad om barnet och en för stor bostadsrätt jag egentligen inte har råd med. Vi är båda ledsna och arga. Jag misstänker starkt att London inte är lösningen för honom och är ledsen för att förlora min bästa vän och stora kärlek. Alkoholisten däremot får jättegärna flytta. Är så less på honom. Synd bara att det är samma person. Alla andra personer hade jag direkt sagt att det är bra att separera. Att det inte funkar. Att han behöver ta eget ansvar. Beroendeterapeuten på soc frågade om ingen av de terapeuter jag gått hos någonsin pratat om medberoende med mig. Det har de inte. Gått i olika former sv samtal i 16 år till och från. Första gången frågan kommer upp är nu. Varför jag inte tagit upp det själv? Kanske för att jag är rädd att inte bli trodd igen. Men nu har jag ju en alkoholist att visa upp. Inte en rädd tonårskille eller en dataspelsmissbrukare. Så mycket tankar. Gråtit båda två idag. Skönt när han visar andra känslor och inte bara är arg på allt.

Mik8

Vare sig det blir tillsammans eller separat. Fast varför lämna sin familj när han mår då dåligt av det att han inte kan äta eller sova på nätterna? Självhat/ bestraffning? Önskar vi kunde prata öppet om allt. Jag fattar ju. Som fd shoppingmissbrukare, träningsmissbrukare och arbetsnarkoman vet jag ju precis vad det handlar om. Att med alla medel fly sin egen ångest och depression och självhatet. Att tycka att man är en dålig människa som förtjänar dåliga saker lede ju inte till ett sunt liv.

Mik8

Han är i England nu, jobbar men utan guld och gröna skogar. -Konstigt nog var inte allt supererfekt där. Nykter verkar han i alla fall vara. Men ledsen och med hemlängtan.
Både skönt och jobbigt att han inte är här. Lugn och ro är bra. Tomt, tyst, ingen att prata med, allt ansvar för barnet. Skäms när jag tänker tillbaka på vilka vansinnigheter jag accepterade när han drack... Hur ska jag någonsin kunna berätta för någon??Jobbar på att sätta gränser. Att bara hjälpa när han ber om det (om det är nåt vettigt). Han ringde hem med panik igår och ville låna pengar till yrkesleg han behöver för att kunna jobba. Skickade pengar, till nåt vettigt i alla fall. Han lovade att han ska betala tillbak. Och det brukar han. Men var det ett vettigt beslut? Min ekonomi är ju stabilare än hans just nu men han kanske ballar ur och börjar supa igen och aldrig kommer tillbaka? Då skulle jag sakna de där kronorna. Men han behöver gå lyckas med någonting nån gång. Men är det mitt ansvar? Nja.

Att det jag vill är viktigt. Han är ju bara jag jag jag nästan hela tiden. Så svårt att ställa krav på alkoholister vare sig de är nyktra eller ej. Alla krav ör för mycket. Fast själv får han ha 10000 olika man ska leva upp till.
Vet inte var vi kommer hamna. Men just nu är det lugnt. Försöker att inte vara besatt i om han hör av sig eller inte. Det är inte sunt. Måste väl vara rimligt att höra av dig en gång per dag. Det hade jag gjort i alla fall. Nej, koncentrera mig på mig. Inte han. Jag och barnet är viktigast. Sedan han.

Mik8

Idag är det meningen att han ska flyga hem från London. Han slutade med medicinen efter kanske en månad. Har druckit lite grand 3 gånger efter det. ”Jag har kontroll blabla”. Igårkväll var han full. 7 öl. Hade blivit bestulen av ficktjuv på pengarna han skulle ha att ta sig till flyget. Telefonen är paj. Problem med flygbolaget pga värsta internetresebyrån. Tar han sig inte hem/är full på flygplatsen och beteer sig som en idiot får han väl stanna där. Han ska då inte hit och vara full. Ska ställa krav. Ultimatum. Inte vika mig för nåt blabla. Behöver styrka. Jag ger inte hur många chanser din helst till nån som inte tar dem. Kände igår att respekten för honom försvunnit. Tycker mer och mer att han inte är värd mera kamp. Han måste ju också anstränga sig. Dottern fyller ett år snart. Med eller utan sin pappa? Vill jag ens att han kommer hem? Skulle vilja prata öga mot öga. Blir nog en riktigt god jul. Ska inte låta honom förstöra mitt liv. Jag är värd bättre än mera skitsnack!!