Hej!
Jag har en alkoholberoende sambo! Hen har missbrukat sedan tonåren med olika preparater men just nu är det bara alkohol!
Hen har lovat att sluta med denna jävla alkohol ex antal gånger, hen ha supit bort semestrar, födelsedagar, helger ja ni vet. Jag har kanske druckit ca 10 burkar cider/öl sedan vi träffades för jag vill inte stödja problemet så jag kan mer en gärna avstå! Och det vet personen!
Varje fredag är det ca 5-6 stark öl, samt ibland något starkare sprit!
Ibland 4-5 gånger i veckan, ibland bara 1 gång i veckan. Ja ni förstår det är ganska varierande.
Men problemet för att hen smyger med drickandet, hen kanske dricker 2 öl framför mig, men är typ skit full några timmar senare och så hittar jag massa ölburkar på hens gömställen,
Eller inte alls dricker framför mig men jag märker att hen är påverkad, och blir arg när jag ifråga sätter.
Är hen nykter så säger hen att hen vet att hen har problem, och vill ha hjälp!
Vi har äntligen fått hjälp!
Problemet är att vi bråkar pga av denna jävla skiten, jag mår dåligt, hen mår dåligt, barnen mår dåligt för att vi mår dåligt ja ni vet.
Jag vill inte lämna för har jag stått ut så hör länge tänker jag stanna kvar och kämpa under behandling. Jag älskar denna människa så ofantligt mycket och vill leva resten av mitt liv tillsammans med hen. Men jag vill inte leva med beroendet.
Jag har ingen att prata med för jag vill inte förstöra fasaden för alla tror vi ha det så bra och är så lyckliga.
Undra vad som skulle hända om man faktiskt sa sanningen- att nej vi ät inte världens lyckligaste par, min sambo har alkoholproblem och har haft det sedan vi träffades.
Jag har många gånger fått ljuga för mina vänner om varför jag inte vill träffas,, skyller t.ex på jobbig natt med barnen, eller att dom är förkylda osv för att inte behöva berätta sanningen. Men egentligen är det så att jag bara vill skrika ut och berätta allt. Håller på att explodera med mina känslor, Men jag kan inte prata med min sambo heller eftersom hen är på samma nivå som jag och samma situation, Hen blir sur och jag berätta/säger något som hen tycker är fel eller inte vill höra, medans jag vill bara prata av mig om allt så är hen väldigt tyst av sig.
Jag hoppas jag kan komma in på en anhörig träff någon gång, tror jag skulle behöva det...
Märker nu att jag bara famlar, jag vill inte lämna, vi håller på att få hjälp. Men hur fan gör man för att orka under tiden, sambon ät grinig för att hen inte få alkoholen som hen vill osv... och jag är grinig för att jag inte vet hur jag ska hantera allt. Alltså en jävla pannkaka! Och så hittar sambon nya anledningar till att dricka, men vi har Det tufft så jag behöver dricka..
Då brukar jag ställa frågab;vad hen ska jag dämpa min ångest med då? Har ju ingenting
Snälla behöver tips för att orka hålla huvudet över ytan finns väl fler son mig?
Mvh en utsliten medberoende sambo & förälder.