av Berra

Ångesten tar mitt liv...

John-Erik
sön, 2018-09-23 - 23:25

Du är bara jättebra i din skrift.. Otroligt bra.
Jag har själv liknande erfarenheter. Och just då sjörelaterade saker och ting.
Bodde på en ö under många år och det är lite så som du säger och man dricker gärna mer
där på sitt skyddade ställe. Man kör lite storkbeteende helt klart.
Jag skötte mig bra dock.. tyckte jag.. Men det är inte ok att överkonsumera så som jag gjorde under
denna period. Tyckte att jag stod över allt och kunde göra som jag ville typ.Övermänsklig trodde jag att jag var.!!
Fan vad arg jag är på mig nu.
Själva våndan med att bo på en ö kan vara lite befriande i den meningen att man lär sig veta hut
och att vädret är en färskvara. Man blir ödmjuk.. men jag drack för mycket..
Att frysa och krypa in i en bastu är en enastående sjujävla bra upplevelse som slår det mesta i fylleväg.'Garanterat.
Precis som du Berra målande beskriver när det gäller bastubad.. När det gäller ölivets vedermödor så är jag medveten till hundra%
Minns en gång när jag hade bråttom till ett möte och tamparna var fastfrusna och det enda rätta var egentligen att kapa dem.
Men jag gick upp och kokade vatten och hällde i en termos. Detta var i November så lite oväntad köld sas.Hällde varma vattnet
på tamparna och vips var jag snart i bilen på väg..
Använde sedan resten av vattnet i termosen för att ha att tina vid fastlandsbryggan när jag var klar med mina möten och skulle hem. Det behövdes kan jag meddela. Detta låter säkert sjukt men är man vän med hav, båt och det som hör till så är det bara underbart..Man köper läget sas

John

Berra
sön, 2018-10-07 - 23:40

För en trevlig fredagshälsning, det värmer...

Jo så har ännu en helg passerat revy, men inte oförbisedd.
Jag har lärt mig att ta tillvara på min tid, och försöker se allt som är bra med den.
Okey allt är inte bra, men jag låter inte det får äta upp allt det andra, som är bättre.
Det var lättare förr när man drack, att bara vilja koncentrera på allt som var dåligt, att ta på sig offerkoftan.
Det är så j..va synd om mig, alltid och mest...

Så är det inte nu, det har blivit bättre när man kan se nyktert på det, i hårda ordalag.
Den här helgen har bjudit på födelsedagskalas hos min bror som vi har fått anordnat själva jag och min familj.
Min mor har börjat lämpa över lite praktiska saker på mig med stigande ålder, det ör ungefär som om hon vill testa om jag klarar av att ta hand om brorsan när hon inte finns med oss längre.
Och det gör vi väl, kanske inte med den bästa av stående applåder, men vi fixade det.
Lördagen gick i underhållningens tecken, då vi gick på Rival och såg Måns Möller och Özz Nuyen i världens historia.
Vi såg den förra uppsättningen med Sveriges historia och fick härliga skratt så det värkte i mellangärdet.
Och det var inte så mycket sämre den här gången, det var en julklapp från svåger och svägerska och snart är det dags för nya klappar i form av teaterbesök.
Upplevelser har blivit viktigare än fysiska klappar för oss, ännu en vuxenvarning, tra la la..
Söndagen blev bara hårt arbete, vi vände upp och ner på huset i en storstädning efter att det har fått gro igen under lång tid, samt att jag hann förbereda bilen för en kommande utlandsresa under veckan.
Sex timmar senare skiner det och luktar fräscht i både hem och bil, frugan och jag satte oss helt utmattade i soffan för att sitta ner en stund, en kvart senare kom barnen och undrade varför vi satt där och latade oss och inte hade börjat med söndagsmiddagen, de såg nog hur det svartnade i våra ögon, och de påbörjade snällt middagen själva.
Efter middagen blev det en ormgrop i soffan med hundar och filtar om vartannat, småsnarkande allihopa.
När klockan närmade sig tio så sa vi åt dem att åka hem för då var det dags för oss att mata sängkvalsterna.

Jo förresten jag hann med att rengöra akvariet också, en enda stackars firre som vi ännu inte lyckas tagit död på.
Inte har det legat i vårat intresse, men det var dotterns överblivna och bristfälliga hobby som blev kvar när hon flyttade.
Sakta men säkert har småfirrarna dött av en efter en, men det finns en bottenlevande sugfisk som överlevt dem alla.
I snart sju år, det kändes onödigt att behöva rengöra akvariet för en enda stackare, men det var grönt och nästan omöjligt att se in i det, och det var elakt att inte göra någonting åt det.
Så nu är det skinande rent med ny sand och nya kurragömmor att gömma sig under dagtid, för den är nattaktiv.
Lite ensamt men han/hon/det är en överlevare minsann.
Får se hur lång tid det tar för honom ensam att bajsa ner 30 liter vatten.

Har precis innan läggdags varit ute och kollat efter norrsken, det stod att det var norrsken över vår lilla stad för en kvart sedan på fejjan, men inte såg jag några små gröna slöjor däruppe, jag var nog försent ute.
Stjärnorna lyste starkt och då tänkte jag på dig mulletanten, jag har ju nämnt dig i samband med stjärnorna tidigare.

Jag får mycket kraft ifrån naturen, en nattsvart himmel med vita prickar en kall höstkväll med kylan som försiktigt nyper mig genom mina tunna kläder, frosten har lagt sig på våra bilar och ljusen ifrån våra grannars fönster blir allt färre ju längre natten fortskrider.
Jag borde vara trött, men jag är ju en nattuggla och blir allt mer intensiv i mitt medvetande ju lugnare det blir runt omkring mig, om jag vore ett djur så skulle jag nog vara en huskatt, sover på dagarna och jagar på nätterna.
I skydd av mörkret är jag osynlig och kan smyga runt precis som jag vill, men mest i mina tankar.

Snart är det en ny arbetsvecka för oss alla, och paniken sprider sig inom mig, måste somna för att spara på reservkrafterna som jag tullar på var vardagsnatt...

Berra

Berra
sön, 2018-10-21 - 23:49

När man stänger ner sommarstugan inför vintern.
Med både sorg och en form av lättnad...
Ledsen för att sol och bad är helt förbi, inga ljumma sommarkvällar med immiga glas och levande ljus, inga sommarprojekt...
Glad för att vi slipper känna oron och trycket på att behöva åka ut, och koncentrera sig på allt vi har här hemma som hopat sig.
Allt är nedstängt och igenbommat, elen av så inga elbränder orsakade av mössen, vattnet urdränerat så inga obehagliga översvämningar att vänta till våren pga av hemmameckade vattenkopplingar, all vätska hemtagen så inget fryser sönder, avloppen toppade med glykol i vattenlåsen av samma orsak, kvar finns lite torrvaror såsom mjöl och salt och socker.
Matoljan brukar skikta sig och saltet klumpa sig till våren.
Hem åkte allt dryck från ölkylen, två kassar med burkar och flaskor, vi har alltid för mycket kvar till sista helgen, vilket i sin tur är väl bra.
Vi har druckit mycket mindre i år över lag, trots den varma sommaren, favoriten har varit koncentrerade lättdrycker som man spätt ut med vatten och massor av is och några citrusskivor i en stor glaskanna.
Vattenmelon, tranbär, citron, fläder, päron och smultron, you name it!

Nu är båten på fastlandet upp och ner och fastkedjad ordentligt, full med grönsvart skägg på botten.
Muggarna tömda och paviljongen nedplockad, kvar ligger klipporna kala utan blomkrukor och bänkar.
Gräsmattan prunkar med långt grönt tjockt gräs, nästan hånar oss om man jämför med hur det var i somras med små gula torra tufsar av söndersmulat gräs som man inte vågade gå på utan att de smulades sönder ännu mer...

Kvar hänger gungan i ett enda halvrisig snöre, den hade sin glanstid för snart tjugo års sedan och då användes den dagligen,
Lacken har släppt ifrån träribborna söndergnuggad av små barnrumpor som tävlade i hur långt man kunde hoppa.
Alltid små blåmärken och småsår på benen, det var sommarben på barnen då, plåstren släppte ju vid nästa bad och dämpade bara gråten om barnen inte såg blodet längre, och naturligtvis en mamma som blåste lite på såret, då gjorde det onda inte lika ont längre.
Barnen tjoade och skrek hela dagarna, samlade på kottar och konstiga pinnar, och kunde bara tystas med mammas nybakade kanelbullar och sval jordgubbssaft, för en liten stund..., sedan var det full rulle igen tills det var läggdags och vuxentid för föräldrarna.
Nu är barnen vuxna och går och lägger sig senare än oss föräldrar, och helst vill de bara åka till stugan när vi inte är där.
De lever sitt liv nu, och vi föräldrar har resignerat när det gäller uppfostran, vi lagar mat och diskar när de väl är där.
Men vi umgås i alla fall, och trivs med det.

Och när allt kommer runt, vad är det som är viktigast i livet?
Inte fylla och rumla runt, utan att stolt sitta där och titta på våra barn, och tänka....i made this.
Familjen är viktigast för mig, nu och här, för alltid.

Att man stänger ner för stugan för säsongen är som själva livet, det börjar om med en ny säsong.
Vintern med bister kyla och djup snö blir till töväder och smälta, det som inte dog under vintern spirar upp igen och ny tillväxt kommer.
Viltet kommer med nya ungar efter att ha uthärdat en vinter och snart tjattrar det på nytt i trädens toppar, och rådjurens skällande hörs från ängarna på kvällskvisten.
Att gå i ide över den kalla årstiden betyder att man lever på sommarens minnen, och en nästan outhärdlig väntan på senvintern.
Snart är det jul, mycket snabbare än vad man hinner tänka med all den stress som den innehåller.
Men den dagen, den sorgen...
Jag väljer att leva i nuet och ser tiden an.

Idag fick jag en minnesflash, tänkte på hur man såg ut i badrumsspegeln när man hade varit ute och supit.
Stod där med tandborsten i munnen, med tandkräm på kinden och skum i mungiporna, svårt att fokusera med rödsprängda ögon.
Jag brukade ofta blunda med ena ögat för det gick inte att fokusera på det avståndet, och dessutom brukade jag se dubbelt.
Man satt ner och kissade för att inte behöva sanera toalettsitsen dagen efter, körde huvudet i väggen när man skulle resa sig upp.
Och nästan ramla omkull när man skulle ta av sig strumporna eller byxorna.
Ibland hade man gräsfläckar eller lera på byxknäna och man hade inte aning om hur de hade kommit dit.
Man vinglade in till sängen och slängde sig på madrassen med en duns, och genast när man blundade började rummet att rotera runt.
Man började svettas i kvalet om man skulle hinna till muggen innan spyan gjorde entré.
Och sedan kom ångesten, vad hade jag gjort ikväll?

Behöva jag säga det, så underbart skönt att veta att detta var dåtid, inte nu och inte nyligen.
Om en månad är det tio år sedan jag kunde ha upplevt det senast, tänka sig, nykter i tio hela år.
Inte jobbigt, inte roligt men alldeles nödvändigt.

Berra

mulletant
mån, 2018-10-22 - 10:02

för ännu en fin krönika. Nästan lite Tove Jansson-känsla, Snusmumriken packar ner tältet och vandrar söderut, familjen går i vintervila. Men i brevlådan har Snusmumriken lämnat ett brev till Mumintrollet, ’snart är det vår igen...’.
Ha det gott med mycket skönt höstmys??? / mt

Berra
sön, 2018-11-11 - 23:59

...fars dag, om han är värd att fira, har jag tänkt ofta...
Hur menar han, tänker ni?
Tja, om man är en tillräckligt god far för att firas.

Det finns nog många som kan tänka dig att sina fäder inte är värda att firas på fars dag.
De som slagit sina barn och hustru, supit upp matpengarna, eller spelat bort dem, eller som lämnat familjen vind för våg.
Det finns nog många som inte tycker att deras fäder är värda att firas med en egen dag.
Känner en del vänner som aldrig har fått träffat sina biologiska pappor, för små för att hunnit bilda sin egna uppfattning innan deras föräldrar skildes, och som har hållits på avstånd av sina mödrar på ont och gott.
Ingen vet hur deras pappor är idag, kanske har de förändrats till något bättre och är värda att ta upp bekantskapen med igen.
Bittra pappor och bittra mammor där barnen nu vuxna har fått kommit i kläm, resten av livet.

En del fick bara beskedet om att deras pappa nu var avliden, men aldrig hunnit fått träffa honom ens i det levandes livet.
Varför hindrades de att få sin rätt att träffa sin biologiska pappa, och få en relation, bra eller dålig vet ingen.
”Han söp nog ihjäl sig”, fick någon höra, utan ett uns av vetskap om det fanns ett uns av sanning i det.
Han söp nog ihjäl sig...., hur kunde han göra det, kan man dricka tills man dör?
Ville han inte träffa mig, hatade han mig, var jag ett elakt barn som han inte ville veta av?
Vet att min klasskompis i högstadiet ställde sig dessa frågor gång på gång, och fick inte ens gå på hans begravning.
-Varför ska du behöva gå på en begravning där du aldrig kände eller ens hade träffat personen...?
Hennes egen far, och tillräckligt vuxen för att förstå vuxentankar, men inte myndig nog att få ta sina egna beslut.
Hon berövades sin pappa ända in till slutet, utan en chans att få träffa honom...
Hennes relation förändrades till hennes mor därefter, den blev aldrig densamma, och på hennes 18årsdag bestämde hon sig att flytta hemifrån för gott, visserligen till en pojkvän med lite suspekt bakgrund, men hon var fri att ta sina egna vuxna beslut.
Anki heter hon, och är idag en frånskild tvåbarnsmamma, jag tror att hon fortfarande har problem med sin tonårsbesvikelse.
Ryktena lite senare sade att hennes mamma inte var hennes biologiska utan fostermamma, så det låg nog mer i fatet än så.
Men hon berättade aldrig det, aldrig ett ord om att hon hade en annan mamma, men en frånskild pappa berättade hon om.
Jag tror hon saknade honom, och måste se det som ett enda stort svart hål att försöka fira sin fars dag.
Undrar om hon låter sina barn träffa sin fader?, eller om hon låter traditionen och bitterheten få leva vidare.

Själv hade jag en bra barndom, och en god förtroendegivande om än respektfull tillit till min närvarande pappa.
Och inte drack han, inte ens en lättöl, helnykterist genom hela livet, en tradition som jag inte efterlevde de första 40 åren.

Idag har jag blivit firad av mina två vuxna barn med tårta och kaffe, och jag funderar fortfarande om jag är en värdig pappa att firas.
Kunde jag ha gjort på något annat sätt, har jag gjort allting rätt, det finns ingen instruktionsmanual för blivande föräldrar.
Barnen älskar sina föräldrar oavsett vad de än gör, även de som aldrig har träffat dem.
Klart att man vill att ens egna barn ska kunna se tillbaka på sin barndom och kunna säga att de var lyckliga i den.
Jo jag drack då den större delen av den, men hoppas att det inte har satt allt för stora avtryck på dem.
Kanske min snart tioåriga nykterhet har kunnat förlåta en del av de dumheter jag gjorde då.

Oron av att man inte är en värdig fars dag firare så kanske jag smygäter av den chokladasken jag fick av barnen, under veckan, tröstäter...
Tanken över att jag borde ha hängt den där traditionsenliga slipsen jag alltid gav min pappa på fars dag men nu på gravstenen.
Den känslan är lite makaber...

Jag tittar ofta upp i taket i mörkret när jag är ensam och skänker min pappa en tanke, frågar honom om han kan höra mig, om han tycker jag gör ett gott jobb som hans efterträdare, och om jag är en god far i hans syn på uppfostran.
Nu är den ju lite mer gammelmodig än min, men jag har en del av hans värderingar kvar.

Men jag får inga svar, och vet inte om han stilla tiger samtyckande eller håller käft för att inte såra min känslor....
Jag hyllar min far, och mina barn hyllar sin, i båda fallen har jag en känsla över att inte räcka till, inte duga..

Det jag vet är att jag har vänner i min ålder som kanske inte vill hylla sina fäder...
Och att det finns de som vill hylla sina fäder, men vet inte vilka de var, för de hann aldrig träffa dem, Anki är en av dem.
Ibland får jag för mig att det var just papporna som lämnade sina barn, men det kan lika gärna vara så att de tvingades bort ifrån dem.
Och att det finns pappor där ute i världen som inget mera vill, än att just bli firade på fars dag.

Så om någon säger visst gillar du väl att bli firad på fars dag, och det vill jag så gärna...
Men det finns alltid lite smolk i bägaren som får min magkänsla att knorra till lite...

Berra

santorini
mån, 2018-11-12 - 11:10

Du är värd att firas. Det där att vara otillräcklig och att ha gjort fel är nog en känsla vi alla föräldrar delar tror jag. Men om man har funnits där och gjort så gott man kunnat. Det kanske inte krävs så mycket mer. Jag försöker tänka att man gjorde sitt bästa med vad man visste då. Nu skulle man göra en del annorlunda. Det här med helt frånvarande pappor är en annan sak. Jag vet att många kvinnor använder barnen som vapen mot mannen vid skilsmässa. Jag känner en hel del såna, det är alltför vanligt. Och några pappor ger upp och tror kanske det är bäst för barnen att dom slipper striden. Det kan det aldrig vara, barnen måste veta att pappa aldrig ger upp. Men man gör vad man för stunden klarar av.

mulletant
tis, 2018-11-13 - 09:01

för så berörande tankar om Fars dag. En inte enkel dag för mig och inte helt enkel i familjen. Men ändå... helt okej. Har nyss kollat senaste Babel med Alex Schulman. Så sevärt, så läsvärt allt han skrivit om sin familj. Om livet bakom den blanka fasaden.
Jag känner mig förvissad, jo äkta och på riktigt övertygad om att du är en bra pappa värd att fira.
Ingen tårta men en varm Kram från mig också❤️ / mt

Berra
sön, 2018-11-25 - 23:43

..som nykter.
Ja egentligen den här helgen för tio år sedan, eller ännu mer exakt i fredags , men den 23:e November 2008.
Konstigt nog så sammanfaller den med black friday, när det egentligen blev white sunday för mig, då för tio år sedan.

Märkligt och konstigt på samma gång...

Men hur blev det då?

Jotack väldigt bra, den här dagen var ett enda crescendo av fylleånger för tio år sedan, och inte hade jag trott att jag skulle idag tio år senare sitta här i sängen och vara helnykter, och dessutom må väldigt bra.
Att jag skulle sluta helt tvärt med alkoholen fanns inte på kartan, jag ville då på alla sätt att alkoholen skulle vara inkluderad i mitt liv,
Men att jag skulle kunna hantera den...
Det gick inte, den lilla knuffen som en enda sipp av alkohol skulle sätta hela kortegen i rullning och vara ostoppbar tills den kraschade någonstans där jag inte hade kontrollen, i ett enda inferno av ångest och svettblöta lakan.
Att förstå att man kunde leva ett liv förutan alkoholen, hur är det ens möjligt?

Jo det är det!

Inte så enkelt att förstå till en början, tills den dagen då man fattar att det är just alkoholen som fuckar upp ens hjärna, att man inte har kontrollen så länge man tillåter alkoholen att få företräde till alla tankar.
Inte utan min fylla.
Sedan spelar det ingen roll i vilka valörer den kommer i, öl, vin sprit, cider, shootar, drinkar, aperitifer, sängfösare, cocktail, snapsar, kaffegökar, jellyshots, avec’ar och så vidare....
Inte heller tillfällen, fester, kalas, middagar, bjudningar, AW, firmafester, vinprovningar och så vidare...
När man fattar att det inte längre finns några ursäkter, trött, förbannad, sur, grinig, glad, ledsen...

När det inte längre finns några ursäkter, när man inte längre kan lura någon annan, och inte en själv.
Man är en alkoholist, eller med andra ord, en som inte kan hantera alkoholen i någon av dess former.
Att förstå jag kan göra precis vad jag vill, jag kan gå på fester och middagar, men kan inte dricka alkoholen, det enda som skiljer mig ifrån andra.

Jag kan göra precis vad jag vill, men inte dricka alkoholen, så enkelt är det!

Men enkelt är det inte, se min tioåriga dagbok på forumet, den snåriga stigen har inte varit lätt att forcera.
Alla helvetes kval man har gått igenom, dels med sitt inre, och dels med alla andra oförstående närstående.
Alkoholen höll på att bryta ner mig totalt, men jag tog kommandot över mitt egna liv, jag har idag kontrollen.
Jag trodde att jag skulle kunna bli en normaldrickare, men vad är en normal konsumtion, vad jämför man sig mot då?
Den som dricker för mycket omger sig oftast med andra.....som dricker för mycket, ingen bra miljö att bryta i.

Men under alla dessa år har jag också fått följa hur de alkoholfria alternativen har fått erövra nya områden.
Någonstans läste jag att var tionde öl som såldes på Systembolaget idag är en alkoholfri öl, det är en fantastiskt utveckling jag har fått vara med om, det är inte längre så självklart att all öl ska innehålla alkohol, någon kanske ska köra hem från festen.
Men idag är det självklart att jag ska dricka lika goda drycker i lika fina glas som alla de andra, jag ska inte särbehandlas.
Mina midsommar och julsnapsar innehåller idag vatten, och jag grimaserar lika illa som jag alltid har gjort, till mina bordsgrannars stora förtjusning, det är ett minspel som jag spelar med i, oavsett vad, och det står jag för.

Jag använde alkoholen för att fly ifrån mina känslor, och förutan den blev jag tvungen att konfrontera dem.
Att nysta i sitt inre är en jobbig resa, men värt vartenda minut, jag har idag blivit ”vuxnare” och har lärt mig i mångt och mycket var mina rädslor och farhågor har sin grogrund i.
Och där jag inte kan rå på dem, så har jag antingen sluta fundera på dem, eller tänkt att så har ödet bestämt det.
Man kan inte analysera sönder precis allting, livet har sin gång och man kan inte stoppa klockan för att hinna med mera.
Det som är gjort, ....är gjort, låt livet gå vidare och kanske om man har tur så har man lärt sig något på sin resa.

Och här ligger jag i min säng som jag brukar på söndagar och skriver i livets dagbok på forumet.
Jag är nog lyckligt lottad tror jag, har inga stora problem att brottas med längre, ångestfri och ganska så klarsynt.
Visst är jag sugen på att testa alkoholen, det verkar ju så roligt och avslappnande, men vis av min livserfarenhet, jag låter bli.

Det blir bäst så, nu och sen, om inte för min egna skull, så gör jag det för min familjs skull, och omgivningen.
Ingen mår bra om jag dricker alkoholen, så är det bara....

Jag har haft en enorm hjälp av alkoholhjälpens forum, fått veta att mina alkoholdemoner inte bara finns i mitt huvud.
Utan forumet och alla ni här som läser och skriver, så skulle jag inte ha klarat av det, tack till er alla, ni är bäst!
Önskar att jag kan få läsa om fler som firar 10 års jubileum i framtiden, man behöver vårda sin nykterhet långt efter det att man har slutat dricka för att hålla sig uppdaterad och påminnas om vad som händer när man släpper på tyglarna.

Jag önskar att jag att även kan få skriva här när jag firar min 20:e årsdag, om forumet finns kvar.
Oj där kom det visst en liten tår i ögonvrån, börjar bli sentimental, har nära till mina känslor nu för tiden.

Tack för mina första tio år på forumet, hoppas på att det bli många till....
Önskar att jag kunde nämna er alltihopa, men ni har blivit flera hundra med åren, speciellt tack till Mie som var den första att svara på mitt första desperata inlägg på forumet som jag dessutom har fått träffa livs levandes i verkliga livet, det är stort.
Utan ett svar så vet jag inte hur det hade fått fortskrida.

Berra

Adde
mån, 2018-11-26 - 06:44

och tack för att du fortsätter skriva här ! (Ps Jag skickar länken till Mie !)

Pellis
mån, 2018-11-26 - 06:58

Jag säger bara wow! Den känslan måste vara bättre än högsta vinsten på Triss! Grattis till 10 nyktra år! Till alla "gamla rävar" här inne (förlåt menat i all välmening) som lyckats med sina nyktra resor: Där så betydande och värdefullt att få läsa för oss som kämpar och lyckas på våra alla små sätt men kanske bara dagar och veckor. Tack för att du delar med dig!

mulletant
mån, 2018-11-26 - 07:11

Dig som jag nån gång kallat forumbrorsan Berra? Ser att jag hängt med dig här 7 år och 10 månader. Dig och Adde.
Tack, tack, tack för sällskap och stöd. Och ja, hoppas vi skriver här på ett eller annat sätt även vid nästa jubileum, vi behöver väl inte vänta 10 år? Fem kanske? Jag höjer kaffemuggen och gläds med dig???❣️ / mt

FinaLisa
mån, 2018-11-26 - 07:13

Tack Berra! Du gör skillnad och är en förebild bland flera här på forumet.
Härligt att du fortsätter skriva dina fina texter?
Kramar
???

Luddrigt
mån, 2018-11-26 - 09:44

Tio år nykter, viken inspiration att lösa ditt inlägg. Det ger mig hopp om att jag också ska kunna skriva ett kommande inlägg om mina tio år som nykter.
Grattis och bra kämpat! ?