av Pianisten

Fredag
Vaknar. En viss glädje infinner sig av bara vetskapen att jag klarade det igår kväll. Ett visst framtidshopp känns. Morgonen är ok idag med. Kaffet i morgonrocken är en trevlig start. Även idag hinner jag få ett litet utbrott på barnen innan vi lämnar huset. Mitt humör är helt klart svajigt. Solen skiner, den bländar mig på väg till jobbet, värmer i ansiktet, något som aldrig kan vara annat är glädje. Jag känner lite energi. Idag är det fredag, ikväll, ikväll. Vad ska jag göra ikväll. Imorgon skall vi umgås med vänner. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag känner mig ensam, ser på andra runt omkring som alltid umgås. Jag känner mig utanför. Imorgon är vi bjudna till vänner och det känns lite som en börda. Vi ska gå äventyrspromenad. När måste vi åka imorgon? Vad ska barnen ha på sig, blir det dåligt väder, har jag några bra skor och regnkläder? Lite oskrivet så behöver jag ju dricka, det gör alla andra där. Det är det som är roligt med det här gänget. Inte för att jag inte skulle kunna stå för att vara nykter, men är det ens roligt utan att dricka? Och ikväll, ikväll. Hur har man fredagskväll utan att dricka. Hur belönar man annars sig själv att ha klarat ännu en arbetsvecka. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ha den här kampen mer. Flera gånger i veckan. Jag vill så gärna ha balans. Men jag har inte lyckats än, jo i några korta perioder. Men då är söndagen alltid en grå dag. När jag ska vända det. Hitta disciplinen inför en ny vecka. En kamp, jag klarar den kampen ibland, ibland går det åt skogen och jag är tillbaka på noll.
Solen ger mig energi, jag skulle vilja ut och jogga i eftermiddag, det kan få mig att klara kvällen. Men hur ska jag få ihop det. Familjen förväntar sig fredagsmys och jag är kocken. Vi har inget att laga hemma. Hemma vid femtiden. Byta om, ut och jogga, duscha, klä om, ställa sig i köket. Sen så kallat fredagsmys. Går det ihop. Blir det en skön eftermiddag? Jag blir stressad av bara tanken, som ett schema som måsta flyta perfekt, annars kraschar fredagsmyset..

Pianisten
tis, 2018-12-04 - 11:33

Befinner mig som i ingen mans land. Stirrar, grubblar. Uppgiven. Helgen var som en snöstorm, massor av händelser och massor med bra saker blev gjorda, men i huvudet snurrade allt bara. I söndags spårade det. Mådde kasst i psyket men hade lovat barnen en mysdag på första advent. Pepparkaksbak stod på schemat. Ville bara att det skulle bli sådär mysigt som alla ville och att pappa skulle vara på bra humör, men det var jag inte. Drack, i smyg, för att bli stabil. I princip hela söndagen från efter lunch. Sprit och rom. Det blev mysigt och räddade situationen. Julstämningen var där, jag höll mig på banan, men vart är jag på väg. På kvällen föll jag ihop som ett vrak i soffan.
Förra veckan försökte jag motivera mig med ett nytt diet-projekt. Gick utmärkt fram till fredagsmyset och På spåret premiär.
Nere i avgrunden nu, inget hopp, ingen motivation, ingen lust. Jag försöker håller mig flytande genom lagen av minsta möjliga ansträngning för att upprätthålla fasaden. Vill bara ge upp men hur ger man upp. Livet är som att stå i änden av en köttkvarn och stoppa korv. Jag kan lägga mig ner på marken och bara ge upp men snart kommer jag vara begravd under ett berg av kött. Livet stannar inte för att jag ger upp.
Hur ska det kunna bli lagom. Jag har inget lagom. Antingen är jag här, i avgrunden, dricker, äter, ligger i soffan. Eller är jag i mani. Tränar, går på dieter, städar, plockar, rensar, snickrar, bygger. Jag önskar jag kunde ha ett mål och skynda lagom. Njuta av livet på vägen. Men finns det ett mål så finns det resultat på vägen. Finns det resultat så går det att skynda på. Syns inga resultat snabbt så sinar motivationen snabbt. Jag önskar att det inte behöver finnas några mål, bara njuta av soluppgången. Men då finns ju ingen mening med att gå upp ur sängen om jag inte är på väg någon stans.

Vinägermamman
tis, 2018-12-04 - 12:21

Vilken igenkänningsfaktor! Vad fint skrivet. Är lite nyfiken på vad som gör att du ”åker ner i avgrunden”? För mig är det att jag hela tiden tar på mig för mycket, att jag snabbt prioriterar bort det som får mig att ha balans, dvs minska det kreativa, öka fysisk aktivitet och äta bra mat. Fasen vad vi borde kunde hjälpa varandra här!
Den där meningen utan mål, är väl det som är målet. Kram

Vinäger
ons, 2018-12-05 - 09:41

Speciellt för mig som nyss varit vid vägs ände. Till slut gick det inte längre och jag tog hjälp. På en vecka har jag fått ett nytt liv, helt otroligt. (Läs mitt senaste inlägg i min tråd, om du orkar.) Hoppas du går vidare, för egentligen finns ju inget alternativ. Du förtjänar något mycket bättre än det du beskriver ovan. Vad för eller var du söker hjälp spelar ingen roll, välj det minst ångestframkallande. Och gör det innan du kraschar helt, det känns som att det är nära. Håller tummarna för att du tar steget. Kanske redan i dag?

Kram

Pianisten
tors, 2018-12-06 - 13:09

börjar ofta oskyldigt med en lite dålig dag. De kommer ju bara ibland, hur duktig man än är. Jag hade min fina stolta svit av vita dagar med massor av träning och mådde toppen för bara ett par veckor sedan. Även om jag erkände att träningen, även då, var en typ av mani som allt fokus låg på. Livet omkring fanns inte riktigt men visst mådde jag bra, trots jag insåg att det var ohållbart i längden. Avgrunden börjar smått. Känner sig lite låg. Börjar fundera. Vad är meningen med allt egentligen. Det man behöver är antagligen bara en dags vila men istället väljer man lite A, bara för att må liiite bättre och sen går det fort.
Avgrunden kan också börja en vanlig fredagskväll, t.ex som denna helgen. Efter en duktig ordentlig vecka lite lagom belöning på fredagkvällen, lite mer på lördagkvällen för att inse att man inte kan hålla sig borta på söndagskvällen..

Börjar återhämta mig lite nu. Blev ett stort smyg-glas rött i tisdags kväll för att bli lite stabil sen har det varit bra. Var sugen igår men gick att härda ut.
Det som är så otroligt jobbig nu är att jag fortfarande inte kan föreställa mig ett helt liv utan alkohol. Så fort jag tänker på att det enda rätta är ju självklart att bara plocka bort A ur mitt liv så flyger bilder förbi i huvudet av alla tillfällen då man måste avstå. Kanske inte bara just från själva A, utan kanske från hela tillfället eftersom du förstår att i det undermedvetna så har mycket av dessa tillfällen grundat sig i A. Hur roligt är det att gå på AW utan att dricka. Hur roligt är det att gå ut med vänner på helgen utan att dricka. Hur roligt är det att bjuda hem halvbekanta på middag om man inte kan hjälpa stämningen lite på traven. Så många frågor dyker fort upp.
Jag brukar ha en plan, jag brukar känna lite hopp för framtiden när jag börjar återhämta mig. Tro lite på mig själv och att jag klara detta, det är lugnt. Men inte nu. Jag försöker hålla mig lugn och hålla stressen nere. Jag blir stressad av tanken att jag borde söka hjälp. För jag vet inte var jag skall vända mig. Hur ska jag beskriva mina problem så att någon tar mig på allvar på ett enkelt sätt.
Tack Vinägermamman och Vinäger för att ni bryr er. Kram

Pianisten
fre, 2018-12-07 - 16:17

Knepig känsla just nu. Känner mig ganska lugn och distanserad till allt idag. Lugn på ett lite konstigt uppgivet sett när man inser att jag klarar ju inte av att hantera detta. Jag drack igår kväll igen. Jag bara gav upp. Kröp i hela kroppen och jag klarade inte att uthärda känslan. Drack ett stort glas Rom medans min sambo var och hämtade takeaway. Sparade lite i glaset för att det skulle se ut som jag satt och smuttade på en "liten" för nöjes skull när hon kom hem. Så slapp jag oroa mig för andedräkten. Vaknade som vanligt med tungt huvud och uppgivenhet av att man inte besegrat sitt eget huvud ännu en kväll. Idag har jag bara småätit hela dagen. Känns som jag inte kan göra något annat än att bara vänta på en ny mani som kastar mig ur det här. Fastän jag vet att det inte är lösningen och att jag snart är tillbaka här igen när jag kört full fart i diket. Borde självklart egentligen leta efter någonstans att söka hjälp men känner mig just nu bara apatisk och orkeslös. Såå stor respekt till er som sagt hejdå till alkoholen för gott. Snart helg igen..

Pianisten
mån, 2018-12-10 - 10:41

I fredags blev det På spåret med mat, godis, öl, vin, rom för hela slanten. Min sambo skulle jobba i helgen så hon gick och la sig tidigt. Perfekt för mig att sitta och smådricka fram på småtimmarna och bara domna bort ifred..
I lördags hade jag huvudvärk. Var själv med barnen. Hade lovat att vi skulle göra knäck men det var inte på tal om att reda ut innan huvudvärken skulle försvinna. Men tillslut så kom jag på fötter och senare fram på eftermiddagen blev det ork till knäckkok tillsammans med barnen. Tack o lov räddade det lilla unsen av självkänsla som fanns kvar.
Som från ingenstans så kom plötsligt kraften när jag sa nej det här går ju inte.. och det vände. Jag låg i soffan och njöt av att vara nykter hela kvällen och försökte känna mig lugn och ge mig själv lite självförtroende. Jag är i dryga 30-talet och måste välja om jag vill supa bort åren jag har möjlighet att vara i min bästa form eller kasta bort den och aldrig mer få tillbaka chansen. De där tankarna kom äntligen, de där insikterna som gör att det är så självklart att man måste vända och bli stark igen.
Nu måste jag bara försöka tänka annorlunda för att det också skall bli annorlunda denna gången. Nu tänker jag försöka skynda sakta. Njuta av dagarna. Hejda mig i träningsprojekt, inte för den saken förbjuda mig att träna med motstå frestelsen till nya scheman etc. Vila när jag är trött istället för att gå som ett lok på all ny tillgänglig nykter energi och sen bli deppig den dagen jag inte orkar allt jag tänkt och känna mig misslyckad. Ja det får nog vara planen.
I lördags när jag låg och funderade på framtiden så tänkte jag att jag skulle komma på några saker jag ska göra varje dag som med väldigt små medel, så små att de nästa inte går att misslyckas med men ändå gör mig lite stolt över mig själv. Det blev en liten lista.

*Bädda sängen
*Bit inte på naglarna
*Ägna en liten stund åt barnen
*Gör 3x10 armhävningar
*Ge *min sambo* en komplimang.

Tycker det blev en lite småmysig lista som känns greppbar.
Vet inte om det är någon som följer min tråd längre men det är ändå ganska skönt att bara skriva av sig för sin egen skull, det får en att samla ihop tankarna till något strukturerat som kanske kan hjälpa en själv också att se lite tydligare på det. Äntligen lite hopp och kraft igen.

Vinäger
tis, 2018-12-11 - 10:10

Jag läser. Ditt senaste inlägg andas så mycket hopp och vilja. Blir så glad för din skull, det var nästan så att det kom en tår (och jag är inte särskilt lättrörd). Måste berömma dig för att du lyckas hitta lagom utmanande saker i din lista. Gav nyss liknande råd till Femina i hennes tråd. Tror stenhårt på känslan av att få lyckas, oavsett uppdrag.

Håller på dig. ?

Kram

Pianisten
tis, 2018-12-11 - 13:34

Tack Vinäger och Mrx för att ni är här. Ja nog är det väl så att det vi som missbrukar har mest behov av att döva är tillslut vårt dåliga samvete. Man behöver något att jobba mot som kan ge dig lite stolthet men det är inte lätt att hitta nivån.

Pianisten
tis, 2018-12-11 - 21:48

Ikväll var det inte lätt. Känns inte som att jag är nära att trilla över just nu men att ens tankar och motivation kan kastas så fram och tillbaka är otäckt. Jag försöker sitta och njuta av att vara nykter men ikväll går det inte riktigt. Allt känns väldigt mörkt. Funderar ofta på vad man ska göra med sin fritid för att finna glädje. Så ofta man sitter på jobbet, längtar till hemgång, för att inse när man kommer hem att man inte faktiskt inte har något liv och några intressen längre..
Huvudet går på högvarv, ingen ro att gå och lägga mig. Känns tragiskt att man har så tråkigt att man önskar man kunde gå och lägga sig.
Hur hittar man ett intresse. Behöver våga. Behöver ta lite risker. Göra nått galet.

Sov gott alla vänner där ute.

Mrx
ons, 2018-12-12 - 06:30

Jo, det finns som vanligt mycket igenkännings punkter i det du skriver. Jag har börjat både läsa och lyssna på ljudböcker i perioder sedan jag drog ner på alkoholen. Inte så galet och riskfyllt men det beror ju på vilka böcker man läser/lyssnar på. Jag kan rekommendera Mikael Persbrandt bok som ljudbok. Läste Leif gw Perssons "Gustavs grabb" med stor behållning. Ola Schenström bok mindfulness i vardagen var oxå intressant att lyssna på. Ibland blir man iallafall rastlös och vill göra någonting annat. Jag funderar på att aktivera mitt gym kort.

Pianisten
ons, 2018-12-12 - 09:06

Så himla lustigt att du nämner läsa och just Mikael Persbrandt för jag börjad läsa just hans bok för bara några dagar sedan. Dock inte som ljudbok utan e-bok. Har alltid brukat lyssna som ljudbok innan om jag velat "läsa" något men valde e-bok just denna gången för tänkte att jag kanske behöver vara lite mer koncentrerad och svårare för tankarna att seglar iväg. Jag har aldrig varit en läsare men tänkte också faktiskt försöka att det kunde bli en ny skön grej att avsluta dagen med. Men nej inte så galet och riskfyllt men rofyllt! Träning är grymt, men jag har så jäkla svårt att vara lagom. Går alltid ut 100% annars håller jag inte motivationen. Försöker fundera nu hur jag ska hitta motivationen till något lagom. Den är lätt att hitta för att vilja se snabba resultat utanpå kroppen, men att även det lilla gör under för huvudet är av någon anledning svårt att driva sig med. Konstigt.

Chansen
ons, 2018-12-12 - 09:23

Persbrants bok var bra, ljudboken som han själv läser skall tydligen vara ännu bättre.

Jag tror att om man hittar en träningsform som utövas i grupp, säg två gånger i veckan där man träffar ungefär samma folk varje gång. Man får vara öppen och social dock.
Så skapas ofta en vi känsla och en tillhörighet som gör att man blir peppad och går dit varje gång. Kanske kan man få några nya vänner på köpet.

Flummigt skrivet kanske men du förstår kanske vad jag menar...

John-Erik
ons, 2018-12-12 - 11:50

Att ha tråkigt för jämnan är inte bra..Kan bli en negativ spiral nedåt..
Själv följer jag travet en del som jag är intresserad av även om jag är rädd för hästar :-)
Har även ytterligare några andra intressen..Försöker aktivera mig men låter bli ibland också:-)
Ärligt talat tror jag att man kan bli "för" rädd för för att ha tråkigt.
Jag försöker att ta det som det kommer. Lättare sagt än gjort men försöker i alla fall.
Nyckeln tror jag är att bli vän med sin tid oavsett om det är arbetstid eller fritid.
Sen kan man försöka definiera tråkigt. Det en människa tycker är tråkigt kan vara
bra för någon annan. Grekiska gubben som sitter och glor över torget, eller vad det nu är
han tittar på, verkar otroligt nöjd.
Känner en person som varit viktig för mig under många år.
Han köper konst och tittar på. In i h-e tråkigt för mig.. Han kan titta en hel dag på en tavla.
Han har så mycket tavlor att man inte ser väggen bakom i något rum .
Jag ser hellre på Netflix..I en fas av tristess tror jag att det är bäst att försöka identifiera
orsaken. Om jag har tråkigt nu.... Vad kan jag göra för att förhindra mitt känsloläge?
Hur minska tristessen? Försöker tänka så om jag har tråkigt. men oftast tillåter jag mig
att ha tråkigt ett tag. Styrketräning har jag märkt är bra. Att vara fysiskt helt slut och trött gör att
man blir mindre rastlös. Vet inte vad det beror på.. men tror att det har något med insulinet
att göra.. Prova styrketräning vännen pianisten...:-)Kanske funkar..

Ha det gott!

John

Pianisten
sön, 2018-12-16 - 09:07

Föregående helg vändes på något vis med en kraft från ovan som slog ner i mig och gjorde att jag vände på en femöring på lördagskvällen och blev nykter. Hela veckan som gått har varit i kamp mot tristess och försök att hitta det positiva i att vara nykter men det har inte gått alls. Hållit mig nykter trots allt. Tror det beror på att veckan varit som den varit att jag inte tvekade knappt en sekund att dricka igen nu när det blev fredag. Jag kände på nått sätt inom mig att kraften var slut att stå emot. Helgen har varit fruktansvärd psykiskt. Lever i en känslomässig storm och gör allt för att hålla fasaden vattentät mot min familj. Jag lider av tristess men jag vet verkligen inte heller vad jag vill.
Hållit mig från att dagdricka med balans på en hårnål idag, men efter lite adventsfika med avsmakning av årets starkvinsglögg så är det igång igen redan kl 17. Min sambo har åkt iväg för att träffa lite vänner på "adventsmys" så jag har fritt fram att göra vad jag vill så länge jag har barnen i min koll. Jag är verkligen orolig nu. Jag har inga mer kort i ärmen. Jag har inga intressen, ingen lust till någonting. Inte ens när jag försöker tänkta om jag fick göra precis vad jag vill utan att något begränsar mig. Det enda jag vet som kan hålla mig ifrån att dricka är att träna som en fanatiker utan balans, den vägen har jag redan gått mist 10 ggr. Den leder bara till en återvändsgränd. För första gången börjar jag känna att det hade bog bara varit lättast att inte leva mer..

Ullabulla
sön, 2018-12-16 - 09:52

Dina murar har fallit.
Dina försök till att upprätthålla fasaden,eller din rätt att dricka börjar vara rätt frätt i kanten.

Nej,det är inte ok eller normalt att vara onykter tillsammans med sina barn.
Nej,det är inte ok att vilseleda din fru att kunna åka iväg för egen tid när du är onykter.

Och ändå är du det.
Du har tappat kontrollen och vill då ta till den yttersta flykten,göra slut på alltihop.

Och visst,det är en mmöjlighet som alltid ligger där som en möjlig lösning.
För dig.

Inte för de du lämnar kvar som kommer att undra varför du inte sa något.
Varför du inte kom till dom och berättade.
Sa som det var helt enkelt.

Din fru kanske vill skiljas,ja det är en möjlig utväg.
Hon kanske kommer att bli misstänksam och vilja lukta på dig,kräva bevis.

Kräva att du söker hjälp.
Och vad händer då?

Kanske det är så illa att du faktiskt blir frisk?

Jag vet att det är hårda ord från en medberoende som du tror inte förstår.
men tro mig,det gör jag.
Mitt kemiska beroende och den kick jag får av mina dyssiga beteenden som jag försöker avstå är också väldigt starka.
Och när jag avstår så uppstår en abstinens som inte är nådig.

Mitt ex kämpade i många år med psykiskt dåligt mående,en uppgivenhet depression och till slut en utbrändhetsdiagnos.

Men sen han fick hjälp och slutade dricka så vips,försvann också alla psykiska problem.
Mystiskt va?

Jag menar inte att raljera över din situation,jag förstår att du lider både över vad du gör mot dig själv och dina anhöriga.
Men hjälp finns att få,bekännelser kan göras.
Valet är ditt.

Pianisten
sön, 2018-12-16 - 20:39

Läser just ditt sista inlägg. Anhörig, men ett eget beroende? Inte helt säker på hur jag tolkar ditt beroende men vaknar av ditt skarpa svar.
Jag hör rösten av någon som redan är skadad av närheten av alkohol. Och jag vet att du ifrågasatt mig innan men jag påstår fortfarande att jag ännu inte hunnit skada någon annan är mig själv. Därför är jag inte helt säker på svaret om min rättighet att fortfarande dricka. Jag tror att alla som är beroende gör vad som är nödvändigt för stunden, för att inte gå under. Jag som är alkoholberoende tror att jag kanske tom skadar mina barn mer för stunden genom att gå runt i det mående som är abstinens än att ta de där glasen som ger tillbaka balansen. Så kanske det var ännu mer ikväll när jag är ensam med dem.
Har just lagd dem till sängs. Vi brukar när jag eller mamma inte orkar läsa en saga sjunga ett par sånger istället. Ikväll tog jag fram gitarren spelade lite till vår sång. Har aldirg hänt innan, jag är inte särskilt bra på gitarr, men inte lika lätt att bära in pianot.. :) Det blev en väldigt mysig stund, kanske bästa på hela dagen och jag kramade om dem så hårt innan vi släckte lampan. Jag är inte självmordsbenägen men rädd över den lilla tanke som kommit att ibland döden känns som den enda rofyllda tanken.
Du har kanske inte följt min tråd sedan början Ullabulla men jag berättar i ett inlägg om vad som hände när jag sökte vård både första och andra gången som gör att jag inte har något förtroende för den längre. Visst jag är det levande exemplet på en som står för att du är själv ansvarig för dina problem och att ta itu med dem! Men jag hade inte varit här om jag fortfarande kände att jag har koll på situationen.