Snart helg igen

70 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Pianisten
Tungt

Befinner mig som i ingen mans land. Stirrar, grubblar. Uppgiven. Helgen var som en snöstorm, massor av händelser och massor med bra saker blev gjorda, men i huvudet snurrade allt bara. I söndags spårade det. Mådde kasst i psyket men hade lovat barnen en mysdag på första advent. Pepparkaksbak stod på schemat. Ville bara att det skulle bli sådär mysigt som alla ville och att pappa skulle vara på bra humör, men det var jag inte. Drack, i smyg, för att bli stabil. I princip hela söndagen från efter lunch. Sprit och rom. Det blev mysigt och räddade situationen. Julstämningen var där, jag höll mig på banan, men vart är jag på väg. På kvällen föll jag ihop som ett vrak i soffan.
Förra veckan försökte jag motivera mig med ett nytt diet-projekt. Gick utmärkt fram till fredagsmyset och På spåret premiär.
Nere i avgrunden nu, inget hopp, ingen motivation, ingen lust. Jag försöker håller mig flytande genom lagen av minsta möjliga ansträngning för att upprätthålla fasaden. Vill bara ge upp men hur ger man upp. Livet är som att stå i änden av en köttkvarn och stoppa korv. Jag kan lägga mig ner på marken och bara ge upp men snart kommer jag vara begravd under ett berg av kött. Livet stannar inte för att jag ger upp.
Hur ska det kunna bli lagom. Jag har inget lagom. Antingen är jag här, i avgrunden, dricker, äter, ligger i soffan. Eller är jag i mani. Tränar, går på dieter, städar, plockar, rensar, snickrar, bygger. Jag önskar jag kunde ha ett mål och skynda lagom. Njuta av livet på vägen. Men finns det ett mål så finns det resultat på vägen. Finns det resultat så går det att skynda på. Syns inga resultat snabbt så sinar motivationen snabbt. Jag önskar att det inte behöver finnas några mål, bara njuta av soluppgången. Men då finns ju ingen mening med att gå upp ur sängen om jag inte är på väg någon stans.

Vinägermamman
Göta Petter

Vilken igenkänningsfaktor! Vad fint skrivet. Är lite nyfiken på vad som gör att du ”åker ner i avgrunden”? För mig är det att jag hela tiden tar på mig för mycket, att jag snabbt prioriterar bort det som får mig att ha balans, dvs minska det kreativa, öka fysisk aktivitet och äta bra mat. Fasen vad vi borde kunde hjälpa varandra här!
Den där meningen utan mål, är väl det som är målet. Kram

Vinäger
Jobbig läsning

Speciellt för mig som nyss varit vid vägs ände. Till slut gick det inte längre och jag tog hjälp. På en vecka har jag fått ett nytt liv, helt otroligt. (Läs mitt senaste inlägg i min tråd, om du orkar.) Hoppas du går vidare, för egentligen finns ju inget alternativ. Du förtjänar något mycket bättre än det du beskriver ovan. Vad för eller var du söker hjälp spelar ingen roll, välj det minst ångestframkallande. Och gör det innan du kraschar helt, det känns som att det är nära. Håller tummarna för att du tar steget. Kanske redan i dag?

Kram

Pianisten
Avgrunden

börjar ofta oskyldigt med en lite dålig dag. De kommer ju bara ibland, hur duktig man än är. Jag hade min fina stolta svit av vita dagar med massor av träning och mådde toppen för bara ett par veckor sedan. Även om jag erkände att träningen, även då, var en typ av mani som allt fokus låg på. Livet omkring fanns inte riktigt men visst mådde jag bra, trots jag insåg att det var ohållbart i längden. Avgrunden börjar smått. Känner sig lite låg. Börjar fundera. Vad är meningen med allt egentligen. Det man behöver är antagligen bara en dags vila men istället väljer man lite A, bara för att må liiite bättre och sen går det fort.
Avgrunden kan också börja en vanlig fredagskväll, t.ex som denna helgen. Efter en duktig ordentlig vecka lite lagom belöning på fredagkvällen, lite mer på lördagkvällen för att inse att man inte kan hålla sig borta på söndagskvällen..

Börjar återhämta mig lite nu. Blev ett stort smyg-glas rött i tisdags kväll för att bli lite stabil sen har det varit bra. Var sugen igår men gick att härda ut.
Det som är så otroligt jobbig nu är att jag fortfarande inte kan föreställa mig ett helt liv utan alkohol. Så fort jag tänker på att det enda rätta är ju självklart att bara plocka bort A ur mitt liv så flyger bilder förbi i huvudet av alla tillfällen då man måste avstå. Kanske inte bara just från själva A, utan kanske från hela tillfället eftersom du förstår att i det undermedvetna så har mycket av dessa tillfällen grundat sig i A. Hur roligt är det att gå på AW utan att dricka. Hur roligt är det att gå ut med vänner på helgen utan att dricka. Hur roligt är det att bjuda hem halvbekanta på middag om man inte kan hjälpa stämningen lite på traven. Så många frågor dyker fort upp.
Jag brukar ha en plan, jag brukar känna lite hopp för framtiden när jag börjar återhämta mig. Tro lite på mig själv och att jag klara detta, det är lugnt. Men inte nu. Jag försöker hålla mig lugn och hålla stressen nere. Jag blir stressad av tanken att jag borde söka hjälp. För jag vet inte var jag skall vända mig. Hur ska jag beskriva mina problem så att någon tar mig på allvar på ett enkelt sätt.
Tack Vinägermamman och Vinäger för att ni bryr er. Kram

Pianisten
Utom kontroll

Knepig känsla just nu. Känner mig ganska lugn och distanserad till allt idag. Lugn på ett lite konstigt uppgivet sett när man inser att jag klarar ju inte av att hantera detta. Jag drack igår kväll igen. Jag bara gav upp. Kröp i hela kroppen och jag klarade inte att uthärda känslan. Drack ett stort glas Rom medans min sambo var och hämtade takeaway. Sparade lite i glaset för att det skulle se ut som jag satt och smuttade på en "liten" för nöjes skull när hon kom hem. Så slapp jag oroa mig för andedräkten. Vaknade som vanligt med tungt huvud och uppgivenhet av att man inte besegrat sitt eget huvud ännu en kväll. Idag har jag bara småätit hela dagen. Känns som jag inte kan göra något annat än att bara vänta på en ny mani som kastar mig ur det här. Fastän jag vet att det inte är lösningen och att jag snart är tillbaka här igen när jag kört full fart i diket. Borde självklart egentligen leta efter någonstans att söka hjälp men känner mig just nu bara apatisk och orkeslös. Såå stor respekt till er som sagt hejdå till alkoholen för gott. Snart helg igen..

Pianisten
Det vände

I fredags blev det På spåret med mat, godis, öl, vin, rom för hela slanten. Min sambo skulle jobba i helgen så hon gick och la sig tidigt. Perfekt för mig att sitta och smådricka fram på småtimmarna och bara domna bort ifred..
I lördags hade jag huvudvärk. Var själv med barnen. Hade lovat att vi skulle göra knäck men det var inte på tal om att reda ut innan huvudvärken skulle försvinna. Men tillslut så kom jag på fötter och senare fram på eftermiddagen blev det ork till knäckkok tillsammans med barnen. Tack o lov räddade det lilla unsen av självkänsla som fanns kvar.
Som från ingenstans så kom plötsligt kraften när jag sa nej det här går ju inte.. och det vände. Jag låg i soffan och njöt av att vara nykter hela kvällen och försökte känna mig lugn och ge mig själv lite självförtroende. Jag är i dryga 30-talet och måste välja om jag vill supa bort åren jag har möjlighet att vara i min bästa form eller kasta bort den och aldrig mer få tillbaka chansen. De där tankarna kom äntligen, de där insikterna som gör att det är så självklart att man måste vända och bli stark igen.
Nu måste jag bara försöka tänka annorlunda för att det också skall bli annorlunda denna gången. Nu tänker jag försöka skynda sakta. Njuta av dagarna. Hejda mig i träningsprojekt, inte för den saken förbjuda mig att träna med motstå frestelsen till nya scheman etc. Vila när jag är trött istället för att gå som ett lok på all ny tillgänglig nykter energi och sen bli deppig den dagen jag inte orkar allt jag tänkt och känna mig misslyckad. Ja det får nog vara planen.
I lördags när jag låg och funderade på framtiden så tänkte jag att jag skulle komma på några saker jag ska göra varje dag som med väldigt små medel, så små att de nästa inte går att misslyckas med men ändå gör mig lite stolt över mig själv. Det blev en liten lista.

*Bädda sängen
*Bit inte på naglarna
*Ägna en liten stund åt barnen
*Gör 3x10 armhävningar
*Ge *min sambo* en komplimang.

Tycker det blev en lite småmysig lista som känns greppbar.
Vet inte om det är någon som följer min tråd längre men det är ändå ganska skönt att bara skriva av sig för sin egen skull, det får en att samla ihop tankarna till något strukturerat som kanske kan hjälpa en själv också att se lite tydligare på det. Äntligen lite hopp och kraft igen.

Mrx
Jag följer din tråd

Jag följer din tråd och känner igen mig i det du skriver. Bra insikt du har tycker jag. Nu kämpar vi vidare

Vinäger
Skillnad

Jag läser. Ditt senaste inlägg andas så mycket hopp och vilja. Blir så glad för din skull, det var nästan så att det kom en tår (och jag är inte särskilt lättrörd). Måste berömma dig för att du lyckas hitta lagom utmanande saker i din lista. Gav nyss liknande råd till Femina i hennes tråd. Tror stenhårt på känslan av att få lyckas, oavsett uppdrag.

Håller på dig. 💛

Kram

Pianisten
Ja, nu kämpar vi vidare

Tack Vinäger och Mrx för att ni är här. Ja nog är det väl så att det vi som missbrukar har mest behov av att döva är tillslut vårt dåliga samvete. Man behöver något att jobba mot som kan ge dig lite stolthet men det är inte lätt att hitta nivån.

Sidor