197 dagar är mitt antal idag. Det känns ofantligt...lite. Hur kan 197 dagar av 39 år ha så stor betydelse som det ändå faktiskt har för mig?
Jag är just hög på min egen förmåga, att ha haft kraft att förändra mitt öde och mina tankar. Jag förstår det inte samtidigt som jag börjat förstå att jag alltid varit någon som överlever. Stannar i tid.
Jag är alkoholberoende men idag är jag tacksam för det. Låter galet men så är det för så mycket insikt och klarsyn som det gett mig. Det är en del av vem jag är, en väldigt stor del.

Havet är lite likgiltigt idag, stålgrått och fräser lite lagomt åt mig. På min promenad vid havet tänker jag att det är som alkohol. Jag älskar det, romantiserar det men är livrädd för det. Sjöfåglarna guppar obehindrat på vågorna och jag tänker att jag kommer aldrig bli som dem. De kan lyfta när de vill... Jag är den som inte kan simma. Därute skulle jag obönhörligt sjunka till botten och sluta andas. Men det är ok, för vad har jag därute att göra?
Här på stranden och klipporna är jag trygg, här är jag i kontroll. Så, här stannar jag.
Det är lika självklart att det finns de som kan lyfta ur havet när det vill som att det finns varelser som inte har där att göra alls. Det finns heller ingen vits att värdesätta den ena över den andra.
Det är såhär det är och jag är tacksam över att jag är ett landlevande djur, min insikt att jag inte kan simma ger mig förståelse för andras tillkortakommanden och mina egna...
Men har sjöfåglarna, som har frihet att vistas både i hav, luft och land, samma förståelse?
Och utan förståelse för andra, är det möjligt att förstå dig själv och vice versa?
Jag är glad att jag är jag med allt vad det innebär. När jag kände stolthet över mig själv blev det så mycket enklare att inte dricka. Jag kan bara inte våldföra mig på mig själv längre.
Jag kan inte flyga eller simma men jag kan gå och springa, det är fan inte dåligt det heller!

Brukar mest hänga på "Förändra sitt drickande", har därför inte kommenterat så mycket här. Ditt senaste inlägg berörde mig så djupt att jag läste några bakåt i tiden...

Åh, vad jag lider med dig. ♡ Knappast en tröst, jag vet, men vad gäller besvikelsen över att dricka efter ett långt (bedrägligt) säkert uppehåll, är igenkänningen stor. Mångdubbelt stark när man först känt den sköna känslan över att ha klarat det, vunnit över alkoholen, och sedan få den krossad.

I övrigt är våra liv så olika. Känner ibland att jag inte har rätt att kommentera hos andra, vars livssituation är så annorlunda min. Jag är lyckligt gift sedan länge och har full stöttning av min man, som dessutom avstår helt om vi inte bestämt något annat. Ett välordnat liv även i övrigt, så vad kan jag bidra med?Förstå/tycka/kommentera? Ett mönster här på forumet bland alla intelligenta och välformulerande skribenter är en i botten dålig självkänsla. Jag själv tillhör den skaran och får uppfattningen att även du åtminstone gjort det.

Har läst dina fina råd och kommentarer hos andra under ett helt år och vet att du är en insiktsfull och fantastisk tjej/kvinna på så många sätt. Nu måste vi hjälpas åt att fixa så du kommer ur din destruktiva situation. Vad känns viktigast att börja ta tag i? Att alkohol är skit vet vi alltför väl (trots att det sällan hjälper) men i övrigt? Rådgivning, stöd, psykolog, försörjning, äktenskapet?

Önskar av hela mitt hjärta att du kan få må bättre snart. ♡ Hoppas att du orkar hänga kvar här i alla fall.

Kram

Att jag också vill skriva en rad.
Att vara mitt i stormens öga är tungt.

Men du hukar dig inte längre utan ser allt för vad det är.

Ett äktenskap på upphällningen.
Ditt eget liv som är på paus/kaos.

En dag i taget är en bra regel.
Gör det enkelt likaså.
Beprövade slagord från AA och Al-anon som gör att man inte lika lätt driver iväg att försöka förutse den framtid man inte kan definiera.

Steg för steg går du då kanske åt rätt håll om du lyckas hålla dig själv och dina barn i fokus.

Hoppas du finner vägar ut.

Jag blir glad över ett livstecken från dig, men blir inte så glad över att höra hur du har det. Vad ska du göra nu? Hur ska du ta dig ur din situation? Har du någon att prata med och någon som hjälper dig?

Styrekramar??

Hur mår du? Hur har du det? Jag tänkre på dig och undrar... och hoppas att det är bra med dig..

Kram?

Alla fina och underbara människor!!!❤️❤️❤️ Fick ett mail från Rosette och insåg att jag än en gång gått vilse... Jag skulle ju stanna här, hos er, på en stig som är ljus och där man håller sig torr om tassarna.
Jag mår ganska bra. Vi flyttar nästa vecka till eget hus, har fullt upp att måla och tapetsera☺️ Huset är skruttigt och gud vet hur länge vi kommer kunna bo där innan det faller ihop men hyran är obetydlig och vi får ett eget hem... Det är det viktigaste för mig just nu. Jag skriver snart mer, jag saknar er ju, men just nu finns ingen tid.
Men jag håller mig flytande, jag mår ändå ganska bra❤️
??‍♀️

Att må ok och ha så mycket att göra att man inte hinner skriva. Så glad att det åtminstone tillfälligt har ordnat sig för dig/er. ?

Kram och lycka till med huset.

Just i det ögonblicket jag sist skrev trodde jag nog på mina egna ord...men att vara ok kan betyda många olika saker. Jag är på väg ner i ett svart hål igen, tillbaka på ruta ett. Ångesten river och sliter i mig och i vissa stunder vill jag bara krypa ur mitt eget skinn.
Jag tänker att jag med er hjälp ska ta mig tillbaka dit jag var, men någonting säger mig att det inte blir lika ”lätt” som det var den 31 juli 2017. Den här gången tvivlar jag på ett sätt jag inte gjorde då.
Krampen i hjärtat kom ju även om jag inte drack... Min stora uppgift blir att bli kvitt ångesten som rasar i mig, eller lära mig hur jag ska hantera den. När jag var nykter och den kom blev jag till slut så svag att jag inte orkade kämpa emot behovet av den ångestdämpande medicin vi alla känner till så väl.
Jag lämnar det vidare livet för nu, måste ta ett steg tillbaka till det forum där jag startade. För jag måste ju erkänna för mig själv att jag inte kommit längre än att jag fortfarande måste förändra mitt drickande. Vi ses där❤️❤️❤️??‍♀️

Så är det bara, se verkligheten i vitögat och ta de nya tag som gäller.
Många innerliga kramar till dig
???

Du kommer att fixa det här! Det tror jag eftersom tillochmed jag som nått botten antagligen har en chans. Jag är på ruta ett. Men den stora skillnaden är att jag går i terapi. Jag erkänner att jag är alkoholist.

Fint att få ett livstecken, men tråkigt att du inte mår bra. Jag känner igen den där känslan och den bedövning som är så lätt att ta till...Men, till skillnad från mig så har ju du fixat det här en gång förut.... Jag tror på dig! Kram <3 <3