197 dagar är mitt antal idag. Det känns ofantligt...lite. Hur kan 197 dagar av 39 år ha så stor betydelse som det ändå faktiskt har för mig?
Jag är just hög på min egen förmåga, att ha haft kraft att förändra mitt öde och mina tankar. Jag förstår det inte samtidigt som jag börjat förstå att jag alltid varit någon som överlever. Stannar i tid.
Jag är alkoholberoende men idag är jag tacksam för det. Låter galet men så är det för så mycket insikt och klarsyn som det gett mig. Det är en del av vem jag är, en väldigt stor del.

Havet är lite likgiltigt idag, stålgrått och fräser lite lagomt åt mig. På min promenad vid havet tänker jag att det är som alkohol. Jag älskar det, romantiserar det men är livrädd för det. Sjöfåglarna guppar obehindrat på vågorna och jag tänker att jag kommer aldrig bli som dem. De kan lyfta när de vill... Jag är den som inte kan simma. Därute skulle jag obönhörligt sjunka till botten och sluta andas. Men det är ok, för vad har jag därute att göra?
Här på stranden och klipporna är jag trygg, här är jag i kontroll. Så, här stannar jag.
Det är lika självklart att det finns de som kan lyfta ur havet när det vill som att det finns varelser som inte har där att göra alls. Det finns heller ingen vits att värdesätta den ena över den andra.
Det är såhär det är och jag är tacksam över att jag är ett landlevande djur, min insikt att jag inte kan simma ger mig förståelse för andras tillkortakommanden och mina egna...
Men har sjöfåglarna, som har frihet att vistas både i hav, luft och land, samma förståelse?
Och utan förståelse för andra, är det möjligt att förstå dig själv och vice versa?
Jag är glad att jag är jag med allt vad det innebär. När jag kände stolthet över mig själv blev det så mycket enklare att inte dricka. Jag kan bara inte våldföra mig på mig själv längre.
Jag kan inte flyga eller simma men jag kan gå och springa, det är fan inte dåligt det heller!

Brukar mest hänga på "Förändra sitt drickande", har därför inte kommenterat så mycket här. Ditt senaste inlägg berörde mig så djupt att jag läste några bakåt i tiden...

Åh, vad jag lider med dig. ♡ Knappast en tröst, jag vet, men vad gäller besvikelsen över att dricka efter ett långt (bedrägligt) säkert uppehåll, är igenkänningen stor. Mångdubbelt stark när man först känt den sköna känslan över att ha klarat det, vunnit över alkoholen, och sedan få den krossad.

I övrigt är våra liv så olika. Känner ibland att jag inte har rätt att kommentera hos andra, vars livssituation är så annorlunda min. Jag är lyckligt gift sedan länge och har full stöttning av min man, som dessutom avstår helt om vi inte bestämt något annat. Ett välordnat liv även i övrigt, så vad kan jag bidra med?Förstå/tycka/kommentera? Ett mönster här på forumet bland alla intelligenta och välformulerande skribenter är en i botten dålig självkänsla. Jag själv tillhör den skaran och får uppfattningen att även du åtminstone gjort det.

Har läst dina fina råd och kommentarer hos andra under ett helt år och vet att du är en insiktsfull och fantastisk tjej/kvinna på så många sätt. Nu måste vi hjälpas åt att fixa så du kommer ur din destruktiva situation. Vad känns viktigast att börja ta tag i? Att alkohol är skit vet vi alltför väl (trots att det sällan hjälper) men i övrigt? Rådgivning, stöd, psykolog, försörjning, äktenskapet?

Önskar av hela mitt hjärta att du kan få må bättre snart. ♡ Hoppas att du orkar hänga kvar här i alla fall.

Kram

Att jag också vill skriva en rad.
Att vara mitt i stormens öga är tungt.

Men du hukar dig inte längre utan ser allt för vad det är.

Ett äktenskap på upphällningen.
Ditt eget liv som är på paus/kaos.

En dag i taget är en bra regel.
Gör det enkelt likaså.
Beprövade slagord från AA och Al-anon som gör att man inte lika lätt driver iväg att försöka förutse den framtid man inte kan definiera.

Steg för steg går du då kanske åt rätt håll om du lyckas hålla dig själv och dina barn i fokus.

Hoppas du finner vägar ut.

Jag blir glad över ett livstecken från dig, men blir inte så glad över att höra hur du har det. Vad ska du göra nu? Hur ska du ta dig ur din situation? Har du någon att prata med och någon som hjälper dig?

Styrekramar??

Hur mår du? Hur har du det? Jag tänkre på dig och undrar... och hoppas att det är bra med dig..

Kram?

Alla fina och underbara människor!!!❤️❤️❤️ Fick ett mail från Rosette och insåg att jag än en gång gått vilse... Jag skulle ju stanna här, hos er, på en stig som är ljus och där man håller sig torr om tassarna.
Jag mår ganska bra. Vi flyttar nästa vecka till eget hus, har fullt upp att måla och tapetsera☺️ Huset är skruttigt och gud vet hur länge vi kommer kunna bo där innan det faller ihop men hyran är obetydlig och vi får ett eget hem... Det är det viktigaste för mig just nu. Jag skriver snart mer, jag saknar er ju, men just nu finns ingen tid.
Men jag håller mig flytande, jag mår ändå ganska bra❤️
??‍♀️

Att må ok och ha så mycket att göra att man inte hinner skriva. Så glad att det åtminstone tillfälligt har ordnat sig för dig/er. ?

Kram och lycka till med huset.

Just i det ögonblicket jag sist skrev trodde jag nog på mina egna ord...men att vara ok kan betyda många olika saker. Jag är på väg ner i ett svart hål igen, tillbaka på ruta ett. Ångesten river och sliter i mig och i vissa stunder vill jag bara krypa ur mitt eget skinn.
Jag tänker att jag med er hjälp ska ta mig tillbaka dit jag var, men någonting säger mig att det inte blir lika ”lätt” som det var den 31 juli 2017. Den här gången tvivlar jag på ett sätt jag inte gjorde då.
Krampen i hjärtat kom ju även om jag inte drack... Min stora uppgift blir att bli kvitt ångesten som rasar i mig, eller lära mig hur jag ska hantera den. När jag var nykter och den kom blev jag till slut så svag att jag inte orkade kämpa emot behovet av den ångestdämpande medicin vi alla känner till så väl.
Jag lämnar det vidare livet för nu, måste ta ett steg tillbaka till det forum där jag startade. För jag måste ju erkänna för mig själv att jag inte kommit längre än att jag fortfarande måste förändra mitt drickande. Vi ses där❤️❤️❤️??‍♀️

Så är det bara, se verkligheten i vitögat och ta de nya tag som gäller.
Många innerliga kramar till dig
???

Du kommer att fixa det här! Det tror jag eftersom tillochmed jag som nått botten antagligen har en chans. Jag är på ruta ett. Men den stora skillnaden är att jag går i terapi. Jag erkänner att jag är alkoholist.

Fint att få ett livstecken, men tråkigt att du inte mår bra. Jag känner igen den där känslan och den bedövning som är så lätt att ta till...Men, till skillnad från mig så har ju du fixat det här en gång förut.... Jag tror på dig! Kram <3 <3

Hur kan det vara över 5 år sedan jag var här sist? Jag har läst om mina och era inlägg, i båda mina trådar, och kan faktiskt på något sätt se hur det kommer sig att jag är där jag är idag. Det har ju gått ganska långsamt men plötsligt är jag framme vid målet. Ja, jag vågar säga målet då det är det enda slutgiltiga mål som måste uppnås för att kunna leva. Målet att vara nykter. Jag har både tagit hjälp av vården och av mig själv. Om någon av er jag hade kontakt med sist när jag befann mig här skulle läsa det här kanske ni minns min totala skräck för att granskas av myndigheter. Och att jag på grund av den inte klarade av att ta hjälp, jag hoppades in i det längsta att jag skulle kunna hjälpa mig själv.
Jag tror jag berättade om när jag besökte kliniken som tar emot sådana som mig. Hur det inte fanns någon läkartid kvar den dagen så jag fick vända i dörren. Hur allt mod jag byggt upp var till ingen nytta. Det tog alltså 4 år att bygga upp det modet igen, men jag gick tillbaka.
Tänk att jag gjorde det tillslut.
Nu är det nästan ett år sedan jag blev inskriven. Jag har provat terapi och Naltrexon men tillslut vaknade jag en morgon och insåg att det som återstod för mig var Antabus. Jag har alltid känt ett starkt motstånd till just Antabus då det länge bara kändes som en tvångströja man sätter på människor som inte har någon självkontroll. Så det förvånade mig när jag plötsligt kände att det var det jag behövde. Att inte kunna ge mig själv något alternativ.
Efter första tabletten var det som att trycka på en knapp. Det förbluffar mig fortfarande hur jag bara accepterat att det inte längre är möjligt att dricka. Jag är ju fullt medveten om att de ju lika gärna skulle kunna gett mig ett sockerpiller och effekten hade varit densamma så länge jag verkligen var övertygad om att det var Antabus jag fick. Nåja, många av oss, om inte alla, här inne är nog väl medvetna om tankens, eller ska jag säga hjärnans, kraft.
Mycket annat har såklart också hänt under de senaste åren vilket gör att jag är i ett helt annat utgångsläge för att klara av att leva i mitt eget skinn även som nykter. Men det är en annan historia. Även om allt hänger ihop förstås.
Mest vill jag nog bara säga att man inte ska ge upp och se till att ta hjälp. Ensam klarar man det inte, det är i alla fall min övertygelse efter att ha försökt sluta dricka på egen hand i allt för många år.
Jag önskar er allt gott och lycka till.
Det lät som ett avsked. Det är det inte. Det betyder bara det det står helt enkelt.

Hej Amanda - och vilken överraskning! Så härligt att höra att du äntligen nått ditt mål. Du är inte ensam om att ha tagit tid på dig att nå fram.

Själv började jag skriva här hösten 2017 och har nu varit nykter i drygt 1,5 år. Visst hade det varit bra om vi fixat det på en gång, men kanske behövde vi processen för att nykterheten skulle bli grundad, rejält stabil. Huvudsaken är att vi är framme och att det inte kostade oss alltför mycket under resans gång. Jag kom undan med blotta förskräckelsen och i grevens tid, det hade nog inte gått så mycket länge till.

Hur som, välkommen tillbaka! Skriv gärna något mera om livet just nu - om du vill.

Bra Amanda skulle kunna handla om mig din beskrivning. Jag ser antabus som ett gips. Har du brutit armen behövs gips. Se det som ett hjälpmedel. Kan man inte dricka kan man ju inte heller köpslå med sanningen.

@Vinäger Fina Vinäger, det gladde mig så att få bli välkomnad tillbaka av dig. Jag har under åren som gått varit inne och läst ibland men har känt mig tom i huvudet på saker att skriva. Det har antagligen varit överfullt snarare än tomt men du förstår nog vad jag menar...
Du har gjort en fantastisk resa med 1,5 år och vad jag kunnat läsa mig till kan du känna den stolthet du förtjänar över det, det gör mig glad. Vi är ju rätt bra på att slå på oss själva annars.
Angående den tid det tagit, tja, det får ta den tid det tar kom jag tillslut fram till. Det som blir bra i slutändan brukar vara det som får ta sin tid, eller hur?
Jag tror jag behövde undersöka så många alternativ jag kunde först, allt från att försöka på egen hand (och det vet vi ju hur det gick...) till där jag är idag, antabus.
Men det jag framför allt kommit fram till såhär långt är att det bara var när jag började må bättre, få "kontroll" över, och en förklaring till, ångesten samt avgöra mitt eget liv genom att ta viktiga beslut om min egen framtid, som jag orkar ta mig an nykterheten. Om du förstår vad jag menar. Sist var det jag dolde för mig själv med alkohol alldeles för skrämmande för att jag skulle kunna hantera det ensam.
Som min psykolog brukar säga; Du har helt andra förutsättningar den här gången. Det har hon rätt i.
Dock kan jag inte tillskriva henne all ära för mitt tillfrisknande, hon är rar (ja det är det ord som kommer för mig) och det har varit skönt att ha någon att prata med. Som vet och inte dömer.
Men den som har haft störst betydelse är min läkare, jag har aldrig träffat en person som så omedelbart såg exakt hur jag fungerar och kanske till och med fick rejäl glimt av vem jag är. Vi har inte träffats ofta men de gånger vi setts har han ändå gett mig det mod jag behövde och när jag kunde se mig själv med hans ögon visste jag att jag kommer klara det här. För att jag är jag, som han säger. Hade önskat att han var min psykolog, han är psykiater och läkare, men samtidigt undrar jag om jag bara vill det för att jag alltid känner mig som en supermänniska efter våra samtal... Jag misstänker att det är så, så jag antar att det kanske inte hade varit hälsosamt i längden att träffa honom för ofta:D
Men det är nog väldigt många som underskattar vilken kraft mänskliga möten besitter, hur vi kan lyfta varandra och hjälpa varandra att förändra våra liv.
Det är nog det jag vill få fram, hur stor betydelse både kunskap och omtanke om andra har för hur vi väljer att leva våra liv.
Därför är jag så glad att jag är tillbaka här och att det fortfarande finns en plats för mig tillsammans med er.

@aeromagnus exakt, lättnaden när jag insåg att förhandlingen med mig själv var helt meningslös insåg jag hur fri jag blev. Jag kommer fortsätta med mitt gips resten av livet om det så krävs. Hur använder du det? Har du tagit antabus länge?

I ungefär 10 år har jag på olika sätt försökt kontrollera mitt drickande med varierande resultat. Det senaste året har det dock gått bättre än någonsin. Jag tog hjälp och hittade tillslut vad jag känner är den ultimata lösningen, antabus. Jag har nämligen kommit på att nyckeln till att jag ska kunna hålla mig nykter är inte bara att hålla de långsiktiga vinsterna synliga för mig utan även den omedelbara konsekvensen är nödvändig. Den konsekvens som antabus ger.
Detta gav mig ett lugn och ett hopp som är svårt att beskriva. Plötsligt kunde jag vara, och är, den jag alltid önskat. Min tro på mig själv i nyktert tillstånd vet inte så många gränser.
Men det är bräckligt så klart. Det är också en tro jag har. Tron på alltings bräcklighet.
Så när min tro på mig själv är som starkast passar jag på, för jag vet ju också att det inte krävs särskilt mycket för att rubba den. Jag passar på att skaffa mig ett fantastiskt jobb, passar på att skapa en fantastisk version av mig själv, passar på att bygga upp en lika fantastisk relation till mina barn. Inget av detta hade funkat om jag samtidigt dricker, det vet jag av erfarenhet.
Alkohol har alltid gjort mig dummare och fulare än vad jag egentligen är. Den har sövt mig men också gett mig pauser från mig själv. Jag har tänkt att de varit välbehövliga. Och det kanske de har varit, jag tror säkert många av oss använder alkohol för att undkomma oss själva.
Sist jag hängde här i forumet hade jag ett större behov av komma undan den jag är. Tack och lov är det behovet mycket mindre idag.
Det tragiska i min strategi är att jag lägger väldigt stor vikt vid min Antabus, den är avgörande tycker jag. Den ger mig den sista styrkan jag vet att jag behöver. Därför är det tragiskt att min kropp plötsligt bestämt sig för att jag inte tål den...
Mina levervärden har flippat ur, märkligt och en smula komiskt då de aldrig gjort det när jag drack. Även kliniken är förbryllade.
Först fick jag panik när jag fick beskedet, kände att min kropp stod och hånskrattade åt mig och att allt var förlorat.
Detta var i måndags, har varit på kliniken och vi har en ny plan. Återigen träffat en läkare som gav mig hopp. Fick ännu mer panik när jag insåg att min vanliga läkare inte kunde ta emot mig men den nye såg mig också och jag lugnade mig. Jag har minskat dosen och har tagit alla tänkbara prover. Nu kan jag bara vänta och se även om det inte är min starkaste gren.
Det var en bräcklig lösning, det borde jag vetat.