Under tiden i min hjärna

20 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
IronWill
Under tiden i min hjärna
IronWill
Behöver en ny tråd (ocencurerad)

Kände att jag hoppade runt i alla andras trådar utan att ha en egen fast punkt, eftersom min gamla tråd gått i graven.
Tänkte skriva av mig lite om det som inte passar i andras trådar. Plus att här får ni fan skylla er själva om ni läser :). Jag har perioder då jag är väldigt upp och perioder då jag nästan är misantrop. Tänkte inte försöka dölja det här. Så skäll gärna men jag tar bara åt mig när jag skriver i andras trådar.

Ganska uppåt idag. Nykter i 5856 timmar (244 dgr). En timma i taget. Utom då jag sover, det är bland det bästa jag vet. Ganska mycket lättare att stå emot alkoholen nu för tiden. Men svårt att fylla tomrummet.
Min pappa ringde igår. Hörde direkt att han var full. Han är ju fan dum i huvudet. Slö och nostalgisk. Blir jag så om jag misslyckas. Antgligen...
En grej som var intressant idag var att min fru ville gå ut och äta i morgon (minstingen är inte hemma). Och min första reaktion var faktiskt inte ”awesome ännu ett tillfälle att sakna alkohol”. Det var genuint att det var en bra idé i sig självt även nykter. Det var första gången tror jag. Sen kommer det ju ändå sneglas på ölmenyn med längtansfull blick. Men jag har slutat för mig, så fru IW får bara snälla blickar. Hennes enda vinglas får lite komplicerade blickar, speciellt när hon går och pudrar näsan. Alkoholfri öl dricker jag. Blir varken mer eller mindre sugen på riktig öl för det. Fredagar är min värsta dag, eftersom det brukade vara den bästa dagen. Gränslandet mellan jobb och helg. Bästa tillfället att dra en tydlig gräns med en extra rejäl promille.
Fuck you världen, här är mitt ansvar slut och kolsyrad bärnstensfärgat lösningsmedel är min belöning. Men inte längre. Nya IW tar en extra kopp kaffe sent på kvällen för att skojja till det, och tänker inte missunna sig extra ostbågar. Och extra sovmorgon. Sovmorgon är något helt annat som nykter. Jag har ingen ångest över det. Förr brukade jag ju ibland vakna med ett ryck strax före lunch och undra vart fan jag var. Och varför jag hade en halväten macka brevid mig på golvet i gästrummet. Och sen undra om jag varit ute eller hemma. Och vart mobilen var. Ibland vem jag var? För han jag trodde jag var har inte sånna tapeter. En helt vanlig lördag.

IronWill
Lögn

Redan i första inlägget på min nya tråd så blev det en lögn. Jag tar visst åt mig. Jag tar åt mig av allt. Det var ju en av de större anledningarna till att jag drack. Spola bort alla verkliga eller inbillade åsikter om mig.

IronWill
Normalisering

Det blev för problematiskt.

Carina
...

Vad blev för problematiskt?

Önskar dig en fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ullabulla
Jag tycker om att läsa

Det du skriver.
Du är rak ärlig och skär ofta igenom slöjor.
Jag hoppas få fortsätta läsa dina rader.

IronWill
Lördag

Först, tack Ullabulla, kul att du tycker det, men också lite läskigt att nån läser :)

Angående mitt inlägg om normalisering handlade det om en ”kul” video (flera år gammal) om hur män dricker som bland annan media bidrog till min bild att det är normalt att bli skitfull. Men sen insåg jag att videon också var problematisk ur andra perspektiv. Den visade ju att MÄN super på ”kul” sätt. Men ta mig an den frågan är mig övermäktig.

Över till annat. Jag är sedan länge medveten om att jag är som minst känslig på morgonen och som mest känslig på kvällen. Ångest och annat tenderar att kulminera i takt med mörkret. Tankarna blir mer negativa, filmer mer sorgliga, och alkohol attraktivare.

Jag har en pappa som var arg, men fortfarande är alkoholist. Han var våldsam när jag var liten och min mamma lämnade honom till slut. Krävdes polis, släktingar och annat. Så jag har vuxit upp nästan uteslutande hos mamma. Hon drack och dricker fortfarande i princip aldrig. Tjatade på mig och syskon ofta om att inte använda droger och hon accepterade inte ens att vi drack 2.2 cider i tonåren. Efter en del psykologhjälp och en ny familj belv min pappa i alla fall ok. Vi träffas då och då men jag bryr mig ärligt inte ett skit om honom trots att vi har en trevlig fasad. Inget hat. Bara likgiltighet och ofta tycker jag att han är tragisk och patetisk. Aldrig någonsin en förebild. Jag gjorde någon övning hos en psykolog med att gå igenom alla mina händelser tidigare i mitt liv och försöka integrera dom i mig själv. Problemet är att jag inte känner något för saker som hänt tidigare i livet. Noll. Nada. Några år tillbaka max. Men spår sätter det väl.
Nån av mina psykologer sa vid något tillfälle att det är pappas ”fel” att jag alltid har en negativ inställning till nya människor. Inget som märks men jag låter er bevisa att ni inte är farliga innan jag öppnar mig. Också att eftersom jag behövde läsa hans humör som liten så granskar jag er också noga. Märkligt nog släppte jag det helt på AA möten.

Kan nog inte skylla min lindriga socialfobi på honom. Men jag är i alla fall bra på att fejka att jag inte har någon. Men det kostar. Och oljan i maskineriet är alkohol. Var alkohol. Glömmer. Var alkohol. Nu försöker jag smörja med övning och vana. Jag tror mer på miljö än gener när det gäller specifika missbruk. Men säkerligen kan man ha lättare för att skapa beroenden på grund av gener. Alkoholism finns på båda sidor av min genpool.

Middag med min fru igår blev kort. Det har blivit så när jag inte dricker. Båda vill hem, vi har inte så mycket ”extra” att hämta på stan som vi inte har hemma. Förr drack hon lite (nu nästan inget) och jag drack tills hon sa att vi måste gå hem. Om hon ville hem tidigare (och ibland även senare) så kanske jag köpte folköl på vägen hem om vi inte hade hemma. Köpte till och med någon extra öl om hon var på toaletten och hetsade i min tidigare. Väldigt konstigt hur jag tyckte det var okej. Men det kändes som att hon var lite larvig. Känner igen det från era trådar. Men vi har väldigt bra kommunikation. Finns nog inget vi inte pratar om. Jag visar sjuka skämt jag får från kollegor, vi berättar på djupet hur vi mår, jobbet, känslor. Tror inte något är tabu. Men det är på gott och ont. Mest gott men det gör väl också att vi inte har så mycket positiva illusioner om varandra heller.

När jag är bekväm är jag väldigt öppen. Nästan för öppen ibland. Men jag får heller inte alltid ihop bilden av mig själv. Å ena sidan socialfobi och lättsårad men till och från ledsnar jag på det och går social bärsärkargång och bortser helt från det. Är väl som i första inlägget att jag pendlar över hela spekrumet. Har säkert någon diagnos men fuck it. Då får jag väl ha det.
Nog om mig för idag. Nu vill jag läsa om er.

miss lyckad
Intressanta tankar..

Jag tycker också du skriver rakt på sak och med humor, så det är både kul och intressant att läsa. Jag är glad att det går bra för dig.Så härligt med en fin och förstående partner också..Arv eller miljö?? Den frågan får man nog aldrig riktigt svar på..Även om man är en stor syskonskara, så är varje persons uppväxt unik. Personer tar åt sig på olika sätt av livet. Man behandlas olika av sina föräldrar, beroende på relation..Dom flesta med missbrukande/beroende förälder/föräldrar tar/hamnar ofta själva i något missbruk..Tex samlare, mat, alkohol, jobb.träning, etc..Detta är inte forskningsbaserat utan mina egna funderingar..Du är en inspirerande person IW. Fint med egen tråd..

Knaskatten
Bra!

Äntligen en egen tråd så att jag kan gå in och läsa och kommentera tillbaka.
(Fru IW låter som en riktigt bra en, tycker jag. Så fint att ni kan dela allt.)

John-Erik
IW

Bra tråd och fint att se hur du öppnar för dina innersta tankar för oss.
Mycket av det du skriver om är väldigt träffande. En komisk sak är extraölen när frugan är på toan.
Det har jag också gjort.. :-). Detta med förebilder är viktigt att ha med sig i livet framåt.
Din far skulle du med 100% behövt och orsaken till social fobi har ju med grundtryggheten
att göra anser jag. Man är osäker och detta yttrar sig i en slags oförmåga att göra sig gällande
i vissa sammanhang. Så är det för mig. Hade en farsa som var patetisk.. Inget att vara stolt
över. Man får med sig sådant elände i livet och det blir fobier av det.
Har också lite social fobi men det märks inte utåt, då jag anstränger mig.
Och i mitt arbete finns det knappt..Gällande morgon kontra kväll tycker jag kvällen
är mindre jobbig och det kanske handlar om att snart få försvinna en stund i sömnen.
Alkohol är tyvärr ett bra smörjmedel för oss med tendenser av social fobi..
Bra tråd som sagt... Du skriver fint

John

IronWill
Svammel om lite allt möjligt

Tack Katten, J-E och Miss lyckad för era kommentarer.
Inte alltid så sammahängande eller färdigtänkt vad jag får ur mig. Men som sagt på egen risk :)

Med tanke på vad du skrev John-Erik så tänkte jag lite mer på det där med social fobi.
Kanske är samma för alla, men jag har en sorts mask/filter, eller en bild av hur jag tror att världen borde uppfatta mig ungefär. Den stämmer såklart inte. Men för mig är den konstant. Och allting som jag vill exponera utåt filtreras genom den. Spelar inte så stor roll vad som rasar på insidan men allt filtreras och censureras utåt. Den har vissa små skillnader när det gäller jobb vs. privat så klart. I enbart sociala sammanhang är jag rätt snabb på att hitta på kallprat och lättsamt småprat. Men på insidan är det hela tiden ett kritiskt självgranskande som pågår. Masken är i full gång så att den oroliga insidan kan granska och utvärdera och kritisera i fred där bakom. Jag granskar noga uttrycken i ansiktet på mottagaren så att jag snabbt kan väja runt tråkiga, minerade, upprörande eller skavande områden jag råkat komma in på. Eller utvärderande av mitt eget beteende. Fantastiskt skönt det var med alkoholhaltigt blodomlopp, så att masken blev jag på riktigt. Granskningskontoret smällde ihop laptoparna och gick hem för dagen (eller om de fick gå ner och resursförstärka i levern). Skönt. I alla fall tills alla kontor där uppe stängde för kvällen och autopilotreptilen (uppfann ett nytt ord) tog över. Synd att det aldrig gick att hålla sig till den där optimala nivån och bara se till att det höll sig mellan min och max nivåerna. Går ju att gräma sig över nu, när det i alla fall lutar åt att den aldrig ens får passera min igen. Men jag hoppas fortfarande att mer övning i att socialisera nykter ska ge resultat. Lite bättre tycker jag att det blir med åldern också. Jag gillar faktiskt att bli äldre. När kroppen börjar gå ner sig (mer) kanske jag får äta upp det. Men mitt ganska hårda festande var oförändrat sedan 20-årsåldern. Så jag antar att jag kommer ikapp min riktiga ålder nu när kröken är spolad, och kanske blir en mysig stadig pappa som är hemma och dricker Sprite. Och ostbågar. Alltid ostbågar.

John-Erik
IW

Tror att det i stort handlar om svek från föräldrar i barndomen (som i mitt fall) och att social fobi i grunden handlar om osäkerhet.
Det du beskriver är ganska träffande för hur man gör/mår/agerar när man har social fobi. Jag agerar ganska mycket som som du gör.
Läser av och känner efter o.s.v. Tycker att mitt rätta jag kommer fram mer genom alkohol och att jag är tillkortakommen i viss mån
socialt om jag inte har något A i kroppen. Detta gäller dock mest mingel och stora sällskap.
Tillståndet/fobin förbättras genom alkohol men försämras på sikt av alkohol. Tycker att man trycker ned
sig själv genom alkohol i förlängningen. Fobin blir då värre. Kanske att det beror på att man blir sämre mentalt och i någon
mån till sitt yttre. Osäkerheten ökar då av samma anledning och fobin ökar. Bäst är om man mår bra och känner sig fysiskt
stabil. Måste dock erkänna att jag måste träna på att vara mer social och det i sammanhang som jag faktiskt är osäker i.
Vi ska ikapp vår ålder nu IW :-) Jag är svag för Jordnötter... Som en kontring till dina ostkrokar...:-)

Knaskatten
Social fobi

Jag har inget att skylla på. Mamma och pappa Katt är fantastiska, min uppväxt likaså. Har varit blyg sedan födseln. Sjukligt blyg som barn, som vuxen maskerar jag det. Alkohol är ju toppen till det....
Känner igen mig mycket med den där masken, och hur skönt det känns att bli äldre. Snart 40, men ser betydligt yngre ut (trots allt), så jag kanske också kommer att få äta upp mina ord om 10 år. Men just nu: bara positiv med krympande ego och större lugn.

Knaskatten
Ostbågar

Känner jag dock inte igen. HU. Chips däremot, ja tack.

IronWill
Trött

Tack virtuella vänner :) för era kommentarer. Undrar hur det känns att vara helt fri från social fobi? Verkar som flera av oss har det som en delorsak. (Och ha ha ostkrokar. Chips duger i kris men allt med ost är ju magiskt :)) Visst har det någon koppling till vad som hände i barndomen och osäkerhet. Säkert lite överlevnadsmekanism också att granska och utvärdera sitt beteende för att passa in i flocken. Synd att det tar så mkt energi bara. Och då över till:

Inne i en period då jag känner mig trött på det mesta. Pendla till jobbet, jobbet självt, ungarna, laga blodpudding (he he), kollegorna, vädret, nyheterna, youtubekändisar, livet och inte minst mig själv. Har svårt att hitta något speciellt som jag ser fram emot. Känns som jag bara traskar på i väntan på döden. Jag har saker som jag borde se fram emot men gör det bara inte. Låter som en depression jag vet. Men jag är ganska bra på att känna igen om det blir ”på riktigt” (ligga på sängen och stirra i taket riktigt). Men kanske att jag har längrd perioder av mini-deppar. Svårare att märka detta tidigare då jag hde toppar regelbundet av rus och sen kopplade melankolin till baksmälla.
Varför ska det vara så jävla svårt att bara ha lite kul? Ibland tar det ett tag innan jag fattar att jag har roligt och sen släpper det ett tag. Men som jag beskrev ovan så är mina känslor ofta över hela kartan och nått som var roligt och positivt förra veckan kan i backspegeln te sig som ”meh”. Men såklart blev ju nästan vad som helst roligare när jag var full. Men trots det så finns det en liten guldåder av spänning eller något i att försöka hitta det roliga även utan alkohol. Då kanske det känns mer på riktigt. Plus att jag kanske kan lagra det ordentligt. Men det krävs mer tid. Det är lättare att vara nykter nu, men jag har en bit kvar innan det verkligen blivt min nya horisont. Vore ändå toppen om det skulle gå om några år att ha en liten mikroskopisk relation till alkohol. Men det är väldigt mycket förtidigt för det i praktiken, men klart att det hjälper och ger en viss trygghet att leka med tanken att en dag...
(Skickar iom det en hälsning till alla som ger hopp i sin kamp att minska och kontrollera sitt intag)

Knaskatten
Så kände jag med

Innan jag började med antidepressiva. Var inte ”deprimerad” men liksom LÅG och tyckte att allt var jobbigt. Nu tycker jag att det mesta är kul. Så skönt! Har du provat?

John-Erik
Katten

Vilken medicin käkar du? Kan vara bra att veta. Jag är liksom för hög ofta och sen kommer en dipp som heter duga...
Vill ha mer jämnhet i tillvaron..

John

IronWill
Ja

Katten: Äter Citalopram for life. Tror jag ätit det i 7-8 år. Börjat fundera på om det kanske borde testas nån annan variant.

John: det är vad citalopram påstås göra, och kanske även gör, den kapar topparna. Tyvärr även de positiva. Kanske kapat mina för lågt...

John-Erik
IW

Ok tack för återkoppling.. Kan vara något nu när A är borta. Ska läsa på först :-)

John

Anders 48
Läser med glädje....

....denna tråd o dina funderingar. Samt följande kommentarer!!!