av Berra

Ångesten tar mitt liv...

John-Erik
tis, 2018-11-27 - 13:15

Grattis!
Dina texter ger hopp för många som har svårt att bryta med A.
Bra att tråden sparas och kan hjälpa andra som kämpar :-)
Brukar själv läsa i inläggen i din tråd

//John

Fenix
ons, 2018-12-19 - 19:05

till 10 år!! Hoppas du kan komma på träffen i februari, vore verkligen roligt att ses, jag har ju följt dig faktiskt under alla dessa år. Kram till dig från Fenix

Berra
ons, 2018-12-19 - 21:34

Jag har nog tänkt komma på träffen, men det blir ju ingen Riddarträff på Riddargatan....
Det blir ju en Liljeträff eller möjligen en Katrineträff, ingen Katta-strof i alla fall...
Jag har ju förespråkat att träffas i det verkliga livet, forumet är ju anonymiserat precis som det ska vara.
Men bara för att man får ett ansikte på ett nick, så har man ju inte bytt telefonnummer eller personnummer.
Man berättar precis så mycket man vill om sig själv, inget prat-tvång om man inte vill, man kan stilla sitta och lyssna, eller vara delaktig i diskussionerna.
Ja det är lite nervpirrande det kan jag hålla med om, men oj så spännande, många nickar igenkännande i andras berättelser.
Det är värt det, vartenda minut, Magnus med sällskap är väldigt ödmjuka och proffsiga, man är alltid så himla glad när man går därifrån, uttömd och helt slut i hjärnan, man är inte ensam, vi är många med samma tankar, men har varit för rädda för att öppna oss för andra som inte har samma problem.
Så är det inte här, man får en samhörighet med delade hemligheter.

Fördelen med Riddargatan låg centralt med mycket folk och ingen märkte om man bara slank in genom dörren i folkvimlet, hur det är på det nya stället har jag ingen aning om, det kanske märks mer om man vankar fram och tillbaka utanför porten.
Man behöver inte direkt skylta med HALLÅ,! ALKOHOLHJÄLPEN ÄR HÄR, INGÅNG I PORTEN, utan en skylt med bara mötesplats för forumet t.ex.
Vi är så rädda att blottlägga oss att små små saker kan få oss att tveka, men hela saken är ju....Vi är inte ensamma, vi är många.
Och ju mer vi öppnar oss mot varandra, desto mer styrka får vi av varandra, forumet är ju en plats som bevisar detta.
Och jag har ju två gånger tidigare berättat om hur min upplevelse har varit på träffarna om ni backar lite bakåt i tråden så kan ni läsa mer om det.

Så jo jag kommer, om inget annat drastiskt kommer emellan, som typ jag dör eller något liknande...

Så...vidare i de snötyngda skogarnai Berras nyktra liv och leverne....
Jo man lackar hjulen, eller lackar mot julen, eller kanske till och med lackar på julen, och all den stress som den medför.
Har lite ont i magen över all den hets som traditionen medför, och den lilla lilla förändringen vi försöker göra varje år, kommer det bli en bra jul i år, också?
Vi jagar klappar och svälter ihjäl grisen, ja eller det svinskinnet som plånboken är gjord av, för den är tunn i år, men mest fylld av gamla kvitton.
Det är likadant varje år, man skämmer bort ungarna och de vet de om, därför höjer de också ribban från år till år, och man är lika puckad som går på det gång efter annan, bara det är en tradition i sig självt.
Men ni som har läst mina memoarer, ni vet att familjen är mitt allt, och det var det som räddade mig mest ur alkoträsket, så det är payback time.
Men allt är inte bara pengar, att umgås är det som är viktigast för mig, känna tryggheten att det finns de runtomkring mig som vill mig väl.
Naturen ger mig mycket också, och att klappa ett djur får mig att glömma allt som är jobbigt för stunden, en själahealing.
I helgen åkte vi ( också traditionsenligt en gång per år) familjen till det stora turistfällan varuhuset med de gula kassarna i Småland för att handla julisar.
En grej som vi gör bara familjen mest att få umgås en hel helg med shopping som ursäkt, ungarna och frugan är glada för det handlas inte bara julklappar, utan även grejer till sig själva, och vi bara myser på hotellrummet när det provas kläder och käkas godis, vi skämmer bort varandra.
Den långa färden i bilen får man tid över till att förundras över hur vackert vårt avlånga land egentligen är.
Har en minnesbild hur jag såg en gammal stenmur som gick längs med landsvägen från ett litet övergivet torp, där muren hade växt över av en färgstark tjock mossa som bitvis inte längre skymtade några stenar, där naturen hade tagit över det människan lämnat kvar vind för våg.
Och där naturen hade gjort det vackrare än det som människan hade skapat, eller där berget som man hade sprängt sig fram för vägen hade börjat vittra sönder så slänten ner mot diket var fylld av röda spetsiga knytnävsstora stenmassor som såg ut att vara ditlagd av människan, i ordning men ändå inte.
Eller där murkna ihåliga nedfallna trädstammar vetter ut mot vägen, en gång kanske de orsakade trafikkaos när de föll levandes, men nu bara ligger som en relief i skuggan av den mörka skogen som lever vidare utan att ta hänsyn till sin forna anfader.
Järnvägsspåret som ligger övergivet mot industriområdet, rostigt och krokig med ruttnade syllar, vittnar om en bortglömd epok då man transporterade gods med tåg.
Idag körs allt på lastbilar med östeuropeiska chaufförer på våra vägar, vi lever i en föränderlig tid.
Och man kan göra två saker, antingen skrika sig hes om att det var bättre förr för döva öron, eller bara följa med i strömmen.

Allt var inte bättre förr.....
Förr så drack jag, det gör jag inte nu, alltså är det bättre nu, förändring är bra, men visst kan man sakna det som var, men inte om man ställer det till relation mot hur det är idag.

Nyktert är bättre....och mycket enklare...

Berra

PP
ons, 2018-12-19 - 22:13

Missade att gratta dig på 10 års dagen. Har varit sporadisk besökare sista tiden, men fick för tid sedan fira min 5:e.
Kanske du minns ? Du gav mig mycket inspiration och styrka den första tiden. Återigen stort tack för det!
Ha en riktigt fin Jul och njut av livet
//PP

Berra
ons, 2018-12-26 - 12:52

Ja mellan dagarna....
Värsta hysterin har lagt sig, och jag är som förlamad, allt jag skulle göra i mellandagarna är som bortblåsta...
Förflyttar mig mellan säng matbord och soffa, thats it!
Skäms jag?, nej inte det minsta, är kroppen slutkörd så tar den sig en vhila, har lärt mig att lyssna på vad kroppen försöker säga mig, kör man över den så straffar det sig i längden, man blir sjuk eller något sådant, man kan stå över kroppen ett tag, men inte för länge.

Vår julafton blev något annorlunda i år, dottern valde att fira med sina svärföräldrar och släkt lång bort hemifrån, grabben tyckte det blev värdelöst utan syrran och följde med sina kompisar till fjällen på juldagen, så här sitter vi, som ett värsta pansjopar jag och frugan.
Eftersom vi firade jul borta ja på två ställen i år så har vi valt att inte handla på oss en massa julmat, så det slipper vi gudskelov att äta gamla rester.
Men risgrynsgröten åt jag det sista av för en timme sedan.
Flackandet på julafton blev först min släkt, 16 Pers i en lägenhet i 7 timmar, ett tjattrande utan dess like, tog fram mobilen och mätte ljudnivån med en app, 96 decibel i genomsnitt, det kanske inte säger så mycket, men fyra decibel till så är det ljudet ifrån en motorsåg....
Alla försöker överrösta varandra, och man skulle behöva text på Kalle för att hänga med, men jag kan ju redan all text i och för sig.
Dessutom hade tomten mage att komma mitt i Kalle, har de ingen ordning alls på tomteverkstadens planering?
Lite kul observation gjorde jag när Svågern bjöd på fulwhisky i finflaskor och två av grabbarna satt och smackade högljutt och berömde den goda smaken.
Bara jag och Svågern visste vad det var i glasen, och den ena ingifta släktingen som egentligen har ett litet stelt förhållande till och tar ett handslag med när vi träffas och ett lång omfamning av kramar när vi tar farväl av varandra, behöver jag säga att alkoholen har en viss påverkan?

Klockan tio åkte vi hem på kvällen för att hämta mer klappar och dra till frugans släkt, och där var det betydligt lugnare, trots mer groggande.
När klockan var halvfyra på natten kom vi hem, trötta och sletna.
Frugan skäller på mig för att jag har glömt att stänga av larmet på mobilen, helgen infaller ju på en vardag och larmet går klockan sju som vanligt.
Hon kan inte somna om och går nu och gnäller hela dagen att hon är så trött så trött....
Hon pillar traditionsenligt med sitt pussel som hon får varje år i julklapp, samma holländska tecknare som hon har massor av numera.

Försöker återkoppla till alkoholen eftersom det har med forumet att göra, men min påverkan har inte varit så speciellt påtaglig denna jul.
Jo förresten drack en stor klunk ren sprit som grabben hade fyllt en petflaska med, en transportflaska till en fest där det blivit kvar av.
Den Loka'n smakade tvi vale och allt jävelskap på samma gång, spottade ut vad jag inte hade hunnit svälja, men lite slank ner ändå.
Kände som tur vad inget av det, men var väldigt rädd att jag skulle få en härlig upplevelse och att detta skulle kunna bli en möjlig fortsättning på mitt drickande.
Den kvarten samlades svettpärlorna i min panna.
Jag bannade grabben och sa åt honom att ge blanka f-n i att blanda alkohol i oskyldiga flaskor, har sagt det förut men han verkar glömma hela tiden.

En annan grej som jag hörde på radion, en snubbe som var ungkarl och alltid arbetade som busschaufför under jularna på sjuttiotalet för att få in lite extra cash,
Fick en julafton sällskap av sin kollegas 14 åriga dotter som följde med honom på natt-turen hela natten, hon ville inte vara hemma när det var julafton för att hennes föräldrar alltid söp så mycket, så hon valde hellre att sitta på nattbussen hela natten istället...
Och jag tänkte, jag måste vara lyckligt lottad ändå som undsluppit allt elände under min uppväxt, i ett absoluthem.

Jag kanske inte hårdapplåderar min egna jul och försöker hävda att den är så mycket bättre än andras, men när man sätter den i ett perspektiv mot hur andra ändå kan ha det, så måste jag nog anse att den har varit bra ändå, hur liten och oansenlig den än har varit utan alla barnen hemma.
Snart kommer barnbarnen och förgyller jularna igen, och tomten får en efterlängtad återkomst med ögon på barn som bara kan skönjas på julafton.
Imorgon stöter det in två arbetsdagar och sedan kommer amatörernas afton igen, jag och frugan flyr fältet till en herrgård och blir bortskämda istället.
Vill inte uppleva att en av nyårsgästerna dör dagarna efter firandet igen som förra året.

Det finns så mycket man tänker på när man har blivit nykter, sådant som man inte tänkte på förr.
Att reflektera över livet är en sak, och inte ta saker för givet.

God fortsättning, eller säger man så efter nyåret enbart?

Berra

Berra
ons, 2018-12-26 - 18:12

Du var ett nytt namn för mig, har hunnit läsa ikapp lite om dig, du har ju varit med ett halvår men dina mesta i lägg i din egna tråd handlar mest om din ångest inför julen och strax därefter.
Tack för att du gillar mina rader, det värmer, jag har kluddat runt på forumet länge nu, men har mest fastnat i min egna tråd där jag skriver om det som händer i mitt liv förutan alkoholen.
Försöker i det mesta reflektera på händelser som betyder något för mig, allt kan jag inte skriva om, det hinner jag inte med, men små frimärken som skickar iväg ett meddelande med en notering, det här var viktig för mig, just då.
Öppet skriva om sanningar, både bra och dåliga, så att det blir en bra balans i läsandet och behåller intresset hos läsaren,så länge jag får vara anonym så vågar jag.
Min fru vet om att jag skriver här, men vördnandsfullt läser inte hon här, liksom jag inte tjuvläser hennes dagböcker, jag kan läsa någon rad för henne ibland men låter henne inte styra vad jag tycker.

Jag kan inte ge några bra råd om hur man slutar dricka och får ångest, det finns lika många bra råd som det finns människor, allt passar inte alla.
Det jag kan ge är min story med mina upplevelser, inte alltid detsamma för andra, men kan ge samkänsla över att ha upplevt liknande saker och tankar.
Det jag kan säga är att det blir bättre med tiden, även om det inte känns så till en början, men rid ut tiden, det betalar av sig bra.
Och att bryta och byta belöningstänkande, det är svårt att trampa upp nya tankestigar i sin hjärna, för det är den som spelar oss ett spratt, hela tiden.
Jag brukade tänka att allt som fick mig att inte tänka på nästa dryckestillfälle var bra tankar, det är lättare att skapa en förändring när man inte har något att förlora.
Har man förlorat det sista av sin värdighet i sitt drickande, så spelar,det ingen roll hur man än försöker att bli nykter, allt gills.
Och att man ser det lilla i sin omvärld, det som inte betydde något förut men desto mer nu, avsaknaden av en baksmälla t.ex.
Jag har en god fysik och håller mig frisk, kan gå, har ett jobb som ger mig tak över huvudet och mat på bordet, får kärlek av de som är mig närmast i olika former.
Det är mycket lättare att koncentrera sig på allt som är dåligt, men dåliga tankar skapar onda spiraler som är svåra att ta sig ur.

För varje minut som jag håller mig nykter så är jag en bit på väg, varje dag kan kännas som en evighet och är oövervinnerlig, men dag läggs till slut till dag.
Om man då tänker på hur många minuter dessa dagar innehöll så blir de massor, massor av berömmelse till mig själv.
Jag blir stoltare och envisare för var dag, man vill inte förlora en massa dagar i följd, men skulle man slira till så får man räkna antalet dagar i nykterhet i förhållande mot de som inte var lika nyktra.

Det är inte lätt att skaka av sig allt som har hänt på fyllan, men det som är gjort är gjort, det enda du kan ändra på är det som komma skall.
Så lägg inte energi på att ångra det som är gjort, utan på vad du kan förändra.

Belöna det som känns bra, även om det bara varar för några sekunder.
Det är svårt att le öppenhjärtigt om inte kroppen menar det också, därför börjar mycket av rekonstruktionen djupt inne i själen.
Det känns som om någon röjt runt länge inne på lagret i hjärnan och det ligger en massa skräp på golvet, så en städning av att kassera det som är sopor, lägga det som känns dåligt i hyllan för lagra det dåliga i flyttlådor som jag inte behöver rota i så mycket mera, klar för att förflyttas ännu längre bak.
Det som känns bra ska stå öppet längst fram på hyllan så att det syns ofta och man blir glad varje gång man går förbi det.
Det som känns viktigt ska stå i ögonhöjd så att det är lätt att nå.
Etiketterna på hyllplanen ska säga vad jag känner för det, inte vad det innehåller, det är viktigt.
Någon gång framöver kan jag bygga ett tåg på betonggolvet med rader av saker som avspeglar mitt liv, och med tiden kan jag plocka bort allt fler saker som inte gör mig lika glad längre, och fylla kartongerna längst bort på lagret.
Jag flyttar om i ekipaget så att det hålls levande och aktuellt, saker som blivit inaktuella flyttar jag längre bak strax innan de tas bort.
Kanske har den vännen som du spydde ner soffan för bytt ut den, och då är problemet ur världen, minnet får du leva med men tiden flyttar händelserna längre bak.

Lite så fungerar min syn på livet, jag matrialiserar minnena och gör dem till saker, och då blir de lättare att lagra eller kasta.
Om de flashar upp igen, så brukar jag tänka att det där har jag redan tänkt igenom framifrån och bakifrån, så det är redan genomtänkt och klart.

Berra

Renée
ons, 2018-12-26 - 20:00

och God fortsättning!

Vad bra beskrivet om tankar,
bl a detta som du skriver;

"Det som känns bra ska stå öppet längst fram på hyllan så att det syns ofta och man blir glad varje gång man går förbi det."

Tack för de orden!
Vill även säga Grattis till dina 10 år!

Vänliga hälsningar / R

Berra
ons, 2019-01-02 - 01:25

...tillönskar jag er alla på forumet, för några det första nyktra året, för andra flera, själv så påbörjar jag mitt elfte.

Jag vågar nog påstå att jag har haft mitt livs bästa nyårsfirande, alla gånger.
Ni som har följt mig vet att jag har firat på samma sätt i alla år, med samma personer, samma mat, samma tider och rutiner.
Jo vi tröttnade på det, att ha en dålig tradition, en tradition utan någon som helst tillfredställelse.
Vi bröt redan förra året, men det blev inte så bra, för mycket fylla ( och senare död).

Nu ville vi något annat, så vi valde ett annat sällskap som vi inte har firat nyår med sedan vi var unga och dumma.
De hade på förslag att vi skulle åka till ett konferenshotell en bit ut i skärgården som hade anordnat ett riktigt nyårsfirande.
Rubb och stubb i dagarna två, sagt och gjort, så blev det, inte gratis men vi var villiga att lägga en peng på att komma ifrån och bort.
Spa med varma bad och olika bastu, vilstolar utmed bassängen under eftermiddagen, tid för allmänt prat både högt och ljuplodat.
Lunka runt i vita badrockar och engångstofflor fick oss alla att få ner blodtrycket på naturliga nivåer.
På kvällen en helt okey tvårätters, lite nattsudd i loungestolarna vid baren, jag lät bartendern få fritt spelrum till fruarnas glada tillrop.
Ett par drinkar senare utan alkohol för min del och utan påtaglig berusning hos de andra deltagarna inmundigade vi John Blunds sömnpulver.
En frukost i hygglig tid och sparsam fart lät vi ögonen försöka urskilja vad det fanns på andra sidan viken i den disiga morgondimman genom restaurangens panoramafönster, till slut kunde vi se solens glitter från havet tränga igenom tallarnas vita slöjor.
Sakta, sakta tog vi långsamma klunkar ur kaffemugganra och sken upp som små barn när det gula solljuset färgade våra ansikten.
Vi sade inte ett ljud på många minuter utan lät naturens under spela sin matiné framför oss, en fantastisk morgon.

Vi klär på oss det varmaste klädesplaggen vi har och tar en promenad i omgivningarna på isiga skogsstigar ner till stranden.
Nere vid bryggorna ligger en vinterstängd sommarrestaurang och vi fantiserar om hur det myllrar av sommargäster och barnskrik.
Fönsterluckorna stänger oss obarmhärtig ute från att nyfiket vilja kika in i lokalerna, endast frostbitna och övergivna spindelnät vittnar om sommarens aktiviteter, de svajar lite halvtrasigt i den bittra havsvinden som får våra näsor att nästan lysa röda liksom våra öron.

Åter igen lät vi svettpärlorna rinna utefter våra rosafärgade kroppar i bastun, för att direkt efter låta sista dagen för årets kalla vintervindar kyla ner vår ångande hud på ett vitt badlakan vid en parkbänk utanför badanläggningen.
Det finns inte mycket orenheter kvar i våra porer längre då vi tvingar dem att öppna och strax därpå sluta sig igen.
Vi dricker kopiösa mängder bubbelvatten ur de kylda vattentornen och känner riktigt hur vi dränerar våra kroppar på gammal kroppsvätska.

I god tid tar vi oss till våra hotellrum för att piffa oss i våra finaste stasser inför banketten, nyrakad och med mitt bästa rakvatten ikläder jag mig kostymen och en lite vågad guldfärgad slips kvällen till ära.
Gruset knastrar under våra finskor och damernas högklackade skor de hundra meterna vi har till huvudbyggnaden, de andas högtidskänsla i hela hotellområdet, i lobbyn serveras det champagne i höga immiga glas, och utan att servitören ens lyfter på ögonbrynen serveras jag ett alkolfritt alternativ på begäran, det känns befriande och skrupelfritt.
Vi minglar runt lite innan salen öppnas och vi samlas till gigantiskt långa bordsrader med vita linnedukar, levande ljus och en massa glitter som bordsdekoration, vi är över femhundra personer som valt att fira nyåret på detta sättet.
På bordet finns fyra glas per kuvert och vi har alla köpt ett vinpaket, och likt filmen Titanic så låg det bestick i flera rader runt tallriken så det var bara att arbeta sig utifrån och inåt.
Servitören var ung och oerfaren men inte blyg att i detalj berätta vad som serverades i glasen och på tallriken i långa utlägg.
Mitt vinpaket var anpassad med alkoholfria alternativ i både rött och vitt, och som de dubbla dessertvinerna fick jag olika variationer på färskpresssade lokala muster, vilket jag uppskattade mer än den lite bleka insatsen sommeliern hade gjort på vinerna.
Däremot var de andra gästerna mycket imponerade av hur kompositionen av valda viner var anpassade till maten.
Allt kändes lyxigt och väl genomtänkt, folk var verkligen vackert uppklädda och det låg en nästan explosiv förväntan på kvällen.

En 11-manna orkester med blåsinstrument körde sedan igång med lite klassiska storbandslåtar på scenen, frackar och paljetter prydde orkestern och det kändes nästan som en overklig upplevelse, lilla jag i det här etablissemanget...
Vid tolvslaget fick vi alla gå ut på terassen för att beskåda hotellets fyrverkerier med ett glas skumpa i handen, den mörka, stjärnklara och isande kalla nyårsnatten blixtrade till alla tänkbara färger, kompanjerade av gästerna åhh och skratt.
Alla var glada och tillönskade kända och okända människor ett gott nytt år, det fanna bara glädje och förhoppningar i gästerna åsyn.
Huttriga och stelfrusna ringde många med darrande röster på sina mobiler och önskade sina vänner gott nytt år.
Volymen steg nu högre än någonsin av allt tjatter och fnissande, personalen hade tagit bort många av borden så att det fanns plats för ett dansgolv och många seglade ut med sina respektive på ett hav av hållna händer och liv, i lugna svepande rörelser gungade de runt i cirklar och långklänningarna släpade i utmed golven.
Ute barområdet sparkade DJ’n igång discot på full märla och nu fanns det möjlighet för alla att välja i vilken takt man ville dansa.
Slick-i-örat-musik eller ruska tuss, det var bara att välja.
Men ack var man bedrog sig, jag hade nog förväntat mig alla med lång livserfarenhet skulle välja den långsammare släpande musiken och de lite yngre bland dunka-dunka musiken.
Ett äldre par i minst 80-års åldern satte en väldans fart på dansandet bland barstolarna så man trodde att höftlederna skulle knäckas i parti och minut, så glada och med kluckande skratt har jag nog aldrig sett några så gamla dansa förut.
Och inne på storbandsgolvet dansade ett par i dryga trettioårsåldern så intensivt och ömsint att hon borde bestämt ha blivit med barn.
Inte vulgärt bara så smekande vackert och så äkta att man blev riktigt avundsjuk.

Jag är ju inte någon dansant kille, och inte ett enda steg sedan jag blev nykter tyvärr, men det gav mig mycket tid till att beskåda alla andra på golvet.
Och visst fanns det mycket att titta på, en kvinna i en hel paljettklänning var mycket speciell, uppsatt hår och diadem och med ett ansikte så omopererat att Hollywoodfruarna skulle blivit avundsjuka, höga kindknotor så att ögonen blev som halvmånar, hårt målad och med läppar så fyllda att självaste Kalle Anka skulle tro att hon var släkt med honom, hon trodde att hon var kvällens stora primadonna.
En annan kvinna som jag tror var polska hade en åtsittande paljettdress med fransar och en knut i nacken, visserligen hade hon en passande figur, men inte var hon någon danstävlande som hon gjorde trevande försök till att uppnå med ett stramt leende.
Den latinamerikanska kvinnan som med en intensivt röd dress dansade hett och livfullt med kraftfulla rörelser som om hon dansade flamenco till hennes kavaljers ytterst förvånade uppsyn och som nu såg ut att vilja ångra sitt val av danspartner.
De två yngre kvinnorna som jag tror var systrar ifrån Ungern dansade stelt runt varandra med hårda blickar som om de hatade varandra.
Ett billass med arabiska yngre killar kom till stället med frisyrer och välansad svart skäggstubb som måste kosta en förmögenhet att få till så där perfekt, men som inte fick så mycket ragg på dansgolvet trots deras välbyggda torso med nystrukna skjortor.
Ett litet tips ifrån coachen, sluta kolla om snoppen sitter kvar en gång vart femtonde sekund, jag tror inte att tjejerna uppskattar denna maniska kollen hela tiden.

Det blev några fria val av bartendern denna kväll av alkoholfria drinkar, vartannat syrlig, vartannan söt, och en med en touch av kokosmjölk som jag normalt sett hatar men som denna kväll gav en spännande smak.
Vi kom i säng runt klockan tre med smärtande skavsår ifrån hårda men vackra finskor, alltså fin skor inte finska flickor.
Efter en allt för kort natt och med en känsla av en ofarlig baksmälla satt vi åter i frukostbuffén men nu var det roligare att försöka sätta ansikten på de personerna som nu var vardagsklädda istället för så fint klädda kvällen innan.
Frugan och jag var uppspelta men slutkörda på vägen hem med bilen, och vi åkte en lååång omväg för att dra ut på tiden.
I huset hemma hade grabben haft nyårsfirande med sina kompisar, ja massor av kompisar, och vi ville ge dem en chans att hinna städa upp efter sig innan vi kom hem med granskande ögon, klistriga golv och räknar antalet krossade glas i sopkorgen under diskhon.
Det får kosta på lite att vara förälder, men man måste få ge dem lite frihet och möjlighet att lära sig av sina misstag.
Det var okej, men inte med samma ordning som vi hade valt att ha det, de gjorde sina försök i alla fall.

Så åter igen, mitt bästa nyår vad jag kan minnas, värt vartenda spänn, en drömlik upplevelse.
Helt olik den jag har haft någonsin tidigare, visst fanns det alkohol i överflöd men, personerna som jag firade den med lyckades att sköta det perfekt, ingen fylla inga gräl, ingen osämja inget fyllepladder, bara skratt och massor av glädje...

Så med risk att jag behöver citera askungen, vad är väl en bal på slottet, fruktansvärt tråkig, och...tråkig....och alldeles.....underbar.

Gott nytt år, och lycka till med det nya året!
Klockan har snart blivit halvtvå på natten, och ute i mörkret viner det en kall snöstorm runt husknuten.
Jag är ledig i morgon men har ändå mycket att stå i här hemma, jag har ju ett garage att städa traditionsenligt, men den traditionen är ju välbehövlig om än påträngande.

Mors Berra
Och jag är tacksam att jag har en varm säng att ligga i

FinaLisa
ons, 2019-01-02 - 06:43

Du är fenomenal med pennan!
Du skriver som om man är med själv, härligt att få läsa.
Ska läsa högt för min sambo när han vaknat ?

Gott nytt år och många kramar
???

Berra
mån, 2019-01-14 - 01:05

...intet nytt att förtälja, eller?

Jo jag har anmält mig för forumträffen, Carina svarade att de hade börjat undra när det tog en sådan tid, härligt att de har kollen.
Annars då?, och bilen går bra?, som killar brukar fråga när de inte vet vad de ska prata om...
Och apropå bilar...
Jo jag har stora skälvan just idag, hjärtat går i etthundratio och i magen känns det som om det krälar runt en massa ormar.
Jag har precis beställt en ny bil, min andra nya bil i mitt snart 56-åriga liv, och jag undrar så om jag fortfarande har gjort rätt.
Har jagat runt sedan i oktober och pillat, provsuttit och testkört bilar i omgångar, jag vet precis vilken typ av bil jag behöver.
Och det har väl kanske funnits ett tjugotal olika modeller, har varit öppen för flera förslag men snävat in till slut på ett märke och modell.
Och därefter alla tillval och utrustning, det är fasiken inte lätt i dessa dagar med maluskatt, dieselzoner och miljöcertifikat.
Försöker i det längsta att väga för och nackdelar medan bilförsäljaren står bredvid och pressar mig att alltid välja det dyrare alternativet.
Och det fanns endast en bil kvar för direktleverans i Sverige och trycket blev till slut för hårt, jag gav upp och signade.
Så med dubbla känslor av att vara både själaglad och jätteorolig så kan jag inte riktigt vara helt tillfreds med mina tankar.
Det brukar inte gå över förrän man har haft bilen ett par månader, kroppen är på helspänn att något inte kommer att bli som man hoppas på.
Aldrig får man vara helt nöjd, jag kan inte glädjas helt och hållet, men jag borde.
Min gamla mor bara skrattar åt mig, ”du är precis lik din pappa”, inget i världen kunde bli värre än om bilen inte fungerade.
Hans vankande där hemma i väntan på att verkstaden skulle ringa och berätta om vad det skulle komma att kosta var som att se någon vänta på ett cancerbesked, svår att konversera med, lite irriterad och med pulserande tinningar tills dess att han hade fått ett svar.
Och skulle jag vara som han?, men morsan...

Ja kanske det, visst har vi varit en motorintresserad släkt, men inga utsvävande grejer, bara vanliga standardbilar.
Så, så var det med det, en bullrig mage och förhoppningsvis en mindre bullrig kommande bil.

Vi umgås verkligen mycket med våra barn och deras gelikar, de har varit väldigt mycket hos oss under den gångna veckan.
Inget speciellt, bara att vi gillar att umgås tillsammans, vet inte om vi indirekt binder upp våra barn runtomkring oss, men de tvekar sällan om vi hittar på något att göra, och vem sitter inte gärna ner vid ett dukat bord och därefter ett soffhäng?
Ibland kommer det fram små hemligheter vid middagsbordet, sådant som barnen kanske inte har velat säga enkom till oss fullvuxna.
Många dråpligheter och ett sätt att tömma den tyngande ryggsäcken, t.ex att de var mera fulla på senaste festen än de velat ge sken av tidigare, det gör ingenting och de vågar säga sådant trots min nykterhet, jag försöker inte predika utan säger bara att ta det lugnt.
Det är nog en fas de behöver ta sig igenom i sin ungdomlighet, och mer och mer lär de sig var gränsen går och oftare tar de en nykter kväll och blir frivilliga fyllechaffisar, det är inte som det var på min tid, en nykter fest var en spolierad fest.
Men så gick det som det gick också, en överkonsumtion som ledde till total nykterhet.
Inte vad jag hade önskat mig, jag hade hellre valt att kunna dricka alkoholen på ett reglerat och sansat sätt.
Så jag har en känsla av att jag är en av min tid, där man drack alkoholen för att bli full, där procenten räknades och urvalet var enkelt, man drack det som fanns oavsett smak och tillfällen tills pengarna var slut eller man kräktes.
Att avnjuta ETTglas vin till maten var uteslutet, och EN kall öl i den varma solen var bara ett slöseri med ett utmärkt tillfälle för en fest.
Och fest, vilket namn, det borde innehålla så mycket mer än enbart alkohol, men finns det alkohol så heter det fest.
Avsaknaden av mat och annan tillställning är och har varit försumbart.
När man blir nykterist så vaknar tankarna om vad annat innebär ordet fest, har man glömt bort allt det där andra.
Att umgås och vara intresserad av varandras berättelser, inte bara skrika och ta billiga poäng på andras bekostnad.
Okey inte backa tillbaka ända till barnkalasen, men mera exakt, vad var det som var kul innan alkoholen tog all plats?
Jag kan inte minnas det, men umgänget är viktigt, i samtalet, kroppsspråket och minspelet.
Alla dessa grejer blir överdrivna när man är på fester med andra som dricker för mycket, och jag var en av dem.
Skäms jag, jo det gör jag, men kan jag förändra det som har skett?
Nej knappast, det skulle mest se löjligt ut om man skulle be om förslåtelse för allt man har gjort på fyllan.
Det som har skett, det har skett, ingen kan backa tiden för att få det gjorda ogjort, hur mycket man än önskar att man kunde det.
Så vad kan man göra då?
Jo förändra att det inte återupprepas igen, att välja en annan väg, att göra det dåliga bättre, att inte göra som man gjorde förra gången.
En utveckling i sig, har fortfarande vänner som är väldigt förutsägbara, efter en viss mängd alkohol börja de sluddra, upprepa gamla händelser som man har hört till leda och borde ha begravts för länge sedan, de blir lättirriterade och utstuderade.
Hela situationen blir enbart pinsam och som nykter i sällskapet vill man just då enbart ta sig därifrån.
Det känns som att åka hem och vattna blommorna plötsligt har blivit en väldigt bra ursäkt för att bryta upp i sällskapet.
Tänk då vad barnen får se och höra, de är ju alltid nyktra och har svårt för att kunna avkoda miner och uttal i sin ålder.
Alkoholen skrämmer mig allt mer, och hur vi tillåter oss att gömma oss bakom den, och hur den tillåter saker hända som inte skulle hända i nyktert tillstånd.
Man ser så mycket mer när man inte dricker, de jag umgås mest med dricker inte så längre, har jag sållat runt omkring mig tro?
Jo så ör det nog, medvetet eller omedvetet.

Mår jag bättre nu då?, ja absolut ingen tvekan om det.
Är det inte ”tråkigt” då?, frågan man borde ställa sig vem det som är i verkligheten istället, jag eller de andra.
Är du inte sugen då?, jo absolut, ingen tvekan om det heller, men vad är alternativet?, inget alls för mig.
Hur ser framtiden ut?, hur bra som helst, så länge jag tar ansvar för mina handlingar, och det kan jag bara göra nyktert.

Att vara nykter är inte enbart en livstil, för många är det en livsnödvändighet.
För mig är det det, alkoholen tog livet ifrån mig, det som jag skulle ha levat fanns där men alkoholen byggde en mur runtomkring det.
När inte muren underhölls så raserade den, och där bakom fanns det, det obarmhärtiga livet utan verklighetsflykt.

Och ännu en gång, kan jag ligga i min säng en söndagsnatt utan ångest orsakad av gårdagens fylla, och skriva på forumet!
Det är stort, ja livet är stort....

Berra

Adde
ons, 2019-01-16 - 17:11

noterat att Carina skrev om sin hembakade sockerkaka i somras och ställt som krav att få smaka den annars kommer inte jag :-))
Jag har inte fått svar så jag är osäker på hur det blir.... :-))

Carina
fre, 2019-01-18 - 17:50

Ouch! Det där var tunga villkor. Sockerkakan (som förövrigt var en sockerfri nötskaka) var en ”once in a lifetime-händelse”. Men det blir lite bokutlottning i stället, det kanske kan locka?

Hoppas vi ses!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Berra
fre, 2019-02-01 - 20:21

Det kom upp ett foto på Fejjan.
Tagen av min kusin för snart fyrtio år sedan, hade ingen aning om att det var taget, så det kom som en chock.
På en bänk sitter vi närmaste släkten cirka 10 stycken, syrran, brorsan, Svågern och syskonbarnen, då knappa tio år.

Längst ut till vänster sitter jag då 19 år med mina första flickvän i knät, och det riktigt strålar om mig.
Det måste ha varit min absoluta peak i livet, jag var bildskön och oerhört stilig, utstrålar en självsäkerhet och var otroligt lycklig.
Min första flickvän som var vacker som en dröm tyckte jag då, lite bräcklig till kroppstorlek då jag var nästan dubbelt så stor, och jag intog en beskyddande roll.
Jag skulle skydda henne från allt, verbalt och kroppsligt, i nöd och lust med tiden hoppades jag på.
Så vansinnigt kär, långt upp över öronen, jag hade längtat så länge att få bli tillsammans med en flicka, och nu fanns hon där.
Det kom minnesflaschar om hur vi en gång skulle ta ett kvällsbad vid det kommunala badplatsen, vi gick aldrig ner i vattnet.
Alla andra badade av hennes syskon men vi låg på filten högt upp vid buskaget och jag kunde inte sluta att smeka hennes hår och ansikte, hon låg i mitt knä och hela världen låg framför oss, framtiden också.
Hon bodde 10 mil ifrån mig, och jag dagpendlade till gymnasiet, gick upp klockan fem på morgonen för att komma till plugget vid 8.20.
Och jag minns att jag hade sorg i bröstet från dess att jag slog ingen dörren tills dess att jag skulle få träffa henne igen på kvällen.
Kom hem och bytte kläder i bagen ibland men bara för att ta nästa buss till henne, mina föräldrar såg inte mycket av mig på vardagarna.
Jag fick knappt träffa hennes mormor som var starkt frireligös, för så unga jäntor fick inte ha pojkvänner enligt hennes moral.

Året var 1981-82, min enda passion utöver flickvännen var musiken och precis då kom synten, jag blev syntare i en kommun full av hårdrockare, gissa om jag var ett lätt hatoffer på den lokala diskotek?
Jag hade framtiden framför mig och jag kunde bli vad jag ville, så länge jag slapp plugga vidare så det var att jobba sig upp i arbetslivet som gällde.
Mina enda utmaningar i livet just då var att få tag på pengar till bensin till bilen, och se till att jag hade kondomer i plånboken.
För älskade det gjorde vi, som små kaniner, tävlade med ett annat par och åtta gånger på ett dygn var inget större problem.
Jag helgjobbade varannan helg för att kunna finansiera vårat liv, och det blev precis det som förändrade vårat förhållande, helgjobbandet!
När man skaffade flickvän så ströks man då på kompislistorna, man var en svikare.
Men en kompis hade jag i klassen, han kunde man vara med, en bästis, och det var det dummaste jag kunde göra, introducera dem för varandra.
Snart var jag brädad och bortglömd, de gjorde saker med varandra när jag jobbade, och blånekade mig rakt i ansiktet.
Till slut så var det oundvikligt, jag blev ensam helt och hållet, ingen flickvän och inga kompisar kvar.
Jag gick in i en djup depression och tappade över 20 kg under ett halvår.
Min mamma sade senare att hon aldrig hade kunnat förlika sig med att ha henne som svärdotter, och det tog en lång tid innan jag förstod att hon hade rätt.
Vi var inte kompatibla med varandra, och hade aldrig kunna skapa en framtid tillsammans, men man var ju kär, blind och döv...

Konstigt nog så var det en himla märklig känsla att få se det där fotot, det bubblade upp så många känslor som slog knut på magen.
Frugan fick se fotot först på Fejjan, och började med svartsjuka frågor....
Hon var ju smal ju, ja det var väl vi alla då svarade jag.
Hon var ju söt och ung, ja det var väl alla då...
Var du kär i henne, ja vad f-n tror du, tänkte jag svara, men det blev något mer diplomatiskt svar med samma innehåll.

Men till saken hör att jag kanske inte saknar henne, men saknar den tiden, jag var snygg och väldigt självsäker, jag mådde nog som bäst då.
Hade framtiden framför mig, nu har jag pensionen som enda framtidsmål.
Och jag hade önskat att den flickvännen jag då hade i knät på det fotot hade varit min nuvarande fru, det hade varit så mycket roligare att kunna få dela på det minnet, nu blev det svartsjukeintentioner.

Jag drack väldigt sällan då, kanske fyra fem gånger per år, men desto mer, riktiga ungdomskalas som man kunde skratta åt efteråt.
Ett och ett halvt år senare blev jag tillsammans med hennes lillasysters bästa kompis, och en ny epok skapades...
Men den blev precis lika smärtsam den, det verkar som om jag aldrig lärde mig något, en ofantlig romantiker utan att ta lärdom.

Jo jag saknar den tiden, jag var som gladast då och tog för mig av livet på ett naivt sätt.
Idag har jag tagit en lärdom av livets hårda skola, alkoholen som tog liten plats då tog nästan all plats i mitten av livet och nu ingen plats alls.

Är det det som betyder full-lärd?

Berra

Äntligen fri
sön, 2019-02-03 - 07:56

Tack för ditt/dina fina inlägg, det berör.
Och jag kan relatera.
Förr så tog jag chansen att nostalgidricka när sådana känslor dök upp. Riktigt grottade ner mig i sorgen på fyllan. Idag känns sorg eller saknad av tider som flytt tungt för stunden, men känslan kan passera snabbare utan alkohol.
Ska sanningen fram så drack jag givetvis på positiva känslor också. Alla känslor gick att dricka på :D

Tack för din fina tråd. Tack för att du delar så fint om tankar och funderingar i ditt nyktra liv ?

Berra
sön, 2019-02-03 - 10:41

Det är härligt med svar i sin tråd när det känns som om ingen läste dem, knappt några likes heller, bara två...
Sådana saker kan få mig att vilja tappa lusten för att delge mina tankar, men så fick jag ett svar, så tack så mycket.

Igår hade vi årsmöte med herrföreningen på en Ålandsbåt.
Upp i ottan för att hinna ta oss till båten, hämtar upp några kompisar på vägen med bilen i kraftig snömodd på oplogade villavägar.
Mörkret låg tätt och bara gatlyktorna vittnade om hur mycket det snöade, jag var ensam på vägarna och snötäcket lade en ljuddämpande täcke över hela samhället, en svart katt springer över vägen och får ta ett skutt över plogvallen.
In mot staden där taxibilarna är de enda som kör på gatorna.
Vi samlas i foajén, välmående lite övermogna herrar i grå rockar och slitna kostymer, ett genomsnitt av olika yrken.
Tar varandra i hand och ger varandra ett lite stelt hej.
Vi sitter i ett konferensrum och tar dagordningen punkt för punkt medan Sverige vaknar så sakteliga med sitt dagsljus.
Mellan öarna kommer snömolnen i grå siluetter och jag kommer på mig själv att jag sitter och dagdrömmer ut genom fönstret istället för att vara aktiv i mötet, oj där kom det en ö som farit illa av nyårsstormen, många trän som fallit där rotsystemet varit för vekt.
Efter lunchen har herrarna stärkt sig i serveringen och ljudvolymen stiger, skratten likaså.
Några kisspauser senare har konferensborden fyllts med tomma ölglas och det har blivit svårt för mötesordförande att styra upp samlingen av diskussionssugna herrar, både framåt och till sin bordsgranne.
Man kan få intrycket att det råder polsk riksdag, men någon stans är det i alla fall ordning.
Mötet avslutas och det röder fria aktiviteter, de företas bland taxfree och båtens olika barer.
En middag intages och nu gör nubbarna och våra egna sånger restaurangen till vår session, vi hörs vill jag lova.
En herre som varit med i föreningen i snart femtio år börjar som vanligt att surra med mig om att jag ör så duktig och att han tycker det är konstig att jag följer med på dessa möten där det råder fritt fall med alkoholen.
Jag svarar diplomatisk med samma ord som jag använt de senaste tio åren, han verkar glömma det varje år.
Samma herre kräks sedan ner baren i danssalongen, ja det är konstigt att jag följer med påmdessa resor, eller?
En annan snubbe vill med alkoholens hjälp verkligen djupanalysera VARFÖR jag slutade med alkoholen, och sade att han såg med oro på min konsumtion av alkoholen tidigare, jasså!
Efter att ha tagit i ifrån botten av min själ och pratat om min nykterhet så kontrade jag, men du då, gick inte din fru bort i cancer?
Nu var det hans story som fick tas ifrån djupet av känslor, och det blev tårar med lite stöttning av alkoholen.
Allt var intressant men man för beräkna ett visst svinn med alkoholfiltret, det läggs till och tas bort med berusningen.
Hursomhelst, 12 timmar senare är det behagligt att sätta sig nykter i en varm bil och inte ränna runt på stans syltor i snömodden natten igenom för att bara bli ännu mer blarigare.
Kommer hem och ser glädjen i resten av familjen med gåvor ifrån taxfreen, köper alltid en ny parfym till dottern som jag tycker om och det visar sig oftast att vi har samma känsla för den båda två, min fina dotter.
Sätter mig sedan vid ett dukat bord med en massa vänner, vi är tre familjer som trängs i soffan och ser första mellon på teven.

I kontrast med vad jag har varit med om resten av dygnet så känner jag....

Det är precis det här livet som jag vill leva, ett stillsamt liv med mina närmaste vänner, inte spränga sönder mina sista hjärnceller med ett gapigt skrikande på en sylta någonstans i Stockholms krogliv.

Har det med åldern att göra, eller tar det bara nästan ett helt liv att upptäcka det?

Jag är nöjd, och med andra vänner låter jag mig uppdateras av vad alkoholen ställer till med, tack för att ni uppoffrar er.

En söndag kvar, och oj vad helgen rusar iväg, jag hann inte riktigt med den här.

Berra

santorini
sön, 2019-02-03 - 20:29

När jag går in på forum ibland tittar jag alltid efter dina inlägg och läser dom. Men eftersom jag sällan loggar in utan läser ändå så kan jag inte klicka ”likes”. Det är också sällan numera jag skriver eller kommenterar men jag brukar ibland kolla om mina ”gamla bekanta” skrivit nåt. Jag tror det finns fler som jag så keep on! Dina inlägg är mycket uppskattade!