Jag vet inte om det här är tillåtet. Jag känner att jag måste få sammanställa min vardag, mina känslor, och mina tankar - och ett forum för anhöriga ger mig dessutom chansen att få feedback, vilket jag knappast får om jag bara skriver dagbok privat.

Så; Hej!
Jag är egentligen en idiot - jag anade att han hade alkoholproblem redan innan. Men det var det vanliga; attraktion, personlig kompatibilitet, och slutligen kärlek. Han var full (alltså, plakat aspackad) dygnet runt de första två månaderna av vårt förhållande.

Det roliga är att det inte störde mig i början - han var sjukskriven på grund av arbetsskada, och jag själv har alltid druckit ganska mycket, så jag trodde att han bara tig chansen att "ha kul" när han ändå inte kunde jobba.

Tills jag hittade den gömda samlingen vindunkar längst in i alla skåp och lådor. 60 stycken. 80 spritflaskor. Flera hundra ölburkar. Och det liksom klickade för mig; han är helt enkelt alkoholist.

Konfronterade honom, och han 'erkände' att han har ett problem. Att hans beroende är psykiskt snarare än fysiskt. Att det här pågått i strax över ett år.

Jag är - tro det eller ej - ganska intelligent. "Strax över ett år" är en lögn. Det vet jag i magen. Någon månad senare bekräftar hans ex; TIO år. Inte ett.

Han kommer i alla fall tillbaka till jobbet. Dricker några glas dagligen, inte för att bli FULL, utan för att slippa vara nykter. Helgerna är rena fyllslag - men det är ju normalt, hävdar han. Och jag håller litegrann med. Jag är van att dricka varje helg. Skillnaden är att jag inte har problem. Jag kan vara nykter lika gärna, utan att blinka. Så fyra månader in i vårt förhållande blir jag nykterist. Han lovar att bara dricka på helgerna.

Det håller ett tag, sedan sjukanmäler han sig och super sig medvetslös i två dagar.
Jag ställer ultimatum; drick BARA på helgerna - ljug aldrig för mig - göm aldrig alkohol.
Han godtar.

Det håller i drygt två veckor. Sedan blir det helg - då han "får" dricka. Men den vindunk han köpt på fredagen räcker visst inte, och på söndag morgon vaknar jag av att han byter ut den nu tomma dunken mot en nyöppnad, i smyg. Jag gör slut på plats.

Han super sig dyngrak, och sedan följer tre groteska dagar där jag inte gör annat än gråter. Han frågar om vi inte kan glömma det som hänt och försöka igen. Och jag VILL ju inget hellre. Jag åker dit, och säger att OM han provar Naltrexone så försöker vi igen. Han säger ja.

Men han vägrar prata med läkare. Skammen sitter för djupt. Så vi beställer online.

Det var en månad sedan nu. Pillren borde komma vilken dag som helst. Han tänker fortfarande ta dem, men nu - efter hela TVÅ "vita helger" (Och de två senaste ALLT annat än vita...) hävdar han att han inte längre har något problem, och blir arg för att jag tar upp det "nu när det går så bra" ... Så jag behöver få skriva av mig, och logga hur det går för oss.

Jag älskar honom. Jag tänker slåss för honom - och för mig. Men någonstans måste jag dra en gräns - jag hoppas att mitt loggande här kan hjälpa mig se om den gränsen nås.

Anthraxia

Hej :)
Nej, jag hänger kvar - det var mer upprörande för mig än jag väntat mig att det föreslogs att jag är fejk och att allt det jag liksom gått igenom skulle vara hittepå för att prångla piller...Men jag inser lite att jag är överkänslig också - just för att det varit ett helvete, och att det skulle misstros gör ganska ont.

Nå. Skitsamma. Jul gick bättre än väntat. Däremot....Jag tror att jag förstörde för hela familjen, för jag bestämde mig för att vara HELT nykter utan att be om ursäkt för det. Pojkvännen drack 3 öl, en stark-glögg, och en snaps - det var väntat, eftersom han alltid dricker mindre när jag är med - dock oväntat var att ALLA höll konsumtionen runt 3 glas vin och glögg och snaps. Förra året plöjde de igenom 4 snaps var bara under kallrätterna...

Utom mamman då, som slet fram spriten till kaffet - men hon drack ensam. Jag kände mig konstigt skyldig...

Sedan var han ut med en kompis dagen efter, men tog det mycket lugnt, för dagen efter åkte vi till min familj över nyår. Där var det tvärnyktert utan några problem.

Kompisen från juldagen lämnade tre flaskor sprit hos oss, som pojkvännen gav bort till en kollega idag. Jag lyckades låta bli att kontrollera om han hällt över något från dem för att spara i hemlighet. Bra av mig.

Vi fortsätter som innan, med medicin och "tillåtet" drickande, även om jag mer och mer inser att folk här har en poäng; drickandet i SIG är inget stort problem längre (peppar, peppar, ta i trä...) MEN - han har fortfarande inte hittat något att ersätta det med. Dvs nu finns det ett tomrum efter spriten, och jag tror fortfarande att han har ADHD eller liknande, men om han efter mycket om och men faktiskt accepterade att han hade ett stort problem med alkohol, så sparkar han Fullständigt bakut när jag föreslår att vi BÅDA borde be att få göra en utredning...

Jag kommer att be om det för egen del, men jag tror faktiskt att han skulle må bra av någon form av hjälp - ju mindre han dricker (och det är ändå väldigt lite nu, på gränsen till "normalt") ju mer syns alla andra konstigheter han har för sig.

Grova problem med rutiner, behov av nästan konstanta distraktioner och "input" , rastlöshet och allmän oro. Och NU rör det sig knappast om abstinens...

Men han måste ju få välja själv. Just nu känns det ändå ganska bekvämt - spriten stod i lägenheten hela natten, men jag sov lugnt, och gick imorse utan att kolla påsen, utan att kräva att skiten skulle ut ur huset, och det fixade han själv, utan att jag tjatade - skönt.

Är smygrädd att han ska ha gömt något hemma, men jag tänker försöka lita på honom tills motsatsen bevisas - om den alls gör det (hoppas inte)

Hoppas det går bra för dig - Det har varit ganska tyst, och jag misstänker att just jul och nyår är bland det värsta på året för de flesta :/

Anthraxia

Jag har lyssnat på Creepy-podden på P3 i flera dagar. Jag kan inte låta bli. Trots att jag blir så mörkrädd att jag inte kan fungera. Trodde på riktigt att jag åkt på en psykos för några dagar sedan; allt kändes konstigt och jag var rädd för alla.

En berättelse handlar om en kvinna som står i dotterns garderob, och troligen är en vålnad - en handlar om en mamma som sitter på golvet i sin sons rum hela nätterna och flinar obehagligt och börjar dyka upp utanför hans lägenhet och försöker ta sig in mitt i natten - en handlar om ett väsen som ser ut och låter som någon kompis, men inte är den - en handlar om en nygift kvinna som försvinner på bröllopsnatten och inte återfinns förrän decennier senare, då det visar sig att hon legat inlåst i en kista på övervåningen hela tiden.

Jag har varit så vansinnigt rädd. Inte vågat öppna garderoben hemma, inte vågat släppa min pojkvän ur synhåll ifallatt han skulle bli utbytt, knappt vågat se mig över axeln ifallatt Något skulle vara där...

Idag knäckte jag koden.

Jag har gjort migsjälv icke-rädd för Creepy-podden.
Allt det jag är rädd för finns ju i verkligheten.
Kvinnan i garderoben är en dunk Zumbali gömd på översta hyllan. Mamman som förföljer sin son när han ska starta ett nytt liv är "en öl". Det som får en partner att försvinna på bröllopsnatten och aldrig komma tillbaka är alkoholism. Det som får någon att byta personlighet och bete sig och prata konstigt efter att ha gått iväg ensam är smygdrickande - allt finns i verkligheten.

Jag hoppas på något sätt att jag blir RÄDD för alkoholen. För OM han börjar dricka igen så vill jag inte kämpa vidare - och om jag är RÄDD så kanske jag lämnar då...

(Ursäkta den skruvade tonen, skrev det här inatt, just när jag först drog parallellen mellan "det okända" och alkoholism)

Anxiete

Själv bor vi med skogen bakom oss och jag tror inte något eller någon skulle få ut mej där när det är mörkt ... för ett år sedan hade jag ”barnvakt” när maken åkte på jobb.
Men du kanske är något på spåren, ta fan trollen i ljuset så spricker de

Själv hade jag aldrig lyssnat, tittar inte på skräckfilmer heller , alltså konfronterar jag inte min rädsla, alltså är den kvar
Gillar ditt sätt att lösa problemet, du är tuff ?

Anxiete

förra inlägget om din killes oro , rastlöshet osv kunde lika gärna varit min man och jag tror att nyckeln till problemet finns där. Hade jag aldrig fått känna lugn eller ”bekvämlighet” i att koppla av och bara vara i vardag då hade nog jag också tagit till vad som fanns till buds för att kunna koppla av!

Anthraxia

Jo, och han har ju nämnt att alkohol lugnar ner honom.

Det jag hela tiden tänkt är att Naltrexonet gör så att alkohol inte är första tanken när han får tråkigt/blir rastlös/ostimulerad - och det verkar ju fungera; jag törs Nästan säga att själva beroendet är borta - MEN, resten är kvar och varken han eller jag vet hur man "botar" det.

Jag har varit inne på Baclofen - men det törs jag INTE pilla med själv, eftersom doseringen måste sättas på ett helt annat sätt.

Funderar på om han ändå kanske är villig att testa den - för en annan fysisk åkomma han har, som den ibland skrivs ut för (och, som lustigt nog, ofta leder till självmedicinering med alkohol)

I övrigt så har jag äntligen varit hos psykolog, som inledde med att ge mig milt ångestdämpande, medan jag köar för samtalsterapi.

Känner mig rätt stolt över det - jag är fortfarande odödlig, såklart, men jag törs alltså erkänna att jag behöver mer seriös hjälp, jag med.

"jag är fortfarande odödlig,såklart"
Du ska få se att oavsett om du är i det läget att du behöver mycket eller lite hjälp med att reda ut trasselsuddar så kommer det att vara en enorm lättnad med en människa som faktiskt ser dig och bryr sig om vad just du behöver.

Anxiete

när jag läser ? Klart du är odödlig ,och smart ,annars hade du inte bett om hjälp !
Blir så glad när vi tar oss själva på allvar och gör vad vi kan för att må bra ?

Anthraxia

Jag vet inte jag.
Det fortsätter fungera bra för honom, men någonstans efter vägen tycker han att vi tappat bort personkemin och kärleken.
"I love you, but I'm not IN love with you" typ.

Så, igår avslutade vi vårt förhållande.

Jag tror att vi är öppna för att vi kanske hittar tillbaka till varandra senare, men just nu så är det väl bara att gå vidare med livet...

Lustigt nog så är jag inte ett skvatt orolig för mig själv - jag fungerar bäst som singel ändåså. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna släppa oron för att han ska trilla dit igen.

Jo, det är upp till honom, och jag har visat honom flera olika mediciner, tillskott, och metoder - det är inte mitt fel eller mitt ansvar.

Men vad hjälper det? Jag älskar honom juh - han har en fruktansvärd sjukdom, och det är ganska naturligt att oroa sig när någon man älskar är sjuk.

As for me; jag har ett diplom att kvalificera mig för, och jag har bara en vecka på mig, så...Jag har fullt upp med det.

Och han?

Det första han gjorde efter att jag åkt var att gå så systemet och köpa sprit. Som han drack upp ensam, på soffan.

Nej, han är inte alls alkoholist. Det är Helt friskt att ens FÖRSTA tanke när man GÖR SLUT är "men så bra, då kan jag ju dricka utan bråk idag!"

Anthraxia

Jag läser vidare här, för oavsett om det här förhållandet är slut eller ej så måste mitt medberoende fixas, annars kommer jag snart sitta i samma skit igen, med honom eller någon annan.

Så jag läser och blir mest arg och fylld av förakt - hur fan ORKAR folk spendera hela sina liv på att harva om sina jävla alkoholister? Har de inget egenvärde? Är de bara tomma bihang, någon sorts ynkliga själsliga parasiter, som suger sig fast i andra för att slippa ta ansvar för sina egna liv?!

Känner downright avsky.

...notera ordvalet, dock; "de" - inte JAG; JAG är ju en fungerande människa.

Blir så jävla trött på mig själv - jag är ju likadan jag.

AlAnon har visst ETT möte VARANNAN VECKA här på orten. Jävla håla. Men jag ska gå på det där otillräckliga mötet och SUGA i mig allt. JAG kan ju för fan inte vara en sån där, en jävla jag-svag idiot som måste leva Genom andra.

Arg. Jag kanske tillochmed kan lära mig säga "jag" istället för "de" - men efter att jag lärt mig det tänker jag omgående se till att ordet slutar gälla mig.

Jag vill inte vara ett ynkel. Jag har aldrig sett migsjälv som en svag människa - men det ÄR jag, annars skulle jag inte behöva leva Genom någon annan.

Så det ska bort! Jag ska bli bättre nu. Jag har också ett liv.

Vi och dom..nä vi är lika "sjuka" i vårt beteende. I vår omsorg och välvilja för att sen då minsann,ska relationen börja på riktigt.
När de förstår vilken ängel de lever med och hur mycket man ställt upp.
Men de lapar och tar tacksamt emot stöd och hjälp men är inte så värst intresserade av att släppa taget om flaskan.
Förrän konsekvenserna blir för stora och de inte längre kan bortse faktum.
Samma är det nog för oss anhöriga.

När medicinen blir för tuff att ta och smakar för dåligt så börjar vi förstå att man måste gå en annan väg och börja läka sig inifrån och ut.
Lycka till på Alanon -mötet. De första brukar kännas både omtumlande och befriande och obekväma.
Men samtididgt som att komma hem,eftersom vi i grunden har rätt liknande problem även om vi är olika som inidivider.

Anthraxia

Nu var det kanske dags att uppdatera då.

Vi är tillsammans igen. Han har inte druckit sedan midsommar, och saknar det inte - rökningen trillar han dock dit på med jämna mellanrum, men jag är mest glad att alkoholismen är...borta. Alltså, på riktigt.

Jag gick aldrig till Al-anon, ty mötet var inställt, och nu har jag fått ett nytt jobb som tyvärr krockar - så jag köpte "Codependency for Dummies" av Darlene Lancer och jobbar mig igenom den. Mycket vettigt finns det, även om det gör ont ibland.

Inser också att pojkvännen varit medberoende till sin mamma hela sitt liv, så jag har förklarat vad boken handlar om - kanske lägger han ihop ett och ett och vill läsa den själv en vacker dag, kanske inte - men jag kan inte tvinga honom. Jag blir bättre och bättre på att hålla isär oss och låta honom ha sina gränser.

Jag kan i alla fall intyga att Sinclair-metoden fungerar. Jag kan även intyga att man inte KAN tvinga någon att ändra sig. Men man KAN hjälpa, föreslå, och stötta - en alkoholist kommer kanske inte att sätta sig och leta "botemedel" - men Sinclair-metoden är UNIK i just den aspekten att för att den ska fungera så måste man FORTSÄTTA dricka - det är lysande, eftersom den sjuka delen av alkoholisten inte VILL sluta.

Avvänjningen går gradvis. Det tar ungefär ett år - men det fungerar.

Springer någon på den här tråden så är det ungefär allt jag kan säga; det fungerar om man sköter det - men det är inte DITT jobb att sköta det ÅT "din" alkoholist - det måste de göra själva.

Men du kan föreslå det.